Arkiv | december, 2017

Du sköna nya värld – en anka måste ha sällskap

27 Dec

Vem som helst som har djur kan drabbas av en anmälan och sedan flyttar länsstyrelsen in. Djurägare är som regel måna om sina djur och ser att de mår bra. Det är dock inget kriterium i landet med världens strängaste djurskyddslagar, ja så stränga så det är snudd på att all djurhållning blir omöjlig eller olönsam eller åtminstone inte rolig längre.

Djurskyddskontrollerna har blivit en del i ett tjänstemannavälde som lever sitt eget liv. Liksom kontrollanter på andra områden har deras agenda allt mer blivit att upprätthålla den egna verksamheten och dra in pengar till densamma. De saknar ofta förmåga att bedöma djurs mående och behöver därför detaljregler som kan användas för att fakturera sina besök. De hoppar t o m mätningarna numera och baserar förelägganden på subjektiva tyckanden. Detta för att det visat sig fungera i förvaltningsrätterna. Om handläggaren anser att 50 m är för långt för korna att gå till en å och dricka så är det för långt även om korna mår bra. Man kan ge förelägganden på föreskrifter som inte finns, exempelvis kräva ett visst slag av ventilation för en hund som är aldrig så välskött. Det går också bra eftersom de flesta förlitar sig på att de har kunskap och inte kör en rövare för att kunna ta betalt.

Sverige är nog det enda EU-land vars djurkontrollanter ägnar en stor del av tiden till att kontrollera inga djur, dvs kontrollobjekten (djurägarna avpersonifieras dvs deras mänsklighet ifrågasätts) fortsätter att kontrolleras sedan samma kontrollorgan förbjudit dem att ha djur.

Vi har §16 i djurskyddslagen som föreskriver att verksamhet med djur ska ha tillstånd innan den får startas. Däremot måste alla investeringar i lokaler etc färdigställas. Sen är det upp till den enskilda kontrollanten som träffar kontrollobjektet för första gången att avgöra om denne är ”lämplig”. Lämplig betyder här inte relevanta, godkända kurser eller decennier av erfarenhet. Sådant finns det inga krav på utan fallerar personkemin så blir det inget tillstånd.

Ett tillstånd kan också dras in och stjälpa en väl, sedan decennier, fungerande verksamhet av en kontrollant som själv bedrivit tillståndspliktig verksamhet i flera år utan tillstånd.

Att det skulle behövas tre förelägganden för att motivera ett djurförbud är redan en myt. Även här har länsstyrelsen hittat genvägar. Allt som behövs är en anmälan på vad som helst. Med den som skäl åker kontrollanterna ut och letar fel. Om djurägaren har en annan åsikt, exempelvis om när får ska klippas, än kontrollanten, hämtas helt sonika djuren. Om djuren faktiskt mår bra har ingen betydelse alls.

Djurägaren förutsätts vara imbecill och fåren påstås kunna komma att lida i en obestämd framtid. Det behöver inte ges något föreläggande alls. Sen utdelas djurförbudet pga omhändertagandet: ”det är samma kriterier”. Nu kan kontrollobjektet kontrolleras varje år och sådeles skapa evig sysselsättning för kontrollmyndigheten. Skulle det dyka upp halvvilda katter vid en sådan kontroll blir den fd djurägaren åtalad för brott mot djurförbudet, trots att grunden för det första beslutet aldrig prövats i domstol. Hade den det hade åtalet aldrig hållit eftersom det enda som sägs om klippning av får är att det ska ske minst en gång per år, inte om det ska ske i november eller mars. Liksom polisens pinnjakt för att dölja ett dåligt arbete sker samma pinnjakt här. Och att kontrollera en pensionärs katt ger samma poäng som att kontrollera en värphönsbesättning på 10.000 djur, men är så mycket enklare och trevligare. Dessutom riskerar inte myndigheten att stöta på motstånd i form av pålästa advokater.

Gästbloggare idag är  Gabriel Ekman, biolog och överläkare och hållare av utrotningshotade lantraser. Nedanstående är hans erfarenheter:

När jag växte upp fanns det kor, får och höns överallt. Det råmade och kacklade och vi åkte hölass. En idyll som var så vacker så att det var som ett paradis. Det här var på 60-70 talet. Sedan dess är idyllen nästan borta. Skogarnas smyger sig fram mot byarna och det har blivit så tyst.

Nu har jag växt upp, blivit biolog och läkare. I mitt arbete på sjukhuset träffar jag ofta dem som har slitit med att bygga upp detta landskap, som röjt och plöjt. De söker inte sjukvården i onödan, ibland alldeles försent till och med. De är vana vid att man inte ska klaga.Min partner och jag har återskapat en bit av det som en gång var. Med roslagsfår, jämtgetter och hedemorahöns ser det nästan ut som förr.När jag liat gräset går getterna bakom och stampar upp vattensorkarna som sedan blivit mat för ett tornfalkspar som häckat nära gården. Färggranna fjärilar och gamla gårdsväxter återkom. Lungroten spirade åter vid ladkanten.En dag i våras stod Djävulen och Bjäran vid grinden i form av en djurskyddshandläggare och en länsveterinär och så började en resa med oro, hopp, slit, förtvivlan i oändlig ström. Anonymt anmälda hade vi blivit utan att veta något. Föreläggande blev det med åtgärdskrav inom en vecka  med tolv punkter på att bygga nytt och bygga till. Alla djuren mådde bra och vår 1800-tals lada också. Det var inte det som var aktuellt.Omöjligt att hinna! Att sedan läsa om sig själv i lokaltidningen som en sån där som inte sköter sina djur gjorde väl inte saken bättre. De nuvarande reglerna med sina måttkrav är inte anpassade för dåtidens djurbruk. Hur kunde djuren må så bra förut och överleva i 1000-tals år tillsammans med människor?

Jag har nu förstått att mindre gårdar som håller det småskaliga landskapet öppet är tacksamma offer att slå klorna i. Här kan man alltid hitta fel! Och det gjorde de förstås också. Hur djuren mår är mer en bisak. Forskning visar att största problemet med husdjur är övervikt. I Länsstyrelsernas rapporter ser man istället undervikt vanligtvis. Hur hänger den ekvationen ihop? Någon borde forska och utvärdera djurskyddshandläggarnas bedömningar. Tänk vilken värdefull information man kunde få fram.Så småningom lyckades vi få till en muntlig förhandling i Förvaltningsrätten med kunnig hjälp vid vår sida. Förhandlingen gick bra och alla Länsstyrelsens osakliga och subjektiva punkter smulades sönder. Trodde det hade gått bra.

Så kom domen där rätten helt gått på Länsstyrelsens linje och helt bortsett från fakta. Det känns som att allt är uppgjort från början. Det är Länsstyrelsen som är den som dömer i praktiken. Det är som Stalins folkpoliser i 30-talets Sovjet fast på ett mer utdraget, plågsamt sätt. Man låtsas att det är en demokratisk process.

Jag har nu ett av svaren varför det är så tyst och igenvuxet på den svenska landsbygden. 

Så den femte december i år var det dags igen! Min partner blev uppringd av djurskyddsinspektören. – Vi har varit på inspektion på er gård och skrivit protokoll på er hund som vi har sett inte mår bra. Den haltar mycket kraftigt och skakar av köld. Någon dag senare dök protokoll och bilder upp via mail. Vi blev alldeles förskräckta. Det kändes så overkligt, hela tillvaron gungade. Hur är det möjligt? Är det här Sverige eller Sovjetunionen?De visade bilder på vår hund så skräckslagen som jag aldrig sett henne förr, upptryckt mot en vägg utan någonstans att fly. Hon skakade säkert av rädsla. Länsstyrelsen hade tagit sig igenom en med hake låst grind, in på tomten, gått runt bland alla hus. Bilderna på hunden är säkert tagna för att passa deras agenda. Skrämda hundar ser vanskötta ut! Se deras bilder på Ida och bilden på Ida i sin hundkorg på kvällen efter.

Slutklämmen i protokollet var att ”det kan finnas brister som inte uppmärksammats vid kontrollen”. Detta tolkar vi som ett hot om att komma tillbaka och ta våra djur. Det brukar de göra per automatik vid tredje föreläggandet. Då utfärdas djurförbud på livstid.

Vi har med video och veterinärintyg påvisat att vår hund är helt normal och har normalt beteende.

Hur länge ska man orka med Länsstyrelsens trakasserier?

Det svenska djurskyddet har hamnat så snett att man bryter mot lagar och gör hemfridsbrott, ljuger i sina protokoll och rapporter, fysiskt och psykiskt misshandlar djur och djurägare. Dessutom verkar kunskapsnivån bristfällig, makten stor och tjänstemannaansvaret obefintligt.

Hur kunde det bli så fel? När ska sanningen komma fram? Varför skriver inte dagspressen om de övergrepp som sker? Vad gör LRF?

Varför är bilden av den svenska landsbygden så förljugen med ” vackra bregottskossor vandrande på åkrar”? Hur ska man förklara så att alla förstår hur Länsstyrelsernas djurskyddsverksamhet hamnat så fel att den motverkar sitt eget syfte, att skydda djuren?

Att hjälpa på plats

24 Dec

Idag har jag en gästskribent. Det är Malin Agrell som jobbar ideellt med att hjälpa hundar som far illa. Nyligen mottog hon ett stipendium för Maoland Shelter i Rumänien.

Dag S. Stiansens stiftelse tilldelade Malin Agrell och Maoland Shelter ett stipendium i november 2017 på Grand Hotell i Oslo att användas till kommande kastreringskampanjer.

Malin är bestämd med både hur hjälparbete bör bedrivas för att få bäst effekt för djuren och hur människors vilja att hjälpa kan missbrukas. Hon skriver:

Det är underbart med alla dessa godhjärtade människor som är beredda att hjälpa. Människor som samlar in pengar till och hjälper djur är fantastiska, men också en guldgruva för de mindre seriösa.

Jag talar främst om hund-/djurvärlden där många aktörer jobbar mer eller mindre ideellt och är mer eller mindre seriösa. Nyligen fullkomligt forsade det in pengar till en hund som befinner sig i Sverige där ursprung, handlingar såsom pass, vaccinationer etc kanske inte är helt i överensstämmelse med sanningen. Upp mot 90.000 kronor lär ha samlats in till en hund vars ursprung, livshistoria, ålder, sjukdomsbild mm mm ändrats många gånger. De få människor som sett bakom ytan och ifrågasatte blev blockerade och idiotförklarade. Människors godhet utnyttjades till max och på flera veckor redovisades inte en enda krona. Människor tycker synd om den stackars hunden och tänker inte längre än så. De blir helt tagna av hans, toligen uppdiktade, historia och allt annat runtomkring suddas ut. De tänker inte på att det som skrivs kanske inte är sant, ingen tänker steget längre på konsekvenser och eller på att någon kanske skor sig på en stackars hund.  Allt handlar om en enda hund, när tusentals hundar världen över lider svårt. Klart denna stackars hunden ska få hjälp, men hjälp på rätt sätt från början till slut INGET annat.

Vet ni vad 90 000 kr skulle kunna åstadkomma på plats i ett land fullt av misär för både djur och människor?

  • Ca 360 hundar skulle kunna kastreras och i förlängningen skulle tusen och åter tusentals oönskade valpar slippa födas till ett liv fyllt av hunger, utsatthet, misär, plågor osv. Detta skulle innebära MILJONER färre valpar.
  • Ca 1200 hundar skulle kunna bli vaccinerade, avmaskade och avlusade av en organisation och stor smittspridning skulle kunna undvikas samt få tänder och klor omskötta.
  • Ca 200 hundar skulle kunna få hjälp mot svåra hudproblem och infektioner och slippa lidande.

Själv har jag rest i ”hundvärlden”  i många år. Jag började i Rumänien och såg dessa såkallade ”scammers”, för att fortsätta till Irland och se hundkapplöpningarnas baksida.

Jag återvände till Rumänien och hittade ett hundhägn som kändes genuint och ärligt. Det fanns ett team som arbetade kring det non profit-registrerade hägnet. Efter ett par månader gjorde jag min första resa dit. Att se med egna ögon innan man går ”all in”. Det vore fullkomligt vansinnigt att hjälpa ett hägn jag aldrig besökt.

Nu 3,5 år senare hjälper jag fortfarande och i mycket större utsträckning. Vi är fortfarande samma team som vi var för 3,5 år sedan. Flera starka kvinnor i olika delar i världen, som alla har jobb, familj, vänner mm mm . Från dag ett bestämde teamet att ALLT arbete ska ske med full transparens. Allt ska vara öppet, rakt, ärligt och varenda krona ska gå och följa. Varje dag ser jag hur det tiggs pengar till olika hundhägn världen över och inte en enda krona redovisas. Vi människor är otroligt naiva och blåögda. Mycket mer borde ifrågasättas.

Vad innebär att hjälpa på rätt sätt?

Att transportera en hund, som för en spottstyver skulle kunnat få hjälp på plats, halva Europa runt är inte att hjälpa på rätt sätt.

Att hjälpa på rätt sätt är arbeta långsiktigt, öppet, ärligt och rakt. Att ha tydliga mål och visioner. Att bemöta frågor och ifrågasättande rakt och ärligt. Att kunna visa upp sitt arbete på ett enkelt och rakt sätt.

Att hjälpa på rätt sätt är att arbeta förebyggande för framtiden på bred front för att minska alla dessa oönskade gatuhundar. Då är kastreringar det viktigaste.

Två gånger per år har vi ”kastreringskampanjer” . Steg 1 är att lösa allt det praktiska med folk som vill hjälpa till GRATIS, som betalar resa, uppehälle mm ur egen ficka. Att få in medel till att kunna utföra kastreringar via donationer.Steg 2 är att knyta en duktig veterinär till ens verksamhet och få till ett gott samarbete.

Steg 3 är att få människor på plats att förstå hur viktigt dessa kastreringar är.

Steg 4 är att utföra detta hårda arbete. Att arbeta tillsammans i teamet upp till 14 timmar om dagen.För varje hund/katt som kastreras innebär det i förlängningen att det föds 10.000 tals färre oönskade valpar/kattungar.Steg 5 är att slutföra och avsluta kampanjen att redovisa vad man gjort, framförallt med de donationer som getts. Detta görs via enskild bild på varje kastrerad individ tillsammans med veterinärräkning. Enkelt, öppet och varenda krona går att följa.

Att hålla en fristad/hägn i bra skick så alla dessa utsatta djur kan leva ett drägligt liv är också att arbeta långsiktigt. Detta innebär också att flera familjer genom anställning kan bli självförsörjande. Det dagliga arbetet ska kunna gå att följa. Filmer, bilder mm ska kunna visas. Inköp ska visas med bilder och kvitto. Foderleveranser ska visas med bilder och faktura. Övriga räkningar ska redovisas. På så sätt är allt öppet och rakt. Hägnet ska ta emot besökare och alla ska vara välkomna dit. Ett hägn som endast haft få och kanske samma besökare gång på gång kanske man borde ifrågasätta.Denna tiken hittade jag i slutet på september vid de varma källorna. Hon hade grävt ett gryt till sina valpar. Dag 1 matade jag henne, dag 2 visade hon mig valparna och jag kunde rädda dem.Vi plockade in tiken och alla valparna. Isolerade dem, risken för distemper och parvo. Tiken avmaskades. Valpar och tik avmaskades och vaccinerades när de uppnått rätt ålder. Två vaccinationer med intervall i mellan.

Adoptioner är en försvinnande liten del av allt hjälparbete. Så länge det inte kastreras går det ALDRIG att adoptera ut i samma takt. Att arbeta med adoptioner har för en del blivit en guldgruva. Andra organisationer säljer hundarna för långt mycket mer än de faktiska kostnaderna, vilket är OK så länge det redovisas vad överskottet går till. Att färdigställa en hund med veterinärer och allt vad det innebär, flygresa hem osv, och i Maolands fall lång transport tlll flygplatsen och minst två transporter á 10 mil enkel resa till veterinär är den faktiska kostnaden ca 3.500, andra organisationer tar upp till 6.000 kr, och överskottet som borde gå till andra hundar, redovisas inte.

Hundar som adopteras ut ska ha rätt dokumentation, vaccinationer mm mm. Detta är ett ansvar som är otroligt viktigt. Vi kan inte ena dagen förbarma oss över dessa stackars smuggelhundar för att nästa dag tycka att en det är OK att en hund med bristfällig dokumentation eller rent av felaktiga dokument kommer in i landet.  Det handlar om ansvar och att arbeta på rätt sätt. En hund som adopteras ut ska självklart ha det som lagen kräver, men enligt mig räcker det inte där. Det bör tas tester mot en rad sjukdomar och åkommor, vilket även bör följas upp i det nya landet.

Med vår hjälp har över 400 hundar fått nya hem. Över 400 lyckliga hundar och 400 lyckliga familjer som har betalt den faktiska kostnaden och inget annat. För varje hund som blir adopterad kan en ny utsatt hund få hjälp, men det stora svaret på problemen är ändå kastreringar.Vi ser en tydlig minskning av antalet gatuhundar sedan kastreringarna började. I snitt räddas ca 10 hundar/mån från gatan. Vid kampanjer kastrerar vi 30-50 st per dag. Att byborna nu kommer självmant med sina hundar är ett jättegenombrott, det är ett mirakel. Sist kom flera bybor, vi plockade hundar från gatan och från större företag som har hundar på gården/företaget. Hundarna på gatan kan man ofta på enkelt sätt bara ta. Annars i svåra fall används bedövningspilar. Vi tog också in en hel flock där vi sköt med bedövningspilar, dessa hundar sattes tillbaka. Många hundar dumpas vid hägnet, binds utanför, kastas över staketet eller läggs i en papplåda utanför, speciellt valpar.Vi går också igenom ALLA hundars tänder och rengör dom. Utöver allt arbete på plats innebär teamets arbete att uppdatera sociala medier med allt vad det innebär, samtal med underbara människor som stöttar vårt arbete, kommunikation med våra veterinärer, olika event för att få in donationer samt samtal mellan oss som ingår i teamet.När man har träffat en person som dedikerat sitt liv till utsatta djur och som är öppen, ärlig och rak är det enkelt att samarbeta. Inga historier behöver ändras allt kan visas rakt och öppet. Vi i teamet arbetar inte bara för djuren utan även för de människor vi hjälpt till en bättre tillvaro tack vare vi erbjudit de arbete i hägnet.

Det finns ärliga, seriösa och raka människor det gäller bara att skilja agnarna från vetet. När saker och ting går rätt till är det enkelt att hjälpa.

Vad tycker ni är att hjälpa på rätt sätt?

För mer information och hur du kan stödja vårt arbete följ oss på Facebook Maoland Shelter Maoland Sweden.

#Metoo släng dig i väggen

1 Dec

I veckans Ridsport (30 nov 2017) säger Jörgen Folkesson: ”Jag kunde inte föreställa mig att jag skulle få djurförbud. Jag trodde det var sådant som djurplågare fick.” Han fortsätter: ”Ibland har jag tänkt att det hade varit bättre att ha gjort något brottsligt, något kriminellt. Då hade jag fått en rättvis rättegång där mina bevis och vittnen hade räknats. Sedan hade jag kunnat avtjäna mitt straff, kommit tillbaka och fortsatt där jag slutat.” (Bilden ovan från Ridsport 9 juli 2015)

Ja, du Jörgen. Precis så är det. Du hade t ex kunnat förgripa dig på ett barn under flera år innan du råkade bli anmäld. Då hade de värsta brotten redan varit preskriberade. Till skillnad mot nu när länsstyrelsen packat din ryggsäck sedan decennier och dömt dig om och om igen för någon formalitet. Du hade dömts till ett par år på Tillberga och kunnat planera en ny akademisk karriär. Istället för nu sitta med ett livstidsstraff för något som eventuellt skulle kunna inträffa i en obestämd framtid.

Du kunde ha studerat till jurist eller fått en bra praktikplats på en statlig institution under sista halvåret. När du sen slapp fotbojan skulle du ha fortsatt på ett vikariat för att efter det söka dig till ett statligt verk när CVt blivit längre. Ditt straff skulle, just som du säger, ha gett dig upprättelse och allt vidrigt du gjort mot barnet skulle vara glömt och förlåtet. På ditt CV skulle en kompis täckt upp för den pinsamma fängelsevistelsen och intyga att du jobbat på dennes gård. Vips så var den biten borta!

Du skulle blivit coachad till ett bra betalt jobb, exempelvis på en länsstyrelse, där du skulle kunnat utfärda djurförbud för djurägare du aldrig träffat och omhändertagande för djur du aldrig sett. Dina chefer skulle ta dig i försvar och säga, om någon förarglig allmänhet kommit dig på spåren, att: ”Medarbetaren har avtjänat sitt straff i enlighet med svensk lag och har utfört både sitt nuvarande uppdrag och, enligt inhämtade referenser, tidigare statliga uppdrag med hög professionalitet, effektivitet och kvalitet.”

Det skulle aldrig ha bildats någon #metoo-grupp som krävt din avgång som man gjort med män i andra branscher som avslöjats som de äckel de är. I jämförelse det sociala gatlopp du fått löpa som djurägare så hade du lugnt kunnat fortsätta leva ditt liv. Visst. Du hade kunnat bli igenkänd av någon från ditt förflutna, men som statligt anställd i en beslutande position hade det varit lätt att avspisa och dina arbetskamrater och chefer skulle backa upp dig.

Troligen hade du inte heller lämnat fängelset med flera hundra tusen i skulder. Du hade snart varit på grön kvist med din nya statliga anställning. Du säger att du alltid är rädd. Rädd för att göra något så någon i din omgivning mister sina djur. Kanske dina egna barn om du hjälper dem med deras hästar. Så du får vackert hålla dig på avstånd från dina egna barn. Hade du förgripit dig på en minderårig och avtjänat ditt straff vore du fri att vistas var du ville och med vem som helst. Som du vet är djurförbud inte begränsat till dig utan det smittar likt pesten. Hade du fått ett par år i fängelse skulle du klivit ut som en rentvådd man. Din egen uppfattning hade förstås varit att du aldrig begått något brott, att flickebarnet var med på det och det enda du beklagar är att mamman gick till polisen. Efter avtjänat straff skulle både män och kvinnor delat den uppfattningen och ingen journalist skulle ha ifrågasatt din bakgrund: ”Det går inte att göra något journalistiskt på det.”

%d bloggare gillar detta: