Arkiv | april, 2018

Vi går hellre arbetslösa än söker oss till länsstyrelsen

23 Apr

Det är inte bara förtvivlade djurägare som försökt få till stånd en ändring av hur länsstyrelserna utövar djurtillsynen. Även före detta djurskyddsinspektörer har försökt och talat ända upp i regeringen för döva öron. Så det är självklart att alla har vetat vad som pågått och det under många år.Marianne Holmén var en sådan stridbar och stolt djurinspektör från Hässleholm. Det var hon som anordnade mötet i Hässlehom 2011 där bl a läkaren Anders Thelin deltog. Hon skrev året efter den 20 april 2012 till Eskil Erlandsson:

Hej urfarbroder ”Ullsteen”!

Beklagar att du inte hade möjlighet att närvara vid mötet i Hässleholm den 11 mars 2011 ”Vart tog dialogen vägen”. Det var stort intresse från både lantbrukare och media.

Ola Svensson, enhetschef för djurskyddsinspektörerna på djurskyddsavdelningen i Skåne län, var på plats och på så vis fick lantbrukare, politiker och media möjlighet att ställa frågor.

Det framgår ju, med facit i hand efter tre år, att överflyttningen från kommunerna till Länsstyrelsen inte nådde fram till det resultat men önskade, snarare tvärtom.

De flesta av djurskyddsinspektörerna (nu talar jag enbart om de i Skåne län) saknar både erfarenhet och  kompetens.

Vid överflyttningen 2009 tackade merparten av ”de gamla” nej till arbete på Länsstyrelsen eftersom vi, som de flesta urtanter och urfarbröder från Högborgen Alnarp, redan från början när förslaget kom anade att det inte skulle bli bra.

Som du själv vet hänger djurskyddet samman med lantbrukets miljö. Vem passar då bäst som inspektör? Jo, lantmästare med en praktisk bakgrund och en gedigen utbildning på Alnarp.

Vi går heller arbetslösa än söker oss till Länsstyrelsen, ”man hör ju hur det går till”. Som det blev nu, ska kommunen kontrollera eller sköta enbart miljötillsynen och Länsstyrelsen djurtillsynen. Det blir m a o mer ineffektivt än någonsin. Jag träffar och pratar ofta med några av dina kursare ”Kumla” Glenn Oredsson, ”Pladder” Conny Fagerström, ”Bääs” Lars Svensson och har mer än fullt stöd i frågan. Varma hälsningar från dem.

De precis som jag arbetar ju nära näringen med daglig kontakt med en utav vår viktigaste yrkeskår lantbrukarna.

I Ängelholm arbetar Börje Nilsson 72, Ola Öberg 97. I Lund arbetar Ewa Björnberg 76. I Kristianstad arbetar Anna Nilsson 09. I Hässleholm arbetar jag 85.

Listan kan göras lång. Alltså, vi som hade lång praktisk erfarenhet plus en ovärderlig lokalkännedom och som tidigare sagts, urtanter och urfarbröder hade möjligheten att välja på att stanna i kommunen som enbart miljöinspektörer och fråntas djurskyddet eller flytta med.

Vi stannade och därmed rekryterades inspektörer utan vare sig erfarenhet eller utbildning som behövs för att arbeta med en sådan viktig yrkesgrupp som lantbrukare med djurhållning.

Jag har en bra liknelse. Man borde inte få arbeta som barnmorska om man inte fött barn själv!!!!

Varför kunde inte de kommuner som ”skötte” djurskyddet ha det kvar eller åtminstone anställts av Länsstyrelsen på djurskyddet i ”sin” kommun och fortsätta att vara effektiva? Eller varför inte nu, hyra in kompetent personal från näringen eller kommunen eftersom problematiken hela tiden växer.

Lantbrukaren känner en ständig oro för ett oanmält besök av två (?) djurskyddsinspektörer. Vi som arbetar med lantbrukare är till för att hjälpa, inte stjälpa.

När kommunernas miljökontor hade tillsynen (vilken fungerade bra i merparten av kommunerna i 33 av 290 fungerade det inte bra) så fanns det ett större förtroende eftersom vi var kända ansikten i kommunen. Dessutom fanns det oftast andra personkontakter med miljönämndspolitiker, miljöchefer, inspektörer, veterinärer, transportörer, grannar till lantbrukare mm som  med förtroende tipsade när någon började tappa stinget – vi kunde rycka ut och hjälpa lantbrukaren tillbaka på banan eller göra ett snyggt avslut. Det behövde inte gå till vanvård mer än i yttersta undantagsfall.

Ditt uppdrag är nu, jätteviktigt. I egenskap av urfarbroder skall (inte bör) du göra ett besök på Alnarp och tala om för de blivande lantmästarna att de verkligen behövs som djurskyddsinspektörer. Vi ska arbeta för att behålla vår svenska livsmedelsproduktion som kommer från svenska djurhållare.

Detta måste vara en självklar sak för dig ”Ullsteen” som tidigare lammproducent!

Den 27 oktober 2010 ”drog vi igång” ett möte på Länsstyrelsen i Kristianstad med representanter från Nötkött, Gris, LRF, Skånesemin osv osv. Jag fick ett jättefint gehör från alla utom djurskyddsinpektörerna själva. Meningen är att få Länsstyrelsens personal att förstå att vi ska vara rädda om ”bönderna”, de ska inte behöva vara rädda för myndigheterna.

Trots alla bra framföranden av t ex Åsa Odell, LRF Lars-Göran Pettersson, Anna Christoffersson, Kravs representant Ingemar Haggärde, Nötköttsproducenterna Anita Persson, Grisnäringen Hans-Erik Magnusson osv osv, gav det inte någon förståelse från djurskyddsinspektörerna.

Till sist, sedan 1987 har Christina Håhus 86:a arbetat på Länsstyrelsen, de senaste åren som Landsbygdsdirektör. Det finns inte många som har den långa arbetslivserfarenheten med djur och lantbruk som hon, innan hon gick Alnarp 86. Tyvärr uppskattad

es det inte alls bland djurskyddsinspektörerna. Tänk om man istället tyckte att det var en ovärderlig kunskap att ha en sådan resurs att be om råd och tips.

Mooraal Mats Karlsson 74, Paovo Ulf Persson, Hevy Anders Olsson, Keem 79 Lars Henriksson har samma åsikt om hur det har blivit när Länsstyrelsen tog över djurskyddet.

Hälsningar

Marianne Holmén

 

 

Säg inte att ni inget visste!

15 Apr

Tänk att människor ska behöva dö av myndighetsutövning! I många år har vi försökt få politiker, allmänhet och tjänstemän att förstå att djurskyddsk0ntrollerna har urartat till ett skräckvälde där enskilda tjänstemän har bokstavligen makt över liv och död. Och det var inte de första självmorden och säkert inte det sista. För att inte nämna alla som gått en förtidig död tillmötes i stressrelaterade sjukdomar. Jag har skrivit om ondskan tidigare. Likt försäkringskassans tjänstemän anser länsstyrelserna att de bara fullgör ett politiskt uppdrag. Det tycks som om de menar att stryker både jordbruk, landsbygd och ett och annat liv med så har de ändå rätt. Djurrätt är inte detsamma som djurskydd som många tycks tro. Djurrättsrörelsen menar att det inte ska finnas några tamdjur alls. I veckan lyftes frågan om hot och våld mot djurhållande bönder, först av Aftonbladet och sedan av övrig riksmedia.Och se där! Det blev fart ända upp på  ministermivå. Det är ”helt oacceptabelt” sa Bucht! Undrar var jag hört det uttrycket förut? Bucht är naturligtvis mycket medveten om att bönder och andra djurhållare inte bara är rädda för djurrättsaktivister utan även för statens djurkontrollanter. De har all anledning att känna ännu större oro för de senare eftersom tjänstemännen med ett pennstreck kan radera ett helt liv, tvinga sig in i privata hem med poliser, ta hela besättningar för miljontals kronor, avliva djur och besluta om näringsförbud utan att djurhållaren fått chansen till en rättvis rättegång. Ingen vill ta i det eftersom djurägare i många år framställts som onda djurplågare i riksmedia , ivrigt påhejade av djurrättsrörelsen ända upp i riksdagen!

På initiativ av dåvarande internrevisor samlades vi på länsstyrelsen i Kristianstad 2015 för att framföra kritiken, men då liksom nu så avfärdades oron som obefogad.

”Nu, menade de klagande, finns djurägare som dukar under i mardrömsliknande processer och de hävdade att ”systemet långsamt kväver djurhållningen på landsbygden”.
Länsöverdirektör Carl Älfvåg på länsstyrelsen gör bedömningen att gruppen som klagat inte är representativ för de skånska djurägarna.
– Utifrån den mångfald av goda kontakter i ett otal ärenden som Länsstyrelsen har med djurhållare runtom i Skåne, och de enkätundersökningar som gjorts bland djurhållare som blivit kontrollerade så bedömer Länsstyrelsen av den uppfattning och de förslag som framförs av er saknar förankring hos majoriteten av de skånska djurhållarna, skriver Carl Älfvåg i sitt svar.” Älfvåg skrev för övrigt bara under det Marcus Björklund formulerat. Både internrevisorn Staffan Ivarsson och Carl Älfvåg slutade strax efter.

Istället gick inspektörerna ut i pressen och klagade hur hotade de var! Som genom ett trollslag blev alla djurägare farliga den 1 januari 2009. Det råkade sammanfalla med att djurkontrollerna flyttades från kommunerna till länsstyrelerna. På kommuntiden var det inga problem att åka en och en och utan poliser!Den 11 mars 2011 hölls ett stort möte i Hässleholm med länsstyrelsen och djurhållare. Även där framfördes samma synpunkter och redan då blev vi avfärdade! Ola Svensson, dåvarande avdelningschef, hade beordrats dit av landshövdingen. Det hela kokade ner till att inspektörerna skulle legitimera sig! Det ironiska var att Ola Svensson själv varit till mig utklädd till polis några dagar tidigare. Han visade minsann ingen leg! Ola Svensson smet snabbt iväg när själva mötet var slut för att undgå obehagliga frågor.

Jag har under många år på bloggen beskrivit hur djurägare hotats och misshandlats. Redan 2013 skrev jag om detta fall med ett gammalt par (det kan tilläggas att paret fortfarande får besök):

Inge Johansson i Åshammar berättar: ”Tisdagen den 8e oktober kom länsstyrelsens djurskydd som vanligt oanmält med djurskyddshandläggarna Anna Sääf och en ung kvinna till med två poliser i släptåg för att ”se om det var städat”. (Detta var tredje gången 2013. Gången innan i april bröt sig poliserna in genom källaren när vi låg sjuka.)

Det uppstod en irriterad diskussion då vi krävde legitimation. Djurskyddarna visade och den kvinnliga polisen men den manliga, Magnus Fallgren, vägrade och visade polisemblemet på jackan, det räckte om vi nu var ”läskunniga”. Laila sade att det inte var OK. Då jag krävde att få se husrannsakan brann det till och polismannen rusade upp på trappan och ställde sig c:a en dm från mitt ansikte och skrek att han hade rätt och jag fel och var helt virrig.

Sedan frågade han en av djurskyddarna om hon ville att han gick med in, hon svarade ja. De kom in i köket och Laila som stod i dörröppningen sa det är tur att jag städat. De två djurskyddshandläggarna, polismannen och jag var inne i köket.  Laila stod på tröskeln och den kvinnliga polisen var utanför. Då sa polisen Fallgren: ”Om det är städat nu hur skitigt har du det annars?” Laila sa: ”Vad säger du?” och gick emot honom. Då snodde han runt och tog Laila, bröt upp hennes högerarm på ryggen och slängde henne två meter ut och över trapplanet, in i räcket och ner på betonggolvet.

När jag såg hur illa det gick rusade jag ut på trappan fram till honom och lade min vänsterhand på hans högra axel och sa bestämt: ”släpp henne”. Då släppte han Laila och fick tag i mig och tryckte mig med våldsam kraft mot dörrposten samt pressade mitt huvud mot dörrkarmen med sin underarm mot min strupe. Mina glasögon for av ner i betonggolvet och repades. Vår son Joakim kom efter att ha jobbat natt på Psykakuten i Gävle, så han såg händelsen. Först då han kom springande och kommenderade ”släpp farsan” släppte polisen sitt grepp.

Vi har nu anmält polismannen Magnus Fallgren. Men den polis som tog emot vår anmälan ville endast göra det hela till tjänstefel, vilket vi inte accepterar. Vi anser det vara grov misshandel och grova kränkningar m.m.

Vi har tagit bilder av såväl Lailas skador som mina och har anmält det till vården.

Det är massor av blåmärken över armar och kropp på Laila och röda strimmor på min rygg efter dörrposten. Laila har mycket ont och också jag känner av brutaliteten.”

Vad som kan tilläggas är att båda makarna var 71 år och polismannen i 30-årsåldern.
2013 blev en annan bonde  72 år i Halland nedsliten från sin traktor av polisen, som medföljde länsstyrelsen, så våldsamt att armbågen bröts. Polisen anmälde bonden för våldsamt motstånd! ”Vid gripandet ska en polisman ha ryckt ut den äldre mannen ur traktorn så att han slog i bakhuvudet och skadade armbågen allvarligt. Sen blev han upptryckt mot polisbilen.”

Den 6 juli 2011 smygfilmade Emma Hansson två bröder i Skåne, båda i 70-årsåldern. De förnedras och till slut blir den ene misshandlad av polisen. Djurrättsrörelserna har många kopplingar till och inflytande över djurskyddslagstiftning och dess tillämpning. Veterinärer, politiker och handläggare är aktiva i olika föreningar som i sin tur är remissinstanser och samtalspartners till jordbruksverk och lagstiftare.Linnea Stålhandske var djurskyddsinspektör under många år i Skåne. Gunnela Ståhle har jobbat för LRF i 40 år. LRF talar alltså med kluven tunga. Länsveterinären i Kronoberg Björn Dahlén valdes till ordförande i Djurskyddet Kronoberg 2014.  Djurskyddsinspektörer och länsstyrelser har också starka kopplingar till föreningar som stallar in djur som omhändertas för stora pengar. Alexandra Boijsen, ytterligare en skånsk djurskyddsinspektör, fick jobb på Djurens vänners hundstall i Kyrkheddinge, en avknoppning till Hundstallet i Stockholm som nu skickar hundar till Skåne och tigger in många miljoner varje år. Det är tydligen ingen nackdel att man kan tjäna pengar på djuren som flyttas runt!

”Vi fattar inga felaktiga beslut”

8 Apr

Foto: Lucie Marcela Havelka

Dagens gästskribent är Carina Hedberg som reflekterar över varför det gått som det gått med det svenska djurskyddet:

Länsstyrelserna vill göra gällande att statistiken över begångna brott mot djur redovisar extremt låga siffror vilket bekräftar att Sverige har den absolut bästa djurskyddslagstiftningen och den absolut bästa kontrollverksamheten inom hela EU. Men medaljen har en baksida!

Den verksamhet som länsstyrelserna bedriver på djurskyddsområdet har vi sedan länge insett inte har något med djurskydd att göra. Inte heller är det pengarna som styr ”djurskyddsförvaltningen” men det är bra om det kan göras någon förtjänst på vägen. Vad är det då som driver länsstyrelserna till att bedriva verksamhet som ligger långt utanför lagens ramar på djurskyddsområdet?

HYBRIS (storhetsvansinne)!

På bekostnad av Sveriges säkerhet, statsskicket, djuren och invånarna gör länsstyrelserna gemensam sak av att självförverkliga och utmärka sig, speciellt inom EU. Ett självförverkligande genom att försöka få övriga medlemsländer att ratificera den svenska djurskyddslagstiftningen som gemensam djurskyddslagstiftningen inom EU.

Det uppsatta målet kan länsstyrelserna inte uppnå med hjälp av befintligt regelverk för hur den offentliga verksamheten ska bedrivas. De ser det därför som legitimt att även manipulera med domstolarnas rättsskipningsarbete. Detta framgår tydligt av handlagda djurskyddsmål i de allmänna förvaltningsdomstolarna sedan drygt nio år tillbaka.

Att det verkligen förhåller sig som beskrivet har också bekräftats offentligt från flera håll genom uttalanden från länsstyrelsens tjänstemän i chefsposition att:

”Vi har en långtgående djurskyddslagstiftning i Sverige som är utformad för att värna djuren och ta hänsyn till deras behov och skydd. Den lagstiftningen arbetar Sverige nu för att få övriga medlemsländer inom EU att acceptera och successivt närma sig. Eftersom Sverige håller djurskyddet och djurvälfärden högt är det bästa vi kan göra är att verka för att övriga EU närmar sig den svenska djurskyddslagstiftningen.” (Lars Sandberg, enhetschef för landsbygdsavdelningen vid Länsstyrelsen Jönköping)

”Vi fattar beslut utifrån de lagar som Sveriges riksdag och regering beslutat om. Är man inte nöjd med våra beslut så går de att överklaga och man kan få prövningar i flera olika instanser. Vi kan konstatera att de beslut som överklagats och prövats i flera olika instanser har hållit hela vägen upp genom prövningarna och vi har således inte fattat några felaktiga beslut.” (Lars Sandberg, enhetschef landsbygdsavdelningen vid Länsstyrelsen Jönköping)

Demonstration för mänskligare djurskydd och rättssäkerhet utan för länsstyrelsen i Skåne den 23 mars 2018: Rosor för alla de som har begått självmord och alla de vars liv har lämnats i spillror på grund av länsstyrelsen förfarande. Alla dessa vackra rosor för alla som dött i länsstyrelsens spår, lades sedan som en hedersbetygelse och på önskemål från de anhöriga, på familjegraven till den nyligen framlidne lantbrukaren. De som var där, vittnade om ett magiskt ögonblick med en stark känsla av närvaro. Vila i Frid. Foto Lucie Marcela Havelka.

”Jag känner inte igen den bilden som beskrivs. Från våra perspektiv så ser det annorlunda ut. Och resultatet som vi ser när vi har våra ärenden i domstol, med en väldigt låg ändringsprocent, tyder ju på att processen faktiskt fungerar och är rättssäker.” (Marcus Björklund, enhetschef, djurskydds- och veterinärenheten vid Länsstyrelsen Skåne)

För den utomstående oinvigde förefaller citerade uttalanden som seriösa och trovärdiga samt att de ger lugnande besked om länsstyrelsernas djurskyddsverksamhet. Men denna är en mycket liten del av det totala samarbetet inom EU. Den praxis myndigheten medvetet tillämpar sedan övergången den 1 januari 2009 utgör ett uppsåtligt och allvarligt hot mot demokratin, undanröjer rättssäkerheten, underminerar rättsväsendet och tillintetgör grundsyftet med djurskyddslagstiftningen.

I själva verket är uttalanden som ovan fullt medvetna gärningar vars uppsåt är att vilseleda allmänheten, andra djurhållare och att underförstått misskreditera kontrollobjekt som förvirrade djurhållare vilka saknar lämplighet att hålla djur och vars djur därför av den anledningen har omhändertagits och djurförbud har meddelats.

Det finns nämligen ingen fungerande process och förekommande processer innehåller inte ett enda spår av rättssäkerhet eftersom den verkliga sakfrågan kommer aldrig till prövning i för ändamålet behöriga domstolar vilket den låga ”ändringsprocenten” bekräftar.

Samtliga av länsstyrelsernas beslut i djurskyddsärenden som överklagats till högre instans kommer nämligen till prövning i de allmänna förvaltningsdomstolarna vilka inte har behörigheten att ta avgöranden i skuldfrågan. Processerna är därför ett renodlat ”pappersvänderi” till absolut ingen nytta och medför oacceptabla samhällskostnader samt otillbörligt lidande för både djur och människa.

Länsstyrelserna har nämligen satt i system att meddela beslut som utelutande baseras på myndighetsföreskrifter vilka enligt Regeringsformen inte får utgöra brottsbeskrivningen på en straffbelagd gärning medan myndighetsbeslut inte får meddelas utan stöd av lagen.

Det är som sagt var skillnad på föreskrifter och föreskrifter då regeringsformen till sin ordalydelse om bemyndigande enbart avser regeringens föreskrifter.

Förtydligande:
Riksdagen föreskriver genom lag och regeringen föreskriver genom förordning medan myndighetsföreskrifter kan ges betydelse vid en prövning men får aldrig helt eller i det väsentliga utgöra brottsbeskrivningen på en straffbelagd gärning då kommuner och förvaltningsmyndigheter inte har bemyndigande att meddela föreskrifter med rättsverkan av brott.

Länsstyrelserna anser att Jordbruksverkets föreskrifter är lag men de är myndighetsföreskrifter som meddelats utan bemyndigande att meddela föreskriftermed rättsverkan av brott.

Det är av den anledningen åklagarmyndigheten har tvingats lägga ned många förundersökningar eftersom det finns inget underlag för väckande av åtal. Länsstyrelserna ser det därför inte som meningsfullt att inkomma med anmälan om misstanke om brott och har därför istället verkat oavkortat för att göra myndighetsföreskrifter till lag vilket bekräftas i den lagrådremiss som nu är under handläggning inför en eventuell ny djurskyddslag.

I den finns önskemål om att bötesbelägga brott mot myndighetsföreskrifter vilket i väntan på ”ikraftträdandet” regleras av Länsstyrelserna genom beslut om föreläggande förenat med vite. Ett slags sanktionsavgift som såväl Jordbruksverk som länsstyrelserna flertalet gånger inkommit med önskemål om i tidigare remissvar men som vid upprepade tillfällen avvisats av riksdag och regering eftersom rättssäkerheten undanröjs då fokus flyttas från polis, åklagare och domstolar till kontrollmyndigheter.

Länsstyrelsernas ansökningar om utdömanden av viten bifalles utan omsvep av förvaltningsrätterna. Detta omöjligör dessutom att den utpekade ställs till straffansvar enlig djurskyddslagens straffbestämmelser. Djurhållare över hela Sverige får således redan betala enorma bötesbelopp för påstådda brott mot Jordbruksverkets föreskrifter genom förvaltningsrätternas avgöranden vilka genom Kronofogdemyndigheten blir utsökningsmål i tingsrätterna.

Länsstyrelserna anser sig nämligen ha befogenheten att bestämma att det ska införas sanktionsavgifter i stället för straff vilket står i strid mot myndighetens lagstadgade åligganden.

Det finns ärenden där en och samma djurhållare har tilldömts vite genom förvaltningsrättens avgöranden minst sex gånger på precis samma grunder vid alla tillfällen. Av djurskyddslagen framgår att om ett föreläggande enligt 26 § samma lag överträds ska anmälan till åtal göras. Tilldöms vite ska utpekad person inte ställas till straffansvar.

Länsstyrelserna har utarbetat en praxis där tre förelägganden som oavkortat baseras på Jordbruksverket föreskrifter meddelas med påföljden att ett omhändertagande av djur verkställs och sedan meddelas förbud att ha hand om djur utan en prövning i för ändamålet behörig domstol.

Allt påstås vara i enlighet med djurskyddslagens paragrafer 26, 31:2 och 29:5 sista strofen men är i enlighet med Jordbruksverkets föreskrifter och länsstyrelsernas egna påståenden vilket aldrig håller vid en brottmålsprövning eftersom det finns inget underlag för väckande av åtal. Länsstyrelserna anser därmed att deras åligganden enligt § 24b inte har åsidosatts eftersom hela processen bygger på bagatellartade brister som inte behöver anmälas till åtal.

I med renodlingen av polismyndighetens arbetsuppgifter som medför att länsstyrelserna genom lag från och med den 1 juni 2018 själv ska verkställa sina beslut och administrera omkostnader för omhändertaganden av djur kommer inte ens R:et i rättssäkerhet att finnas kvar inom verksamhetsområdet för djurskydd.

Enskilda har redan berövats alla möjligheter att få rätten till en rättvis rättegång tillgodosedd och djuren har hela tiden ställts helt utom djurskyddslagstiftningen. Bekräftelse på detta är att det finns rikligt med avgöranden från de allmänna förvaltningsdomstolarna att tillgå men det finns väldigt få avgöranden från de allmänna domstolarna i djurskyddsmål.

Vid allmän förvaltningsdomstol gäller fri bevisvärdering vilket innebär att domstolen efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit ska avgöra vad i målet som är bevisat. Inlämnad bevisnings äkthet eller sanningsgrad utreds inte om det inte framkommit skäl att ifrågasätta denna. Prövningen avser om länsstyrelserna har haft fog för de beslut som överklagas. Det vill säga om länsstyrelserna är berättigade enligt djurskyddslagstiftningen att fatta de beslut som överklagas. Handläggningen är skriftlig.

På ren svenska innebär detta att länsstyrelserna kan anklaga vem de vill, för vad de vill, när de vill eftersom anklagelserna inte prövas i de instanser till vilka utpekade djurhållare är hänvisade att överklaga. Myndigheten behöver inte heller bestyrka sina påståenden som genomgående är brottsanklagelser (lagöverträdelser).

Genom länsstyrelsens åligganden enligt djurskyddslagen ska dessa ärenden rätteligen utredas och prövas i för ändamålet behöriga instanser som är polis-och åklagarmyndighet och de allmänna domstolarna som är tingsrätt, hovrätt och högsta domstol. De tar avgöranden enligt brottsbalken och djurskyddslagens straffbestämmelser. Här gäller konkret bevisning som kan bestyrkas genom någon form av dokumentation. Dessvärre är dessa instanser förhindrade att pröva länsstyrelsens beslut som inte faller under straffbestämmelserna då de felaktigt baseras på myndighetsföreskrifter och inte på lag.

Det enda som återstår nu är att länsstyrelserna får bekräftelse på att de bedriver sin verksamhet ”enligt lag” genom införandet av den nya djurskyddslagen som nu är under handläggning. Om ikraftträdandet av den nya djurskyddslagen skulle dröja bekymrar inte länsstyrelserna något nämnvärt eftersom övergången från polismyndigheten till länsstyrelserna redan fastslagits genom lag.

Det kommer därmed att påannonseras från länsstyrelsernas sida att de har skyldighet genom lag att verkställa besluten som de själva har fattat och som baseras på Jordbruksverkets föreskrifter.

%d bloggare gillar detta: