Sverige är numera ett respektlöst land. Respekten för de äldre, respekten att inte slänga mat, respekten för äganderätten, respekten för hemfriden, respekten för tidigare generationers strävan att odla upp ett kargt och kallt land för att överleva, allt är borta. Här följer akt två i dramat ”tre utegångsfår döms till döden för att ha gått ute”. Kan bara hända i Sverige! (LS=länsstyrelsen, KB=Kristanstadsbladet)
Tragedi i tre akter: Akt två. Av C. G. Liungman, 78, i Huaröd.
Akt tre slutade med att min lilla fårfamilj bortfördes på natten av polis och länsstyrelsens djurinspektörer till ett förintelseläger på grund av påstådd vanvård och påhittat djurplågeri.
Akt två, sex dagar senare, börjar med följande:
(LS 28/11 -16) Länsstyrelsen beslutar att de tre får som omhändertogs tillhörande dig Carl Gustav Liungman… ska avlivas.”
De tre fåren var mamma får, syster får, båda tre år gamla, och sonen lillbagge, nio månader gammal. Alla tre djuren var vid utmärkt hälsa och hull. Lillbaggens päls var normal men mamman och mostern hade inte klippts under sommaren för att fårklipparen hade flyttat. Jag talade om för djurskyddarna att de skulle klippas så snart vinterns kallaste del var över.
Lillbaggen var så söt i sin ljust gulvita päls och sina två utåtriktade horn. En riktig julebock.
Varför döda tre unga och friska får utan att det behövs för att ge föda åt akut svältande människor? Det finns husdjur som nyttjas till annat än till charkuterier, och kan vara nog så värdefulla som levande. Vad får länsstyrelsen att tycka det är så viktigt att fåren ska avlivas? Förmodligen att ”djuren var omärkta” (LS 30/11).
Och vad hände med de mördade fårens kroppar? Var det någon som tog om hand det utsökta ekologiska fårköttet, eller brände man helt enkelt upp liken?
Avlivningsbeslutet var bestämt av en byråkrat Juha Toropainen, möjligtvis en gång i tiden veterinärutbildad.
(LS 30/11) ”Fåren var långpälsade och stod ute utan skydd för väder och vind.” Som icke veterinärutbildad frågar man sig varför utegångsfår inte skulle stå ute i väder och vind. Det var fem grader varmt och ingen snö.
(LS 30/11) ”Fåren hade inget foder och bristfälligt med vatten.”
Fåren betade gräs i ett fårhägn. Gräset var nyutväxt och friskt. Vatten dricker inte får när de äter färskt gräs, men det fanns likväl en spann full av vatten i hägnet. Vad var ”bristfälligt” med det vattnet? Att det flöt några höstfallna lönnlöv ovanpå, som man kunde se på djurinspektrisens foto av bristfälligheten???
Detta maktmissbruk är oförnuftigt i kvadrat. Vad det är frågan om här är politiskt korrekt socialfascism: Alla ska lyda byråkratin. Några linderödsgrisar får inte förekomma. Andra djur, än EU-märkta får i jättehjordar, svin i jättesvinerier och höns i tiotusental i kyckling- och äggfabriker, ska inte finnas. Särskilt ska ekologiska och hållbara smålantbruk motarbetas och tvingas försvinna.
(KB 2/12) ”… 2 500 slaktsvin vadade i urin….djuren utsatts för lidanden på grund av ammoniakångor… Grisproducenten fick en genomgång av miljöskyddsinspektörerna…”
Varför fick inte min lilla fårfamilj någon ”genomgång” av djurskyddsinspektörerna innan de bortfördes till förintelselägret???
Kanske är det inte frågan om ren socialfascism. Kanske finns det ekonomiska motiv bakom länsstyrelsens så kallade djurskydd: korruption. De djur som inte avlivas kanske via bekanta till länsstyrelsens byråkrater, som exporterar djur till Ryssland och andra länder, kan säljas för stora pengar som då delvis går tillbaka till länsstyrelsen och kompletterar vad länet får från staten i form av skattemedel. De kompletterar då de stora summor som länsstyrelsen kassar in via groteska penninguttag enligt paragraf 35 djurskyddslagen från varje småbonde dess djurskyddsinspektörer lyckas ”komma på”.
Det förefaller, som en engelsman skulle säga, vara ”a fucking dirty business”.
Hursomhelst var det min lille julebock som bortrövades mitt i midvinternatten och mördades tillsammans med sin mor och moster. Förmodligen tillvaratogs inte ens deras fina ekologiska kött. Det troliga är att det brändes upp som avfall.
Min varmaste julhälsning till den lilla djurskyddande länsstyrelseinspektrisen Rosita och hennes långa blonda assistent, samt de poliser som jobbade övertid för att beskydda dem mot en sannolikt farlig djurägare. Jag hoppas de spänner brösten av stolthet över sin insats i djurskyddets tjänst.
Etiketter:C G Liungman, Juha Toropainen, Länsstyrelsen i Skåne, omhändertagande får, Rosita Hagström
Astrids miljö- och samhällsblogg 