Skrevs den 26 juli 2010:
På Svt finns ett färdigt program som gjorts för Uppdrag Granskning. I det programmet granskas två fall där nitiska djurskyddsinspektörer ödelagt djurägares liv, ekonomi och hälsa och dessutom inte gagnat några djur. Det första exemplet är bonden Hans Röös i Seglora. Han höll en liten besättning av den utrotningshotade lantrasen fjällkor. Den här gamla rasen är olönsam enligt moderna sätt att se på mjölkproduktion och hålls vid liv endast på grund av en liten entusiastisk skara som håller dem för dess egen skull snarare än för att tjäna massor av pengar på dem i en intensiv produktion.
I Wikipedia kan man läsa: ”Fjällkon är väl anpassad till ett kallare klimat. Den är mindre än de flesta andra koraser och stark och tålig. Med sina cirka 450 kg mjölkar den inte så rikligt, men mjölken är å andra sidan fetare än den från andra kor.
Fjällkon är en av de utrotningshotade husdjursraser som ger särskild ersättning för bevarande av. Idag ökar antalet kraftigt och år 2002 fanns 2 495 djur registrerade.”
Han Röös blev gång på gång anmäld av en granne som kallade sig själv djurvän, en drygt 80-årig kvinna. Hon ringde ständigt polis, länsstyrelse och miljönämnd i Borås. Ibland mitt i natten och hävdade att Röös borde ha djurförbud. 2003 började djurskyddsinspektör Anette Asp åka ut till gården på inspektioner. Hon hävdade bl a att djuren var magra och hade för långt att gå till dricksvatten, ett par hundra meter till en å. Asp hårdbevakade gården och kom vid ett tillfälle ut mitt i natten då grannen påstod att det var ”akut”.
Provresultat från ett par slaktade kor visade att de låg över genomsnittet i hull. Miljönämndens ordförande gjorde en inspektion och ansåg att ärendet kunde skrivas av. Den ena av två konsulenter från Länsstyrelsen, Leif Carlsson, hävdade att ”det var närmast idealiska förhållanden”. Den veterinär som granskat korna ansåg också att de mådde bra.
Asp gav sig emellertid inte så lätt och underkände utlåtandena. Hon anlitade ytterligare två veterinärer som hävdade att korna var magra. Asp drev fallet vidare i i tingsrätt, länsrätt och kammarrätt. Djurägaren gav upp och sålde hela besättningen.
Det andra fallet handlar om Lennart Östergren i Odensbacken. När han inte var hemma kom inspektören Carina Hanell och en kollega förbi gården och noterade att en av 15 hästar var halt. Dagen efter kom hon ut tillsammans med en assistent en veterinär och två poliser. Lind beslutade att hästen omedelbart skulle avlivas. Allt filmades. När Östergren kom hem låg en lapp i brevlådan: ”Din häst är avlivad och ligger bakom ladgården under en pressening.” Hästen, en American Curlyhingst, hade själv fått gå (!) fram till platsen där hans kropp skulle kunna fraktas bort av kadaverbilen. Avsikten var alldeles tydligt den att hästen skulle undanskaffas och därmed skulle ingenting kunna motbevisa hältan. När hästägaren kom hem och någorlunda hämtat sig från chocken lastades hästen på ett släp till SVA i Uppsala för obduktion. Något fel på hästen kunde man inte finna. Man skriver i protokollet: ” Hästen uppvisade inga sjukliga förändringar… om hälta påvisades inte någon förändring som kan styrka den kliniska observationen.”
Vad djurskyddsinspektörer egentligen sysslar med istället för att övervaka djuren i storskalig, kommersiell livsmedelproduktion och följderna för både människor och djur, landskap och skattebetalarnas pengar, skall inte svenskarna få veta. Inte ens av Uppdrag Granskning för detta var för känsligt. Så svenska folk: Fortsätt att inbilla er att vi har världens bästa djurskydd som det används i Bregottreklamen. Det här är lika omöjligt att släppa fram som tvångssteriliseringarna av tusentals svenskar under tidigare, men näraliggande, decennier. Då var det politiskt korrekt att de som definierades som undermåliga av staten inte fick skaffa barn. Lika lite som vi vill tro att barn som omhändertas kan få det sämre, vill vi tro att djur får det sämre (eller inget liv alls). Och människorna som drabbas är ju potentiella djurplågare och straffet skall dömas ut och verkställas utan rättslig prövning. Sen sover svenskarna gott om natten, tills de själva drabbas…
Kommentarer från Bloggspace:
-
ledsen
sön 01 jul 2012 21:50
DRABBAD…Så sant som det är sagt! Det har märkts i flera fall att de snabbt tar djur (kommer oanmält) och gör sig av med djuren snabbt. Inte tusan är det för att de bryr sig om att djuren lider (storskaliga djurplågare låter de ju vara någorlunda ifred) utan det har säkerligen med bevis att göra.
Mitt råd till alla djurägare är att fotografera och filma era djur minst en gång i veckan eller åtminstone en gång i månaden. Se till att fota/filma med t. ex. en dagstidning bredvid så att ni har bevis exakt när ni har fotat/filmat.
-
DRABBAD
sön 01 jul 2012 16:24
Vad som här beskrivs kan vara en orsak , till att
djurambulansen Skåne har ugn – Att SNABBT kunna
undanröja bevis.
-
ledsen
sön 01 jul 2012 09:58
”Lind beslutade att hästen omedelbart skulle avlivas.”Vem är Lind? Fullständigt namn och gärna bild på mördaren., tack.
Astrids miljö- och samhällsblogg 
Att SVT inte ”vågat sända” något låter osannolikt. Finns det belägg för det påståendet? Om det finns sånt material som inte sänts så låter det snarare som om vi inte känner till hela bilden av händelserna.
När det gäller djurinspektörers utbildning kan det se ut lite si o så med det. Jag sökte som djurskyddsinspektör i en kommun för några år sedan o just den dagen var de på kurs i hästkunskap, Jaha sa jag som själv är hippolog hur lång är den? Den var i 3-5 dagar o det var grundläggande skötsel av hästar. O vad jag förstod av fortsatt samtal var att samtliga kurser för olika djur är lika lång. Du kan som inspektör vara agronom, hippolog eller bara haft lite djur o har en helt annan utbildning exempel biolog eller något. Det handlar om att du har jobbat på ”rätt” plats o du blir tillfrågad om en tjänst så fast de lyser ut tjänster är de redan tillsatta för de måste lysas ut. Jag kan ju inte svara för hur det är i alla län men vad jag förstått på gamla kurskamrater som dock var ett 50 tal så verkar det inte vara helt ovanligt. Jag tycker det borde vara krav på att vara Agronom eller hippolog eller något annan utbildning som gör att du har kunskap om de djur du skall inspektera. Jag är idag glad att jag inte fick jobb. För jag hade blivit vansinnig på alla dumheter. De är viktigare att det är rätt avstånd mellan gallren i ett stall eller att boxen är rätt mått till djuret som hålls i boxen än hur det ser ut o må.
Man börjar fundera varför dessa myndighetspersoner börjat förstöra för hederliga arbetssamma svenskar är det för att skapa rubriker så att annat ska döljas eller vad är på gång
Det finns ytterligheter åt alla håll. En häst jag anmälde. Har faktiskt bildbevis, den magraste häst jag någonsin sett. Man såg kotorna i ryggraden och alla andra detaljer i skelettet. Men där tyckte man att djurägaren faktiskt hade fått upp hästen i hull?? Så det var helt ok att behålla hästen??
Lind är förövrigt en i normala fall ganska ok veterinär i Örebrotrakten. Minns inte förnamnet men går säkert att hitta för den som så önskar.
Ibland blir det bra men det verkar ha gått otroligt mycket prestige i det här och det ska inte finnas sådant när man har den typen av arbete. Hon borde helt klart bli stämd!
Du kan inte mena att du tycker att Torleif (thorleif?) Lind är en OK veterinär – om det nu är honom du menar.. Han är just den veterinär jag skulle anlita om jag ville besikta en skadad häst för försäljning… Kan vittna om ett antal fall där han behandlat med fenylbutazon för att få hästar igenom besiktning!! Inte OK!
men va faaan ….. dags att vi vettiga människor med sunt bonnförnuft sätter ner foten !!!! inte ska vi väl bara stå och tiga när det händer sånt här ??? myndigheter hit o dit …. jag vill gärna se vad dom har för utbildning dom här inspektörerna …. kan dom något om djuren?? vad har dom för erfarenheter ??? nu får det vara nog ! Idiot Sverige !
Utbildning. Visst. Vanligt sunt förnuft är dock bra som komplement till detta. Men ”vanligt sunt förnuft är inte särskilt vanligt”!
Har också en anhörig som blivit drabbad. Många anonyma anmälningar kom in på hennes häst efter ett bråk angående ett undermåligt stall som hon hyrt i 4 år. När hon satte ned foten och ville ha reducerad hyra blev hon utkastad med två veckors varsel, sedan har flera anmälningar kommit in på hennes gamla ponny. Hon har blivit totalt överkörd av länsstyrelsen som varit ut med två veterinärer som fattat beslut om avlivning och knappt tittat på hästen. En oberoende veterinär har tittat på hästen och sagt att han är gammal men ej behöver avlivas. Länsstyrelsen sa själv att det aldrig handlade om vanvård utan att hästen är gammal. Nu har rykten spridits på facebook och det har gått ut i tidningen och hon hängs ut som hon vore en djurplågare.
Finns ingen sanning i anmälningarna och länsstyrelsen gör ingenting för att dementera ryktena som sprids. Dessutom gick de ut i tidningen med en bild där hästen har rullat sig i lera och inte alls är rättvisande då de själv har varit ut och vet att det inte ser ut på det sättet. De vet att hästen haft tak över huvudet, omvårdnad och mat varenda natt och ändå vill de späda på rykten om vanvård.
Djurskyddet i Sverige fungerar inte idag. Hur vore det med att skydda de stackars djuren i massproduktion, eller som blir sönderridna i stall, får byta ägare 150 ggr under en livstid eller de som verkligen blir utsatt för djurplågeri, istället för att gå på en ägare som haft sina hästar hela deras liv och värnar om att låta dem få finnas kvar och må bra även som äldre.
Denna människa får nu gå igenom ett helvete med oro för sin häst, smutskastning från människor betalning av veterinärer och dessutom damp en till räkning ned i brevlådan på 13000 här om dagen.
Det är dyrt att få sitt liv förstört!
Tycker det är mycket trist att det verkar vara privatpersoner och ofta de som värnar om sina djur som drabbas. Finns även ett stort antal fall som gäller omhändertagna katter där länsstyrelsens veterinärer dömt ut dem direkt och alla har avlivas istället för att försöka placera om dem.
Jag är mycket besviken hur djurskyddet fungerar i Sverige och hoppas att det kommer att bli en ändring som istället verkligen är till djurens bästa.
Lennarts hingst hade en hovböld.
Slutsats: i Örebro och/eller där Hanell med co arbetar avlivas hästar med hovböld.
En hovböld kan uppstå om hästen tex trampar på en sten eller liknande och får ett tryck under foten.
Likaså kan en hovböld uppstå då en hopphäst missar och slår i en hinderbom.
Det kan räcka att hästen är glad i hagen och busar och slår på sig själv i ivern för att en hovböld ska uppstå.
Om hästen trampar av sig eller fastnar med skon och bara delvis får loss den sticker sömmarna rakt upp, i nästa steg trampar hästen in dem i sulan och en hovböld kommer som ett brev på posten. Det står i lagen att hästen ska förses med lämpliga beslag, alltså följer du lagen kan du riskera att få hästen avlivad, -om du bor i Örebro.
Om man jämför med oss människor skulle det betyda att du ska passa dig för att gå till doktorn om du tex snickrat och slagit dig på tumnageln med hammaren och därför fått en blodutgjutelse under nageln, då kan du riskeras att avlivas om du befinner dig i Örebro enlig Hanell med co, eller, jag menar djuren har ju ett större skydd än människan.
En liten komplettering (2012-07-16) från tillsynsoffret själv. Inspektören i det här fallet var helt nyanställd och hade möjligen ambitionen att göra en snabb karriär och ville göra ett omedelbart omhändertagande. Men efter att miljönämndens ordförande och chefen för miljökontoret varit ute och själva tittat på djuren beslöt de att ärendet (eftersom det nu blivit ett ”ärende”) skulle tas upp vid nästa ordinarie sammanträde, som ett rutinärende, en månad senare. Alltså inget som helst akutläge.
Detta gick förmodligen djurskyddsinspektörens ära förnär och därvid hade nämnden försatt sig i en situation, som man saknade kontroll över. Nämligen genom att man redan när man anställde henne hade givit henne ”delegation” på beslutsfattande i nämndens namn. Man hade så att säga ”privatiserat” beslutsfattandet, sålt ut det och förvandlat djurskyddsinspektören till enväldig ”myndighet” och alltså själv (nämnden) tappat kontrollen över beslutsfattandet.
Inledningsvis kände jag inte till detta med att man givit henne ”delegation” och även om jag så gjort så hade jag nog inte förstått vilken makt detta gav inspektören. Hursomhelst så förstod jag av hennes agerande, ”hemliga” nattliga inspektioner av mina djur i samarbete med anmälaren och en hel del andra märkligheter som tydde på att hon hade planer som stred mot det besked som nämndens ordförande givit (”behandlas på ordinarie möte om en månad”).
P.g.a. hennes egendomliga beteende så ringde jag ordförande och frågade om de ändrat plan på något sätt? – Nej, blev svaret, det ska tas upp som ett rutinärende vid nästa ordinarie sammanträde. Jag hade redan i ett brev bett att få närvara vid det mötet för att svara på eventuella frågor, som nämndledamöterna eventuellt kunde tänkas vilja ställa. Jag ansåg mig inte ha något att dölja och det veterinärintyg, som den först tillkallade veterinären skrev, visade på ”att djuren var friska och inte mådde dåligt av det sätt varpå de hölls”.
Jag hade, som vanligt!, några utav mina minsta kalvar (fjällkalvar!!) omärkta, ”av djurskyddskäl”, små öron för stora märken, vilket gav henne tillfälle att anmäla mig till Jordbruksverket för detta (strider mot ”tvärvillkoren” att inte ha alla kalvar märkta). Detta var alltså innan länsstyrelsen tog över djurskyddstillsynen från kommunerna och det var då länsstyrelsen som var SJV:s förlängda arm när det gällde att kontrollera öronmärkning.
Med den ”information”! inspektören försett länsstyrelsen med, så hade de fått uppfattningen att hos mig rådde rena misären bland djuren. Därför beslutade de att för säkerhets skull åka ut två stycken för att dels kolla Djurjournal och öronmärken samt att bilda sig en uppfattning om ”förödelsen”. Djurjournal och öronmärkning var utan anmärkning (hade, trots att kontrollen inte var förvarnad, klippt i märkena i de öron där de fattades) och de blev mycket förvånade över att se i vilken harmoni djuren levde. Senare sa en av tjänstemännen (agronom, med minst 30 års erfarenhet av djurhållningen i länet) offentligt att mina djur levde i en drömtillvaro och att han önskade att alla kor finge ha det lika bra.
Fotot ovan är från min djurhållning, med pappa bull i förgrunden, en mycket snäll tjur (jag råkar nämligen var djurvän och behandlar därför mina djur väl, vilket man har gott av när man dagligen umgås med dem).
Trots beskedet från nämndens ordförande om att behandlingen av ärendet skulle ske som det var sagt, så fortsatte märkligheterna. Kanske konspirerar ordförande med inspektören, låg nära till hands att tänka, för att hålla mig lugn och sedan helt plötsligt göra ett överraskande omhändertagande. Jag ringde en kamrat (journalist i lantbrukspressen) och framförde mina konspirationsteorier, vilka han besvarade med att säga – Jag ringer upp ordförande och frågar hur det ligger till så har du ju ett vittne om något annat än det sagda skulle inträffa.
Han återkom strax med beskedet att allt skulle ske som det var sagt, enligt ordförande. Och så tilla han – var inte så ängslig, ha litet is i magen.
En vecka före utsatt nämndsammanträde kom inspektören i en polisbil in på gården med två poliser och berättade att nu gjorde hon ett omhändertagande av mina djur, en av poliserna var Pelle Polis (jag visste då inte att Pål Hollender hade spelat in en dokumentär med det namnet, som SVT vägrat att sända). Jag blev inte direkt förvånad, för på något intuitivt sätt hade jag hela tiden känt att det var något skumt i görningen.
Hennes idé var att ge mig djurförbud, men det var ju något som hon fick begära hos länsstyrelsen och som Lst sedan fick utreda. Min reaktion blev därför – OK, låt Lst utreda om de ska förlägga mig med djurförbud, men under tiden som Lst utreder detta och djuren är ”omhändertagna”, så vill jag sköta djuren själv. Det här ska inte få kosta en massa pengar genom att dra i LRF:s farmartjänst eller annan omhändertagande-industri i ärendet.
Det ska du få göra om du innan vi stänger miljökontoret i dag har inne ett intyg från en trovärdig person som går i god för att djuren (som redan levde i en drömtillvaro, enl. agronomen på Lst) sköts väl under tiden som Lst utreder. Jag fixade det, därefter ringde jag min kamrat journalisten och sa – lag hade nog litet för mycket is i magen, för nu har det gjorts ett omhändertagande. Det blev tyst i andra änden, sen kom en ”mildare” ed (”för att uttrycka sig försiktigt”) följd av orden – lurade han mig då lik f-benat ordförande? Han ringde upp ordförande för att ställa honom mot väggen. Ordförande hade inte en aaaaaning om vad som hade skett – bakom hans rygg.
Ringde även en radiojournalist, som omedelbart satte sig på tåget och var på plats redan samma kväll och gjorde ett radioreportage med inblandade parter som sändes i ett naturprogram några dagar senare. Det anmäldes av ”någon” till Granskningsnämnden och fälldes där, därför att det ansågs för partiskt till min fördel. En av de fällande nämndleadmöterna (i Granskningsnämnden) var tidigare jordbruksministern Åhnberg (S). Lena Adelsohn Liljeroth (M) reserverade sig mot det fällande beslutet, vilket jag håller henne räkning för.
Efter en vecka bröt LRF mitt avtal om att sköta djuren själv under ”omhändertagandet” och tog över skötseln av mina djur (en intressant historia som låg bakom detta, intressant inte minst därför att varken Pelle Polis eller länsveterinären låg bakom detta, jag frågade dem båda, men den berättelsen hur LRF ”bar sig åt” får jag väl spara till ”boken”). Det var det ”brottet” (brytandet av avtalet) som gjorde att jag tvingades sälja mina kor för att inte gå under ekonomiskt, och orsaken var alltså inte att jag gav upp, vilket man kanske kan få intrycket av i bloggtexten.
Det var många turer som följde på detta, men, som sagt, det fordrar minst en bok för att redogöra för alla ”rättsförlöpningar” (?) som följde.
Dock, jag fick inget djurförbud och köpte så småningom tillbaka mina fjällkor. Dock (igen), först sedan djurskyddsinspektören fått avsked och miljöskyddschefen sagt upp sig. Dessförinnan vågade jag inte satsa ännu några hundra tusen på risken av ett nytt äventyr i den utan sådana hjälpredor ändå mycket riskabla svenska djurhållarverksamheten – Under Lex Pippi – man vill ju inte gå Under helt. Ett Under att man alls överlevt ekonomiskt, men p.g.a. av LexPippi på en mycket torftig nivå.
Och jag måste tillägga det att utan alla mina ”medborgarvittnen” som följde mitt ”ärende” och journalister i lokalpressen (och även på riksnivå) så hade jag nog gått betydligt mer psykiskt sargad ur den bataljen än vad som nu blev ”fallet”.
Hans Röös
Det är fantastiskt att du fortsätter och köpte din kor tillbaka. Fortsätt på det viset.
man blir fan i mig deprimerad! de där satans djurskyddsinspektörerna tror att de gör insats men så är ju inte fallet.