Arkiv | maj, 2017

Sanning och konsekvens

30 Maj

Den här filmen skulle ha visats för ca 10 år sedan. Med tanke på vilka konsekvenser det fått när journalister avslöjat den ena skandalen efter den andra såsom fallet Thomas Quick och nu senast fallet Kevin där målet varit ett annat än rättvisa, kan man spekulera i om vi haft en bättre rättssäkerhet för djurägare nu om den hade visats då. Det är troligt. Sverige försöker framstå som världsbäst på allting. Så upprätthålls den politiskt korrekta mediebilden av ”världens bästa djurskydd” som resulterat i världens lägsta självförsörjning av livsmedel, plågade och ruinerade djurägare, rika uppstallare och döda djur. Så var det order från ”högre ort” eller helt enkelt LRF? Se även tidigare artikel.

Sanning är något som det är ont om i det svenska djurskyddet som framgår av filmen. Anmälarna ljuger för uppmärksamhet, djurskyddsinspektörer ljuger för makt, omhändertagare ljuger för pengar. Dessvärre ljuger också rättsväsendet och dömer utifrån såväl obefintlig kunskap som obefintligt lagstöd. Konsekvenserna får djur och djurägare ta. Hans Röös fjällkor gör ett stort landskapsvårdande arbete. Det skulle man kunna tro uppskattas av samhället.
Adam Bergner, handläggare på länsstyrelsens (sic!) naturvårdsenhet, vill gärna slå ett slag för naturbetesmarker med tanke på den annalkande biologiska mångfaldens dag. Dessa marker med en mångfald av växter och djur är idag hotade.
– Sådana här naturbetesmarker är på tillbakagång på grund av att småjordbruken försvinner och antalet betesdjur minskar. Idag återstår bara en tiondel av de naturbetesmarker som fanns för 100 år sedan.
 Men icke sa Nicke. (Nicke Nordmark var för övrigt den som stoppade filmen från att visas).  Hans Röös drabbades hårt ekonomiskt trots välmående djur. Förutom en saftig räkning på 41.766 kr från LRF för nio dagars daglig tillsyn av Maskinringen dömdes han 2005 ”för ringa brottslighet” för att inte ha haft ”kalvgömmor” och för att korna inte stallats in när dygnsmedeltemperaturen sjönk under +10 grader! 
 
Absurditeterna bara fortsatte: Dagsböterna på 22.400 kr baserades inte på hans inkomst utan på taxeringsvärdet på fastigheten, vad är det för jävla skämt, till exempel. P.g.a. ”omhändertagandet” tvingades han sälja korna och förlorade därmed EU-stöden och hans inkomst blev bara 7.000 kr (för hela året alltså), vilket ”dagsböterna” borde ha baserats på.
 
Sedan dess har omhändertagandeindustrin utvecklats betydligt och nu lär knappast någon tillåtas sälja sina egna djur efter ett omhändertagande. Hans  Röös lyckades t.o.m. upprätta ett skriftligt avtal, med miljöskyddsnämnden, om att själv få sköta djuren under ”omhändertagandet” tills länsstyrelsen avgjort djurskyddsinspektörens begäran om djurförbud. Men det avtalet bröts alltså av LRF. Den ”omhändertagandeindustri”, som förövrigt i rask takt sågar av den gren den själv sitter på, är landets mest lönsamma djurhållning. Lika lönsamt och politiskt korrekt som att ta hand om barn och flyktingar.
 
Liksom alla som försöker få upp ögonen på beslutsfattare och allmänhet kontaktas även Hans Röös av förtvivlade djurägare och bönder. Han berättar:
”En person från Ångermanland ringde mig för flera år sedan och bad om råd i ett ligghallsärende. Han hade med mycken möda baxat sig fram, med sina 40 mjölkkor genom åren, ständigt påpassad av djurskyddet, men hittills klarat sig, vilket dock gått hårt åt hans ekonomi. Det var han och hans bror som ägde fastigheten och skötte djuren, men hans bror var av mindre motståndskraftigt virke och tog till bössan och sköt sig för pannan.
 
Den överlevande brodern kontaktade mig sedan än en gång för några år sedan angående en kompis  som hade problem med djurskyddet och som jag engagerade mig en hel del i. Var bl.a. på hans rättegång i Sundsvall. Ombyggnad av ladugården utlöste det ärendet, p.g.a. att han under byggtiden hjälpte sig fram med provisoriska lösningar, där inte alla mått stämde med regelboken.
 
Han fick förstås djurförbud, men drev då verksamheten vidare med bulvan, mjölkade själv korna kl. 6 på morgonen” då är det knappast är någon risk att det är några inspektörer i farten! Den som mjölkade på kvällen var av mindre motståndskraftigt virke och sköt sig med en slaktpistol.”
 
Konsekvenserna är som synes ofta irreversibla för både djur, bönder och landskap. Men man saknar som sagt inte kon förrän båset är tomt. Att korna i fortsättningen står utomlands hjälper oss föga och självförsörjning, vad är det?
 
Hans Röös konstaterar:
”Sedan Djurskyddslagen 1988:534 infördes har det trots allt ibland förekommit inslag i media om att det utvecklats en del avarter inom djurskyddstillsynen, och att där råder brist på rättssäkerhet för djurägare. Men den typen av inslag har haft svårt att finna medieutrymme, som den här filmen, till exempel. Inslag som däremot förskönar bilden av ”världens bästa djurskydd” har det funnits gott om i media.
Min erfarenhet från samtal med politiker och myndighetspersoner, som har makt att rätta till sådana missförhållanden, är att kunskapen, om hur rättssäkerheten för djurägare gröpts ur, är större än man, p.g.a. den tystnad som råder från det hållet, kan tro. Kan tystnaden från politiskt håll bero på att ingen vågar beröra problemet av rädsla för att anklagas för att vilja försämra ”världens bästa djurskydd”? Eller vad beror det på att ingen politiker öppet tycks vilja erkänna att här finns problem, inte minst då rättssäkerhetsproblem för djurägarna?
 
De mest remarkabla fallen tycks drabba människor som på något sätt sticker ut från mängden och som saknar inflytelserika kontakter. Sådana som, till exempel, småbrukaren och rävfarmaren Birger Aldebert i Vimmerby som redan 1997 fick sina rävar omhändertagna och belades med djurförbud. Inte för att han misskötte sina rävar utan för att han gick klädd i, till arbetskläder återanvända, rutiga gabardinbyxor, smutsig skjorta, hade skäggstubb och för att det var svank på husets takås.
 
För något år sedan var det en djurskyddskontrollant i Skåne som i en tidningsintervju uttalade att man inte behövde titta på djuren när man kom till en gård. Saken var avgjord redan när man såg i vilket skick husen befann sig. 
 
I dag uppmanas folk att starta företag även om de fyllt 70 och jobba åtminstone till 75. Birger hade redan ett företag, men tvingades sluta vid 68. En kränkande sorti och oförskyllt stämplad som djurplågare. Hästmannen, kokvinnorna, Goth-Bertil, m.fl. kan väl just hänföras till Birger Aldeberts kategori. Byråkratin, politiken och makten känner sig uppenbarligen hotade av sådana normbrytare.
 
Exemplen på djurägare som drabbats orimligt hårt för bagatellartade förseelser, förseelser som inte ens haft med djurs välbefinnande att göra, men ändå kategoriserats som djurskyddsproblem, kan göras oändligt lång och ökar i antal dag för dag. Om ingenting görs för att rätta till bristen på sunt förnuft, bristen på rättssäkerhet och bristen på mänskliga rättigheter, brister som i dag  florerar vid tillämpningen av djurskyddslagen, så lär avvecklingen av djurhållningen, inte minst den landskapsvårdande, gå ännu fortare än vad den gör i dag.”

Ladda ner och läs hela boken HÄR! Den tar upp flera avskräckande djurärenden tillika fallen i filmen.

Annonser

MSM slår tillbaka

9 Maj

Den tiden är förbi när media granskade makten. Nu försvarar de politiskt korrekta medierna makten och tar parti mot den lille medborgaren. De som granskar makten i sk alternativmedia skall också tystas. SVT Jämtland har nu ryckt ut för att försvara den stackars hotade veterinären Caroline Bränngård som trots avsaknad av alla tillstånd tog på sig att transportera och stalla upp 90-talet utställningskaniner.

Av en lycklig slump så är journalisten på SVT Jämtland Facebookvän med Caroline Bränngård. Svts Facebooksida bevakas hårt så bara ”lämpliga” kommentarer får synas. Länkar till min blogg med fakta och dokument är självklart uteslutet och tas bort snabbt.

”Stenkastning på räddningspersonal och nu detta.” Att ifrågasätta myndigheter, tjänstemän och deras entreprenörer jämförs alltså med stenkastning. De som ifrågasätter benämns ”troll”. Jag kanske räknas till trollen? Kommentatorn släkt med Åsa Gunnarsson Broomé som har ett gäng veterinärföretag?

Kerstin Davidsson, en av få rakryggade journalister som vågar skriva om maktmissbruket i djurskyddsindustrin, måste hängas ut och misstänkliggöras. Intervjun presenteras som ”Ledarskribent gick på rykten i sociala medier”. Sen när är dokument och offentliga handlingar ”rykten”? Men det är stora förtjänster att värna så här gäller det verkligen att skjuta budbäraren.

Bränngård fakturerade polisen för att bygga kaninburar och väntade med att göra besiktningen i hela 14 dagar. Det första kostar djurägaren 38.685:- och det andra kostar djurägaren ca 100.000:- . Polisen kommer nu att betala utan att begära in underlag för burarna eller att alls ifrågasätta bygget av dem eller fördröjningen av besiktningen, som enligt länsstyrelsen skulle ske ”efter framkomst”. Så Caroline Bränngård kommer att få 232.072:- för transport, uppstallning och besiktning. 8.450:- har hon redan tagit för kaninerna. Totalt alltså 240.522:-. Nu är det fritt fram för den som vill bygga om stallet. Ta hand om några hästar och låt polisen betala! Tänk om Djurambulansen i Skåne AB känt till att de inte behövde några tillstånd. Då hade de och andra inte behövt lägga så mycket jobb på den biten.

Hanz Johansson har aldrig blivit dömd för något djurskyddsbrott. Hade han det så skulle böterna troligen hamnat på ca 5.000:-. Länsstyrelsen ser sig som en mycket bättre domstol som både dömer och dömer ut straffet för brott mot egna ”lagar”. Som synes på ett mycket mera effektivt sätt än en riktig domstol och som grädde på moset genererar ett privat företag mycket pengar.

Sara Leijman vinklar sina artiklar till att alla veterinärer i allmänhet och Caroline Bränngård i synnerhet är hotade. Hon nämner inte alls att kritiken inte är mot Bränngård som veterinär utan som entreprenör som kör och stallar upp djur till polisen utan de tillstånd som krävs av andra. Om det gått rätt till skulle Länsstyrelsen polisanmält Bränngård för avsaknad av §16-tillstånd. Istället hävdar de att jobbar man åt polisen behövs inga tillstånd. Men det är fel. Undantaget gäller bara polisens egen verksamhet.

Så här ser det ut hos Hanz just nu. Stora burar som uppfyller lagens alla krav. Bränngårds burar blev aldrig besiktigade och hon monterade snabbt ner dem.

De bilder Leijman väljer ut att illustrera sina artiklar är från 2010. Det finns bilder på burarna  från januari 2017 som det såg ut innan kaninerna togs, men de visar hon inte. Hon väljer dessutom ut att visa betesburar i nät trots att de då bara utgjorde en mindre del (12 st) av alla burar och för länge sedan är borta. Här kan man verkligen tala om agendasättande, partisk journalistik. Att visa hur kaninerna hade det passade inte Sara Leijmans agenda nämligen den att svartmåla en privatperson och försvara en med myndighetsuppdrag. På bilderna syns från januari tydligt att det är flytande vatten i alla skålar. I stället visar hon vattenskålar från 2010 med is i. Men det bevisar inte heller att kaninerna inte fick vatten minst två gånger (vilket krävs). Det visar snarare att kaninerna druckit sig otörstiga och sedan har resten av vattnet frusit. Folk saknar logiskt tänkande.Ovanstående är de regler som gäller enligt jordbruksverket.

2010 är tre år innan länsstyrelsen ens kommer på att de skall sätta förbud att ha kaniner utomhus. Det gör man först 2013. Den 18 mars 2014 utreder länsstyrelsen om det finns skäl att omhänderta kaninerna. Den 16 juni kommer man på att det det är sommar. Därför finns det inte inga skäl . Den 12 december görs ett nytt försök att utreda om det finns skäl att omhänderta kaninerna. Den 12 februari 2015 beslutar man att inte besluta om omhändertagande eftersom kaninerna flyttats in. 2016 händer ingenting. 2017 beslutar man på nytt att kaninerna, som mot alla odds överlevt i tre år efter det första beslutet, att nu skall de omhändertas. På bilderna syns alltså vatten, påstådd avsaknad är skälet till att ta djuren. Tillslaget görs då djurägaren befinner sig på jobbet.På sociala medier och veterinärsidor flödar hat och invektiv mot Hanz och dem som dristat sig till att kritisera hanteringen.Att Svt valt ut dåliga bilder som dessutom är sju år gamla och inte alls är representativa och inte säger något om djurhållningen anses bekräfta att Hanz är en djurplågare och kaninerna hade ett ”miserabelt” liv. De har i princip räddats av veterinären och den goda myndigheten. Då kan man förmodligen bortse från lagbrott för den goda sakens skull. Vi börjar vänja oss vid denna hållning hos PK- media nu. Man ser det man vill se ”det syns tydligt på bilderna” och ordningen är återställd. Myndigheter är goda och djurägare är onda och de senare förtjänar att hatas på nätet. Fokus är åter flyttat från myndigheternas fel till privatpersonen, djurägaren.Djurägare som kritiserar myndigheter skall portas från djursjukvården, få högre avgifter, ges djurförbud och dryga böter. De är infantila, inte riktiga i skallen och okunniga nättroll som inte är människor. Och ser man inte djurägare som människor så är det tillåtet att hata dem.En veterinär drar sig inte ens för att angripa, ifrågasätta och hota Sanna, 15 år, som råkade bli vittne till hur det gick till när kaninerna lastades. Bränngård beklagade att Sanna hade sett det, men det var nog mest på grund av hennes egen besvikelse att ha blivit oplanerat iakttagen.

%d bloggare gillar detta: