En tickande bomb

I kväll hamnade jag mitt i verkligheten, helt ofiltrerad av PK media. Min vän bor närmaste granne med ett sk asylboende, tidigare vandrarhem, i Hörby med ”ensamkommande” ynglingar från flera länder. När vi skulle sätta oss med en kopp te fick vi höra ett högljutt vrålande från grannbyggnaden. Det var inte första gången men detta lät värre än vanligt.  Högljudda arga röster på obegripliga språk. Våldsamma dunsar av tunga föremål som kastades kring. Klirr av glasrutor som gick sönder. Vi ringde polisen. Personalen på boendet hade gjort detsamma.

Vi beslöt oss för att gå dit och erbjuda vår hjälp. Tur var det. Min vän som är undersköterska fick rycka in. Ynglingar och personal irrade omkring, chockade, svimfärdiga och utan att veta vad de skulle göra. En yngling dök upp i dörren med blödande fot. Men i källaren höll en kille på att förblöda. Han hade sparkat genom dubbla glasdörrar och skurit av artärerna i foten. Min vän fick ge första hjälpen. Snöra åt benet och lägga tryckförband medan blodet sprutade.

Polisen anlände och ledde ut en ung man som fick lägga sig ner på gräsmattan på mage där han försågs med handfängsel. Ynglingen i källaren höll på att förlora medvetandet när ambulansen dök upp och ambulanspersonalen tog över. Inredning, TV allt sönderslaget.

Sedan drog vi oss undan och ytterligare en ambulans anlände.

Jag undrar hur många som vet att dessa ynglingar är tickande bomber. Inte bara för att de får våldsamma utbrott och utgör en livsfara för både sig själva och andra. Min vän blev översköld av blod med hepatit B. Jag fick veta att de flesta på boendet har hepatit. Vilken är det svenska samhällets beredskap för det? Boendet hade i alla fall inget. Inga engångshandskar, ingen sjukvårdskunnig personal. Nästa gång kanske någon dör. Och vad händer när dessa tickande bomber kommer ut i samhället?

Hur man inte sköter en pomeranian

Den 16 december 2015 slog länsstyrelsen i Blekinge, med polis och Djurambulansen i Skåne AB,  till i en ”gryningsräd” mot en djurägare som belagts med djurförbud sedan länsstyrelsen i ett annat län vägrat förnya §16-tillstånd för hundar, hästar och katter. Däremot var det samme länsveterinär, Björn Dahlén, i båda länen. Så det blev plötsligt för många djur och det fixade myndigheten den hårda vägen. Det var inget fel på djuren då, de var inte misskötta på något sätt utan djurägaren fick hela tre månader på sig att avyttra djuren. Många, speciellt hästarna var gamla, vissa över trettio år, och alla djur hade levt hela sina liv hos samma ägare. Djurägaren valde att fly med sina djur.

Ovan syns Flor fyra år. Hon är en av de ca trettio pomeranian som hämtades. Beslut om att hundarna skulle säljas togs av länsstyrelsen den 4 mars 2016. Tre av hundarna hade då självdött, ensamma och sjuka efter två månader.

En äldre tik avlivades i TV-rutan och påstods ha ”gett upp”. Det jag såg var en drogad liten hund, så drogad att hon inte kunde stå upp. Det hade inte gjort sig i bild att avliva en skräcklagen hund som for runt och gömde sig.

En tik som höll på att föda togs också. Hon skall ha fått valpar samma kväll. Dagen efter var förlossningen fortfarande inte klar. Först efter ett dygn i plågor tas hon till veterinär och snittas på två valpar som visar svaga livstecken. Det är oklart om någon valp överlevde. Det är förbjudet att transportera högdräktiga djur.

Fem och en halv månad efter beslaget säljs fortfarande dessa hundar. Priset är nu nere i 500:-/st. Anledningen är att folk drar sig för att ta hand om dem eftersom Djurambulansen/polisen lämpar över alla kostnader för deras vård på den nya djurägaren. Deras veterinär avråder från köp då kostnaden sägs kunna komma att uppgå till ca 20.000:-. Priset för hundarna är dock egalt för Djurambulansen eftersom de får 6.000:- ex moms per hund och månad. Polisen påstår att de varit på ”pensionat”. Hundpensionat med denna standard skulle omedelbart få sina tillstånd indragna, men Djurambulansen är som vi vet ”undantaget” från lagstiftning som alla andra måste följa.

Det här är Chimmie fyra år. Han såldes den 10 maj och heter nu Pluto.

Efter fem månaders ”vård” på Djurambulansen/SPCA var han genomtovig och illaluktande. Tandstenen från december hade han kvar! Det ska mycket till innan man klipper ner en pomeranian. Deras päls är inte svår att sköta. En genomborstning i månaden och litet mer under fällningen räcker. Vi kan alltså dra slutsatsen att dessa hundar har inte fått tillstymmelse till pälsvård efter sedan de medverkade i ”Djurskyddarna”.Detta är länsstyrelsens egen bild från den 16 december innan Djurambulansen packade ner hundarna. Det är hunden till höger. På intyget för honom kommer veterinären samma kväll att skriva att han satt i marsvinsbur, precis som hon skrev på alla de andra.

Detta är Smoke i juli 2014.

Detta är Smoke 16 dec 2015 sen han blivit hämtad av Djurambulansen i Skåne. Han påstods då vara 5-10 år. I själva verket var han 4 år.Djurambulansens veterinär intygar att han satt i marsvinsbur. Men hon var inte där så hur kan hon intyga det? Troligen intygar hon det som Micke säger. Hunden är mjällig och har kraftig tandsten och sägs har ”ont i munnen”.

Den 21 maj 2016 säljs han. Då är han nerklippt, luktar illa, har fullt med mjäll och skorv på huden och tandstenen är kvar. Dessutom har han urinvägsinfektion och blöder när han kissar. Den utbildade personalen har inte ens lyckats få honom rumsren på nära ett halvt år. Men det är kanske inte så konstigt då hundarna suttit ensamma, var och en i sitt fack utan mänsklig kontakt eller sällskap av varandra. ”Personalen” består av unga kvinnliga gratisarbetare sk volontärer. De kan inget och vet inget.

Så här eländig ser huden på Smoke ut efter 5½ månad på ”pensionatet”.

Det nya veterinärintyget är från den 11 maj dvs det är mer än en vecka gammalt. Det är tydligen inte så noga när polisen står som säljare. Nu är han ”något torr o mjällig” och tandstenen har efter ytterligare nästan ett halvår blivit ”måttlig”. Han har fortfarande tandköttsinflammation och bör således fortfarande ha ont. Döm själva om bilderna nedan visar ”måttlig” tandsten. Det är från ett par av de senast hämtade hundarna som alltså vistats över fem månader på polisens ”pensionat” dvs hos Djurambulansen i Skåne AB/SPCA.

Hur kan man låta det gå så här långt skriver Djurambulansen på sitt Instagram.

Just det! Hur kan man?