Arkiv | juli, 2014

Riskbedömning 3

13 Jul

hästar islandPublicerat måndag 04 juli 2011 09:59

Ramla ned och ramla ned… 1994 gjorde jag en oförglömlig ridresa på norra Island med ett gäng ”tjejer” mellan 25 och 60 år. Som synes ovan så ”vallade” vi alla hästar, både de vi red och handhästarna, över denna bro. Som tur var hade vi ingen svensk djurinspektör med oss. Då hade säkert risken varit nära 100% att hästarna skjutits på plats, ägarna fått djurförbud och vi hade fått gå tillbaka… Nå, vi bedömde risken acceptabel att gå över och ingen ramlade ner, varken människor eller dessa modiga små hästar.

Alltså risken att ”ramla ner” apropå länsstyrelsen i Västra Götalands bedömning att takplattor i Hans Röös ligghall plötsligt kan få för sig att ramla ner eftersom de inte bedöms tåla ”belastningen” från korna, som vad jag förstått, inte går i taket utan som helt vanliga kor går med klövarna stadigt på golvet. Men vad gör man inte för att hitta (på) ”risker” som inte finns! Utan risker, inga fakturor!

Så här skriver Hans Röös:

Om man påstår att en ”brist” utgör en risk ur djurskyddssynpunkt så måste väl kontrollanten rimligen följa upp att den bristen är åtgärdad tidigare än ett år efter det att ”bristen” upptäcktes. Annars kan man väl inte hävda att det är en brist, åtminstone inte ur djurskyddssynpunkt. Och djurskyddskontrollanterna är väl ändå inte anställda som några smakråd i estetiska frågor där de kan fakturera en kostnad efter egen smak och eget tycke = godtyckligt?

Felet med djurskydds-juridiken är, enligt min mening, att den saknar all logik. En gång i tiden trodde jag att just juridik också stod för logik, men dit tycks det vara långt innan man når eller om det är så att ”utvecklingen” har fjärmat juridiken alltmer från logik på senare tid. Nu har jag för all del i huvudsak bara varit i kontakt med djurskydds-juridiken och den verkar då definitivt ha kört i diket.

”De domstolsutslag som finns, från när djurhållare har överklagat beslut om avgifter, har sagt att det är all tid som ska debiteras och har inte haft synpunkter på omfattningen.”

En sådan ”praxis” har således redan satt sig i tillämpningen av denna §. Just vad jag befarade och därför jag överklagade fakturan från Rottans första anmälan (med kontroll 2009-01-12 – den första i Sverige efter nyordningen?) sedan länsstyrelsen tog över 2009. Det är ju detta som är så rättsvidrigt (enligt min uppfattning). Du har en person som stup i ett anmäler dig, oftast för samma sak vid varje tillfälle t.o.m. (ur min egen erfarenhets fatabur). Till exempel, standardanklagelsen som ”man kunde höra uttalad lika i både Mora och Jönköping”, eller hur historikern nu sa om häxprocesserna.

Alltså nu för tiden standardanklagelsen djuren ”saknar mat och vatten”.

Efter en sådan ”anonym anmälan” från en välkänd anmälare utförs ”En extra offentlig kontroll”, varvid det visar sig att anmälan inte stämde. Istället hittar kontrollanterna (för de åker numera alltid två, då de annars anses riskera att bli misshandlade av de elaka kulakerna?) till exempel en spånskiva som hänger snett i taket. En spånskiva som tio inspektörer och kontrollanter – efter anmälan från samma ”anonyma anmälare” genom åren – tidigare gått förbi utan att upptäcka att denna spånskiva hänger snett och så gjort i åratal!

Nu blir då den spånskivan helt plötsligt en brist och en risk ur djurskyddssynpunkt. Vad hittar man nästa gång efter en anmälan från samma anonyma anmälare om att djuren ”saknar mat och vatten” och detta visar sig inte stämma den gången heller? Hur länge får man hålla på att åka på kontroller på order av samma anonyma anmälare och hennes falska påståenden? Och sedan fakturera besöket för en helt annan konstruerad brist, som inte har någonting med anmälan att göra.

Om du som djurhållare således råkar ut för en psykiskt sjuk människa som har gett sig den på att djävlas och sänka dig ekonomiskt och psykisk, så att det blir du som hamnar på psyket istället för den som borde ha suttit där, så kan denna människa?, med benäget bistånd av svensk politik (”världens bästa djurskyddslag” – Lex Pippi), svensk myndighet och svensk domstol mycket lätt nå sitt mål.

I och för sig vittnar en sådan tillämpning av Lex Pippi inte bara om att anmälaren är sjuk – hela systemet måste vara sjukt!

Rätt ska vara rätt!

Två gånger två är fyra,

Men världen är av djävulen!

 

Annonser

Riskbedömning 2

13 Jul

riskbedömnin2

Publicerat söndag 26 juni 2011 09:51

Hans Röös har en ”egen” anmälare i form av 85-åriga (!) Barbro Rothlin som ser det som sin livsuppgift att göra livet surt för djurägare. Borås kommun tröttnade så småningom på hennes ideliga påringningar, men när djurskyddet övergick till Länsstyrelsen i Västra Götaland vädrade hon morgonluft. Och för Länsstyrelsen är hon rena rama mjölkkon, rent pengamässigt. Ovan syns det hårt belastade innertaket samt en ren fjällko!

Hans Röös berättar: Det BR anmält mig för stämde, som vanligt, inte. Men när de gick runt och tittade i den ”välströdda ligghallen” fann de att en del spånskivor hängde snett i taket (fanns alltså inte med i BR:s anmälan). Lika snett som de hängt de senaste tjugo åren sedan jag slutade med mjölkkor 1991 och sedan dess inte använt fähuset i ladugården till dikorna, utan en ligghall som var inrymd i andra änden av ladugården. Men den förbjöds jag använda 2004 då vi fått en ny djurskyddsinspektör i kommunen, som givits delegation (rätt att egenmäktigt fatta beslut i miljöskyddsnämndens namn) och t.o.m. anställde min gamla antagonist BR som anmälde mig den gången också. Hon passar alltid på när det sker några förändringar så att hon har chansen att hitta någon ny inspektör/kontrollant som inte känner till henne.

Vid kontrollen den 5 februari 2010 upptäckte de nya kontrollanterna, det som ingen inspektör eller kontrollant upptäckt de senaste tjugo åren under det otal inspektioner/kontroller som BR varit mamma till. I den kontrollrapport som följde var det inte klart uttryckt att dessa skivor ansågs utgöra en skaderisk för korna, vilket de heller inte gjorde eller hade gjort (sedan jag tvingades in i fähuset 2004). Men för att visa god vilja tog jag ner den skiva som hängde mest snett.

Den 27 januari 2011 gjorde kontrollanterna så en oanmäld ”uppföljande kontroll av påpekade brister”, som det heter. Då fann man att jag borde ha tagit ner ytterligare ett par skivor.

A) I kontrollrapporten från 2010, daterad 2010-02-17, står det att; ”innertaket var på vissa ställen dåligt och hängde ner”. Inget klart uttalat krav från länsstyrelsen att det ”skall” åtgärdas. Men jag plockade ner en skiva, som visserligen inte utgjorde någon skaderisk, men estetiskt sett kunde man naturligtvis ha synpunkter på takets utseende.

B) I yttrandet (bemötande på min överklagan) från länsstyrelsen till förvaltningsrätten, daterat 2011-05-10, står det att: ”innertaket i lösdriften hängde ner och bedömdes kunna ramla ner helt” – ”och därmed utgjorde en skaderisk för djuren”. Nu kunde plötsligt hela taket ramla ner.

2010 talas det inte om att innertaket utgjorde någon skaderisk och så uppfattade jag det inte heller vid kontrollen, men jag tog alltså ner den enda skiva som verkligen hängde ner, inom det område som djuren hade tillgång till. Jag uppfattade det ändå aldrig som att innertaksbeklädnaden bedömdes utgöra en skaderisk. Vilket den heller aldrig gjorde eller har gjort, enligt min mening och bedömning. Däremot kan man förstås anlägga estetiska synpunkter på innertakets utseende, men det är förmodligen ingenting som bekymrar djuren.

Länsstyrelsen försöker sedan (2011-05-10) styrka sin uppfattning om att takbeklädnaden skulle utgöra en skaderisk genom att hänvisa till Jordbruksverkets vägledning, bilaga nötkreatur, under rubriken krav på inredning där det står vad som skall kontrolleras, nämligen att; ”inredningen håller för den belastning den utsätts för från djuren”

Och med den vägledningen som grund säger länsstyrelsen att: ”ett tak som hänger ner bedömer länsstyrelsen inte håller för den belastning det utsätts för samt att det utgör en skaderisk för djuren”. Det är först nu 2011-05-10 som det framgår att länsstyrelsen bedömer takbeklädnaden som en skaderisk. Inte underligt då att jag 2010 inte uppfattade att länsstyrelsen såg taket som en djurskyddsfråga.

Det hänvisas således till att inredningen skall hålla ”för den belastning den utsätts för från djuren”. Jaha, men takbeklädnaden utsätts väl ändå inte för någon belastning från djuren! Dom går väl inte i taket, vilket jag däremot gjorde när jag fick fakturan.

Jag tog, som sagt ner en skiva som satt lite mer snett, men inte för att jag bedömde den som en skaderisk utan mer för att den var mer estetiskt störande än de andra sneda skivorna. När det gäller att bedöma risken för om skivor i takbeklädnaden skulle riskera att ramla ner så anser jag mig väl så kompetent som länsstyrelsen att bedöma den saken.

Jag har dock en ingenjörsexamen i botten och har arbetat på ingenjörsbyrå just med hållfasthetsberäkningar av byggnadskonstruktioner och byggnadsmaterial. Werklunds ingenjörsbyrå låg t.o.m. i samma hus där länsstyrelsen sedan 2009 har sina lokaler (utvidgad kontrollverksamhet). Ett marmorpalats (byggt av försäkringsbolaget Framtiden, alltså kallat Framtidens hus) vid Stora torget i Borås, med den tidens dyraste kvmhyra i stan.

I jämförelse med min ladugård är standarden där naturligtvis betydligt högre. Om jag hade fortsatt min bana i det huset hade jag nog haft en bättre Framtid än den jag fick som bonde, i alla fall ekonomiskt. Men jag trodde att bonde var liktydigt med rätten att råda sig själv = frihet. Det var ingalunda tron på att jag skulle tjäna pengar som gjorde att jag valde att bli bonde. Men ACK vad jag bedrog mig, vad gäller friheten alltså! Jag blev kulak!

 

Riskbedömning 1

13 Jul

ola

Publicerat torsdag 23 juni 2011 08:47

Tisdagen den 12 april hade jag djurenhetens chef Ola Svensson hemma hos mig hela dagen. Mötet blev också filmat av dokumentärfilmaren Peter Gerdehag inför den tredje delen om hästmannen, ”Hästmannens sista strid”, som handlar om den lilla människans kamp mot ett känslokallt myndighetsmaskineri.

Vi diskuterade bl a riskbedömning. Djurinspektörerna arbetar förebyggande påstår Ola Svensson. Och säger att ”vi lägger ihop små risker” som då, enligt honom, sammantaget skulle bli en stor risk. Jag försökte då föra ett rent matematiskt resonemang (jag har faktiskt läst matematik på högskolenivå). Jag sa att om man har en risk som är stor och med all sannolikhet kommer att medföra en skada, så ligger risken nära 1. Vi kan säga att det betyder att en häst kommer att skadas av detta på ett år.

Om vi har en bedömd risk på 0,1 så kommer hästen att skada sig en gång på 10 år. Antag att vi sedan har tre risker som bedöms till 0, 001 och vi lägger ihop riskerna så blir summan av riskerna alltså 0,1003 dvs den faktiska risken är fortfarande att hästen skadar sig en gång på 10 år.

Och vad räknas då som risk. Jag framhärdar i åsikten att de absolut största riskerna när det gäller hästar finns i själva användandet dvs när man lastar, lastar av och transporterar, när man rider, kör och tränar och inte minst vid tävlingar. Om djurägare för dyra avgifter skall tvingas ta bort fiktiva risker som en sned skiva i ett stalltak så skulle i konsekvensens namn all användning och hantering av hästar förbjudas mot skyhöga viten. Hela trav- och galoppsporten skulle tvingas slå igen för att inte tala om den riskabla terrängritten där både människor och hästar ovedersägligen bryter nacken stup i kvarten.

Nja, säger Ola Svensson, det tillhör ju inte länsstyrelsens bord att bedöma risker på tävlingar. Alltså blundar man för de verkliga riskerna och söker istället de mindre, för att inte säga obetydliga eller rent av obefintliga riskerna i en hage.

Rosita2

 

2010 ansåg Rosita Hagström, tidigare byråkrat på jordbruksverket, den hundraåriga stenmuren längs ena sidan av min hage vara en ”risk” för de betande hästarna. Hur stor är risken att någon häst plötsligt får för sig att klänga upp på och sedan ramla ner från muren? Obefintlig skulle jag säga. När vi rider i skogen går vi ofta över stenmurar. Är det då förbjudet? Skall Emma Hansson ”riskexperten” (väl upplärd av kollegan Sverker Olsson som inte bara saknar utbildning utan också kan hitta brister som inte finns) springa efter oss för att kontrollera att inte hästen ramlar ner från en mur eller går under en gren som är lägre än 2,20 m? Hur många mil stenmurar finns det i Skåne? Ska vi ta bort alla där det går hästar och vad händer då med Landsbygdsprogrammet?

”Stöd för restaurering och återskapande av stenmurar. 320 kr/meter i en fast ersättning. Lägsta stödbelopp skall i normalfallet vara 8 000 kr.” Det kan man läsa på Kronobergs länsstyrelses hemsida. Tänk så kul! En avdelning river ned och den andra ger bidrag för att bygga upp…

 

Den ”avgiftsfria” kontrollen

13 Jul

ASA_1916_25_lon

Publicerat lördag 18 juni 2011 08:48

Hans Röös skriver:

På 60-talet tilläggsisolerade min företrädare taket (den som från ovansidan är loggolvet) i fähuset (ca 13,5 x 30 m) på ladugården (byggd 1895). Innertaket i fähuset kläddes med spånskivor av fuktkänsligt slag (senare kom industrin med fukthärdiga spånskivor för sådana ändamål). Framförallt vid dörröppningar kyldes taket ner när man om vintrarna till exempel körde in ensilage. Den högre fukthalten i den varmare ladugårdsluften kondenserades då i taket och spånskivorna buktade sig och på en del ställen kom de att bryta sig loss från spikarna i hörnen. Estetiskt sett så såg det kanske inte så kul ut, men det hade ingenting med djurskydd att göra.

Sedan avregleringen 1990 har jag inte använt fähuset i ladugården, eftersom jag sedan dess bara har haft dikor, och till dessa har jag haft en ligghall (380 kvm) inrymd i andra änden av ladugården. Men så i samband med omhändertagandet så tvingade Asp och Rottan in mig i ladugården med dikorna. Den betydligt mer ändamålsenliga ligghallen dög plötsligt inte som ligghall.

Sedan 2004 har korna alltså använt fähusdelen som ligghall och hela tiden har spånskivorna hängt precis lika snett och eftersom det ständigt stått öppet och varit väl ventilerat har det heller inte under denna tid bildats någon kondens i taket. Därvidlag har det rått status quo, kan man säga!

Sedan jag köpte tillbaka mina fjällkor 2004 har jag, efter anonyma anmälningar från Rottan, haft minst en inspektion per år ofta många fler utan att någon har anmärkt på att en och annan spånskiva hängde litet snett i något hörn, inga andra anmärkningar heller för övrigt.

Inte förrän länsstyrelsen tog över 2009, då ansågs det (12 januari 2009 efter påringning av Rottan) för litet strött (när jag och min granne fem minuter innan kontrollanterna anlände hade skiljt kor och dikalvar åt). Men de båda kontrollanterna klagade inte på spånskivor, som hängde lika snett som under alla år tidigare sedan 2004.

2009 fick jag istället betala den ”avgiftsfria kontrollen” för att det påstods att det var för dåligt strött för min helt rena vita fjällkor utan minsta smutsfläck på kroppen. Överklagandet förlorade jag i förvaltningsdomstolen 2010, kammarrätten (inget prövningstillstånd) och förvaltningsöverdomstolen (inget prövningstillstånd).

2011 fick jag så en faktura på detta års kontroll, med motivationen att spånskivorna utgjorde en skaderisk för korna, de kunde falla ner och skada korna, heter det. Den här gången var beloppet dubbelt så stort som 2009. Och vid nästa års kontroll (vad det då kan vara för anmärkning) är beloppet dubbelt så stort som 2011??

På onsdag ska jag åter till förvaltningsrätten för att förlora tvisten om 2011 års ”avgiftsfria kontroll”.

Ovan flygfoto av brukningscentrum Segloraberg taget på 50-talet. Den enda realistiska lösningen är nog att tända på ladugården. Synd att pyromanerna 2004 tände på den litet mer lagom stora ladugården vid mitt torp och inte satte fyrstickorna i den här ladugården istället. Nu får jag väl göra det själv så länsstyrelsen slipper reta sig på eländet. Taket pålagt någon gång i början av 50-talet, av eternit av en kvalitet som det sura regnet gått hårt åt. Det skulle behöva bytas – vad kostar det att ”sanera” 1 600 lvm eternit och sedan lägga 1600 kvm nytt plåttak? Tändsticka eller litet hjälp från Åke Tor, när han far fram över himlen med sitt getabocksspann och svingar sin hammare mot tursarna (jättarna).

”Vred var VingTor när han vaknade och hammarn sin han saknade …” Hoppas han hittar den!

 

Rabiesbekämpning på det kinesiska sättet

13 Jul

Publicerat fredag 17 juni 2011 17:07

Mahatma Gandhi sa att en nations storhet och dess etiska framsteg kan bedömas av hur man behandlar sina djur. I Kina ”bekämpas” rabies genom att man helt enkelt går ut och slår ihjäl 10 000-tals hundar, både herrelösa och sällskapshundar på order av myndigheterna. Arvet från Mao lever kvar då det var förbjudet att ha och föda upp hundar. Det ansågs vara ett ”borgerligt” tidsfördriv. Det blev lagligt bara för några år sedan levnadsstandarden stigit.

Tyvärr har förekomsten av rabies också varit på uppgång och minst tolv människor dog för ett par år sedan i den norra provinsen Shaanxi. Det grymma och urskiljningslösa dödandet av hundar kan däremot motverka det påstådda syftet då transport av hundar från omgivande områden kan underlätta spridningen av rabies.

Överhuvud taget behandlas både hundar och katter grymt. Sedvänjan att äta dessa djur tillsammans med obefintligt djurskydd kritiseras hårt av djurrättsorganisationer. Nyligen friköptes 430 hundar som packats på en lastbil under vidriga förhållanden på väg att bli kött på restauranger. Aktionen väckte stor uppmärksamhet i medier i hela världen och satte åter fokus på Kinas obefintliga djurskydd.

Åkeriet transporterar en billast med hundar från Henan-provinsen i södra Kina till Peking var åttonde dag.

hundar räddade

– Det är uppenbart att personer i Henan stulit och sålt husdjur till restauranger, sade Wang, en av aktivisterna, till China Daily. Bland djuren fanns bl a golden retrievers och huskys med både skallror och namnplåtar kvar runt halsen. Tänk dig att din hund stjäls, misshandlas och till slut äts upp! Kina har en djurskyddslagstiftning enbart för vilda djur. Tvärt emot oss eftersom vilda djur inte omfattas av vårt djurskydd.

”Kvävas av koldioxidgas verkar inte vara skönt alls”

13 Jul

Publicerat fredag 17 juni 2011 14:42

På bloggen busenkelt kan ni läsa ett längre reportage från en grupp veterinärstuderandes studiebesök i verkligheten, nämligen ett grisslakteri. När myndigheterna har utrotat den småskaliga uppfödningen, återstår bara grisfabriken och löpande-band-avlivningen. Så här skriver hon bl a:

”En av grisarna som slussats in i det maskinella pådrivningsystemet stod som paralyserad och hyperventilerade och darrade. Han såg så himla rädd ut. Jag stod en meter ifrån och tittade på honom. Jag ville kunna berätta för honom att det var okej, det var ingen fara, allt skulle bli bra igen. Men grisar förstår inte ord, och det hade ju bara varit ljug. Grisen hade all anledning att vara rädd. Den skulle gasas med koldioxid om bara några minuter. Koldioxidgasningen är en av tre vanliga bedövningsmetoder som används vid slakt i Sverige. Fördelen med koldioxid är att den kan ges till grupper med flera grisar i samtidigt, och att man inte behöver hålla fast dom. Nackdelen är att det tar mellan 30 sek och 1 minut innan grisen blir medvetslös.

Grisarna hissas ned i ett schakt som fylls med gasen, och man kan inte se dom när de är där nere. Man kunde inte höra dom heller eftersom det var så bullrigt runtomkring. Vi fick se på en video istället, hur grisar reagerar av koldioxidgas. De skrek, kämpade, klättrade på varandra och kippade efter luft. Att kvävas av koldioxidgas verkar inte vara skönt alls. Det är alltså inte samma sak som kolmonoxid, som man kan somna in av utan att märka någonting. Det vill man inte använda för att det är så giftigt.”

Nåja, det är  helt enligt lagen även om det för tankarna till nazitysklands gaskammare…

Björn och lo på liv och död

13 Jul

Publicerat måndag 13 juni 2011 09:17

Bara något enstaka lodjur finns kvar i Skåne. Flera sändarförsedda honor med ungar har försvunnit och familjerna är troligen tjuvskjutna. Även omärkta djur som spårats är borta. Ett djur har körts över av tåget men i övrigt vet man bara när och var sändarna har tystnat. I ett fall hade en hona två sändare som båda tystnade samtidigt. Någon lodjursjakt i Skåne lär det inte bli tal om.

minskning av lodjurViltforskaren Henrik Andrén vid SLU uppskattar att 100 lodjur om året dödas av illegal jakt.

liten björn

Björnungen ”Liten” som räddades utsvulten i Orsa finnmark och fördes till Grönklitts bjönpark hamnade i byråkraternas klar. Björnparken ville behålla ungen som blivande avelshanne för att motverka inavel och ansökte hos Naturvårdsverketom att få behålla björnungen, berättade djurparkschefenPernilla Thalin.

jägare räddade björnunge

Sämre gick det för den lilla björnunge som ensam hittades utanför en förskola i Hofors. Den omhändertogs av Länsstyrelsen vilket förstås var lika med ett dödande skott.

avlivade björnungeLika illa gick det för de tre björnungarna som övergivits sedan en skidåkande pojke kört in i idet och skrämt bort mamman. Björnparken erbjöd sig att även ta hand om dessa ungar men myndigheterna var oförmögna att fatta ett snabbt beslut.

Nättidningen Jakt och Jägare frågar: Vilket skulle argumentet kunna vara för att avliva ”Liten”?

– Det finns väl egentligen inget argument för avlivning, men det kan bli följden av det beslut vi fattar. Mer kan jag inte säga för dagen, säger Per Risberg på Naturvårdsverket.

Nu blev beslutet att björnungen fick stanna.

Men det säger en hel del om hur byråkrater tänker.

%d bloggare gillar detta: