Arkiv | februari, 2015

Djurambulansen blåst på hästar

26 Feb

omhändertagande avbrötsIgår onsdagen den 25 februari försökte polis och Djurambulansen i Skåne AB verkställa länsstyrelsens beslut att ta alla Jörgen Folkessons connemaraponnyer, ca 60 stycken. Men eftersom de redan var sålda fick ”djurräddarna” vända hem tomhänta. Därmed gick arvodet om ca 12.000:- per dygn också om intet. Gissa vem som är handläggare på länsstyrelsen… jo förstås djurräddaren framför andra, Peter Stenberg, som för ett drygt ett år sedan bl a skickade 80 friska getter i döden.

Uppdatering:

7 hästarUnder eftermiddagen idag den 26 dök Djurambulansen upp igen trots att försäljningen godkänts av Juha Toropainen. Mikael Gustavsson påstod att han fått muntligt besked av Juha att denne tagit tillbaka beslutet. Att ta tillbaka ett gynnande förvaltningsbeslut strider mot förvaltningslagen. Gustavsson stal sju hästar innan han åkte från gården. Passande nog var Toropainen oanträffbar. Tillgreppet är polisanmält.

Svenska Hästars Värn (SHV), en förening som delar ut omhändertagna hästar till sina medlemmar, har länge utövat påtryckningar på länsstyrelsen för att belägga hästuppfödaren med djurförbud. Hästarna, som föreningen får, placeras ut ”hos utvalda fodervärdar som är medlemmar”, heter det på deras hemsida. Eftersom det är dyrt att ”rädda” sjuka och dåliga hästar så vill man helst ha friska och välstammade djur som Folkessons ponnyer. Föreningen planerar ett stort ”räddningscenter” i södra Sverige som det gäller att fylla.

visar hästJörgen Folkesson är en erkänt duktig uppfödare och en av av landets mest anlitade visare av hästar. Han anlitas dessutom flitigt till utbildningar och clinics och hade 2012 28 diplomston, sex elitston och har fött upp fyra hingstar som blivit godkända för avel.

I december drabbades uppfödaren av en tragisk foderförgiftning. 10 unghästar avlivades sedan de fått symtom av botulism. Sedan flera år har hösilage levererats från en golfbana utan problem. Förra året var det 47 plastade balar, varav 42 var felfria. Den 43:e balen innehöll en stor mängd jord i mitten.

SHV var inte sen att utnyttja denna olycka för att förtala uppfödaren och påstå att han medvetet förgiftat sina hästar.

”Om slutresultatet nu är att han förgiftat tio hästar och det är hans ansvar och inte en olyckshändelse kan man i backspegeln önska att man gått hårdare fram”, uttalade länsveterinär Juha Toropainen. Han förklarade också att det inte var aktuellt att förlänga tillståndet eftersom det gamla gått ut. Folkesson hävdar att ny ansökan skickades in för ett år sedan men det vill länsstyrelsen inte kännas vid. (Vilket visar vikten av att alltid begära mottagningsbevis!)

Bruket att beslagta ”överskjutande” djur pga avsaknad av tillstånd var skälet till att det ingick i utredningsdirektiven för Eva Eriksson att ta bort §16 helt ur djurskyddslagen. Förslaget är som bekant lagt på is.

41 hästar

För tre år den 13 mars 2012 sedan tog länsstyrelsen 41 hästar från Folkesson av samma anledning. De vägrade ge honom tillstånd. Tillstånd för samma antal hästar ordnades däremot snabbt åt Djurambulansen i Skåne AB.

Torsdagen den 7 juni 2012 auktionerades 36 connemaraponnyer bort. De hade då stått på Djurambulansen Skånes gård i Ingelsträde, på en bråkdel av den areal som de haft till förfogande innan de flyttades, i hela 3 månader och inbringade 659.000:- ex moms till företaget.

Myndigheten är enligt lag skyldig att fatta beslut snabbt om vad som skall hända med omhändertagna djur.

– Det ska gå så snabbt som möjligt, sade djurskyddsinspektör Eva Carström då.  Nu visade det sig att en stor del av hästarna saknade pass, vilket man tydligen underlåtit att ta reda på, så snabbt gick det som sagt inte och det får djurägaren betala.

– Det finns inga stallar och så har han för många hästar, sade djurskyddsinspektör Peter Stenberg som förklaring till länsstyrelsens beslut. Den 3 mars, alltså tio dagar innan omhändertagandet ”upptäckte” länsstyrelsen ”brister” i bland annat stall och två hagar där det skall ha funnits ”saker” som kunde skada hästarna.

Jag vet att länsstyrelsen känner till många hagar med värre ”saker” som de inte bryr sig det minsta om. Det är väl det som kallas ”likvärdig bedömning”.

hästar såldesFörsäljningssumman på 433.000:- kronor täckte alltså inte räkningen från polisen. Den dyraste hästen gick för endast 22.000:-, många slumpades för under 10.000:-. Intressenter hade åkt ända från Hudiksvall och Stockholm för att fynda. Hur många som blev impulsköpta pga de låga priserna vet vi inte.

Som vanligt gjorde Djurambulansen i Skåne AB den största förtjänsten. Bengt Fridh fick väl procent på försäljningen. Länsstyrelsens, polisens och domstolarnas löner får skattebetalarna stå för och djurägaren förlorade sina djur och tvingas betala för det.

misskötsel

Djurambulansen, polisen och länsstyrelsen fick mycket kritik för hur hästarna hade skötts eller snarare misskötts. De hade skador, löss, långa hovar och vissa var magra bl a ett sto med ett föl som separerades från mamman på auktionsdagen. Eva Carlström från länsstyrelsen var med på auktionen men såg inga brister.

Att hästarna hade löss eller långa hovar lade hon inte märke till.
– Det låter konstigt att de skulle ha löss. Det har inte vår veterinär märkt av. Hästarnas hovar har hon inte sett, säger hon.

Mikael Gustavsson uttalade sig: Hovslagaren har varit på besök två gånger, men fem-sex hästar var ”förvildade” och kunde inte verkas.

tälthallPlaceringen av hästarna i två små fållor med vardera ett ätställe gjorde att de ranglåga hästarna inte kom fram till fodret. Varken Marie-Louise Törnblad från polisen eller Eva Carström från länsstyrelsen besökte hästarna i Höganäs. Den sistämnda tyckte att vikten på höbalen borgade för att alla fick äta.

Hästmagazinet var kritisk: ”Vem från myndigheterna ansvarar för att hästarna får ett värdigt liv hos sina nya ägare?
Svaret är häpnadsväckande: ingen.
– Vi har inte möjlighet att göra sådana kontroller, erkänner Eva Carström från Länsstyrelsen.”

Och så tänkte man göra om det hela igen!

Länsstyrelsens djurskyddstillsyn – problem och förbättringsmöjligheter

24 Feb

20080623 Ferrari samma dag han omh├ñndertogsIdag välkomnar jag en kritisk gästskribent med erfarenheter från ”insidan”:

Det stormar kring djurskyddet. Kanske är det inte så underligt. Alla har vi en relation till djur. Det finns idag bortemot 800 000 hundar i Sverige, ca 1,2 miljoner katter och nästan lika många hästar som det fanns mjölkkor på 1930-talet. Att folk har synpunkter på djurskyddet är därför naturligt.

Jag är numera pensionär. Men under några år arbetade jag som chef för veterinärenheten på en länsstyrelse. Jag vill med en gång berätta att jag inte är veterinär, utan jurist. Det bör också betonas att min enhet även sysslade med andra frågor såsom tillsyn av kommunernas livsmedelskontroll, smittskydd vid epizootier, tillståndsärenden m.m. Men det var djurskyddet som tilldrog sig det största mediala intresset.

Som chef ställs man inför många svåra uppgifter. En av dessa är att ta emot samtal från djurägare som genom våra beslut blivit fråntagna sina djur och som känner sig arga, förtvivlade och ledsna. Min uppgift då, som jag tolkade den, var att visa en förståelse för djurhållarens situation men samtidigt försvara myndighetens beslut mot bakgrund av gällande lagstiftning. De gånger det gällde djurplågeri eller uppenbar vanvård, var det inte svårt att försvara vårt agerande. Men det fanns också fall där jag förstod att djurhållaren verkligen älskat sina djur och där jag anade en personlig tragedi bakom det inträffade. Det fick mig ibland att tänka över våra insatser. Kunde vi gjort på ett annat sätt?

Att kunna bemöta folk

Det är djurskyddshandläggaren som utför det viktiga fältarbetet, som genomför tillsynen, möter djurhållaren och bedömer djurhållningen. Det regelverk handläggaren har att luta sig mot är djurskyddslagen, djurskyddsförordningen och Jordbruksverkets mer detaljerade föreskrifter. De sistnämnda kan vara märkligt fyrkantiga och med centimetermått ange tillåten standard för burar, boxar och båspallar. Det är här det är viktigt att se till helheten mer än till centimetrarna, menar jag. Att vara flexibel, att läsa djurens beteende i miljön, att lyssna, kunna resonera lugnt och sakligt och bemöta djurhållaren på ett vänligt och respektfullt sätt.

Jag vet att de allra flesta av våra djurskyddshandläggare har en gedigen och flerårig utbildning bakom sig. De är duktiga och hängivna och får ofta vara ute i situationer som är psykiskt krävande. Men man kan fråga sig om den formella kompetensen räcker, om det inte krävs något mer. Det gäller att se till djurens bästa heter det, och det är givetvis sant. Djuren är djurskyddslagstiftningens skyddsobjekt. Men vid varje djurskyddsingripande finns också människor. Hur behandlar vi dem?

Jag vill påstå att den personliga lämpligheten är avgörande i alla yrken där man har med människor att göra. Inte minst gäller det inom djurskyddet. Målet med djurskyddstillsynen ska ju inte vara att utfärda x antal förelägganden eller att göra ett visst antal årliga ingripanden, utan att åstadkomma bra förhållanden för de av människor hållna djuren. Det uppnår man bäst om man får djurägaren med sig, om man kan skapa samförstånd och inte konflikt.

En bra djurskyddshandläggare bör kunna etablera en god kontakt med djurhållaren, leverera begripliga argument och uppträda lugnt och förtroendefullt. I de flesta fall där djur far illa finns också människor som mår dåligt. Det väsentliga i sådana fall är att söka lösningar som kan fungera för både djur och människor. Därför bör personliga egenskaper vara viktiga urvalskriterier vid tillsättning av tjänst som djurskyddshandläggare. Sedan man kontrollerat den formella kompetensen, bör rekryteringsgruppen, enligt min mening, koncentrera sig på frågor som avslöjar kommunikativ och empatisk förmåga, ödmjukhet, stresstålighet och bemötande. Erfarenhet från människovårdande yrken borde räknas som en merit.

Som arbetsgivare gäller det att se till att personalen ges en relevant fortbildning då man aldrig blir fullärd i ett yrke. Här tror jag på regelbundna kurser i bemötande och konflikthantering. Samverkan med kommunernas sociala myndigheter kunde också vara bra, likaså med representanter från LRF. Det gäller ju att förbättra människors djurhållning, att undanröja eventuella brister, inte att beröva folk deras utkomst, intressen eller omtyckta sällskap. Därför bör den enhet på länsstyrelsen som har hand om djurskyddet lägga ner mer arbete på utåtriktad och förebyggande verksamhet, på information, kurser och rådgivning. Målet borde vara att skapa en så förtroendefull relation till djurhållaren att han eller hon kan ta kontakt och be om råd innan ett problem hinner bli för stort, och att man vågar göra det utan risk för myndighetens ingripande.

Polisens roll

Jag har förstått att en utredning om polisens arbetsuppgifter nyligen kommit fram till att all hantering inom djurskyddet i framtiden skall läggas på länsstyrelserna. Om förslaget går igenom ska länsstyrelsen från januari 2017 även verkställa sina beslut om att sälja, överlåta eller avliva omhändertagna djur. Dessutom ska länsstyrelsen administrera de kostnader som uppkommer vid uppstallning av djur innan det formella beslutet tas om vad som ska ske med djuren. För detta merarbete ska en del av polismyndighetens förvaltningsanslag föras över till länsstyrelsen.

Kanske är detta en åtgärd i rätt riktning. Jag har visserligen haft ett gott samarbete med de polismän som varit knutna till djurhanteringen i mitt län. Men jag har också upplevt att polisen många gånger känt sig obekväm i rollen. Polisens verkställighet av ett omhändertagandebeslut har även ökat dramatiken och förstärkt djurhållarens känsla av att bli betraktad som en lagbrytare. Det har knappast förbättrat dialogen med djurhållaren när såväl djurskyddshandläggare som uniformerade poliser dykt upp på en fastighet för att avlägsna djur. Ser man också till allmänhetens kritik av polisens bristande förmåga att klara upp de personrelaterade våldsbrotten, förstår varför polismyndigheten länge velat slippa lägga resurser på hanteringen av djurärenden.

Under min tid som enhetschef var det inte ovanligt att polismyndigheten ville korta tiden för uppstallning av omhändertagna djur inför det slutliga avgörandet av djurens öde. Även om uppstallningskostnaden ska debiteras djurhållaren, blir det ofta polisen som i slutänden får ta den från sitt anslag, då många av dessa djurhållare befinner sig i ett utsatt ekonomiskt läge. Polisledningens önskan att inte misshushålla med sitt förvaltningsanslag kunde ibland kännas pressande för de polismän som hade att ordna med den ofta dyra uppstallningen. Ändå är det ju meningen att en så lång tid ska förflyta mellan djurens fysiska omhändertagande och beslutet om vad som ska ske med dem, att djurhållaren hinner kommuniceras och kan framföra relevanta invändningar. Just i dessa viktiga skeden finns en diskrepans i lagstiftningen som gör att en djurhållare nästan aldrig kan få tillbaka ett omhändertaget djur även om förvaltningsrätten vid ett överklagande skulle underkänna länsstyrelsens beslut. Det är en märklig lagteknisk kullerbytta som missgynnar den enskilde. Skulle djurhållarens överklagande bifallas, har djuren redan hunnit säljas eller avlivas.

Om utredningens förslag att länsstyrelsen tar över verkställighet, uppstallning, försäljning m.m. går igenom, är min förhoppning att processen får ta längre tid och därmed bli säkrare för alla parter. Detta borde kunna ske förutsatt att länsstyrelserna får tillräckligt med ekonomiska och personella resurser för de nytillkomna uppgifterena.

Ett djurförbud behöver inte gälla för alltid

Personer som belagts med förbud att hålla ett eller flera djurslag, påstår många gånger att beslutet de fått gäller livet ut. Så är det inte. Beslut enligt § 29 DL ska avse viss tid eller gälla tills vidare. Ett djurförbud för viss tid meddelas sällan. Vanligast är formuleringen att förbudet ska gälla tills vidare. Det betyder att det kan omprövas och upphävas om förhållandena ändrats.

Ett förbud att ha hand om djur är framför allt inriktat på att effektivt förhindra ”fortsatt allvarlig” vanvård. I länsstyrelsens motivering är således paragrafens andra stycke den viktigaste punkten. Av det stycket framgår att det är när en upprepning av det inträffade inte tycks utesluten som förbud ska meddelas.

Den förutsättning som gäller för att meddela ett djurförbud gäller också när myndigheten ska pröva en begäran om att upphäva förbudet. Det är djurhållaren som har bevisbördan och den centrala frågan är om det med tillräcklig säkerhet kan antas att djurförbudet inte längre är påkallat. Det är därför viktigt att den som fått ett djurförbud ges möjlighet att argumentera för att de kritiserade förhållandena har förändrats, att förändringen är hållbar och att han/hon därigenom återigen är fullt kapabel att hålla djur.

Jag tycker det är olyckligt att man i lagtexten valt formuleringen ”uppenbart att…”.  Här skulle jag önska en återgång till en mer realistisk formulering. Ordet uppenbart borde bytas mot sannolikt. Djurhållaren skulle alltså kunna föra i bevis att den händelse som resulterade i djurförbudet med stor sannolikhet inte kommer att upprepas. Tröskeln för att upphäva ett djurförbud skulle då fortfarande vara tillräckligt hög. Jag önskar att lagstiftaren ville omformulera paragrafen i den riktningen.

Det är min mening att länsstyrelsen redan nu bör använda den mer realistiska tolkningen av det s.k. upprepanderekvisitet vid prövning av upphävande av djurförbud.

Själv har jag varit med om att efter begäran och prövning upphäva flera djurförbud. Har man kommit till insikt om vad som gick fel och rättat till det, anser jag att man åter ska kunna få möjlighet att hålla djur. Väldigt få människor vill medvetet plåga djur. Men ibland kan det inträffa händelser i livet som gör att man inte riktigt orkar, att problemen blir så stora att man inte kan tänka klart och inse vad som måste göras. Alla kan begå fel. Men de flesta kan lära sig något av det som hänt. Gör man det, bör man också ges möjlighet att börja på nytt, att få tillbaka förtroendet. När länsstyrelsen meddelar ett djurförbud bör man samtidigt upplysa om hur man kan få det upphävt. Den länsstyrelse som tolkar ett djurförbud som en inskränkning med livslång varaktighet, tolkar lagen fel.

Lars Bondeson, fd. enhetschef

Djuren bort från polisen

16 Feb

dyrt för polisenSå då var den klar, utredningen om renodling av polisens arbetsuppgifter. Det som skulle bort var polisens djurhantering. Utredare har varit Ari Soppela på uppdrag av justitiedepartementet och betänkandet ”Med fokus på kärnuppgifterna – en angelägen anpassning av Polismyndighetens uppgifter på djurområdet (SOU 2015:3)”, lämnades i fredags den 13 februari till statsrådet Anders Ygeman.

”Den politiska vilja som finns att renodla polisens uppgifter bygger på att polisen bör ges bättre förutsättningar att bekämpa brott och att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.”

Som väntat har utredningen kommit fram till att djurhanteringen skall läggas över på länsstyrelserna. Den nya ordningen föreslås träda i kraft den 1 januari 2017.

Utredningen har haft ett antal experter till sitt förfogande bl a enhetschefen  Marcus Björklund på länsstyrelsen i  Skåne.

Polisens uppgifter på djurområdet består bara på tre områden:

1. Polismyndigheten ska gripa in i akuta situationer för att t.ex. upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten, avvärja fara och förhindra att djur lider,

2. Polismyndigheten ska hjälpa länsstyrelsen i de fall där åtgärderna inte kan utföras utan en polismans särskilda vålds och tvångsbefogenheter, och

3. Polismyndigheten ska underrätta länsstyrelsen om man vid utförandet av sina kärnuppgifter får kännedom om något som motiverar att länsstyrelsen agerar mot t.ex. brister i djurhållningen eller andra förhållanden som står under länsstyrelsens tillsyn.

”Vi menar att Polismyndigheten däremot inte bör ha till uppgift att exempelvis transportera, förvara, sälja, skänka bort eller låta avliva omhändertagna djur. Polismyndigheten bör inte heller följa upp brister i djurhållningen, utfärda förelägganden eller handlägga förvaltningsärenden som rör djur.”

”Länsstyrelserna ska även verkställa sina beslut om att sälja, skänka bort eller avliva omhändertagna djur. Dessutom ska länsstyrelserna ansvara för den övervägande delen av arbetet med att administrera kostnaderna för uppstallning av djur och andra kostnader som kan uppkomma när ett djur har omhändertagits .”

Utredaren föreslår att nettokostnadsökningen för länsstyrelserna finansieras
genom att 45 miljoner kronor förs över från Polismyndighetens förvaltningsanslag till förvaltningsanslaget för Länsstyrelserna.

Utredningen har gjort studiebesök hos Tillståndsenheten, Polismyndigheten i Skåne och hos Djurskydds- och Veterinärenheten, Länsstyrelsen i Skåne län. Syftet har varit att få kunskap om hur polisen hanterar djurärenden i praktiken och om länsstyrelsernas arbete med näraliggande djurskyddsfrågor.

”Enligt Brå utförs arbetet med handräckning och djur generellt av poliser i yttre tjänst inom ramen för deras ”ordinarie” arbete. Mot denna bakgrund, och då detta arbete hade ökat de senaste åren, kunde enligt Brå arbetet med handräckningar och djur antas ha påverkat förutsättningarna att förbättra personuppklaringen mer än de övriga uppgifter som ökat. Det beror enligt Brå på att dessa uppgifter konkurrerar mer direkt med den yttre ingripandeverksamheten.”

”…dagens regler i stor utsträckning (vilar) på äldre ställningstaganden där några egentliga skäl för att polisen ska utföra uppgifterna inte har angetts. Det är därför inte klart varför polisen har fått ansvar för alla sina nuvarande uppgifter på djurskyddsområdet. Det lämpliga i att ge polismyndigheterna nya arbetsuppgifter har inte problematiserats i något av de tidigare lagstiftningsärendena, och det har heller inte förts någon diskussion om någon annan myndighet hade kunnat vara ett alternativ. Den nuvarande ordningen framstår snarare som ett historiskt arv från 1920-talet, då samhället såg helt annorlunda ut och lagstiftningen hade en direkt straffrättslig koppling som inte längre finns.”

”Polisen skulle enligt förslaget även ha kvar vissa andra uppgifter enligt djurskyddslagen, bl.a. uppgiften att bistå med handräckning vid omhändertagande och tillsyn, avliva svårt skadade eller sjuka djur samt omedelbart omhänderta djur som är utsatta för lidanden.”

”I Danmark är ansvaret för tillsynen över djurskyddet uppdelat mellan polisen och Fødevarestyrelsen, som är Danmarks motsvarighet till Livsmedelsverket. Fördelningen innebär, något förenklat, att Fødevarestyrelsen utövar tillsyn över djurhållningen i lantbruket, djurparker, djuruppfödning och liknande medan tillsynen över hur bl.a. sällskapsdjur sköts och kontroller av djurtransporter ligger hos polisen. Dansk polis anlitar andra myndigheter, företag, lantbruksorganisationer eller djurskyddsföreningar för alla praktiska uppgifter som t.ex. att transportera, förvara och avliva djur. Enligt uppgift från den danska motsvarigheten till Rikspolisstyrelsen (Rigspolitiet) har uppgiftsfördelningen mellan polisen och andra aktörer i Danmark inte utvärderats. Man menar dock att uppgifterna ligger rätt hos polisen. Detta stödjer man bl.a. på att polisen har den straffrättsliga kompetensen och under alla omständigheter ska utreda om något brott har begåtts.

I Finland är polisen en av flera djurskyddsmyndigheter. Utöver polisen har det statliga regionförvaltningsverket, den kommunala veterinären, hälsoinspektörer, kontrollveterinärer och gränsbevakningsveterinärer också uppgifter på djurskyddsområdet. Alla dessa myndigheter kan besluta att avliva ett djur och sköter även vissa praktiska uppgifter som t.ex. transport av omhändertagna djur. Förvaring, placering och veterinärundersökning av djuren görs enligt uppgift från Polisstyrelsen i Finland oftast av kommunernas kontrollveterinärer. Om ett djur ska avlivas ansvarar polisen för att verkställa beslutet. Polisen i Finland anlitar ofta särskilt yrkesutbildade personer, kommunala tjänster och föreningar när det gäller att verkställa förvaring, utfordring och transport av djur. Uppgiftsfördelningen i Finland har, såvitt framkommit, inte utvärderats. Enligt uppgift från Polisstyrelsen i Finland sköts ofta djurskyddsuppgifter under kontorstid av andra myndigheter, om än ofta med polisassistans. Från Polisstyrelsens sida har man ställt sig frågan om polisens yrkeskunskap är tillräcklig för mycket svåra och ekonomiskt stora djurskyddsärenden.

I Norge ansvarar Mattilsynet, som närmast motsvarar Livsmedelsverket, för bl.a. den operativa tillsynen samt för flertalet beslut och åtgärder mot dem som inte följer reglerna. Polisen har också uppgifter på området. Både Mattilsynet och polisen kan exempelvis omhänderta djur. Beslut att omhänderta djur som fattas av polisen ska fastställas av Mattilsynet inom viss tid, annars upphör omhändertagandet. Ansvaret för de omhändertagna djuren övergår från polisen till Mattilsynet när beslutet fastställs. Polisen i Norge ska också lämna andra myndigheter hjälp (handräckning) och ta emot vissa underrättelser.”

En enkät har visat ”att polisen främst fått hantera allt fler omhändertagna djur. I de tre storstadsregionerna Stockholm, Västra Götaland och Skåne verkställde polisen år 2009 sammanlagt 347 beslut att omhänderta djur. Fyra år senare var antalet 608, vilket motsvarar en ökning med 75 procent. Att antalet verkställighetsärenden har blivit betydligt vanligare framgår också av Jordbruksverkets statistik över länsstyrelsernas arbete med djurskyddskontroller. Mellan åren 2009–2013 ökade antalet omhändertaganden av djur i Sverige från 629 till 1 057 (Jordbruksverkets webbplats). Detta motsvarar en ökning med 68 procent. Sett över en tioårsperiod är ökningen ännu kraftigare, från 164 till 1 057 omhändertaganden. Mot denna bakgrund drar vi med tillräcklig grad av säkerhet slutsatsen att polisen på senare år har fått allt fler djurärenden.”

”Enkätundersökningen visar också att länsstyrelserna allt oftare behöver handräckning av polisen i djurskyddsärenden. Mellan åren 2009–2013 ökade exempelvis det sammanlagda antalet handräckningar i Stockholm, Västra Götaland och Skåne från 220 till 433, vilket nästan är en fördubbling.”

tabell”En summering av den redovisade tidsåtgången som kompletteras med samma slags antaganden som nyss använts i fråga om polisens uppgifter enligt djurskyddslagen ger sammanlagt omkring 30 000 årsarbetstimmar eller knappt 20 årsarbetskrafter. Vi uppskattar alltså att polisens  sammanlagda personalbehov avseende arbetsuppgifterna enligt djurskyddslagen och tillsynslagen för år 2013 motsvarade ca 40–50 heltidsanställda. Enligt uppgift från Rikspolisstyrelsen var lönekostnaden samma år för en polisman 357 kronor per timme, inklusive sociala avgifter. Motsvarande kostnad för en civilanställd var 316 kronor per timme. Vi uppskattar därför den direkta personalkostnaden för uppgifterna till ca 20–25 miljoner kronor.”

”De tre storstadsregionerna står för en majoritet av alla omhändertaganden av djur som görs med stöd av de båda lagarna. Omkring 60 procent av alla omhändertaganden av djur som sker med stöd av djurskyddslagen äger rum i Stockholm, Västra Götaland och Skåne.”

Skrivbordsbödlar

13 Feb

Inte ens långt ute i skogen kan en man få bo ifred med sina älskade katter. Ingen skogsstig är för liten för att inte statens hantlangare skall kunna komma och ta dina djur. Det är en allmän missuppfattning att det är sjuka och skadade djur som omhändertas. De avlivas i regel på plats och sen tar man de friska med sig.

Namnlöst-27Ett bra sätt att kunna ta friska djur är att ”dela ut” ett djurförbud.

Namnlöst-30Då kan man återkomma gång på gång. En kassako, i det här fallet en kassakatt.

Namnlöst-28Katterna får gå både inne och ute och verkar leva ett fritt kattliv.

Namnlöst-29Katter har  självbevarelsedrift och en sund misstro mot främmande människor.

Namnlöst-31Katten Janne litade på människor vilket till slut blev hans fall.

3Skygghet anses vara ett avlivningsskäl när det gäller katter. Här tar Sebastian den tamaste katten.

10Han är 15 år, kastrerad och öronmärkt, har ett hem och en ägare som älskar honom. Ingen ”ny” katt som Sebastian tidigare hävdat att ägaren skaffat.

Namnlöst-28a”Djurräddarna” anser sig bara lyda order. En bra förtjänst dövar säkert samvetet.

4En statlig myndighet bestämmer över kattens liv och död.

5Som vanligt utan föregående rättslig prövning får vi förmoda. Många djurförbud att kontrollera säkrar sysselsättningen för kontrollanterna för åratal framåt.

2Det är inte svårt att leva upp till djurskyddslagens krav tycker Marcus Björklund

11Och så mat och vatten. Lätt som en plätt alltså. Ändå skall Janne katt dö.

9Det är inte hans katt och han känner inte mannen, vars liv förstörs. En typisk skrivbordsbödel som inte heller känner något ansvar för besluten. Finns det bara mat och vatten och tillsyn så räcker det. Det gjorde det inte för den här katten.

8Det visste de naturligtvis och borde ha förberett innan de gjorde katten hemlös. Hade den varit hemlös från början hade den paradoxalt nog överhuvud taget inte varit intressant för staten som djurräddare, eftersom då hade den inte haft någon fakturaadress. Nu finns det en husse som det går att krossa ekonomiskt för resten av hans liv.

7Det räcker inte med djurförbud som också är ett livstidsstraff och att alla hans katter, som man tidigare tagit, mist sina liv.

6Tidigare har hantlangaren svurit sig fri från ansvar och skyllt på en myndighet. Här sitter myndighetens chef och skyller på ”det”.

Namnlöst-32Sebastian föreslår att djurägaren skall överklaga. Överklaga vad då? Lilla misse: ”Överklaga din förestående död!” Beslut enligt §34, vad som skall hända med djuret, har egentligen ingen praktisk betydelse. Vill ingen ha katten så ringer helt enkelt Micke från Djurambulansen upp länsstyrelsen och får beslutet omprövat till ”avlivning”. Vill inte polisen betala längre för en gammal katt så försvinner motivet för de ädla djurhjältarna.

Rika katter och fattiga

8 Feb

Som bekant uppmuntrar länsstyrelsen privatpersoner att skicka anmälningar på personer som håller djur. Efter att Skånes länsstyrelse medverkade i ”Djurskyddsinspektörerna” i TV4 för ett år sedan sköt anmälningarna i höjden. Om man inte förut ansåg sig hinna med normalkontroller av livsmedelsproducerande djur så gör man det verkligen inte nu.

”Endast 5,7 procent av djurhållningen kontrollerades av länsstyrelsen i Skåne under 2013, borträknat sällskapsdjuren. Jordbruksverkets mål ligger på 20 procent. En av anledningarna till att länsstyrelsen inte nådde målet var inspelningen av tv-programmet Djurskyddsinspektörerna som sändes i januari och februari, enligt myndighetens egen analys.”

Joanna Traneheim har kämpat i motvind i flera år för att hjälpa hemlösa katter genom katthemmet Tassebo, dvs de katter som verkligen far illa. De saknar fakturaadress och är därför ointressanta för staten och djurräddare som Djurambulansen i Skåne AB som får 250:- (inkl. moms) garanterat utbetalt per katt och dag. De katterna som ”räddas” där är dessutom sällan hemlösa utan görs hemlösa.

katt3I Djurskyddarna kunde vi se hur Djurambulansen får i uppdrag av polisen i Göteborg att hämta 15 katter i en lägenhet. De kommer alltså att inbringa 3.000:- per dag. Ägaren har inte gett tillstånd till filmningen i lägenheten och försökt stoppa det.

katt2Katterna jagas runt i lägenheten med håvar och hälls ner i transportburar.

katt1Katten är fullkomligt skräckslagen. Inte van att bli hanterad, säger personalen. Nej, knappast på det här sättet.

katt5”Hyfsat fin i hull” är väl en understatement. Fet skulle jag kalla katten som hälls ut. Rehabiliterad från fetma då.

katt4Fina pälsar, fina ögon och foder har de inte saknat. Frågan är vad som menas med ”de flesta”. 2011 överlevde bara 10% av katterna omhändertagandet på Djurambulansen.

V__6E80Ovan Tassebos nya lokal där alla katter, som farit väldigt illa, får en ny chans utan de enorma resurser som staten ställer till Djurambulansens förfogande. Folk som inte själva har ett eget liv kan frossa i att, med hjälp av myndigheten, stalka och plåga andra. Däribland de ideellt arbetande personerna på Tassebo.

Joanna Traneheim, Hildas Tassebo, skriver:

”Hildas Tassebo och jag som privatperson har tråkigt nog varit utsatta för trakasserier under ett års tid. Det är två kvinnor i 50-årsåldern som under ett år gjort flera anmälningar till Länsstyrelsen.

Den ena kvinnan har hjälpt till på Tassebo ibland med sånt hon själv tyckt varit ok att göra, dock klargjorde hon att hon inte ville ha några städtider som vi andra har.Hon har alltid haft otroligt mycket åsikter om allting. När hon blev vän med den andra kvinnan som vi max träffat fyra gånger började problemen.

Det tisslades och tasslades, dom klagade och trodde dom skulle bestämma vilka katter som skulle till veterinären och hur mycket pengar som skulle läggas.Trots att dom varken är med i styrelsen eller kommer regelbundet.

Dom retade sig på allting, till och med att dom som jobbar på katthemmet bjöds på fika. Listan kan göras lång.

Stämningen på Tassebo blev hemsk och ingen trivdes och ville inte att kvinnorna skulle komma dit mer. Alla var eniga efter flera konstiga utbrott som speciellt den ena kvinnan fick. Jag bad dom lämna tillbaka nycklarna, då dom flera sena kvällar satt inlåsta på kontoret och drack kaffe och glodde i pärmarna. Städade till katterna det gjorde dom inte. Efter vi fick tillbaka nycklarna bröt helvetet loss, den ena lögnen efter den andra radades upp, bl a att jag var hotfull o skrek könsord. Att jag skulle låst in en gubbe (deras vän) på kontoret och skulle slå honom.

Gunilla 1Skit pratades om mig på stan från dom bägge, allt från att jag lever på katternas pengar, hur ofta jag byter bil, att jag handlar kläder och äter ute. Att jag inte parkerar med boendeparkeringsbiljett utan vanlig taxa!!

Dom satt utanför katthemmet och spionerade och skickade sen sms till mig. Typ:

– Du glömde stänga grinden m.m

Anmälningar efter anmälningar gjordes till länsstyrelsen. Dom skrev ihop en broschyr på 18 sidor om Tassebo och mig som privatperson. Den skickades till flera människor, även länsstyrelsen och en tant som hjälper oss ekonomiskt.

jag njuterSjuka sms har skickats till mig och flera av dom andra på Tassebo. Bla fick jag ett, då länsstyrelsen tog mitt tillstånd, det stod:

-Jag njuter vad gör du?

Dom började skriva skit om människor från våra familjer. En annan vän till dom la upp massa skit om min syster och före detta man på Facebook så alla kunde läsa. Dom senaste anmälningar dom gjort nu är fyra st 2014-11-12, 2014-11-14, 2014-11-20 och 2014-11-26.

Detta är så oerhört tröttsamt, jag har aldrig bemött deras skit utan bara lagt locket på. Men jag inser nu att dom kommer aldrig att sluta, det har gått 14 månader nu. Det är tyst ett litet tag sen kommer det något nytt.

Jag har haft Hildas Tassebo i fyra år och jag vill gärna fortsätta hjälpa alla dessa utsatta katter. Men hur länge orkar man, när man inte blir lämnad ifred?”

V__999CDetta är Farfar som dumpades vid Tassebo. han är ca 15 år och allas favorit. Han älskar att bli buren och kelad med hela tiden och går i koppel. Nästa vecka skall han till veterinären och dra ut tänder.

V__1666Trollet levde vid Statoil ett bra tag. Personalen matade henne. Hon är väldigt originell, liknar mest ett murmeldjur och är väldigt matglad och bestämd.

V__29ECPelle Skrot blev dumpad ute vid katthemmet. Han flyttade till en familj för tre månader sedan och de säger att det är den förståndigaste katt de någonsin haft.

V__3130Pappa Loffe levde ute och en kvinna gav honom mat. Han kom till oss för två år sedan och var då väldigt skygg. Först för några månader sedan har det släppt och nu älskar han att bli klappad.

V__9CB3Micke var mager och eländig när han kom till Tassebo. Han blev snabbt allas favorit, otroligt kelen och social, pratar mycket och är busig. Han fick ett eget hem för några månader sedan.

Det var några av Tassebos katter som antagligen skulle ha avlivats om de hamnat på Djurambulansen. De hade nämligen ingen välfylld ryggsäck med penningar med sig.

Polisens djurhantering snart ett minne blott

6 Feb

fem miljoner

Polisen kommer snart att slippa hantera både djur och fakturorna som blir följden av hur länsstyrelserna numera tillämpar djurskyddslagen. Massor av arbetstid och pengar kommer att frigöras  för att som tänkt i stället användas för att lösa brott.

Från och med 2009 t.o.m juli 2014 har polisen i Skåne genomfört 926 handräckningar beträffande djur. De har fördelat sig på

2009: 141 st

2010: 184 st

2011: 151 st

2012: 184 st

2013: 157 st

2014: 109 st (t o m 2014-07-28)

Merparten av dessa har initierats av länsstyrelsen. Jag har granskat ca 14% av dessa handräckningar dvs 121 stycken.

Av dessa har Henriette Bonde begärt poliser i 26%, Emma Hansson i 22%, Alexandra Boijsen i 12% samt Linnéa Stålhandske, Elin Gullander samt Jenny Persson i 4% av fallen vardera. Varför vissa inspektörer tycks ha större problem än andra att bemöta djurägare vågar jag mig inte på att spekulera i.

Vanligaste angivna skälet att begära polishandräckning är att man vill ta sig in i en bostad, 44% av fallen. Därnäst anges en hotfull djurägare 21%. Djurägaren kan inte anträffas 12%, djurförbud är anledning i 11%, hotfull hund i 7%, tillträde till stall 4%, djurägaren inte behjälplig 3%. Övriga skäl som anges är djurägaren hotat med självmord, stoppa fordon och utföra kontroll, vardera någon %. Det här är alltså vad som angetts. Om det är med sanningen överensstämmande går inte att ta ställning till.

De som man måste ha polissällskap till är 60% män och 30% kvinnor.7% avser flera personer och djurägaren påstås vara okänd i 2% av fallen. Av 121 ärenden avses endast ett enda ett företag nämligen Ljunge Mink.

Av kvinnorna var 19% 30 år eller yngre, 43% var 31-50 år och 38% var 51 år eller äldre. Av männen var 8% 30 år eller yngre, 37% var 31-50 år och 55% var 51 år eller äldre.

Djurslag som skall kontrolleras anges inte alltid men avser i de allra flesta fallen hund och/eller katt. Det finns några få lantbrukare med kor. Vissa djurhållare får återkommande besök av poliser.

polisen inte medSedan har vi ju sett på TV-såpan Djurskyddarna att det är långt ifrån alltid man ens bryr sig om att begära handräckning, ens när det enligt lag är djur som skall omhändertas av polis. Det verkar vara delegerat till Djurambulansen i Skåne AB.

LinneaLinnéa Stålhandske kör med övertalningsvarianten. Överklagan är knappast meningsfull i det här fallet.

hota med polisFungerar inte det så hotar vi med polisen.

MickeHär är vi jobbarkompisar och turas om…

låssmed… med att hota.

dumt…dvs du har ingenting att säga till om här!

Det gäller att passa på innan penningströmmen från polisen sinar!

Tysk bonde sköt kontrollant

1 Feb

Sköt kontrollantOvan ligger kroppen av en fodermedelskontrollant i leran framför stallet av en gård i Nauen (Havelland) strax utanför Berlin. En 72-årig tysk bonde Wilfried Z, som driver en liten gård ensam, sköt ihjäl honom eftersom myndigheterna beslutat att ta ifrån honom 30 av hans 35 kor.

Tisdag morgon den 20 januari kl 9.40 anlände en stadsveterinär, en medarbetare och 61-årige foderinspektören Francic M. till gården med en djurtransport för att hämta djuren. Bonden öppnade eld med ett hagelgevär. Mannen blev dödligt sårad, kvinnorna flydde och larmade polis.

Grannen Detlef Kleinow hörde skottlossningen och bad att få hjälpa den skadade. Bonden höjde då geväret igen och grannen måste ta betäckning. Undersökningsdomaren utfärdade arresteringsorder på 72-åringen som nu är misstänkt för dråp och olaga vapeninnehav. De faktiska omständigheterna i fallet och bakgrunden har förtigits av myndigheterna.

 

%d bloggare gillar detta: