Frågar man ”djurens bäste vän” djurskyddsinspektören Peter Stenberg och hans kompanjon Alexandra Boijsen från länsstyrelsen i Skåne så är definitivt bruten nacke att föredra. Fotot ovan är tagen av inspektörerna själva för att illustrera bajs i baken. Det är intorkad bajs i pälsen som skall klippas bort efter sedan geten haft diarré men blivit botad. Lägg märke till att hals och rygglinje är fin och helt rak. Några timmar senare kommer denna get att släpas ur en lastbil på Djurambulansen i Skånes gård i Ingelsträde med huvudet helt bakåtvridet. 
Peter Stenberg blev rikskänd från såpan Djurskyddsinspektörerna i TV4 där han och några till utgav sig för att ”föra djurens talan”. Vi skall strax se vad som hände när TV inte var med. Om geten ovan kunnat tala är jag övertygad om att hon föredragit att stanna kvar på gården med sin getfamilj, med eller utan bajs i baken.
Först ska vi gå tillbaka till hösten 2013. På en gård utanför Hörby bor en kvinna som sedan decennier har en flock getter, faktiskt landets största som inte hålls för mjölk utan enbart som hobby och landskapsvård.
Upprinnelsen är en rad anmälningar från en granne, frilansjournalisten Tomas Polvall, som flyttat hem till Sverige sedan han sålt sin gård i Danmark. Han börjar mejlbomba Länsstyrelsen den 20 september: ”Det här är därför det första av en lång serie mejl och kommande telefonsamtal som ska försöka få någon av er att förstå att det ni upplever som en lågprioriterad bagatell är högprioriterat hos oss.” Och så spekulerar han över storleken på getägarens mark.
Polvall klagar på getter som smitit ut och gått över hans gård. Han skickar in bilder som visar friska, glada djur i en vacker miljö. ”Pastoralt” skall domaren i förvaltningsrätten senare komma att kalla det. Polvall tycks inte få något större gehör för sina klagomål. Det är helt enkelt inget djurskyddsärende.
I mitten av november börjar ett 15-tal getter bli sjuka i diarré. Ägaren tror att avmaskningen som görs varje höst inte tagit och hon upprepar det. Ungefär hälften av djuren piggnar till men ett antal, mest killingar dör hastigt. Den 18 november cyklar hon till samhället. De döda djuren är ännu inte avhämtade och ett par är fortfarande sjuka.
Något händer samma dag för Alexandra Boijsen skriver en polisrekvisition på ett vanligt papper för hand. Dagen efter på tisdag morgon den 19 november tar djurägaren bilen in till samhället till banken för att ta ut pengar till veterinär och till höbalar som hon beställt av bonden. Väl tillbaka möts hon av poliser som hindrar henne från att gå ner på gården. På gården finns Peter Stenberg, Alexandra Boijsen, två poliser och en ung veterinär vid namn Julius Kemna. Han tycks vara väl bekant med Alexandra som han nojsar med och hon drar honom i kläderna.
Djurägaren berättar: ”Efter en stund, kanske 20 min, kom några personer upp mot oss i allén. Det visade sig vara Peter Stenberg och Alexandra Boijsen och kanske Julius Kemna, veterinären. Peter Stenberg säger att jag inte får gå ner för de ska skjuta Sippan.”
”Peter Stenberg släpar fram Sippans livlösa kropp och slänger henne framför mig och blodet rinner över hennes vackra päls, hon ligger till slut i en stor pöl av blod. Då sätter sig Peter Stenberg på huk bredvid henne, jag står en bit bort, orkar inte se det hemska de gjort. Peter Stenberg vinkar åt mig med sitt pekfinger och säger åt mig: ”Kom här ska du få se!”. Jag orkar inte sa jag och vände mig om.”
Julius Kemna påstår att Sippan är mager. Utmärglad, säger Peter Stenberg att hela besättningen är då han låter sig intervjuas i både Skånskan och i Expressen ett par dagar senare. Obduktionen visar att Sippan, som fick bakklövarna bortfrusna som nyfödd åtta år tidigare och sedan dess gått obehindrat på tjocka sulor av kallusvävnad, är fet, inte lidande och dessutom har hon två fullgångna killingar i magen.
En stor andel av getterna är högdräktiga, skall killa de närmaste dagarna och får inte transporteras. Det struntar Peter Stenberg i och beslutar att Djurambulansen i Skåne AB skall hämta alla djuren omedelbart. Fort ska det gå, som sagt. Veterinären skall senare hävda att han inte fick i uppdrag att dräktighetsundersöka djuren, att han inte kände till att de skulle omhändertas och att det dessutom skulle vara alltför stressande att undersöka dem. Då hade han missat att Sippan, som han redan skjutit, var högdräktig. Jordbruksverket har inte gett någon dispens och säger efteråt att man förutsätter att veterinären undersökt dem. Veterinär Kemna skyndar sig att köra då hans bil står i vägen för Djurambulansens i Skånes lastbil, som han fått veta är på väg.
Så kommer då Djurambulansen i Skåne AB som enligt rikspolisstyrelsen avbröt upphandlingen med företaget. Polisen i Skåne ingick ett separat avtal. Företaget har heller inte något trafiktillstånd för gods, dit djur räknas.
Mikael Gustavsson kör den vita lastbilen som han kör upp på gården.
Den röda lastbilen körs av en yngre man och parkeras nere på stora vägen. Där skall den komma att stå hela tiden, inga djur kommer att lastas i den och den körs tom tillbaka.
Från Djurambulansen i Skåne deltar även Lisa Linde samt ytterligare en kvinna. Alla dessa personer inklusive de två poliserna skall i över tre timmar ägna sig åt att jaga skräckslagna getter och packa in dem i den vita lastbilen som är alldeles för liten för att transportera så många djur. Alla vet att det är olagligt men vadå. Djurägaren hotas och misshandlas av poliserna. Peter Stenberg försäkrar sig om att hon saknar dator och nära vänner.
Djurägaren berättar: ”Självklart blev getterna uppskrämda av att främmande personer sprang runt och jagade dem med pinnar, brädor och tillhyggen.
Jag grät tyst för mig själv när jag såg det. Då skällde poliserna och Stenberg på mig för de menade att jag skrämde djuren, när de märkte att deras matte var ledsen. Polisen skrek åt mig att om jag inte slutade gråta skulle de ta bort mig därifrån. De uppmanade mig att istället hjälpa till att fånga getterna. Detta vägrade jag.”
”Man fick en idé att klippa upp nätet i enbart ena sidan och lösgöra ca 7 meter varav ena sidan är fastspikad i en tjock stolpe. Mikael Gustavsson och Peter Stenberg har då som arbetshypotes att när getterna de jagar, närmar sig lastbilen och den höga rampen, ska personalen från Djurambulansen i Skåne springa bakom de vettskrämda djuren för att dra ihop dem med stängselnätet upp emot rampen ungefär som fiskar i ett nät.
Naturligtvis faller djuren omkull nedanför den branta rampen och ligger i en enda röra och sprattlar och trasslar in sig i nätet. Då skyndar Gustavsson och medhjälpare fram och tar tag i horn eller ben, vad de kan få tag i och drar nät och getter upp halvvägs. Där står någon och vaktar att ingen ska rymma ut igen och som då drar upp den sista biten.”
”Märk väl att just denna grupp getter som var den första att lastas bestod till övervägande del av dräktiga och högdräktiga honor. Däribland den stora, vita get som de slutligen jagade så hårt att hon föll omkull och fick huvudet under sig när de kastade sig över henne. Då griper Gustavsson henne i ena hornet och släpar henne ca 30 meter. Han fick hjälp att släpa henne de sista 10 m av sin medhjälpare då, drog de båda henne upp på lastbilen. Hon var så skadad och utpumpad att hon inte orkade resa sig i lastbilen.”
Ovanpå och efter lastas stora bockar. Den skadade geten fick alltså inte bara vänta flera timmar medan de andra lastades. Hon fick också de övriga över sig. Lidandet på flaket måste varit ohyggligt, getterna skrek och jämrade sig. Men allt godkändes av ”djurens bästa vänner”, ”lagens beskyddare” och ”tur-att-ni-finns”-transportörerna. Vad gör man inte med 350.000:- inom räckhåll!
Detta är geten på den första bilden, också hon var högdräktig. Vid framkomsten till Ingelsträde, en färd på ca två timmar, har hon enligt veterinär Anneli Karlsson bakåtvridet huvud och skakar i hela kroppen. Hon befrias från sitt lidande. Sen eldas hon upp i hemmakrematoriet och djurägaren faktureras 800:- för kremeringen. Veterinären observerar en get med efterbörden hängande kvar. Den lossar hon men hittar ingen killing. Den blev kvar på flaket, dödfödd eller ihjältrampad tillsammans med övriga skadade eller döda getter. Någon lastbil får hon inte se och personalen upplyser om att det är 82 getter. Själv räknar hon dem inte.
