Arkiv | Djur och djurskydd RSS feed for this section

Hälla vatten på en länsstyrelse

26 Jan

Som att hälla vatten på en gås är det att kritisera det katastrofala djurskyddet på länsstyrelsen i Skåne. Nu har det hänt det vi varnat för under så många år, på det ena mötet efter det andra. Kontrollanterna med obegränsad makt och obefintlig social kompetens som sprider skräck bland djurhållare och bönder i Skåne har orsakat en människas död. Det är en maktfullkomlig statlig organisation som lägger ner det ena djurföretaget efter det andra. Vi har gång på gång berättat om hur dåligt djurhållarna mår och bara blivit avfärdade. Mötet i Hässleholm 2011 var det första mötet. Sedan har vi på initiativ av dåvarande internrevisor Staffan Ivarsson hållit flera möten. Internrevisorn före honom, Håkan Malmer, kritiserade också djurskyddsavdelningen utan resultat, likaså Christina Håhus.

Med osviklig fingertoppskänsla för att orsaka maximal förödelse gjorde Sofie Larsson en ”uppföljande” (den tidigare var hela 10 månader tidigare) djurskyddskontroll hos en mjölkbonde i norra Skåne onsdagen den 20 december 2017. På fredagen den 22 skrev hon och skickade kontrollrapporten. På tisdagen är allt normalt och han tackar för julklappar. Onsdagen den 27 ca kl 14.30 får han brevet. Han brukar börja mjölka ca 16.30. Det gör han inte den här dagen. Brevet ligger öppnat på köksbordet när han går ut på logen och hänger sig. Hans anställda som ska hjälpa till med morgonmjölkningen den 28e finner mjölktanken tom och de 30-talet korna står och skriker. Hon förstår att något är fruktansvärt fel och larmar grannarna medan hon tar hand om djuren.”Länsstyrelsen är väl medveten om att många lantbrukare skräms av kontrollerna och jobbar kontinuerligt med att förbättra informationen.”

Medvetna borde ni vara efter så många års kritik, men varken Marcus Björklund eller hans företrädare har några som helst ambitioner att ändra på något. Mest bekymrad lär han vara över att fallet blev uppdagat. De flesta knäckta djurhållare försvinner i ensamhet in i mörkret, ruinerade, sjuka och förtvivlade. Men vad bryr sig Sofie Larsson när hon går hem och firar jul. Hur många tankar ägnar hon åt honom som arbetar ensam med sina kor vardag som helg, även julhelgen, och ibland även tillbringar natten med en ko som ska kalva. Det är enkelt att kritisera, att vara ”chefen” utan ansvar som alltid dyker upp oanmäld och som bara har som uppgift att hitta fel och påpeka brister och har makten att dela ut straff och stänga ner ett företag, ett liv. Det är djurskyddsinspektören som får krisstöd, inte djurbonden.

– Vi utbildar också inspektörerna i bemötande och väger in den kompetensen när vi rekryterar nya inspektörer, säger Marcus Björklund.

Det tror jag inte på! Ni kommer alltid med beväpnade poliser för att tvinga er in i privata hem, ni letar fel och hittar på och konstruerar fel där inga fel finns, ni tycker varken om djur eller människor, ni hittar på lagar och föreskrifter som inte existerar och ni har som rutin att göra besök före helger och innan ett överklagande ska upp i rätten. Allt för att demonstrera er makt!  Jag frågade din företrädare Ola Svensson när han stod i mitt kök i mars 2011 vart de två trevliga, hjälpsamma inspektörerna som var hos mig i juni 2009 tog vägen. Han svarade: ”De fick inte fortsatt anställning, de dög inte något till!” Nej, är man trevlig och hjälpsam och inte letar fel så duger man inget till för då kan man inte fakturera! Så enkelt är det.

”Henrik Gudmundsson är ordförande för LRF:s kommungrupp i Klippan. Han upplever att det finns en allmän osäkerhet och även rädsla bland lantbrukare för djurskyddskontrollerna.” Men LRF vill inte kritisera länsstyrelsen. Nej det går bra att sprida rykten och förtala och sen komma när det är försent. LRF har aldrig tagit parti för djurhållarna utan tvärt om skott sig på dem som råkat illa ut.

Vad stod då i brevet? Det vill länsstyrelsen mörka.

Brevet börjar: ”Vid kontroll av din djurhållning uppmärksammade Länsstyrelsen att djurskyddslagstiftningen inte har följts.”

Sofie bedömer hull på korna. Med vilken kompetens? Lakterande kor under normalt hull är det anmärkningsvärt? En kalv i ensambox. Några djur som var smutsiga men inte mer än i andra besättningar. En tjur som stukat en fot och sedan efter insättning i sjukbox blivit trampad på. Det enda man kan kritisera. Han avlivades samma kväll. Marcus erkänner att det var bara obetydliga brister. Kanske det. Men om man gör sitt bästa hela tiden sju dagar i veckan och ändå inte klarar av länssytrelsens standard om att vara perfekt kan det bli droppen över kanten.

Dålig skörd pga regn och långa slaktköer är alltid djurägarens ansvar. Kontrollanten ska bara hitta fel och anklaga. Arne sa att ”det hjälper inte hur mycket man jobbar med djuren de blir aldrig nöjda ändå”.Han strödde alltid först med spån och därefter la han halm. Så när länsstyrelsen kommer är det inte klart. Det ska alltid vara klart när länsstyrelsen behagar dyka upp.

En del av rapporten beskriver tvärvillkorsavdrag för tjuren, kalven i ensambox, några tunna djur och några smutsiga. Sen blir det hot om föreläggande och förbud. Three strikes!Han arbetade ensam. Han bodde ensam och levde för sina djur. Det var djuren som betydde mest och det var en ära att bli betrodd att hjälpa honom med djuren. Han stannade kvar på natten i lagårn om en ko skulle kalva. Mjölken levererades prickfritt. Men att vara arbetsam och dedikerad sina djur duger inte i Sverige. I Sverige ska man vara övernaturligt arbetsam och ta all kritik med en klackspark. Det är få som klarar det. 

Korna på bete sommaren 2017.Kor och kvigor på bete sommaren 2017 som skulle bli den sista pga ”världens bästa djurskydd”. 

Korna och en kalv i januari 2018. Mjölkkorna såldes till liv genom SCAN. Sista köttdjuren åkte från gården den 22 januari. Gården har värderats och ska säljas.

Annonser

Sagan om bilhunden

25 Jan

I slutet av november 2017 dyker det upp en fantasifull berättelse om en hund på facebooksidan SPCA Sweden. Bakom den organisationen står samma personer som har Djurambulansen i Skåne AB, Djurkrematoriet m fl företag som ägs av Mikael Gustavsson, även känd från TV4-såpan Djurskyddarna. Den stora anläggningen som det tidigare bedrivits försökshundsuppfödning i ligger i Örkelljunga och köptes av Mikael Gustavsson då han låg på topp med polisens avtal att stalla in omhändertagna djur från flera län. Sedan avbröt polisen samarbetet och miljonerna slutade flöda in. 2014 var omsättningen över 11 miljoner med en vinstmarginal på över 39%. Knepet att få så hög vinstmarginal är bl a att anlita obetalda sk volonärer dvs kvinnor som vill hjälpa djur men saknar kunskap samt praktikanter dvs tjejer som studerar på den närbelägna lantbruksskolan. Att använda okvalificerad och otillräcklig personal har fått som konsekvens att mängder av omhändertagna djur vanvårdats. I ett fall med 41 hästar finns det nu en dom fastslaget att djuren minskat i värde efter uppstallningen hos Djurambulansen.

Hundstallet tjänar miljoner på konceptet ”tyck synd om och skänk pengar till en hemlös hund” så varför inte kopiera ett framgångskoncept? Ju eländigare desto bättre så en gatuhund med stort vårdbehov från ett öststatsland är perfekt att tigga pengar åt. Av någon anledning stod Kattjouren för insamlingen men har man skatteskulder så är det fiffigt om pengarna går in på någon annans konto.

 

I den här första versionen står Serbien som ursprungsland. Antagligen faller det inte Gustavsson in att Serbien är ett sk tredje icke listat land varifrån det krävs speciella kontroller för att få föra in hundar till EU ifrån. Kanske tror han att Serbien tillhör EU.

I övrigt är det mesta fantasier som liknar en uppsats i småskolan. Carson (”bilhunden”) bodde i en skrotbil. Ja bo i en bil kan inte vara det sämsta för en hund. Bilen är parkerad och dörren lämnad öppen uppenbarligen för just honom.På filmen ser man bilnumret. Utan speciell befogenhet kan man inte spåra bilens ägare men registreringsnumret kommer från staden Kruševac med omgivning i Serbien. Gustavsson påstår att han fått öronen avklippta. Det här är en serbisk ras som man traditionellt kuperar öronen på. Att han blev slagen varje dag är knappast troligt. Då hade han varit rädd. Men det låter bättre så och ger mer pengar.Den 18 oktober kastreras Carson i Kosov, Serbien. Troligen får han sitt serbiska chipnummer  ungefär samtidigt.

I det bulgariska pass som Carson senare ska utrustas med ser man tydligt att datum för chippning är bakdaterat från den 20 oktober till den 17 juni. 20 oktober bör vara det rätta datumet. Den 22 oktober befinner sig Carson på någon slags shelter i Kosovo i Serbien och man tigger pengar för honom. Han lider av demodex, inte rävskabb som Gustavsson påstår.

Den 26-27 oktober är han fortfarande i Serbien och folk undrar var där men får inget svar. Kanske har man stulit honom och han hade en ägare?

Den 6 november är Carson forfarande i Serbien.Den 26 november är Carson på Fyn i Danmark, påstås ha hittats i Serbien i slutet av september och skänkes till rätt person. Det anses Mikael Gustavsson vara som alltså har hunden i Örkelljunga fyra dagar senare. Vad hände under mellanliggande 20 dagar. Jo då smugglas Carson till Bulgarien som är ett EU-land.

Där får han ett Bulgariskt pass. En serbisk hund ska förstås ha ett serbiskt pass men då tar det betydligt längre tid om hunden ska komma in legalt. För hundar bl. a. Carson som förs in i EU från icke listat land som handelsdjur (som ska byta ägare) tar det minst fyra månader och följande gäller:

Carson förses med en dansk ägare (vart tar hon vägen?) och ett födelsedatum som ju omöjligt kan kännas till då han sägs vara en gatuhund. Enligt det datumet skulle han vara sex år. Tidigare påstås han vara åtta. Var är veterinärintyget?

Vem är veterinären som säljer falska pass? Carson påstås ha vaccinerats mot rabies den 17 juni. Då var han i Serbien och hade inte ens hittats.

Han påstås ha avmaskats mot dvärgbandmask den 17 oktober. På andra raden ska klockslaget stå eftersom man har en viss tid på sig att passera gränsen.Andra vaccinationer ser också konstiga ut. Den 17 oktober befann sig hunden bevisligen i Serbien.

Den 7 december börjar Kattjouren med en förvirrad berättelse om Carson att djurvänner ”tagit honom till Bulgarien”. Då skulle han ha haft serbiskt pass. Alltså smugglades han till Bulgarien av ”djurvännerna” utan tanke på vad de för in för smittor och parasiter. På en vecka rasar det in över 80.000:- till denna gratis hund.  Givarna är helt saliga över att få hjälpa.  På en lördag (!) besöker Carson en ”hudspecialist” och han konstateras ha demodex. Det blir en dyr historia för den blivande ägaren. Hundens ursprung börjar ifrågasätts. Men länsstyrelsen får varken se hund eller orginalpass. Något veterinärintyg tycks inte finnas. Han påstås nu vara tillbaka i Danmark. Man nöjer sig med att få kopior på passet. På fråga om hunden varit i Serbien svarar ”SPCA personal” att de inte vet men att ”de har kollat pass och chip och att de stämde ihop”. Med det låter länsstyrelsen nöja och avslutar ärendet. Så enkelt är det alltså att smuggla en hund. Läs av chippet och köp ett EU-pass.

Antagligen har det bulgariska passet kommit senare än hunden. Mest troligt har Carson aldrig varit i Bulgarien och den veterinär, Istvan Kostov, som säljer passen, har aldrig träffat hunden. Vad säger EU om att en veterinär säljer EU-pass till hundar från Serbien och troligen även från andra länder? Länsstyrelsen i Skåne säger som vanligt ingenting när det gäller Djurambulansen och någon kontrollrapport finns inte. Det är bara när de ska spela in TV-film de bryr sig om att stoppa import av hundar. Och då laglig sådan. Distriktsveterinärerna varnar på Facebook efter ett misstänkt fall av rabies nyligen: ”Vi på Distriktsveterinärerna vill gärna uppmärksamma risker med att köpa hundar av oklar härkomst utan papper.”

Svart på vitt

17 Jan

I många år har vi hävdat att djur far illa av omhändertaganden. Det är nu fastslaget svart på vitt i en dom. Det är endast pengar som styr efter att beslutet är fattat och djurskyddslagen upphör i praktiken att gälla. Både polis och länssstyrelsen ser genom fingrarna med olagliga transporter, fordon med körförbud och allsköns vanvård så fort djuren flyttats från sin ägare.

Många är de som fått ett långt yrkesliv som djuruppfödare ödelagt av paragrafryttare på länsstyrelserna. Speciellt ökända är länsstyrelsen i Skåne och polisens forne entreprenör Djurambulansen i Skåne AB. En som råkade illa ut var den erkänt skicklige uppfödaren och visare av hästar Jörgen Folkesson. Trots att hans hästar var i gott skick omhändertogs de pga ett missförstånd i tillståndsansökningen av sk §16-tillstånd. Följden blev att 44 av hans connemaraponnier transporterades bort och stallades in i minimala hagar med tält som ligghallar där de svalt och slogs innan de såldes på auktion.

Nu har tingsrätten i Helsingborg avgjort om Folkesson ska betala polisens fakturor från Djurambulansen. Svaret är nej. I sin mycket välskrivna dom T 2672-17 konstaterar tingsrätten att Djurambulansen misskött hästarna i det första omhändertagandet under uppstallningen så de förlorat kraftigt i värde. I det andra fallet togs hästarna fast de redan bytt ägare.

Fakturorna på sammanlagt över 800 000:-, som polismyndigheten nu själv får stå för, avsåg två omhändertaganden. Det första gällde 41 hästar för att Folkesson överskridit tillstånden. Tingsrätten skriver:

”Av dessa återlämnades fem hästar till annan djurägare. Det har inte gjorts gällande och framgår varken av länsstyrelsens
beslut eller något annat underlag att hästarna var i dåligt skick när de omhändertogs. Det är tvärtom genom det åberopade förrättningsunderlaget från distriktsveterinären visat att samtliga 36 hästar vid respektive undersökningstillfälle, den 19 och 20 mars 2012, bedömdes som friska. Jörgen Folkesson har gjort gällande att hästarna vid tiden för auktionen var i dåligt skick och skadade. Jörgen Folkessons uppgifter om att hästarna under den period de var omhändertagna sköttes på ett sådant sätt att hästarna vid auktionen ca tre månader efter omhändertagandet var i dåligt skick stöds av vad vittnena Johanna Sällberg, Helena Karls och Annie Källof har berättat. Johanna Sällberg har berättat att samtliga hästar var i mycket dåligt skick vid auktionen. Johanna Sällberg har också berättat att i stort sett samtliga hästar var magra och i underhull samt att flera hästar hade stora sår. Helena Karls har berättat att flera av
hästarna var skadade och hade köttsår. Johanna Sällberg, Helena Karls och Annie Källof har också berättat att de hästar som förvärvades vid auktionen hade ohyra ochoverkade hovar. Enligt Johanna Sällberg och Helena Karls hade de hästar som de tog hand om efter auktionen inte verkats under i vart fall de senaste tre månaderna. Att hästarna under den period de var omhändertagna inte skötts på ett ändamålsenligt sätt talar också de uppgifter som Jörgen Folkesson, Johanna Sällberg och Helena Karls lämnat om att hästarna såldes till underpris. Genom den åberopade bevisningen är visat att hästarna var i dåligt skick vid tiden för auktionen och att det dåliga skicket uppstått under den period som hästarna var omhändertagna.”

”Såväl Jörgen Folkesson som vittnena Johanna Sällberg och Helen Karls har berättat att hästarna såldes till priser långt under marknadsvärdet.”

”Därtill kommer att det finns anledning att ifrågasätta skäligheten av flera av de kostnader som Polismyndigheten anfört att man haft på grund av omhändertagandet.” Bl a har Djurambulansen hävdat att hästarnas hovar verkats vilket uppen barligen inte var sant. Folkesson hade också fakturerats för pass trots att han erbjudit polisen passen. Han har även fakturerats behov av veterinärvård som uppstått pga misskötseln.

För det andra omhändertagandet konstaterar tingsrätten: ”När det gäller frågan om ersättningsskyldighet för det andra omhändertagandet kan tilläggas att Polismyndigheten har godtagit att Jörgen Folkesson inte var ägare till djuren vid tidpunkten för omhändertagandet. Av utredningen framgår också att samtliga hästar som omhändertogs sedermera återlämnades till en annan ägare.”

Det var Djurambulansen som på eget initiativ snokade runt och omhändertog redan sålda hästar.

Jag undrar om polisen tänker kräva tillbaka pengar från Djurambulansen.

 

5:e punkten

8 Jan

”Ändringar i djurskyddslagen, m.m. Prop. 2001/02:93. Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 14 mars 2002. Göran Persson, Margareta Winberg (Jordbruksdepartementet)”

I lagförslaget står: ”Bestämmelserna om förbud att hålla djur och om omhändertagande av djur liksom lagens straffbestämmelser föreslås bli skärpta. Länsstyrelsen skall meddela förbud att ha hand om djur eller ett visst slag av djur för den som dömts för djurplågeri. Sådant förbud skall också meddelas den som vid upprepade tillfällen dömts för brott mot djurskyddslagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller den som vid upprepade tillfällen varit föremål för beslut om föreläggande.”

Den kursiverade biten utgör den 5:e punkten i §29 djurskyddslagen som handlar om djurförbud. Vem är då Margareta Winberg som satt i regeringen som jordbruksminister 1994-96? Någon med gedigen praktisk och/eller teoretisk kunskap om djur eller jordbruk? Eller?

Enligt wikipedia: Winberg tog realexamen 1963, gick i flickskola 1963–65 och fick ämneslärarekompetens 1978. Hon arbetade 1969–1979 som folkskollärare och var även då kommunalpolitiskt aktiv. Winberg var politisk sekreterare i Jämtlands läns landsting 1980–81, styrelseledamot vid Högskolan i Östersund från 1980 och dess vice ordförande från 1983. Yrkespolitiker alltså med åsikter om lantbrukare och andra djurhållare.

I Eva Erikssons utredning om ny djurskyddslag 2011 kopierades formuleringarna: ”Enligt Jordbruksverkets vägledning för kontrollmyndigheter m.fl. (s. 25 f.) kan bedömningen av om ett förbud ska meddelas enligt 29 § punkten 5 väcka många frågor. Upprepade tillfällen får enligt Jordbruksverkets bedömning anses innebära minst tre till antalet. Beslut enligt 26 § djurskyddslagen om förbud eller föreläggande räknas antalsmässigt, på samma sätt som domar för brott mot djurskyddslagen, alltså minst tre. Även förelägganden och förbud som gäller förseelser som inte är av så allvarlig art ska räknas in. Det saknar betydelse för bedömningen om djurhållaren har åtgärdat de brister som föranledde föreläggandet eller förbudet. Enligt Jordbruksverkets uppfattning bör förseelser före bestämmelsernas ikraftträdande 2003 inte räknas in och därefter, dvs. efter 2013, bör förseelser äldre än tio år inte beaktas.”

Jordbruksverket är alltså den myndighet som gjort formuleringen och öppnat upp för tolkningar, allmänt godtycke och felsökeri. I vägledningen 2009 sid 25 står den text som Eva Eriksson kopierade: ”Bedömningen av om förbud ska meddelas enligt punkt 5 kan väcka många frågor. Någon domstolspraxis för hur denna punkt ska tillämpas finns ännu inte. Upprepade tillfällen får anses innebära minst tre tillfällen. … Beslut enligt 26 §, alltså förbud eller föreläggande, räknas antalsmässigt på samma sätt som domarna, alltså minst tre. Förarbetena till ändringen av paragrafen är tydlig, även förelägganden och förbud som avser företeelser som inte är av så allvarlig art ska räknas in. Om djurhållaren har åtgärdat de brister som föranledde föreläggandet eller förbudet saknar betydelse för bedömningen.” Dvs en djurägare kan aldrig sona ett ”brott” utan allt staplas på hög för att mynna i ett livstidsstraff utan att ha varit åtalad för något och inte fått chans att försvara sig i en rättvis rättegång. Den här punkten skiljer sig markant från de övriga i §29 där det krävs en eller flera domar.

Formuleringen kommer alltså från Jordbruksverket före 2001. Från vem?

I lagförslaget står på sid 25 angående konsekvenser: ”För de små företag som innehar djur och som har en god djurhållning torde dessa ändringar vara välkomna, eftersom djurskyddet stärks och företagens trovärdighet
därmed ökar.”

Beträffande hur gamla förelägganden som ska tas med skrivs i lagförslaget: ”En rimlig gräns är att beslut som är äldre än tio år inte räknas in i summan.” Vad det är det som är ”rimligt” med det?

”Torde vara.” Ren spekulation alltså. Vi tror och hoppas att det här blir bra så nu kör vi och blundar, betyder det. De senaste tio åren har hälften av Sveriges mjölkbönder lagt ner sin verksamhet. Dålig lönsamhet närmare bestämt EUs sämsta, kallt klimat, fördyrande särregler och kontrollanter som stressar sönder företagaren och förstör arbetsglädjen.

Så här blev det. Gästbloggare idag är Henrik Olofsson:

Den värsta dagen i mitt liv. Här är min berättelse om hur jag upplevt att jag har blivit behandlad av en statlig myndighet. Två veckor innan jul 2017 får jag veta att mitt fall inte kommer upp i rätten – Jag får djurförbud.

Gott i solen 15 juni 2012

Det hela började när jag som 18 åring tog över föräldragården som jag har växt upp på. Gården som på den tiden innefattade ca 20 mjölkkor och ungdjur.

Nu vill kossorna in och bli mjölkade 26 juni 2012

Efter att jag tagit över gården i början på 90 talet hade jag en framtidstro och såg fram emot livet som mjölkbonde. Jag byggde ut ladan och utökade besättningen till ca 30 mjölkkor.

Min lilla tjur 8 oktober 2012

Min skolgång har jag fått kämpa mig igenom då jag lider av dyslexi (läs och skrivsvårigheter). Efter mycket kämpande så tog jag mig igenom grundskolan och lantbruksgymnasiet med mottot att aldrig ge upp. Att bli egenföretagare och mjölkbonde är inte det lättaste. Det är mycket praktiskt jobb, men inte minst allt pappersarbete som ingår att vara egenföretagare.

Kommer ut till dagens goda gräs 31 maj 2013

Åren gick och jag älskade mitt jobb. Att vara med djuren har alltid varit det bästa jag vet. Mardrömmen började 2012 när Länsstyrelsen efter en djurtillsyn kom med ett papper som det stod föreläggande på. Vad är ett föreläggande? En massa text som inte är lätt att förstå sig på när man har läs- och skrivsvårigheter. Jag förstod det som att det var några små saker som inte inspektören var nöjd med och åtgärdade de punkter som stod på papperet och inspektören kom tillbaka och godkände åtgärderna.

Fin kalv 3 februari 2013

Efter något år fick jag ytterligare ett papper om föreläggande. Samma sak denna gången tänkte jag – några saker jag måste åtgärda. Varje år har Arla gjort sina gårdskontroller, vilka varje år blivit godkända.

Idag fick kossarna nytt bete 28 juli 2013

Våren 2016 var det än en gång dags för länsstyrelsen att komma på kontroll. Denna gången var inspektören spydig mot mig och kom även denna gång med ett papper på saker som de inte godkände. Likt tidigare gånger åtgärdade jag dom saker som inspektören anmärkt på men skillnaden denna gången var att ingen kom och kontrollerade att jag åtgärdat problemen.

Denna lilla tjurkalv kom igår 16 februari 2014Populär när jag kommer med kraftfoder 10 september 2015

Lika glad var jag för det då varje kontroll kostar några tusen kronor och som om inte detta räckte så avlöste prissänkningarna på mjölken varandra, vilket gjorde att lönsamheten var i stort sett obefintlig.

Årets första kalv blev en pigg tjurkalv 5 januari 2016

November 2016 är dagen glömmer jag aldrig. Jag hämtade ut ett rekommenderat brev jag fått. När jag öppnade brevet trodde jag inte mina ögon. Hela min värld rasade samman. Jag fick läsa pappret flera gånger som på värsta byråkratsvenska talade om att jag på grund av tre förelägganden fått djurförbud.

En fin kvigkalv 23 juni 2016

Föreläggande var ett främmande ord för mig som jag aldrig fått lära mig under mina 12 år i skolan, men djurförbud det visste jag vad det var. Jag insåg omedelbart att jag var tvungen att få hjälp med att komma ur denna mardrömm. Jag kontaktade en advokat som hjälpte mig att överklaga. Under drygt ett års tid har jag kämpat för att få fortsätta med det jag älskar mest – mina djur.

Andraskördsbetet och fålla ett av sju stycken 8 juli 2016

Jag bad distriktsveterinärerna komma ut och kontrollera alla djur och skriva ett intyg. Ett intyg som sa att alla djuren mådde bra och hade bra hull. Även andra intyg och vittnesmål om djurens hälsa samlades in, alla med samma resultat. Jag bad även några vittnen följa med mig in på ett möte med länsstyrelsen där jag bad om att någon annan inspektör skulle komma på ett oanmält besök och skaffa sig en egen uppfattning. Något mer besök av länsstyrelsen blev det aldrig.

En fin tjurkalv har kvigan fått på morgonen 27 februari 2017

Även Arla började komma på kontroll med bara några månaders mellanrum. Aven alla dessa kontroller resulterade i ett godkänt resultat. I mitten på december 2017 är den värsta dagen i mitt liv – Dagen när min advokat ringer och meddelar att jag inte ens får prövningstillstånd i Kammarrätten.

Kossorna i Kråkerum 6 oktober 2017

Man väljer att gå på länsstyrelsens beslut som talar precis emot både veterinärintyg och andra intyg och vittnesmål jag har. Är detta det som vi i Sverige kallar rättssamhälle? För vilket annat brott döms man till livslångt straff? Mord? Våldtäkt? Misshandel? Väpnat rån? Nej inget av dessa men istället så straffas jag för att jag inte förstår vad som en statlig myndighet skriver.

Snart tomt i ladugården. Sista korna skickas till slakt första veckan i januari 2018.

Att sköta min djur har alltid kommit i första hand och aldrig brytt mig om hur lång tid det har tagit att bli färdig med djuren. Jag har lärt mig att både förebygga sjukdomar så mycket som möjligt och fått en del friska på egen hand och när väl veterinären har behövt komma så har jag alltid fått höra hur fina djuren är och att de är för feta .

En av de sista januari 2018

Jag ifrågasätter inte att djuren ska ha det bra men inte minst lika viktigt är det ju att tjänstemännen gör sitt jobb och noga förklarar på ett sätt som man förstår. Om man inte ens kan få jobba som bonde bara för att man lider av dyslexi vad ska man då jobba med? Man måste ju ha i åtanke att det är inte bara djuren som ska ha ett drägligt liv utan även människan som äger eller har ägt djuren.

Medelålders före detta mjölkbonde som fullständigt har tappat förtroendet för vårt rättssamhälle.

EpilogI dag har slaktbilen hämtat kossorna och nu är det färdigmjölkat här. Det blev inget betessläpp i år och inget mumsande på grönt gräs mer för dem. Det gör ont i hjärtat. 10 januari 2017.

Du sköna nya värld – en anka måste ha sällskap

27 Dec

Vem som helst som har djur kan drabbas av en anmälan och sedan flyttar länsstyrelsen in. Djurägare är som regel måna om sina djur och ser att de mår bra. Det är dock inget kriterium i landet med världens strängaste djurskyddslagar, ja så stränga så det är snudd på att all djurhållning blir omöjlig eller olönsam eller åtminstone inte rolig längre.

Djurskyddskontrollerna har blivit en del i ett tjänstemannavälde som lever sitt eget liv. Liksom kontrollanter på andra områden har deras agenda allt mer blivit att upprätthålla den egna verksamheten och dra in pengar till densamma. De saknar ofta förmåga att bedöma djurs mående och behöver därför detaljregler som kan användas för att fakturera sina besök. De hoppar t o m mätningarna numera och baserar förelägganden på subjektiva tyckanden. Detta för att det visat sig fungera i förvaltningsrätterna. Om handläggaren anser att 50 m är för långt för korna att gå till en å och dricka så är det för långt även om korna mår bra. Man kan ge förelägganden på föreskrifter som inte finns, exempelvis kräva ett visst slag av ventilation för en hund som är aldrig så välskött. Det går också bra eftersom de flesta förlitar sig på att de har kunskap och inte kör en rövare för att kunna ta betalt.

Sverige är nog det enda EU-land vars djurkontrollanter ägnar en stor del av tiden till att kontrollera inga djur, dvs kontrollobjekten (djurägarna avpersonifieras dvs deras mänsklighet ifrågasätts) fortsätter att kontrolleras sedan samma kontrollorgan förbjudit dem att ha djur.

Vi har §16 i djurskyddslagen som föreskriver att verksamhet med djur ska ha tillstånd innan den får startas. Däremot måste alla investeringar i lokaler etc färdigställas. Sen är det upp till den enskilda kontrollanten som träffar kontrollobjektet för första gången att avgöra om denne är ”lämplig”. Lämplig betyder här inte relevanta, godkända kurser eller decennier av erfarenhet. Sådant finns det inga krav på utan fallerar personkemin så blir det inget tillstånd.

Ett tillstånd kan också dras in och stjälpa en väl, sedan decennier, fungerande verksamhet av en kontrollant som själv bedrivit tillståndspliktig verksamhet i flera år utan tillstånd.

Att det skulle behövas tre förelägganden för att motivera ett djurförbud är redan en myt. Även här har länsstyrelsen hittat genvägar. Allt som behövs är en anmälan på vad som helst. Med den som skäl åker kontrollanterna ut och letar fel. Om djurägaren har en annan åsikt, exempelvis om när får ska klippas, än kontrollanten, hämtas helt sonika djuren. Om djuren faktiskt mår bra har ingen betydelse alls.

Djurägaren förutsätts vara imbecill och fåren påstås kunna komma att lida i en obestämd framtid. Det behöver inte ges något föreläggande alls. Sen utdelas djurförbudet pga omhändertagandet: ”det är samma kriterier”. Nu kan kontrollobjektet kontrolleras varje år och sådeles skapa evig sysselsättning för kontrollmyndigheten. Skulle det dyka upp halvvilda katter vid en sådan kontroll blir den fd djurägaren åtalad för brott mot djurförbudet, trots att grunden för det första beslutet aldrig prövats i domstol. Hade den det hade åtalet aldrig hållit eftersom det enda som sägs om klippning av får är att det ska ske minst en gång per år, inte om det ska ske i november eller mars. Liksom polisens pinnjakt för att dölja ett dåligt arbete sker samma pinnjakt här. Och att kontrollera en pensionärs katt ger samma poäng som att kontrollera en värphönsbesättning på 10.000 djur, men är så mycket enklare och trevligare. Dessutom riskerar inte myndigheten att stöta på motstånd i form av pålästa advokater.

Gästbloggare idag är  Gabriel Ekman, biolog och överläkare och hållare av utrotningshotade lantraser. Nedanstående är hans erfarenheter:

När jag växte upp fanns det kor, får och höns överallt. Det råmade och kacklade och vi åkte hölass. En idyll som var så vacker så att det var som ett paradis. Det här var på 60-70 talet. Sedan dess är idyllen nästan borta. Skogarnas smyger sig fram mot byarna och det har blivit så tyst.

Nu har jag växt upp, blivit biolog och läkare. I mitt arbete på sjukhuset träffar jag ofta dem som har slitit med att bygga upp detta landskap, som röjt och plöjt. De söker inte sjukvården i onödan, ibland alldeles försent till och med. De är vana vid att man inte ska klaga.Min partner och jag har återskapat en bit av det som en gång var. Med roslagsfår, jämtgetter och hedemorahöns ser det nästan ut som förr.När jag liat gräset går getterna bakom och stampar upp vattensorkarna som sedan blivit mat för ett tornfalkspar som häckat nära gården. Färggranna fjärilar och gamla gårdsväxter återkom. Lungroten spirade åter vid ladkanten.En dag i våras stod Djävulen och Bjäran vid grinden i form av en djurskyddshandläggare och en länsveterinär och så började en resa med oro, hopp, slit, förtvivlan i oändlig ström. Anonymt anmälda hade vi blivit utan att veta något. Föreläggande blev det med åtgärdskrav inom en vecka  med tolv punkter på att bygga nytt och bygga till. Alla djuren mådde bra och vår 1800-tals lada också. Det var inte det som var aktuellt.Omöjligt att hinna! Att sedan läsa om sig själv i lokaltidningen som en sån där som inte sköter sina djur gjorde väl inte saken bättre. De nuvarande reglerna med sina måttkrav är inte anpassade för dåtidens djurbruk. Hur kunde djuren må så bra förut och överleva i 1000-tals år tillsammans med människor?

Jag har nu förstått att mindre gårdar som håller det småskaliga landskapet öppet är tacksamma offer att slå klorna i. Här kan man alltid hitta fel! Och det gjorde de förstås också. Hur djuren mår är mer en bisak. Forskning visar att största problemet med husdjur är övervikt. I Länsstyrelsernas rapporter ser man istället undervikt vanligtvis. Hur hänger den ekvationen ihop? Någon borde forska och utvärdera djurskyddshandläggarnas bedömningar. Tänk vilken värdefull information man kunde få fram.Så småningom lyckades vi få till en muntlig förhandling i Förvaltningsrätten med kunnig hjälp vid vår sida. Förhandlingen gick bra och alla Länsstyrelsens osakliga och subjektiva punkter smulades sönder. Trodde det hade gått bra.

Så kom domen där rätten helt gått på Länsstyrelsens linje och helt bortsett från fakta. Det känns som att allt är uppgjort från början. Det är Länsstyrelsen som är den som dömer i praktiken. Det är som Stalins folkpoliser i 30-talets Sovjet fast på ett mer utdraget, plågsamt sätt. Man låtsas att det är en demokratisk process.

Jag har nu ett av svaren varför det är så tyst och igenvuxet på den svenska landsbygden. 

Så den femte december i år var det dags igen! Min partner blev uppringd av djurskyddsinspektören. – Vi har varit på inspektion på er gård och skrivit protokoll på er hund som vi har sett inte mår bra. Den haltar mycket kraftigt och skakar av köld. Någon dag senare dök protokoll och bilder upp via mail. Vi blev alldeles förskräckta. Det kändes så overkligt, hela tillvaron gungade. Hur är det möjligt? Är det här Sverige eller Sovjetunionen?De visade bilder på vår hund så skräckslagen som jag aldrig sett henne förr, upptryckt mot en vägg utan någonstans att fly. Hon skakade säkert av rädsla. Länsstyrelsen hade tagit sig igenom en med hake låst grind, in på tomten, gått runt bland alla hus. Bilderna på hunden är säkert tagna för att passa deras agenda. Skrämda hundar ser vanskötta ut! Se deras bilder på Ida och bilden på Ida i sin hundkorg på kvällen efter.

Slutklämmen i protokollet var att ”det kan finnas brister som inte uppmärksammats vid kontrollen”. Detta tolkar vi som ett hot om att komma tillbaka och ta våra djur. Det brukar de göra per automatik vid tredje föreläggandet. Då utfärdas djurförbud på livstid.

Vi har med video och veterinärintyg påvisat att vår hund är helt normal och har normalt beteende.

Hur länge ska man orka med Länsstyrelsens trakasserier?

Det svenska djurskyddet har hamnat så snett att man bryter mot lagar och gör hemfridsbrott, ljuger i sina protokoll och rapporter, fysiskt och psykiskt misshandlar djur och djurägare. Dessutom verkar kunskapsnivån bristfällig, makten stor och tjänstemannaansvaret obefintligt.

Hur kunde det bli så fel? När ska sanningen komma fram? Varför skriver inte dagspressen om de övergrepp som sker? Vad gör LRF?

Varför är bilden av den svenska landsbygden så förljugen med ” vackra bregottskossor vandrande på åkrar”? Hur ska man förklara så att alla förstår hur Länsstyrelsernas djurskyddsverksamhet hamnat så fel att den motverkar sitt eget syfte, att skydda djuren?

Att hjälpa på plats

24 Dec

Idag har jag en gästskribent. Det är Malin Agrell som jobbar ideellt med att hjälpa hundar som far illa. Nyligen mottog hon ett stipendium för Maoland Shelter i Rumänien.

Dag S. Stiansens stiftelse tilldelade Malin Agrell och Maoland Shelter ett stipendium i november 2017 på Grand Hotell i Oslo att användas till kommande kastreringskampanjer.

Malin är bestämd med både hur hjälparbete bör bedrivas för att få bäst effekt för djuren och hur människors vilja att hjälpa kan missbrukas. Hon skriver:

Det är underbart med alla dessa godhjärtade människor som är beredda att hjälpa. Människor som samlar in pengar till och hjälper djur är fantastiska, men också en guldgruva för de mindre seriösa.

Jag talar främst om hund-/djurvärlden där många aktörer jobbar mer eller mindre ideellt och är mer eller mindre seriösa. Nyligen fullkomligt forsade det in pengar till en hund som befinner sig i Sverige där ursprung, handlingar såsom pass, vaccinationer etc kanske inte är helt i överensstämmelse med sanningen. Upp mot 90.000 kronor lär ha samlats in till en hund vars ursprung, livshistoria, ålder, sjukdomsbild mm mm ändrats många gånger. De få människor som sett bakom ytan och ifrågasatte blev blockerade och idiotförklarade. Människors godhet utnyttjades till max och på flera veckor redovisades inte en enda krona. Människor tycker synd om den stackars hunden och tänker inte längre än så. De blir helt tagna av hans, toligen uppdiktade, historia och allt annat runtomkring suddas ut. De tänker inte på att det som skrivs kanske inte är sant, ingen tänker steget längre på konsekvenser och eller på att någon kanske skor sig på en stackars hund.  Allt handlar om en enda hund, när tusentals hundar världen över lider svårt. Klart denna stackars hunden ska få hjälp, men hjälp på rätt sätt från början till slut INGET annat.

Vet ni vad 90 000 kr skulle kunna åstadkomma på plats i ett land fullt av misär för både djur och människor?

  • Ca 360 hundar skulle kunna kastreras och i förlängningen skulle tusen och åter tusentals oönskade valpar slippa födas till ett liv fyllt av hunger, utsatthet, misär, plågor osv. Detta skulle innebära MILJONER färre valpar.
  • Ca 1200 hundar skulle kunna bli vaccinerade, avmaskade och avlusade av en organisation och stor smittspridning skulle kunna undvikas samt få tänder och klor omskötta.
  • Ca 200 hundar skulle kunna få hjälp mot svåra hudproblem och infektioner och slippa lidande.

Själv har jag rest i ”hundvärlden”  i många år. Jag började i Rumänien och såg dessa såkallade ”scammers”, för att fortsätta till Irland och se hundkapplöpningarnas baksida.

Jag återvände till Rumänien och hittade ett hundhägn som kändes genuint och ärligt. Det fanns ett team som arbetade kring det non profit-registrerade hägnet. Efter ett par månader gjorde jag min första resa dit. Att se med egna ögon innan man går ”all in”. Det vore fullkomligt vansinnigt att hjälpa ett hägn jag aldrig besökt.

Nu 3,5 år senare hjälper jag fortfarande och i mycket större utsträckning. Vi är fortfarande samma team som vi var för 3,5 år sedan. Flera starka kvinnor i olika delar i världen, som alla har jobb, familj, vänner mm mm . Från dag ett bestämde teamet att ALLT arbete ska ske med full transparens. Allt ska vara öppet, rakt, ärligt och varenda krona ska gå och följa. Varje dag ser jag hur det tiggs pengar till olika hundhägn världen över och inte en enda krona redovisas. Vi människor är otroligt naiva och blåögda. Mycket mer borde ifrågasättas.

Vad innebär att hjälpa på rätt sätt?

Att transportera en hund, som för en spottstyver skulle kunnat få hjälp på plats, halva Europa runt är inte att hjälpa på rätt sätt.

Att hjälpa på rätt sätt är arbeta långsiktigt, öppet, ärligt och rakt. Att ha tydliga mål och visioner. Att bemöta frågor och ifrågasättande rakt och ärligt. Att kunna visa upp sitt arbete på ett enkelt och rakt sätt.

Att hjälpa på rätt sätt är att arbeta förebyggande för framtiden på bred front för att minska alla dessa oönskade gatuhundar. Då är kastreringar det viktigaste.

Två gånger per år har vi ”kastreringskampanjer” . Steg 1 är att lösa allt det praktiska med folk som vill hjälpa till GRATIS, som betalar resa, uppehälle mm ur egen ficka. Att få in medel till att kunna utföra kastreringar via donationer.Steg 2 är att knyta en duktig veterinär till ens verksamhet och få till ett gott samarbete.

Steg 3 är att få människor på plats att förstå hur viktigt dessa kastreringar är.

Steg 4 är att utföra detta hårda arbete. Att arbeta tillsammans i teamet upp till 14 timmar om dagen.För varje hund/katt som kastreras innebär det i förlängningen att det föds 10.000 tals färre oönskade valpar/kattungar.Steg 5 är att slutföra och avsluta kampanjen att redovisa vad man gjort, framförallt med de donationer som getts. Detta görs via enskild bild på varje kastrerad individ tillsammans med veterinärräkning. Enkelt, öppet och varenda krona går att följa.

Att hålla en fristad/hägn i bra skick så alla dessa utsatta djur kan leva ett drägligt liv är också att arbeta långsiktigt. Detta innebär också att flera familjer genom anställning kan bli självförsörjande. Det dagliga arbetet ska kunna gå att följa. Filmer, bilder mm ska kunna visas. Inköp ska visas med bilder och kvitto. Foderleveranser ska visas med bilder och faktura. Övriga räkningar ska redovisas. På så sätt är allt öppet och rakt. Hägnet ska ta emot besökare och alla ska vara välkomna dit. Ett hägn som endast haft få och kanske samma besökare gång på gång kanske man borde ifrågasätta.Denna tiken hittade jag i slutet på september vid de varma källorna. Hon hade grävt ett gryt till sina valpar. Dag 1 matade jag henne, dag 2 visade hon mig valparna och jag kunde rädda dem.Vi plockade in tiken och alla valparna. Isolerade dem, risken för distemper och parvo. Tiken avmaskades. Valpar och tik avmaskades och vaccinerades när de uppnått rätt ålder. Två vaccinationer med intervall i mellan.

Adoptioner är en försvinnande liten del av allt hjälparbete. Så länge det inte kastreras går det ALDRIG att adoptera ut i samma takt. Att arbeta med adoptioner har för en del blivit en guldgruva. Andra organisationer säljer hundarna för långt mycket mer än de faktiska kostnaderna, vilket är OK så länge det redovisas vad överskottet går till. Att färdigställa en hund med veterinärer och allt vad det innebär, flygresa hem osv, och i Maolands fall lång transport tlll flygplatsen och minst två transporter á 10 mil enkel resa till veterinär är den faktiska kostnaden ca 3.500, andra organisationer tar upp till 6.000 kr, och överskottet som borde gå till andra hundar, redovisas inte.

Hundar som adopteras ut ska ha rätt dokumentation, vaccinationer mm mm. Detta är ett ansvar som är otroligt viktigt. Vi kan inte ena dagen förbarma oss över dessa stackars smuggelhundar för att nästa dag tycka att en det är OK att en hund med bristfällig dokumentation eller rent av felaktiga dokument kommer in i landet.  Det handlar om ansvar och att arbeta på rätt sätt. En hund som adopteras ut ska självklart ha det som lagen kräver, men enligt mig räcker det inte där. Det bör tas tester mot en rad sjukdomar och åkommor, vilket även bör följas upp i det nya landet.

Med vår hjälp har över 400 hundar fått nya hem. Över 400 lyckliga hundar och 400 lyckliga familjer som har betalt den faktiska kostnaden och inget annat. För varje hund som blir adopterad kan en ny utsatt hund få hjälp, men det stora svaret på problemen är ändå kastreringar.Vi ser en tydlig minskning av antalet gatuhundar sedan kastreringarna började. I snitt räddas ca 10 hundar/mån från gatan. Vid kampanjer kastrerar vi 30-50 st per dag. Att byborna nu kommer självmant med sina hundar är ett jättegenombrott, det är ett mirakel. Sist kom flera bybor, vi plockade hundar från gatan och från större företag som har hundar på gården/företaget. Hundarna på gatan kan man ofta på enkelt sätt bara ta. Annars i svåra fall används bedövningspilar. Vi tog också in en hel flock där vi sköt med bedövningspilar, dessa hundar sattes tillbaka. Många hundar dumpas vid hägnet, binds utanför, kastas över staketet eller läggs i en papplåda utanför, speciellt valpar.Vi går också igenom ALLA hundars tänder och rengör dom. Utöver allt arbete på plats innebär teamets arbete att uppdatera sociala medier med allt vad det innebär, samtal med underbara människor som stöttar vårt arbete, kommunikation med våra veterinärer, olika event för att få in donationer samt samtal mellan oss som ingår i teamet.När man har träffat en person som dedikerat sitt liv till utsatta djur och som är öppen, ärlig och rak är det enkelt att samarbeta. Inga historier behöver ändras allt kan visas rakt och öppet. Vi i teamet arbetar inte bara för djuren utan även för de människor vi hjälpt till en bättre tillvaro tack vare vi erbjudit de arbete i hägnet.

Det finns ärliga, seriösa och raka människor det gäller bara att skilja agnarna från vetet. När saker och ting går rätt till är det enkelt att hjälpa.

Vad tycker ni är att hjälpa på rätt sätt?

För mer information och hur du kan stödja vårt arbete följ oss på Facebook Maoland Shelter Maoland Sweden.

#Metoo släng dig i väggen

1 Dec

I veckans Ridsport (30 nov 2017) säger Jörgen Folkesson: ”Jag kunde inte föreställa mig att jag skulle få djurförbud. Jag trodde det var sådant som djurplågare fick.” Han fortsätter: ”Ibland har jag tänkt att det hade varit bättre att ha gjort något brottsligt, något kriminellt. Då hade jag fått en rättvis rättegång där mina bevis och vittnen hade räknats. Sedan hade jag kunnat avtjäna mitt straff, kommit tillbaka och fortsatt där jag slutat.” (Bilden ovan från Ridsport 9 juli 2015)

Ja, du Jörgen. Precis så är det. Du hade t ex kunnat förgripa dig på ett barn under flera år innan du råkade bli anmäld. Då hade de värsta brotten redan varit preskriberade. Till skillnad mot nu när länsstyrelsen packat din ryggsäck sedan decennier och dömt dig om och om igen för någon formalitet. Du hade dömts till ett par år på Tillberga och kunnat planera en ny akademisk karriär. Istället för nu sitta med ett livstidsstraff för något som eventuellt skulle kunna inträffa i en obestämd framtid.

Du kunde ha studerat till jurist eller fått en bra praktikplats på en statlig institution under sista halvåret. När du sen slapp fotbojan skulle du ha fortsatt på ett vikariat för att efter det söka dig till ett statligt verk när CVt blivit längre. Ditt straff skulle, just som du säger, ha gett dig upprättelse och allt vidrigt du gjort mot barnet skulle vara glömt och förlåtet. På ditt CV skulle en kompis täckt upp för den pinsamma fängelsevistelsen och intyga att du jobbat på dennes gård. Vips så var den biten borta!

Du skulle blivit coachad till ett bra betalt jobb, exempelvis på en länsstyrelse, där du skulle kunnat utfärda djurförbud för djurägare du aldrig träffat och omhändertagande för djur du aldrig sett. Dina chefer skulle ta dig i försvar och säga, om någon förarglig allmänhet kommit dig på spåren, att: ”Medarbetaren har avtjänat sitt straff i enlighet med svensk lag och har utfört både sitt nuvarande uppdrag och, enligt inhämtade referenser, tidigare statliga uppdrag med hög professionalitet, effektivitet och kvalitet.”

Det skulle aldrig ha bildats någon #metoo-grupp som krävt din avgång som man gjort med män i andra branscher som avslöjats som de äckel de är. I jämförelse det sociala gatlopp du fått löpa som djurägare så hade du lugnt kunnat fortsätta leva ditt liv. Visst. Du hade kunnat bli igenkänd av någon från ditt förflutna, men som statligt anställd i en beslutande position hade det varit lätt att avspisa och dina arbetskamrater och chefer skulle backa upp dig.

Troligen hade du inte heller lämnat fängelset med flera hundra tusen i skulder. Du hade snart varit på grön kvist med din nya statliga anställning. Du säger att du alltid är rädd. Rädd för att göra något så någon i din omgivning mister sina djur. Kanske dina egna barn om du hjälper dem med deras hästar. Så du får vackert hålla dig på avstånd från dina egna barn. Hade du förgripit dig på en minderårig och avtjänat ditt straff vore du fri att vistas var du ville och med vem som helst. Som du vet är djurförbud inte begränsat till dig utan det smittar likt pesten. Hade du fått ett par år i fängelse skulle du klivit ut som en rentvådd man. Din egen uppfattning hade förstås varit att du aldrig begått något brott, att flickebarnet var med på det och det enda du beklagar är att mamman gick till polisen. Efter avtjänat straff skulle både män och kvinnor delat den uppfattningen och ingen journalist skulle ha ifrågasatt din bakgrund: ”Det går inte att göra något journalistiskt på det.”

%d bloggare gillar detta: