Staten arbetar intensivt med att avlägsna såväl människor som djur från landsbygden. Lättast är att få bort en gammal och sjuk människa och göra hans sista år till ett rent helvete. Senast i raden är författaren C. G. Liungman, 78, i Huaröd som häromdagen drabbades av Rosita Hagström, ni vet hon som är rädd för djur.
”Den lilla familjen sover sött i hägnet. Vinternatten är tre timmar gammal. Plötsligt och utan förvarning kör två bilar in och parkerar längst ner på gårdsplanen. Den ena är en polisbil och den andra en butiksbussliknande större bil.
Tio minuter senare väcks den sovande familjen av att okända människor med strålkastare avsöker fårhägnet och upphetsat ropar till varandra.
Mamman, hennes syster och sonen väcks bryskt och de vettskrämda djuren rusar vilt för att undkomma de för dem osynliga inkräktarna samtidigt som de försöker hålla sig i närheten av varandra.
Tjugo minuter senare är den lilla familjen infångad och indragen i den större butiksbussliknande bilen. Den, och polisbilen, står sedan kvar med ljusen tända i en kvart medan deras besättningar förefaller upptagna med skriverier och samtal inne i kupéerna.
De förvirrade små infångade trycker sig mot varandra i det nu mörklagda utrymmet i den större bilen.
Vad var det som just hade hänt? Svar: Länsstyrelsen hade slagit till mot en djurplågare.
(Kristanstadsbladet 24/11): ”Tre får omhändertogs omedelbart från en hage… Anledningen till omhändertagandet var att fåren var långpälsade och stod utan skydd för väder och vind.”
Vid bortrövandet av den lilla fårfamiljen var det fem grader varmt. Gräset i fårhägnet var grönt, friskt och nyutväxt sedan sommaren. Vindskyddet bestod på ena sidan av det tjugo meter breda hägnet av en tät skog och på den andra av en granhäck med en laduvägg bakom.
(Länsstyrelsen 17/11): ”Fåren hade inget foder och bristfälligt med vatten.”
När får har friskt gräs att äta behöver de inget vatten, men det stod en spann vatten vid hägnets grind. Några höstlöv hade fallit i. Länsstyrelsen tog ett foto på vattenspannen med lönnlöven som flöt på vattenytan.
Den till dödslägret bortförda lilla familjen var ättlingar till får som sedan tio år levt på gården. Dealen mellan gårdsägaren och fåren var: Om ni betar av det nya gräset i parken bakom corps de logiet på somrarna ska ägaren sörja för ert beskydd, er hälsovård och ert behov av att leva som en flock.
År efter år fungerade denna deal utmärkt. Om det blev för många lamm födda blev de äldsta fåren (aggressiva gammelbaggar mest) slaktade på höstarna.
På somrarna stod fåren tjudrade i tunna lättkedjor från Lantmännen som gjorde att de kunde beta av ett 50 kvadratmeter stort gräsområde åt gången. Tjuderkedjorna var länkade till i marken nedstuckna små järnspett från en skrotad harv. De stacks ner så nära varandra att de tre eller fyra fåren hela tiden såg och hörde varandra och vid behov kunde lägga sig tätt intill. Men det ville de sällan, utan låg och idisslade ett par meter från varandra.
Länsstyrelsen 18/11, foto visande en full vattenspann med lönnlöv flytande på ytan. Text: ”Vatten som fanns i hagen.”
På vintrarna flyttades de från parken till fårhägnet på andra sidan mangårdsbyggnaden. Där fick de bli till dess snön föll. Då stallades de in och fick leva på hö inköpt av grannbonden till dess de fött sina lamm och våren hade kommit. Under sommaren klipptes deras pälsar av ett klipproffs från Österlen, som tyvärr visade sig oanträffbar sommaren 2016. Så gick det till i tio år och kanske fem fårgenerationer.
Nu har generationslinjen slutat i ett av Länsstyrelsens dödsläger. Gårdsägaren, som är närmare 80, var mycket nära döden en hel vecka efter bortförandet p.g.a. förhöjt blodtryck och ångest.
Detta är akt tre av vad jag kallar ”En tragedi i tre akter” Om KB:s insändarredaktör tillåter tragedins akt två och ett kommer nästa akt att innehålla många intressanta citat från Länsstyrelsens djurinspektörers och veterinärers syn på verkligheten.”
Carl G. Liungman, gårdsägare