Arkiv | februari, 2018

Statliga boskapstjuvar

24 Feb

Det måste bli ett slut på dessa boskapsstölder i statlig regi. Om länsstyrelsen anser att ett brott begåtts ska de lämna en åtalsanmälan och polisen ska göra en förundersökning. Det är inte meningen att djuren, någons egendom, godtyckligt ska stjälas först, stressas av klåpare i detta fall Farmartjänst, som inte borde få gå i närheten av djur, skadas, bortföras och stallas upp till enorma kostnader. Att åtgärden riktats mot fel person gör inte saken bättre. Så går det när man handlar först och frågar sen. Som vanligt är det djuren som får lida. En avdelning på länsstyrelsen har fått miljoner av staten för att fixa fler betesdjur, en annan har fått miljoner för att ta bort dem.

Här gjorde polis och Farmatjänst en smash and grab-kupp när mörkret började falla. Självklart råkade djuren i panik när en mängd främmande människor stormade hagen och lyste på dem med ficklampor.

Så här skriver ägaren:

”Länsstyrelsen i Skåne har den 14 februari 2018 (beslutet fattades den 13e och verkställdes utan kommunicering, min kommentar) omhändertagit en besättning djur på felaktiga grunder, djuren ägs av ett AB, ett företag som jag äger till 95 %. Ni ska lämna tillbaka mina djur, de ska inte säljas, slaktas eller annat varken av Polismyndigheten eller Länsstyrelsen eller någon av den amatör, underentreprenörerna som idag står för skötseln av mina djur.
När Länsstyrelsen försökte fånga in de djuren som gick vid D-gård ska enl. en granne djuren ha sprungit vilt omkring, gått genom staket så att polisen på plats fick jaga djuren med ljus då detta spektakel skedde när det började bli mörkt. Man lyckades inte fånga in några djur.
Djuren gick inte att fånga in denna dag.
Den 16 februari kom Polismyndigheten tillbaka och gjorde ett nytt försök att fånga djuren på D-gård. Man har vid allt jagande av djuren skadat ett djur, en tjurkalv. Denna skadade kalv har lämnats kvar i hagen tillsammans fyra andra djur utan skötsel eller meddelat ägaren om detta. Man har dessutom lämnat djuren i hagen med stora hål i staketet samt att elen inte fungerar i det trasiga staketet.
En granne till oss berättar att de som jagade djuren berättade för honom att man lämnade kvar sex djur men man hittade bara fem i hagen. Var det sjätte djuret är är ett mysterium. Man har vid detta omhändertagande separerat kor från sina kalvar, man har inte meddelat mig hur många djur man tagit totalt och därför vet jag inte om kalvar har kommit med sina mödrar.
När jag och S. inspekterade alla mina djur onsdagen den 14 februari 2018, både de som gick på B. och de som gick på D-gård mådde alla bra, de var som vanligt lugna och ingen var skadad eller sjuk. Alla kor ni har beslagtagit är dräktiga så långa transporter är synnerligen olämpliga och rent av förbjudna.
Jag försökte hela helgen få kontakt med någon på Polisen för att få hjälp med hur jag ska agera.
På måndagen får jag prata med en chef på Länsstyrelsen som meddelar att djuren står under polismyndighetens ansvar. Jag kontaktar Polismyndigheten och kommer i kontakt med Linn Hjälmdahl via mejl som skriver det samma att det är Polismyndigheten som ansvarar för djurens skötsel. Jag ställer då frågan om vem som tar hand om djuren, att det går en skadad tjurkalv och att det är stora hål i staketet där man lämnat kvar djuren men får inget svar.
Att man jagar djur så de sätts i sken och springer i panik genom staket är djurplågeri. Vi har under flera månader klarat av att få in djuren i fångstfållan utan att jaga med enbart min hjälpare S. gåendes framför djuren med en spann med mat att locka med.
Jag har polisanmält händelsen då omhändertagandet i mina ögon är stöld samt djurplågeri att jaga och lämna djur på detta sätt.”

”Den personen som tittar till djuren som är kvar i hagen (underentreprenör till polisen) går inte ens ur bilen vid inspektion samt vet inte om att det finns en skadad kalv. Detta får han reda på igår (20e feb) av min granne som dagligen tittar till djuren. När han får informationen om kalven går han inte heller då ur bilen för att titta till det skadade djuret.”

På filmen ser man en kalv med stukat framben, ej brutet. Han borde ha tagits till sjukbox där han skulle har repat sig väl. I stället skjuter polisen honom. Sen vill polisen skjuta resten av djuren (två dräktiga kor, en kviga, en tjurkalv) som är kvar också och ber länsstyrelsen om tillstånd att få göra det. Konstigt nog lyckas veterinären Sara Lundin som är med den 14e och 16e inte se några skador trots att tjurkalven har betydande problem, se filmen. Hon säger att hon ser dem på håll, delvis skymda av ett buskage!  Linn Hjälmdahl skriver den 19e till Juha Toropainen och Leif Felton som bestämmer över liv och död:

”Vi behöver ett avlivningsbeslut på de fem djur som finns kvar i hagen. Två försök har gjorts, vid båda tillfällena har en veterinär varit med på platsen för att säkerställa djurens välbefinnande. De fem djur som finns kvar i hagen går ej att fånga på grund utav att de är väldigt skygga samt att både polis, veterinär, farmartjänst och pensionatet upplever att djuren är opålitliga. Två av dem har gått till fysisk attack och på grund av detta har vi valt att avbryta lastningsförsöken. Se bifogat dokument från veterinär.”

Annonser

Och vinnare är – LRF!

3 Feb

LRF var förut böndernas företrädare. Men allt eftersom bönderna blivit allt färre och produktionen flyttat utomlands har LRF blivit en opportunistisk organisation som inte företräder någon utom sig själva längre. Många är de fall där LRFs företrädare hållit sig framme när djur omhändertagits och passat på att göra sig en hacka.

För ett par år sedan när migranterna vällde in såg LRF en ny förtjänstmöjlighet i projektbranschen. Man fick 3 miljoner av Tillväxtverket för en  förstudie för att undersöka intresset bland medlemmarna när det gäller att erbjuda boende- och praktikmöjligheter på den egna gården. Så hittade man på ett projektnamn ”Landet Runt” och gjorde en projektbeskrivning med vackra ord.

Efter ett år gjordes slutredovisning i februari 2017. Av använda 2 545 709 kr gick 1 226 315 kr till löner därav 888 937 på central nivå. Övriga kostnader var 1 133 544 kr och bestod av att göra en hemsida, ”upphandla juristhjälp”, konsulter, utsändning av inbjudningar till kommunträffar, LRF ”ambassadörsersättningar” och ”regionala ersättningar”. Dessutom spenderades 185 850 kr på ”overheadkostnader” som avser ”kringkostnader”.

OK. Vad fick staten (vi) för 2 545 709 kr?

Antalet deltagare på kommunträffarna varierade från fem till 32. Det hölls tjugo träffar med 32 arbetsförmedlare, 23 kommunala tjänstemän, 164 företagare och utöver det på några träffar representanter från Studieförbundet Vuxenskolan, Hushållningssällskapet, Skogs- och Lantarbetsgivareförbundet, naturbruksgymnasier, skogsstyrelsen och migrationsverket.

”Sammanlagt har vi träffat eller varit i kontakt med 27 (!) företag i de gröna näringarna och informerat om LRFs migrationsprojekt samt fångat upp intresse för att ta emot en praktikant eller anställd. I de fem kommuner som vi främst har inriktat vårt arbete i har vi etablerat kontakt med ett femtontal (!) företag som varit positiva till att ta emot praktikanter där några också skulle kunna leda till arbete i framtiden.”

Så får LRF jobba vidare i 100 år så ska det säkert bli något 1000-tal praktikplatser.Träffarna utvärderades i enkätfrågor till deltagarna. En var ”Samarbetet med praktikanten”. Fina färgade stapeldiagram. Ser ju positivt ut tills man inser att antalet tillfrågade är SJU! 43% tyckte att det hade fungerat ganska dåligt eller mycket dåligt med språket.

Övergripande resultat

Nationell och regional kraftsamling: LRF lyckas sammmanföra aktörer på ett relativt bra sätt enligt alla utom företagarna.

Öppenhet och opartiskhet i genomförande: Alla deltagande grupper förutom företagarna själva anser i mycket hög grad att projektet verkar för öppenhet, förtroende och transparens mellan olika medverkande aktörer.

Mål för integrationsarbetet. Lyckas relativt väl nå dessa (polariserat resultat) – involverar deltagare, leder till ökad integration och sprider resurser effektivt. Men: företagarna är mer avvaktande.

Projektet gick inte som på räls om man ska uttrycka sig snällt:

”Redan tidigt i projektet fick vi fram flera intresserade företag men processen att få fram kandidater från både Arbetsförmedlingen och Migrationsverket har varit långsam med något undantag. Allteftersom har olika kandidater identifierats och matchats till lämpliga företag där några har lett till praktikplatser, andra kommer förhoppningsvis att starta inom kort men flera har också ”runnit ut i sanden” på grund av att myndigheterna inte återkopplat av olika anledningar.”

Matchningen gick sådär, kunskap om arbete i de ”gröna näringarna” visade sig vara bristfällig hos myndigheterna och Migrationsverket i Västerås hade inte digitaliserat kompetensbeskrivningarna. Mycket kraft verkar ha gått åt till att lösa elementära saker som ”ta reda på busstider till och från praktikplatsen, att vid behov följa med vid första intervjun när varken Arbetsförmedlingen eller Migrationsverket haft tid eller möjlighet att göra det, att få fram en cykel eller arbetskläder om inte företaget erbjuder det, att informera om vikten av att ta med en lunchlåda och att passa tiden.” Kort sagt curla praktikanterna.

Företagarna var alltså skeptiska: ”Det finns företag som är kritiskt inställda redan från början och även oroliga för att det ska ta för mycket av deras egen tid till att handleda en praktikant. Motståndet bottnar i att tiden som måste läggas på att handleda blir på bekostnad av det egna arbetet i företaget. De har svårt att se att det också kan finnas fördelar med att öppna upp sin verksamhet för praktik. Andra synpunkter rör funderingar kring sannolikheten att få en person som passar in i verksamheten och vart man vänder sig om det uppstår frågor eller problem samt hur man avslutar åtagandet på ett bra sätt om samarbetet inte fungerar. En annan kommentar vi stött på från ett par lantbrukare är att det är ett förlegat synsätt att beskriva branschen utifrån de ”enkla jobben” vilket anses nedvärdera näringen som i många avseenden snarare utvecklats till att bli en modern och teknologiskt sett relativt avancerad verksamhet.”

Ja, just det. Det finns inga ”enkla jobb” i lantbruken heller längre. LRFs nuvarande följare som består mest av stadsbor som lockas av ”medlemsförmåner” av olika slag, är nog ensamma om att tro det.

Men det blev i alla fall lite till egna löner!

 

 

%d bloggare gillar detta: