Tag Archives: Hans Röös

Sanning och konsekvens

30 Maj

Den här filmen skulle ha visats för ca 10 år sedan. Med tanke på vilka konsekvenser det fått när journalister avslöjat den ena skandalen efter den andra såsom fallet Thomas Quick och nu senast fallet Kevin där målet varit ett annat än rättvisa, kan man spekulera i om vi haft en bättre rättssäkerhet för djurägare nu om den hade visats då. Det är troligt. Sverige försöker framstå som världsbäst på allting. Så upprätthålls den politiskt korrekta mediebilden av ”världens bästa djurskydd” som resulterat i världens lägsta självförsörjning av livsmedel, plågade och ruinerade djurägare, rika uppstallare och döda djur. Så var det order från ”högre ort” eller helt enkelt LRF? Se även tidigare artikel.

Sanning är något som det är ont om i det svenska djurskyddet som framgår av filmen. Anmälarna ljuger för uppmärksamhet, djurskyddsinspektörer ljuger för makt, omhändertagare ljuger för pengar. Dessvärre ljuger också rättsväsendet och dömer utifrån såväl obefintlig kunskap som obefintligt lagstöd. Konsekvenserna får djur och djurägare ta. Hans Röös fjällkor gör ett stort landskapsvårdande arbete. Det skulle man kunna tro uppskattas av samhället.
Adam Bergner, handläggare på länsstyrelsens (sic!) naturvårdsenhet, vill gärna slå ett slag för naturbetesmarker med tanke på den annalkande biologiska mångfaldens dag. Dessa marker med en mångfald av växter och djur är idag hotade.
– Sådana här naturbetesmarker är på tillbakagång på grund av att småjordbruken försvinner och antalet betesdjur minskar. Idag återstår bara en tiondel av de naturbetesmarker som fanns för 100 år sedan.
 Men icke sa Nicke. (Nicke Nordmark var för övrigt den som stoppade filmen från att visas).  Hans Röös drabbades hårt ekonomiskt trots välmående djur. Förutom en saftig räkning på 41.766 kr från LRF för nio dagars daglig tillsyn av Maskinringen dömdes han 2005 ”för ringa brottslighet” för att inte ha haft ”kalvgömmor” och för att korna inte stallats in när dygnsmedeltemperaturen sjönk under +10 grader! 
 
Absurditeterna bara fortsatte: Dagsböterna på 22.400 kr baserades inte på hans inkomst utan på taxeringsvärdet på fastigheten, vad är det för jävla skämt, till exempel. P.g.a. ”omhändertagandet” tvingades han sälja korna och förlorade därmed EU-stöden och hans inkomst blev bara 7.000 kr (för hela året alltså), vilket ”dagsböterna” borde ha baserats på.
 
Sedan dess har omhändertagandeindustrin utvecklats betydligt och nu lär knappast någon tillåtas sälja sina egna djur efter ett omhändertagande. Hans  Röös lyckades t.o.m. upprätta ett skriftligt avtal, med miljöskyddsnämnden, om att själv få sköta djuren under ”omhändertagandet” tills länsstyrelsen avgjort djurskyddsinspektörens begäran om djurförbud. Men det avtalet bröts alltså av LRF. Den ”omhändertagandeindustri”, som förövrigt i rask takt sågar av den gren den själv sitter på, är landets mest lönsamma djurhållning. Lika lönsamt och politiskt korrekt som att ta hand om barn och flyktingar.
 
Liksom alla som försöker få upp ögonen på beslutsfattare och allmänhet kontaktas även Hans Röös av förtvivlade djurägare och bönder. Han berättar:
”En person från Ångermanland ringde mig för flera år sedan och bad om råd i ett ligghallsärende. Han hade med mycken möda baxat sig fram, med sina 40 mjölkkor genom åren, ständigt påpassad av djurskyddet, men hittills klarat sig, vilket dock gått hårt åt hans ekonomi. Det var han och hans bror som ägde fastigheten och skötte djuren, men hans bror var av mindre motståndskraftigt virke och tog till bössan och sköt sig för pannan.
 
Den överlevande brodern kontaktade mig sedan än en gång för några år sedan angående en kompis  som hade problem med djurskyddet och som jag engagerade mig en hel del i. Var bl.a. på hans rättegång i Sundsvall. Ombyggnad av ladugården utlöste det ärendet, p.g.a. att han under byggtiden hjälpte sig fram med provisoriska lösningar, där inte alla mått stämde med regelboken.
 
Han fick förstås djurförbud, men drev då verksamheten vidare med bulvan, mjölkade själv korna kl. 6 på morgonen” då är det knappast är någon risk att det är några inspektörer i farten! Den som mjölkade på kvällen var av mindre motståndskraftigt virke och sköt sig med en slaktpistol.”
 
Konsekvenserna är som synes ofta irreversibla för både djur, bönder och landskap. Men man saknar som sagt inte kon förrän båset är tomt. Att korna i fortsättningen står utomlands hjälper oss föga och självförsörjning, vad är det?
 
Hans Röös konstaterar:
”Sedan Djurskyddslagen 1988:534 infördes har det trots allt ibland förekommit inslag i media om att det utvecklats en del avarter inom djurskyddstillsynen, och att där råder brist på rättssäkerhet för djurägare. Men den typen av inslag har haft svårt att finna medieutrymme, som den här filmen, till exempel. Inslag som däremot förskönar bilden av ”världens bästa djurskydd” har det funnits gott om i media.
Min erfarenhet från samtal med politiker och myndighetspersoner, som har makt att rätta till sådana missförhållanden, är att kunskapen, om hur rättssäkerheten för djurägare gröpts ur, är större än man, p.g.a. den tystnad som råder från det hållet, kan tro. Kan tystnaden från politiskt håll bero på att ingen vågar beröra problemet av rädsla för att anklagas för att vilja försämra ”världens bästa djurskydd”? Eller vad beror det på att ingen politiker öppet tycks vilja erkänna att här finns problem, inte minst då rättssäkerhetsproblem för djurägarna?
 
De mest remarkabla fallen tycks drabba människor som på något sätt sticker ut från mängden och som saknar inflytelserika kontakter. Sådana som, till exempel, småbrukaren och rävfarmaren Birger Aldebert i Vimmerby som redan 1997 fick sina rävar omhändertagna och belades med djurförbud. Inte för att han misskötte sina rävar utan för att han gick klädd i, till arbetskläder återanvända, rutiga gabardinbyxor, smutsig skjorta, hade skäggstubb och för att det var svank på husets takås.
 
För något år sedan var det en djurskyddskontrollant i Skåne som i en tidningsintervju uttalade att man inte behövde titta på djuren när man kom till en gård. Saken var avgjord redan när man såg i vilket skick husen befann sig. 
 
I dag uppmanas folk att starta företag även om de fyllt 70 och jobba åtminstone till 75. Birger hade redan ett företag, men tvingades sluta vid 68. En kränkande sorti och oförskyllt stämplad som djurplågare. Hästmannen, kokvinnorna, Goth-Bertil, m.fl. kan väl just hänföras till Birger Aldeberts kategori. Byråkratin, politiken och makten känner sig uppenbarligen hotade av sådana normbrytare.
 
Exemplen på djurägare som drabbats orimligt hårt för bagatellartade förseelser, förseelser som inte ens haft med djurs välbefinnande att göra, men ändå kategoriserats som djurskyddsproblem, kan göras oändligt lång och ökar i antal dag för dag. Om ingenting görs för att rätta till bristen på sunt förnuft, bristen på rättssäkerhet och bristen på mänskliga rättigheter, brister som i dag  florerar vid tillämpningen av djurskyddslagen, så lär avvecklingen av djurhållningen, inte minst den landskapsvårdande, gå ännu fortare än vad den gör i dag.”

Ladda ner och läs hela boken HÄR! Den tar upp flera avskräckande djurärenden tillika fallen i filmen.

Med fingrarna i syltburken

18 Apr

Många är de förtvivlade djurägare som förgäves vänt sig till sk granskningsprogram i förhoppningen att någon skulle våga utreda och granska den rättslöshet som råder på området djurskydd. Ingen har lyckats hittills. Det har cirkulerat rykten att ett färdigt program stoppades av Nicke Nordmark för några år sedan för att ”svenska folket inte var moget” för att se sanningen. Jag vågar mig på att gissa att anledningen var en helt annan. En stor organisation som anses företräda bondekåren hade ertappats med fingrarna i syltburken och det fick helt enkelt inte bli allmänt känt.

Lyssna på ljudet i klippet ovan och tolka sedan själva om det var omtanken om svenska folket eller LRF som stoppade programmet!

Det här tog sin början den 18 december 2003 i Västergötland. Konsten att sko sig ekonomiskt på djurägare och bönder har som vi vet tagits till helt nya höjder sedan dess. De ingredienser som behövs för att ruinera en intet ont anande lantbrukare i det här spelet är desamma nu som då, nämligen en mer eller mindre ”anonym” anmälare, en djurskyddshandläggare med mer makt än samvete och ett vinstdrivande omhändertagandeföretag. Djuren är brickorna som flyttas runt.

60090001Ovan några av huvudpersonerna kalvarna Arvid, Nils och Klara samt deras mamma Desirée den 21 januari, dagen innan de omhändertogs. De kom senare att stå modell i en känd roman.

familjegravenI samband med att kommunens tidigare djurskyddshandläggare gick i pension och ersattes med en ny, vädrade anmälaren morgonluft. Företrädaren hade haft stor integritet och livslång erfarenhet av boskapsskötsel. Därför hade miljöskyddsnämnden givit honom ”delegation” att fatta beslut i nämndens namn, när det gällde djurskyddsärenden.

AspTyvärr fick delegationen löpa vidare med den nyanställda handläggaren, Anette Asp, som inte var sen att utnyttja den nyvunna makten.

RotlinDen 18 december gjorde Barbro Rothlin sin anmälan. En veterinär tillkallades av Anette Asp dagen efter. Denne fann inga fel på djuren, vilket gjorde både handläggare och anmälare mycket besvikna.

De fortsatte därför i samarbete under hela julhelgen att besöka djurägaren, med påpekanden om än det ena än det andra, som egentligen inte hade med djurens välbefinnande att göra. På självaste juldagen överlämnade Asp till djurägaren en lista på åtta punkter, vilka hon föreskrev skulle vara uppfyllda den 7 januari.

På nyårsafton besökte nämndens ordförande gården för att med egna ögon beskåda det elände han fått sig beskrivet. Han delade inte Asps uppfattning, men eftersom hon gjort det till ett ärende bestämde han att miljöskyddsnämnden skulle behandla det på nästa ordinarie sammanträde den 27 januari.

Djurskyddshandläggaren tog ledigt några dagar, hon hade ju arbetat övertid under julen. Den 7 januari åkte miljöskyddschefen själv ut och kollade om de åtta punkterna var åtgärdade, vilket han konstaterade att de var.

Den 8 januari kom Asp tillbaka från sin ledighet och åkte direkt till gården för att dubbelkolla sin chef. I kraft av sin ”delegationsrätt” underkände hon chefens godkännande. Sedan började hon på nytt jobba på sitt mål, ett omhändertagande, vilket hon dock höll hemligt för nämndens ordförande. Asp kallade in en ny, helt färsk veterinär, utan erfarenhet av lantbruksdjur, och dikterade vad som skulle stå i intyget.

Den 22 januari, en vecka före det ordinarie nämndsammanträdet, gjorde hon med polisens hjälp ett omhändertagande. När nämndordförande ringdes upp och tillfrågades om han ändrat åsikt hade han ingen aning om att Asp hade satt igång ett omhändertagande.

Pelle polisMed ”Pelle Polis” kom djurägaren redan i början på kant med p.g.a. hans okunnighet om djurskötsel, men Asp och polisen fann varandra.
kor
Djuren ovan tyckte Asp var ”oacceptabelt smutsiga” och påstod att de hade ”osedvanligt långa svansar”. 
kalv i halm
Nattlig kontroll. Citat ur tjänsteanteckningen angående den välströdda ligghallen: ”Ströbäddens djup kontrollerades inte.” Asp kunde för sitt liv inte erkänna att det var välstrött. Anmälaren deltog i den nattliga inspektionen: ”Det var på Barbro Rothlins uttryckliga önskan som själva inspektionen utfördes …”!
Leif Karlsson
Med sin långa erfarenhet av djurhållningen i länet tillhör agronom Leif Carlsson en kategori länsstyrelsetjänstemän man önskar att det fanns fler av i dag. Heder åt honom!
Tagesson
Efter det att Peter Tagesson chef för Maskinringen och tillika LRF-ombudsman övertagit ”skötseln” tog det nio dagar för djurägaren att sälja djuren för att få stopp på penningflödet. För dessa nio dagar fick djurägaren en faktura på 44.766 kr för att LRF utfodrat och vattnat djuren en gång om dagen. Kammarkollegiet drev till slut in summan, som när processerna var avklarade, med räntan hade stigit till närmare 70.000 kr.Med tanke på det skriftliga avtalet, om att djurägaren själv skulle sköta djuren, som bröts med LRF:s inträde som djurskötare, vägrade djurägaren att betala den fakturan från polisen. Polisen hade redan, utan ifrågasättande eller granskning, omedelbart betalt fakturan från LRF-ombudsmannen. Polisen backade dock inte från sitt krav och djurägaren krävde då en förklaring till varför polisen överlåtit skötseln till LRF, i strid med det uppgjorda skriftliga skötselavtalet med djurhållaren.
bondestödet

Förklaringen kom i ett svarsbrev från polismästaren i kommunen. Det var LRF-ombudsmannen själv som ringt upp polisen och påstått att skötseln av djuren inte fungerade. Polisen överlät skötseln åt LRF-ombudsmannen utan att kontrollera med djurägaren hur det låg till i verkligheten.

Djurägaren fick inget djurförbud men vågade inte köpa tillbaka korna innan Asp blivit avskedad. Hon fick sparken 2005, miljöskyddschefen sa upp sig och nämndens ordförande bytte parti. Han fick inte med sig sina dåvarande partikamrater på att i tid avskeda Asp – ”vi litar på vår djurskyddsinspektör”, som det brukar heta. De två kor som Asp ansett vara de ”magraste” visade sig ha 85 respektive 87 procents fetthalt i benmärgen där 70-75% anses som normalt.

Det gäller att ha rätt kontakter

23 Okt

Pernilla Ström DN

För dem som inte känner till Djurskyddsmyndigheten och vad som hände sedan.

Hans Röös skriver:

”Det är Pernilla Ström vi har att tacka för att Djurskyddsmyndigheten lades ner och länsstyrelsen tog över. Hon och hennes sambo Klas Eklund chefsekonom på SE-banken och Posten även talskrivare till Olof Palme (f.d. statssekreterare hos Kjell Olof Feldt känd för slagsmål på Finansdepartementet, där han 1994 knockade en journalist från Kalla Fakta, Jan Scherman) hade nyss köpt sin hästgård i Skåne (4,5 miljoner, vill jag minnas?) och höll på att investera i en ridanläggning.

De stötte då på byråkratin på Djurskyddsmyndigheten (Totte & Co) varvid hon skrev en artikel på framskjuten plats i DN där hon ansåg att Djurskyddsmyndigheten borde läggas ner. Därefter tog det inte lång tid innan beslutet om nedläggning kom.

Hennes mor, Turid Ström f.d. riksdagsledamot och stridbar politiker i kampen för jämställdhet och kvinnors rättigheter, var sambo med Bengt Dennis, f.d. riksbankschef. Så hon har stort inflytande genom olika kanaler.”

ATL skrev den 22 juni 2006: ”Mångårig erfarenhet av djur i ranchdrift ställdes mot paragrafer. Politiker och opinionsbildare skrev debattinlägg, inte bara i lantbrukspress utan även i andra tidningar. En rejäl sågning av Djurskyddsmyndigheten stod till exempel Pernilla Ström, styrelseproffs och företagare i hästbranschen, för i Dagens Nyheter.Och det tog skruv. Regeringen beslöt i förra veckan att låta Djurskyddsmyndigheten ”göra en sammanvägd bedömning av djurskyddet vid utegångsdrift”. Debatten tvingade fram en översyn.”

Innan nedläggningen var ett faktum fick myndigheten utstå mycket kritik.

Totte2
”Totte” är Torsten Jakobsson. Numera länsveterinär i Östergötland.
Det var Totte som tillsatte tjänsterna till Djurskyddsmyndigheten. De som jobbade försvann naturligtvis inte vid verkets nedläggning utan erbjöds nya tjänster främst på Jordbruksverket.
En knäckfråga som knäckte Djurskyddsmyndigheten var ligghallarna för utegångsdjur:
”… antalet råmande per tidsenhet och ko (kan) vara ett sätt att mäta stress när djuren hanteras, kläckte Torsten Jakobsson ur sig.”
Expertisen hade uttalat sig.
KC
 Annars var det ju striden om kossorna på Revingehed som fick myndigheten på fall. Djurskyddsmyndigheten avslog i oktober 2005 KC Ranchs ansökan om fortsatt dispens från kravet på ligghall till djuren. I mars 2006 fick myndigheten en guidad tur på heden. I juni slog länsrätten i Mariestad fast att betesdjuren på Revingehed i Skåne har det bra, fast de vistas utomhus i ur och skur och avvisade därmed Djurskyddsmyndighetens krav på ligghallar.
”Någon anledning att befara att ett djur skulle duka under på grund av köld även under de erfarenhetsmässigt värsta väder som kan förutses på Revingehed föreligger inte”, löd rättens slutsats.
”Men de ska ha möjlighet till en högre välfärdsnivå än vad de har i dag”, sade Torsten Jakobsson. Högre välfärdsnivå innebar enligt honom tillgång till skydd mot väder och vind samt en ren, isolerande liggplats.
Den 16 oktober 2006 var nedläggningen av myndigheten ett faktum då den ströks från den nya regeringens budget. Den sista juni 2007 blev nedläggningsdatumet.
 sista dagen
 32 personers anställning togs över av Jordbruksverket. Den politiskt tillsatte generaldirektören Matz Hammarström fick ingen plats i Jönköping.

Innan nedläggningen var ett faktum fick myndigheten utstå mycket kritik.

”Den har funnits under bara några få år, kom till för miljöpartiets skull och man fick också generaldirektörsposten, men tycks ju nu i ganska stor utsträckning blivit en lekstuga för djurrättsaktivister, inte något som ligger i de djurägandes intresse”, sade kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund. Kritiken, inte minst från lantbrukarhåll, handlade om att myndigheten var byråkratisk och inte lyssnade på sunt förnuft.
hydra

Nu drygt sju år senare vet vi att Djurskyddsmyndigheten likt en hydra återuppstod i alla landets länsstyrelser. Jordbruksverket har fortsatt med detaljregleringen som snart har skrämt bort det sista av vårt lantbruk och övrig djurhållning. Det sunda förnuftet lyser fortfarande med sin frånvaro. Djuromhändertaganden har blivit en lönsam affärsverksamhet, medan de fd djurägarna ruineras med gigantiska räkningar, som ytterligare ett utslag av ”vinster i välfärden”. Den biologiska mångfalden som var ett argument mot ligghallarna hotas nu i ännu större uträckning då de små lantbruken slagits ut. Vis av läxan från 2006 så ger sig inte djurskyddshandläggarna på stora företag som KC Ranch längre. Nu drabbar man småbönder och hållare av sällskapsdjur.

Spiken i kistan kan bli ekonomi- och handelsavtalet CETA. Avtalet innehåller även ett avsnitt om tvistlösning (ISDS) som innebär att företag kan stämma europeiska länder för uteblivna vinster om de ställer högre krav exempelvis på djurvälfärd. Så då står vi där med vår fina djurskyddslag, våra stränga lagar, hårda straff och långa näsa.

Naturligt beteende

1 Sep

robotstyrd mjölkgård

Skrevs den 28 augusti 2011 men gäller ännu.

Svenskärs mjölkgård i Skärplinge höll öppet hus:
”De som hade förväntat sig en gammal hederlig handmjölkning fick sig en rejäl överraskning.
Numera sköts hela ladan automatiskt av ett datorprogram. Det finns en automatisk golvrengörare, en automatisk kotvätt, och mjölkningen av de 140 korna sköts av en robot.
De kan gå ut i hagen när som helst, men de får så pass mycket mer näring av fodret inne än vad gräset ger och går därför sällan ut förklarar ägaren Peter Styffe.”

– De är jättelata i grunden, precis som en människa. De har bara som mål att äta och vila.

Är det ”naturligt beteende” för ett betesdjur att bara äta och sova?

Hans Röös svarar bestämt Nej på den frågan och skriver:

”Rubrik: Ta inte bort de svenska kornas sammarbete.” – Ska
naturligtvis vara sommarbete, men samarbete är inte så dumt det
heller, inte ens om ”Freud” hade stavat det ordet rätt.
Är det någon som läst Kristina Forslunds (veterinär och en nära bekant
till Astrid Lindgren, som syntes mycket i media kring lanseringen av
1988:534) insändare i ATL den 23 augusti.

Rubrik: Ta inte bort de svenska kornas sommarbete.

Artikeln berör lobbandet från ”robotarna” om att ta bort beteskravet i DjL. Problemet är att inte ens de som var så stolta över att ha fått
igenom Lex Pippi, Kristina Forslund var en av dem, förstår att den
egentligen är skriven för att främja animaliefabrikerna, och nu har man kommit så långt på industrialiseringsvägen att beteskravet ändå inte fungerar i verkligheten (vilket framgår av artikeln – lata kor som ändå inte går ut till betet därför att de ständigt har enklare tillgång till ”sockrat” foder på foderbordet inomhus – husen är viktigare för Lex Pippi än ”naturligt beteende”), men beteskravet står kvar i all sin dubbelmoral.

Hon (Kristina F) har en mycket initierad utläggning i sin artikel om hur man med ”modern” utfodring med ”mat och vatten” (modern mat – vilket ju även vi människor har tillgång till i dag – ”sockrad” mat – chips o Coca Cola – men eftersom vi producerar så litet blir vi överviktiga av det istället) kan pressa ur korna (produktionsenheterna) en avkastning långt utöver deras ”naturliga” produktionsförmåga. Men vad hjälper det att säga något som vi alla känner till, men som lagen är skriven för att motverka. Och som ”överviktiga” (i betydelsen besserwissrar) djurkyddskontrollanter ser till att det verkställs.

Hon (KF) konstaterar att betande kor har blivit en sällsynthet i Sverige i dag och säger: ”Vi koälskande veterinärer får försörja oss på sällskapsdjur och ha en egen ko att mjölka när mjölktörsten och kolängtan blir för stor.”

Frågan är om de främsta förespråkarna av den nya djurskyddslagen, Kristina F och Astrid Lindgrens ”dotter” med kurreduttkungen från Mare Negro? – eller var det söderhavet? – Pippi”, därvidlag sköt sig själva i Foten, samtidigt som Ingvar Carlsson (”Foten”) så stolt gav bort 1988:534 i 80 årspresent till Astrid Lindgren. ”Därvidlag” – när det gäller att kunna uppfylla lagens krav på att hålla sig med bara en egen handmjölkad hushållsko. Det är ju den typen av djurhållning som DjL i praktiken främst riktar in sig på att utplåna.

På samma sida och på samma datum hade jag själv en av den dagens två
insändare (KF:s o min) om djurskyddslagen, som jag avslutade med: ”En rättssäkerhetsförlust för Sveriges bönder”. Som jag naturligtvis borde ha utökat med – ”och djurhållare” (alltså inkluderande även sådan som håller olika slags djur utan att för den skull vara bönder. Men då kanske jag inte fått min insändare publicerad i ”lantbrukstidningen”. Det finns betydelseskillnader mellan bönder och lantbrukare.

§4 i Lex Pippi är en bluff – orwellskt nyspråk – för något ”naturligt beteende” har den i praktiken visat sig att den inte främjar -tvärtom.

Anonyma anmälningar

8 Aug

kalv

Först publicerad 18 juli 2011 men lika aktuell i dag.

Såväl Jordbruksverket som länsstyrelser annonserar på sina hemsidor efteranonyma anmälningar. Det är på dem man baserar större delen av sin tillsynsverksamhet. För att kunna fortsätta med det gäller det att få alla anmälningar att framstå som befogade. Då kan man ta betalt. Lyckas man inte med det så kan man alltid i efterhand kalla besöket för en uppföljning. Och därmed också ta betalt. I praktiken behöver man bara få till att den första anmälan är befogad så kan man göra hur många uppföljningar som helst under ett obegränsat antal år. Sysselsättningen är räddad.

Allmänheten har förstås förstått att ett effektivare och riskfriare sätt än en anonym anmälan till länsstyrelsen för att förgöra en person man hyser agg till, knappast finns om personen råkar ha något djur.

Han Röös berättar:

I den senaste anmälan, med kontrollen gjord den 5 juli (2011), som jag fick skriftligt på i dag tillsammans med kontrollrapporten, säger anmälaren – twittraren från Mölndal: ”Vid promenad mot hembygdsgården” (den gamla K-märkta prästgården från 1780) ”stod tre ungtjurar i hage, helt utan vattentillgång eller skugga. Det var 30 graders tryckande värme och sol. Tjurarna hade svåra diarréer.” …. ”Seglora är litet. Och hembygdsgården en central punkt. Det ska inte vara svårt att hitta bonden! Snälla gör ett besök. I den hettan borde vatten inte bara var en rättighet utan en självklarhet!”

Kontrollrapporten efter den kontroll som följde, från länsstyrelsen, avslutas med: ”Eftersom djuren såg välmående ut, hade tillgång till vatten och inte visade några synliga tecken på diarré, anser Länsstyrelsen att anmälan är obefogad.”

Med kontrollrapporten kom även en del av det material jag i min skrivelse (2011-07-07) till länsstyrelsen efter den här kontrollen (2011-07-05) begärde att få ut. Bl.a. den anmälan som ledde till kontrollen 2010-02-05. Där står följande att läsa i ”tjänsteanteckningen”: ”Uppringd sent på eftermiddagen den 2/2 av BR. Hon var upprörd över att hon inte har fått tag på någon på länsstyrelsen trots hon har börjat ringa vid 13-tiden. Jag berättade att vi fått in hennes anmälan och att den hanteras efter rutinerna. BR vill att vi åker ut i kväll. Hon vill ha eskort dit av oss. Jag berättar för henne att hon nu har gjort en anmälan och att Länsstyrelsen hanterar ärendet utan hennes inblandning framöver.”

Tre veckor senare (2010-02-26) ringer BR upp länsstyrelsen igen för att kontrollera att de gjort sitt jobb. Eller rättare sagt därför att hon tycker att de inte har gjort sitt jobb. I tjänsteanteckningen från den påringningen står följande att läsa: ”BR ringer och säger att hon varit inne i Hans Röös lagård i går 25/2 2010. Hon tycker att vi inte gör vårt jobb eftersom korna står ute och hon tyckte att det var smutsigt i ligghallen. Hon undrar om vi tittat så att vattenkopparna fungerar. Jag berättade att vi har gjort en kontroll efter hennes senaste anmälan och att korna dricker ur Viskan. Jag förklarade att man inte behöver fodra korna inne i ligghallen utan att det enda kravet som finns är att de ska ha tillgång till en torr och ren ligghall. BR tycker att lagstiftningen borde ändras. Jag sade att det är en fråga där hon får påverka politikerna, vi som myndighet kan inte ändra på detta.

Jag informerade B om att hon inte har rätt att gå in i någon annans lagård. B blev då upprörd och säger sig vara tvingad att göra detta eftersom vi inte gör vårt jobb. B säger att hon kommer att jk- anmäla och jag säger att det har hon rätt till om hon anser att vi har gjort något fel. Jag hänvisar B till min chef Robert ter Horst om hon vill diskutera hur vi gör kontroller och hur vi prioriterar ärenden.

Det svaret var hon naturligtvis inte nöjd med, och som så många gånger tidigare ringer hon då till polisen (Sture Torstensson), som tar kontakt med länsstyrelsen. Så här är det noterat i länsstyrelsens tjänsteanteckningar: ”Uppringd av Sture Torstensson som fått in en anmälan gällande Hans Röös djur, Anmälaren är BR. Hon menar att djurhållaren lurar ut djuren då han fordrar dem utanför ligghallen. B är även orolig för att djuren inte ska kunna ta sig in i ligghallen pga snön. Sture Torstensson vill bli kontaktad efter att vi kontrollerat att djuren kan gå in i ligghallen. Sture Torstensson önskar även en kopia på kontrollrapporten från förra besöket. Jag faxar denna till honom.”

Riskbedömning 3

13 Jul

hästar islandPublicerat måndag 04 juli 2011 09:59

Ramla ned och ramla ned… 1994 gjorde jag en oförglömlig ridresa på norra Island med ett gäng ”tjejer” mellan 25 och 60 år. Som synes ovan så ”vallade” vi alla hästar, både de vi red och handhästarna, över denna bro. Som tur var hade vi ingen svensk djurinspektör med oss. Då hade säkert risken varit nära 100% att hästarna skjutits på plats, ägarna fått djurförbud och vi hade fått gå tillbaka… Nå, vi bedömde risken acceptabel att gå över och ingen ramlade ner, varken människor eller dessa modiga små hästar.

Alltså risken att ”ramla ner” apropå länsstyrelsen i Västra Götalands bedömning att takplattor i Hans Röös ligghall plötsligt kan få för sig att ramla ner eftersom de inte bedöms tåla ”belastningen” från korna, som vad jag förstått, inte går i taket utan som helt vanliga kor går med klövarna stadigt på golvet. Men vad gör man inte för att hitta (på) ”risker” som inte finns! Utan risker, inga fakturor!

Så här skriver Hans Röös:

Om man påstår att en ”brist” utgör en risk ur djurskyddssynpunkt så måste väl kontrollanten rimligen följa upp att den bristen är åtgärdad tidigare än ett år efter det att ”bristen” upptäcktes. Annars kan man väl inte hävda att det är en brist, åtminstone inte ur djurskyddssynpunkt. Och djurskyddskontrollanterna är väl ändå inte anställda som några smakråd i estetiska frågor där de kan fakturera en kostnad efter egen smak och eget tycke = godtyckligt?

Felet med djurskydds-juridiken är, enligt min mening, att den saknar all logik. En gång i tiden trodde jag att just juridik också stod för logik, men dit tycks det vara långt innan man når eller om det är så att ”utvecklingen” har fjärmat juridiken alltmer från logik på senare tid. Nu har jag för all del i huvudsak bara varit i kontakt med djurskydds-juridiken och den verkar då definitivt ha kört i diket.

”De domstolsutslag som finns, från när djurhållare har överklagat beslut om avgifter, har sagt att det är all tid som ska debiteras och har inte haft synpunkter på omfattningen.”

En sådan ”praxis” har således redan satt sig i tillämpningen av denna §. Just vad jag befarade och därför jag överklagade fakturan från Rottans första anmälan (med kontroll 2009-01-12 – den första i Sverige efter nyordningen?) sedan länsstyrelsen tog över 2009. Det är ju detta som är så rättsvidrigt (enligt min uppfattning). Du har en person som stup i ett anmäler dig, oftast för samma sak vid varje tillfälle t.o.m. (ur min egen erfarenhets fatabur). Till exempel, standardanklagelsen som ”man kunde höra uttalad lika i både Mora och Jönköping”, eller hur historikern nu sa om häxprocesserna.

Alltså nu för tiden standardanklagelsen djuren ”saknar mat och vatten”.

Efter en sådan ”anonym anmälan” från en välkänd anmälare utförs ”En extra offentlig kontroll”, varvid det visar sig att anmälan inte stämde. Istället hittar kontrollanterna (för de åker numera alltid två, då de annars anses riskera att bli misshandlade av de elaka kulakerna?) till exempel en spånskiva som hänger snett i taket. En spånskiva som tio inspektörer och kontrollanter – efter anmälan från samma ”anonyma anmälare” genom åren – tidigare gått förbi utan att upptäcka att denna spånskiva hänger snett och så gjort i åratal!

Nu blir då den spånskivan helt plötsligt en brist och en risk ur djurskyddssynpunkt. Vad hittar man nästa gång efter en anmälan från samma anonyma anmälare om att djuren ”saknar mat och vatten” och detta visar sig inte stämma den gången heller? Hur länge får man hålla på att åka på kontroller på order av samma anonyma anmälare och hennes falska påståenden? Och sedan fakturera besöket för en helt annan konstruerad brist, som inte har någonting med anmälan att göra.

Om du som djurhållare således råkar ut för en psykiskt sjuk människa som har gett sig den på att djävlas och sänka dig ekonomiskt och psykisk, så att det blir du som hamnar på psyket istället för den som borde ha suttit där, så kan denna människa?, med benäget bistånd av svensk politik (”världens bästa djurskyddslag” – Lex Pippi), svensk myndighet och svensk domstol mycket lätt nå sitt mål.

I och för sig vittnar en sådan tillämpning av Lex Pippi inte bara om att anmälaren är sjuk – hela systemet måste vara sjukt!

Rätt ska vara rätt!

Två gånger två är fyra,

Men världen är av djävulen!

 

Riskbedömning 2

13 Jul

riskbedömnin2

Publicerat söndag 26 juni 2011 09:51

Hans Röös har en ”egen” anmälare i form av 85-åriga (!) Barbro Rothlin som ser det som sin livsuppgift att göra livet surt för djurägare. Borås kommun tröttnade så småningom på hennes ideliga påringningar, men när djurskyddet övergick till Länsstyrelsen i Västra Götaland vädrade hon morgonluft. Och för Länsstyrelsen är hon rena rama mjölkkon, rent pengamässigt. Ovan syns det hårt belastade innertaket samt en ren fjällko!

Hans Röös berättar: Det BR anmält mig för stämde, som vanligt, inte. Men när de gick runt och tittade i den ”välströdda ligghallen” fann de att en del spånskivor hängde snett i taket (fanns alltså inte med i BR:s anmälan). Lika snett som de hängt de senaste tjugo åren sedan jag slutade med mjölkkor 1991 och sedan dess inte använt fähuset i ladugården till dikorna, utan en ligghall som var inrymd i andra änden av ladugården. Men den förbjöds jag använda 2004 då vi fått en ny djurskyddsinspektör i kommunen, som givits delegation (rätt att egenmäktigt fatta beslut i miljöskyddsnämndens namn) och t.o.m. anställde min gamla antagonist BR som anmälde mig den gången också. Hon passar alltid på när det sker några förändringar så att hon har chansen att hitta någon ny inspektör/kontrollant som inte känner till henne.

Vid kontrollen den 5 februari 2010 upptäckte de nya kontrollanterna, det som ingen inspektör eller kontrollant upptäckt de senaste tjugo åren under det otal inspektioner/kontroller som BR varit mamma till. I den kontrollrapport som följde var det inte klart uttryckt att dessa skivor ansågs utgöra en skaderisk för korna, vilket de heller inte gjorde eller hade gjort (sedan jag tvingades in i fähuset 2004). Men för att visa god vilja tog jag ner den skiva som hängde mest snett.

Den 27 januari 2011 gjorde kontrollanterna så en oanmäld ”uppföljande kontroll av påpekade brister”, som det heter. Då fann man att jag borde ha tagit ner ytterligare ett par skivor.

A) I kontrollrapporten från 2010, daterad 2010-02-17, står det att; ”innertaket var på vissa ställen dåligt och hängde ner”. Inget klart uttalat krav från länsstyrelsen att det ”skall” åtgärdas. Men jag plockade ner en skiva, som visserligen inte utgjorde någon skaderisk, men estetiskt sett kunde man naturligtvis ha synpunkter på takets utseende.

B) I yttrandet (bemötande på min överklagan) från länsstyrelsen till förvaltningsrätten, daterat 2011-05-10, står det att: ”innertaket i lösdriften hängde ner och bedömdes kunna ramla ner helt” – ”och därmed utgjorde en skaderisk för djuren”. Nu kunde plötsligt hela taket ramla ner.

2010 talas det inte om att innertaket utgjorde någon skaderisk och så uppfattade jag det inte heller vid kontrollen, men jag tog alltså ner den enda skiva som verkligen hängde ner, inom det område som djuren hade tillgång till. Jag uppfattade det ändå aldrig som att innertaksbeklädnaden bedömdes utgöra en skaderisk. Vilket den heller aldrig gjorde eller har gjort, enligt min mening och bedömning. Däremot kan man förstås anlägga estetiska synpunkter på innertakets utseende, men det är förmodligen ingenting som bekymrar djuren.

Länsstyrelsen försöker sedan (2011-05-10) styrka sin uppfattning om att takbeklädnaden skulle utgöra en skaderisk genom att hänvisa till Jordbruksverkets vägledning, bilaga nötkreatur, under rubriken krav på inredning där det står vad som skall kontrolleras, nämligen att; ”inredningen håller för den belastning den utsätts för från djuren”

Och med den vägledningen som grund säger länsstyrelsen att: ”ett tak som hänger ner bedömer länsstyrelsen inte håller för den belastning det utsätts för samt att det utgör en skaderisk för djuren”. Det är först nu 2011-05-10 som det framgår att länsstyrelsen bedömer takbeklädnaden som en skaderisk. Inte underligt då att jag 2010 inte uppfattade att länsstyrelsen såg taket som en djurskyddsfråga.

Det hänvisas således till att inredningen skall hålla ”för den belastning den utsätts för från djuren”. Jaha, men takbeklädnaden utsätts väl ändå inte för någon belastning från djuren! Dom går väl inte i taket, vilket jag däremot gjorde när jag fick fakturan.

Jag tog, som sagt ner en skiva som satt lite mer snett, men inte för att jag bedömde den som en skaderisk utan mer för att den var mer estetiskt störande än de andra sneda skivorna. När det gäller att bedöma risken för om skivor i takbeklädnaden skulle riskera att ramla ner så anser jag mig väl så kompetent som länsstyrelsen att bedöma den saken.

Jag har dock en ingenjörsexamen i botten och har arbetat på ingenjörsbyrå just med hållfasthetsberäkningar av byggnadskonstruktioner och byggnadsmaterial. Werklunds ingenjörsbyrå låg t.o.m. i samma hus där länsstyrelsen sedan 2009 har sina lokaler (utvidgad kontrollverksamhet). Ett marmorpalats (byggt av försäkringsbolaget Framtiden, alltså kallat Framtidens hus) vid Stora torget i Borås, med den tidens dyraste kvmhyra i stan.

I jämförelse med min ladugård är standarden där naturligtvis betydligt högre. Om jag hade fortsatt min bana i det huset hade jag nog haft en bättre Framtid än den jag fick som bonde, i alla fall ekonomiskt. Men jag trodde att bonde var liktydigt med rätten att råda sig själv = frihet. Det var ingalunda tron på att jag skulle tjäna pengar som gjorde att jag valde att bli bonde. Men ACK vad jag bedrog mig, vad gäller friheten alltså! Jag blev kulak!

 

Den ”avgiftsfria” kontrollen

13 Jul

ASA_1916_25_lon

Publicerat lördag 18 juni 2011 08:48

Hans Röös skriver:

På 60-talet tilläggsisolerade min företrädare taket (den som från ovansidan är loggolvet) i fähuset (ca 13,5 x 30 m) på ladugården (byggd 1895). Innertaket i fähuset kläddes med spånskivor av fuktkänsligt slag (senare kom industrin med fukthärdiga spånskivor för sådana ändamål). Framförallt vid dörröppningar kyldes taket ner när man om vintrarna till exempel körde in ensilage. Den högre fukthalten i den varmare ladugårdsluften kondenserades då i taket och spånskivorna buktade sig och på en del ställen kom de att bryta sig loss från spikarna i hörnen. Estetiskt sett så såg det kanske inte så kul ut, men det hade ingenting med djurskydd att göra.

Sedan avregleringen 1990 har jag inte använt fähuset i ladugården, eftersom jag sedan dess bara har haft dikor, och till dessa har jag haft en ligghall (380 kvm) inrymd i andra änden av ladugården. Men så i samband med omhändertagandet så tvingade Asp och Rottan in mig i ladugården med dikorna. Den betydligt mer ändamålsenliga ligghallen dög plötsligt inte som ligghall.

Sedan 2004 har korna alltså använt fähusdelen som ligghall och hela tiden har spånskivorna hängt precis lika snett och eftersom det ständigt stått öppet och varit väl ventilerat har det heller inte under denna tid bildats någon kondens i taket. Därvidlag har det rått status quo, kan man säga!

Sedan jag köpte tillbaka mina fjällkor 2004 har jag, efter anonyma anmälningar från Rottan, haft minst en inspektion per år ofta många fler utan att någon har anmärkt på att en och annan spånskiva hängde litet snett i något hörn, inga andra anmärkningar heller för övrigt.

Inte förrän länsstyrelsen tog över 2009, då ansågs det (12 januari 2009 efter påringning av Rottan) för litet strött (när jag och min granne fem minuter innan kontrollanterna anlände hade skiljt kor och dikalvar åt). Men de båda kontrollanterna klagade inte på spånskivor, som hängde lika snett som under alla år tidigare sedan 2004.

2009 fick jag istället betala den ”avgiftsfria kontrollen” för att det påstods att det var för dåligt strött för min helt rena vita fjällkor utan minsta smutsfläck på kroppen. Överklagandet förlorade jag i förvaltningsdomstolen 2010, kammarrätten (inget prövningstillstånd) och förvaltningsöverdomstolen (inget prövningstillstånd).

2011 fick jag så en faktura på detta års kontroll, med motivationen att spånskivorna utgjorde en skaderisk för korna, de kunde falla ner och skada korna, heter det. Den här gången var beloppet dubbelt så stort som 2009. Och vid nästa års kontroll (vad det då kan vara för anmärkning) är beloppet dubbelt så stort som 2011??

På onsdag ska jag åter till förvaltningsrätten för att förlora tvisten om 2011 års ”avgiftsfria kontroll”.

Ovan flygfoto av brukningscentrum Segloraberg taget på 50-talet. Den enda realistiska lösningen är nog att tända på ladugården. Synd att pyromanerna 2004 tände på den litet mer lagom stora ladugården vid mitt torp och inte satte fyrstickorna i den här ladugården istället. Nu får jag väl göra det själv så länsstyrelsen slipper reta sig på eländet. Taket pålagt någon gång i början av 50-talet, av eternit av en kvalitet som det sura regnet gått hårt åt. Det skulle behöva bytas – vad kostar det att ”sanera” 1 600 lvm eternit och sedan lägga 1600 kvm nytt plåttak? Tändsticka eller litet hjälp från Åke Tor, när han far fram över himlen med sitt getabocksspann och svingar sin hammare mot tursarna (jättarna).

”Vred var VingTor när han vaknade och hammarn sin han saknade …” Hoppas han hittar den!

 

Uppföljande kontroll

16 Feb

Veterinär Per Michanek har under många år stridit mot ett som han kallar ”gammalmodigt, repressivt, icke fungerande regelverk” när det gäller djurskyddsbestämmelserna och dessas tillämpning i praktiken: ”Regelverket borde fokusera på resultatet, det vill säga djurens välbefinnande. I stället koncentrerar man sig på detaljutformning av byggnader, hagar, liggplatser och dylikt. God djurhållning har den vars djur är välmående, men inte nödvändigtvis den som har fina stallar. Detaljföreskrifterna är dessutom dåligt underbyggda.”

En som kan skriva under på ovanstående är Hans Röös som under många år utsatts för myndigheternas godtycke och maktgalenskap. Härom veckan var det dags igen:

För någon vecka sedan ringde ett 010-nummer, vilket ju betyder antingen en försäljare eller en myndighet och för mig borde det inte vara svårt att gissa vilken myndighet det i så fall skulle kunna vara – länsstyrelsen i VäRsta Götaland. Det låg givetvis närmast till hands att tänka sig! Jag kollade numret på Hitta och Eniro, men det gav inget besked.

I går ringde samma nummer förutom slutsiffran, vilket, tycke jag, tydde på försäljare – call center?  Jag svarade inte då heller. I morse ringde samma nummer, med två olika slutsiffror två gånger, jag svarade inte då heller. Envetna försäljare?

Vid elvatiden höll jag på att köra ut balar till korna och in på gården körde en grå Citroën. När jag återkom med traktorn från gärdet stod där två handläggare från länsstyrelsen, som presenterade sig som Linda och Fredrik.

De skulle göra en ”uppföljande kontroll” av djurskyddshandläggare Carin Dahléns kontroller, som hon gjorde i april förra året, sa de. De hade inte den vanligaste orsaken – ”anonym anmälan” – som motiv för sitt besök. Det första de ville se var korna, för att titta på hullet, vilket, med den individuella variation som råder i en koflock, nog kan sägas vara exakt detsamma som vid Carin Dahléns kontroll för snart ett år sedan. Precis som med folk och fä i största allmänhet så kan hullet variera en del – s.k. ”mångfald”! Trots det fann de inte de ”magra djur”, som Carin D tyckte sig se när hon var här. Då som nu var de överfeta, helt galet egentligen, med tanke på vad fetma ställer till med hos både folk och fä, men så ser ”bedömningarna” ut numera. Och inget djur har sålts, det är exakt samma djur, samma antal som för ett år sedan. Med undantag för en kvigkalv (SE 20007-104 – 6) från januari i år.

PICT0300

Hundarna Annie o Kitty har jag alltid med när jag är ute bland korna så av dem fick besökarna, inledningsvis, med all rätt (!), en utskällning. Trots det hade de ingenting att anmärka på de trevliga hundarna. Jag badade dem för någon vecka sedan (vilket egentligen inte var nödvändigt), efter första 010-påringningen, för det kunde ju handla om länsstyrelsens påringning? Men just i dag efter att ha varit med mig ute på åkern och gottat sig där det var som mest upptrampat så var de förstås litet smutsiga, åtminstone om tassarna. Men det tror jag att t.o.m. handläggarna förstår att – ”fem smutsiga små fingrar kan det bli när man grävt med dem i sand”.

DSC03325

De tittade på hästarna (två islänningar) och synade hästpassen, utan anmärkning på någon(t)dera. Jag verkade hovarna för en månad sedan.

Lilla Frida och Trausti

Sedan var det ligghallens, för korna, tur (tur o tur!). Naturligtvis hade de synpunkter på ladugårdens (där ligghallen är inrymd och kollad femtioelva gånger, sedan 2009) utseende (byggd 1895 14 m x 80 m) och undrade hur mycket underhåll jag lägger ned på den? Jag förklarade för dem att hållandet av 28 fjällkor inte ger mycket ekonomiskt utrymme för att underhålla en ladugård av den dimensionen och med den åldern. Den får tids nog ”lägga ned” sig själv, om jag får råda, vilket jag förstås inte får! Vilken bonde råder i dag över sin egendom?

Precis som anonyma angivaren/stalkaren Rottan och den kommunala djurskyddshandläggaren Asp menade 2003, så trodde de att det fanns risk för att ladugården skulle kunna rasa ”vid nästa vindpust”, som Asp sa. Sedan dess har den stått pall för både stormarna Gudrun och Per och kommer att stå där om ytterligare tio år utan att man behöver göra någonting åt den (”underlåter att underhålla den” – jag är ju inte i underhållningsbranschen!).

För den djurhållning jag har behövs inga hus alls, men det förstår inte svenskt djurskydd. Här har inte varit ”minus 35 grader” (som ett tillkallat vittne – forskare – från SLU, den gången bedömde att mina nötkreatur skulle ha klarat och ändå känt sig ”komfortabla”) sedan 1940-talet. Och det sägs ju att det bara ska bli varmare och varmare, vilket denna vinter ger syn för sägen. Men vetenskap har förmodligen ingen plats i djurskyddstillämpningen, där verkar tyckande vara kung/drottning?

Detta med den omålade och sneda ladugården var deras största bekymmer om jag får tro vad de sade, vilket väl ger sig i rapporten. Plus att det stod en behandlingsbox inne i hästarnas separata mycket väl tilltagna ligghall, kanske bortåt hundra kvm stor – femtio kvm var! Det finns ingen skaderisk på något sätt med den boxen stående regnskyddad där. Men den fick jag order om att ställa utanför ligghallen. Funderar på om jag ska ställa ut den vid infarten till gården, så det syns att jag ”lyder order” nästa gång de kommer på återbesök, för det finns naturligtvis inte annat att vänta.

Linda, som verkade föra kommandot, sa sig inte vara byggnadssakkunnig och tyckte att hon borde ta kontakt med någon sådan på kontoret i Skara för att bedöma rasrisken. Varför gå över ån efter vatten, sa jag. Jag jobbade en gång i tiden, som byggnadskonstruktör, på Werklunds ingenjörsbyrå inrymd i samma fastighet (”Framtidens hus” ett dåtida försäkringsbolag, som byggt huset) där ni i dag har ert lokalkontor. I det marmorpalatset betalade Lennart Werklund stans dyraste hyra för sina kontorslokaler. Jag hade dock ett noblare läge på mitt kontorsrum, med utsikt över Stora torget.

Då inväntar jag rapporten då. Och fakturan på den ”avgiftsfria kontrollen”, som ”Eskil” i ett anfall av skämtlynne påstått skulle gälla för obefogade kontroller.

Goth Bertils ödesdag

1 Feb

goth

Publicerat tisdag 24 maj 2011 10:53

Hans Röös igen:

Ang fäbodbrukaren Goth Bertils kamp för sin överlevnad som djurhållare i Dalarna.

Goth-Bertils fall har jag följt på avstånd sedan det sattes igång av myndigheterna i Dalarna för ett antal år sedan, främst genom mejlad information från Åke Skogevall. Fredagen den 20 maj (i år) träffade jag för första gången Åke Skogevall i verkligheten på en heldagskurs om hur att bevara utrotningshotade lantrasdjur, som hölls av Länsstyrelsen i Västmanland, med självaste lantbruksdirektören som kursledare. Hon har själv (som månskensbonde) lantrasdjur på sin gård (får och hedemorahöns)

Jag fick då veta att Åke S (som inte är jurist, men en medborgare, som engagerat sig i Goth Bertils försök att rädda sin fäboddrift) arbetade med ett överklagande gällande den senaste turen (oturen?) i Goth-Bertils fall (för nu gäller det nog hans definitiva fall. Länsstyrelsen i Dalarna har nämligen aviserat att de ska under fredagen den 27 maj överlämna ett beslut till Goth-Bertil hos honom på gården.

Som vanligt är det, vad jag kunnat se av handlingarna, inte frågan om något ”lidande” för några djur utan, som vanligt handlar det mest om byggnader, ströbäddar och liknande döda ting. Men av vad jag har sett av tidigare fall, där listan över anmärkningar varit betydligt kortare, så finns här stora möjligheter (för myndigheterna!!) att göra ett omhändertagande av hans djur på fredag. Risken (för Goth-Bertils del) är uppenbar att det är vad beslutet handlar om trots att överklagandetiden inte gått ut och det överklagande Åke Skogevall arbetar med ännu inte lämnats in.

Men som vanligt missbrukar man § 74 i djurskyddslagen, som säger att beslutet gäller även om det överklagas. ”Missbruk” av § 74, enligt min mening, därför att denna § måste ha varit tänkt att tillämpas endast i akutfall, vilket det sannerligen inte handlar om i det här fallet. Men den dyker numera upp i tid och otid i  djurskyddsärenden.

Media i Dalarna verkar från början ha målat in sig i en negativ attityd till Goth Bertil och media på nationell nivå verkar ointresserade av fallet. Och från rättsväsendets sida tycks ingen förståelse stå att finna?

Goth Bertil är ingen dussinmänniska, således en person som inte passar in i formatet Standard 1 A, vilket många, inte minst myndigheter (tycks det?), har svårt för att acceptera sådan mångfald i den mänskliga rabatten. Jag har träffat Goth Bertil på några möten hos Fjällkoföreningen och såg premiärvisningen på filmfestivalen i Göteborg av dokumentärfilmen om Goth Bertil (Mannen som vandrade i september) tillsammans med iraniern ”Adde” (jobbat som assistent hos Roy Andersson – Sånger från andra våningen), som gjorde filmen. Han var fascinerad av det exotiska i detta med fäboddrift och människor som väljer så udda livsstilar. Han har senare gjort en dokumentär om mentalvården (det är väl där man åter vill samla upp sådana som inte till hundra procent uppfyller normen Standard 1 A? – för att ”skapa fler arbetstillfällen inom den offentliga sektorn”?) , som fått viss uppmärksamhet. Adde försörjer sig själv genom arbete just inom ”vården”.

Vad gör man för att få uppmärksamhet kring fredagen den 27 maj för att eliminera risken för att det där begås ett övergrepp i lönndom?

Jag bara undrar vad som händer med en människa som Goth Bertil om han blir av med sina djur, en människa som byggt hela sitt liv kring sina djur.

Human Rights efterlyses!

Hans Röös – HR – Human Rights!

Uppdatering: Beslutet var ett djurförbud.

%d bloggare gillar detta: