Arkiv | juni, 2014

Galenskapen i Karlstad

24 Jun

Uppdaterat. Först publicerat publicerat torsdag 02 juni 2011 18:13

krävs på miljon

Bakgrunden till omhändertagandet beskrivs av Hans Röös:

”Christina M (ensam djurägare) och hennes medhjälpare och sambo Mikael Sandberg (MS) hade under ett antal år byggt upp en ganska omfattande dikobesättning i Karlstads kommun. De började med några Highland Cattle kor som Christina M (CM) hade blivit vid när hon jobbade som avbytare och besättningen växte sedan ut, men med mer köttrasbetonat inslag.

Highländare utmärker sig inte precis som varandes några snabbväxande köttdjur. En ”brist”? som de delar med många gamla lantraser, fjällkor till exempel. Fordomdags utan tillgång till soja och inriktat på att ta vara på vad den omgivande naturen gav är highländarna anpassade till att söka föda på Skotska höglandets ljunghedar och det fick ta den tid det tog att få kött på benen. Highländare kan se mycket runda ut tack vare den för nötkreatur extremt långhåriga pälsen, men under den döljer sig inte någon modern biffko precis (men ”modern” avel driver dem i den riktningen). Det är bara folk som ska vara magra.

I början av 2000-talet fick CM och SM problem med en highlandko vid kalvningen och det slutade med att kon dog (sådant händer ibland utan att djurägaren förorsakar det uppsåtligen och än mindre njuter utav det), vilket i sin tur ledde till att djurskyddet engagerade sig i deras djurhållning. Och detta engagemang slutade som det brukar när de griper sig an ett fall – nämligen med polisanmälan och åtal. CM och MS dömdes båda till böter (3 000 SEK, sas det, märkligt nog båda eftersom han inte var ägare, förvisso var de sambos och har barn ihop, men ändå!) för som det ansågs oskicklig hantering av olyckshändelsen. Det är inte alltid så lätt att i en pressad situation fatta de beslut som av myndigheten, i efterhand, med facit i hand, anses vara de rätta besluten.

Efter den domen gav CM upp och ville upphöra med djurhållning, men det ville inte MS och det slutade med att hon och barnen flyttade från gården och MS övertog djur och djurhållning själv. Men det var väl inte vad myndigheten (och en del grannar som fikade efter markerna) hade hoppats på varför de började punktbevaka SM. Och som vi vet, som har litet erfarenhet av hur sådant brukar sluta, eftersom det på varje gård finns saker som en illvillig ”myndighet” kan peka på som varande felaktiga och därmed skriva förelägganden om. Dessa samlas på hög och slutligen och med benäget bistånd från länsstyrelsen, leder det ofta till ett djurförbud.

MS fick, som den logiken föreskriver, ett djurförbud i januari 2004 utan att det förelåg några problem med djurhållningen, men kvarnarna hade malt färdigt och nu var det dags. MS sålde då hela besättningen till en, som jag förstår litet äldre granne, bonden Hans Bergendahl (HB), som aldrig haft några anmärkningar mot sin djurhållning och som tyckte det var helt fel att MS hade fått djurförbud.

Med hans erfarenhet och i hans föreställningsvärld kunde det som hänt i CM:s och MS:s besättning hända i vilken besättning som helst, och gör det också utan att det alltid, för att inte säga sällan, kommer till myndigheternas kännedom. Och beroende på vilka som befolkar den myndighet som får sådan kännedom så kan det sluta antingen utan åtgärd eller med ett djurförbud. Det beror så att säga på vilken sida av tärningen som kommer upp just då.

Punktbevakningen övergick nu på HB, vilken även han helt plötsligt befanns ha en mängd tidigare ”oupptäckta” brister i sina förhållanden på gården och man började skicka förelägganden till honom. ”Som vanligt” fattar inte gamla bönder allvaret i den här typen av ”myndighetsutövning”.

– Vadå? så här har jag ju skött det tidigare utan anmärkning vad gör jag nu plötsligt för fel? Vad har det där med djurskydd att göra? osv. HB kände sig påhoppad och förstod inte att han måste överklaga föreläggandena för att de inte skulle användas emot honom med logiken?; eftersom du inte överklagat så betraktas det som ett tyst medgivande!

Efter tre sådana obesvarade förelägganden, som inte blivit ”tillfredsställande” tillrättade har myndigheten rätt att göra ett omhändertagande för att: ”Djuren inte ska behöva lida”. I verkligheten behöver det ju inte ha ett dugg med djurs lidande att göra, det kan t.o.m. vara så att den befintliga lösningen bättre tillfredsställer djurens möjligheter till ”naturligt beteende” (1988:534 §4).

Ofta handlar det om olika uppfattningar mellan en djurskyddsinspektör som gått 10-veckorskursen i Skara och en äldre bonde som haft djur i årtionden och har anpassat sin djurhållning till lokala förutsättningar på gården (”mångfald”!!), vilket dock inte alltid stämmer med vad man kan läsa sig till i regelboken – terrängen och kartan stämmer kanske inte överens!

HB fick, enligt uppgift, fyra förelägganden som han bara kände sig kränkt av och alltså inte besvarade. Och i början av 2005 blev han varnad på skarpen och nu började han inse konsekvensen av sin ”försumlighet” (att inte svara) och fick klargjort för sig att han kunde riskera ett omhändertagande.

I det läget fick han kalla fötter och tyckte att det var bättre att förekomma än att förekommas och såg sig om efter en köpare till djuren. Det fanns en grävmaskinist från Borås (ursprungligen från Dalsland), som hade marker i trakten av Karlstad, Clas Arvidsson (CA). Han hade tidigare jobbat som dräng på Sjöred, vid Åsunden (en av Birgit Th Sparres gårdar, i Gårdarna runt sjön), gården ägdes ett tag av Ingemar Stenmark.

CA har också jobbat som klövvårdare några år så han har goda erfarenheter av djurhållning och längtade tillbaka till livet på landet. Han har aldrig haft några anmärkningar i fråga om djurskötsel – helt ren på det området alltså.
Den 29 mars 2005 köpte CA dikobesättningen av HB och den 20 april hade han ett möte med veterinär och djurskyddet.

Vid det mötet framkom inga anmärkningar eller antydningar om att myndigheten hade några planer på att sabotera affären. Djurskyddet höll dock någon sorts förhör med CA för att försöka kartlägga hans kompetens. Frågorna tyckte CA var så naiva att han närmast kände sig förlöjligad och svarade därmed kanske lite raljant på frågorna utan att förstå att det skulle kunna få men för framtiden.

Hursomhelst djuren hade överförts till CA:s mark och de sköttes utan problem – under den här tiden pågick kalvningarna för fullt i besättningen.
Så helt plötsligt den 14 maj, mitt i betessläppningen, gjordes ett omhändertagande, grundat på föreläggandena mot HB. CA hade ju inte hunnit göra några fel eller få några förelägganden på den korta tid han ägt djuren.

LRF:s Farmartjänst, befolkat av bl.a. grannar som haft ett horn i sidan till MS, tog hand om djurskötseln. Djuren flyttades från gården till ”farmarfolkets” egna gårdar. Nykalvade kor tappade bort sina nyfödda telningar, korparna i karlstadstrakten fick sig några rejäla skrovmål, ett trettiotal ungtjurar skrämdes till skogs och så där fortgick det på känt manér (känt för den med litet inblickar i hur sådan här kan gå till och ofta också går till).

Det verkliga djurplågeriet startade, med andra ord.

Och som, också vanligt, i skydd av det förmenta djurskyddet, så startade omhändertagarnas ockerdebiteringar. För att fånga in de ungtjurar de själva i sin okunnighet om hur man hanterar djur, och därmed i klantighet, skrämt till skogs debiterade man till exempel 100.000 SEK.

För att hålla djuren på sina egna beten debiterade de inblandade 60 SEK om dagen per djur – en fullständigt vettlös summa, med tanke på att det fanns bete på CA:s marker, där djuren omhändertogs, vilka marker sedan sköttes med betesputsare och har så gjorts sedan dess för att inte EU-stöden (det grundläggande arealstödet – ”öppna landskap” – skulle äventyras).

Också om man sätter summan 60 SEK/djur och dag i relation till vad ett växande djur ökar i värde, per dag på bete, så kan den inte betraktas på annat sätt än som ocker.

Jag har sett samtliga fakturor i ärendet, men bara klumpsumman på slaktavräkningarna på djuren. En av omhändertagarna var sonen till en f.d. LRF-ordförande (Sven Tågmark – LRF Sverige = riksnivå) – Henrik Tågmark, som är både fastighetsägare och -mäklare. Han behövde ett antal ungdjur till en gård, som han hade, för att få in den i EU:s stödruljans och där passade omhändertagandet bra. Att både kunna få till EU-bidrag och dessutom få hutlöst bra betalt för detta var ju toppen.

För att hålla ett mindre antal kvigor från den 14 maj till mitten av juli + en kviga till den 10 augusti debiterade han 266.400 SEK. Kvigorna gick därefter till slakt och slaktade sig till ett sammanlagt värde på cirka 70.000 SEK, enligt uppgift (jag har som sagt bara sett en siffra på den sammanlagda slaktintäkten).

Det finns många märkligheter i hanteringen av detta ärende vad avser debiteringar för ”utförda tjänster” – och så brukar det vanligen vara i sådana här fall, där det finns möjlighet att undandra sig offentlig granskning i skydd av djurskyddsstämpeln.

Sammanlagt har omhändertagarna debiterat 2.152 019 SEK (tvåmiljoneretthundrafemtiotvåtusennitton kronor), vilket polisen bara betalar ut, utan att ifrågasätta rimligheten i debiterade summor. Precis som alltid i sådana här fall så sker ingen granskning av rimligheten utav någon sakkunnig person (borde väl åtminstone vara länsstyrelsens uppgift, men som part i målet är naturligtvis inte de heller att lita på). Och den som sedan tvingas betala kalaset får aldrig något tillfälle att se fakturorna och göra några ”anmärkningar ej gjorda inom 8 dagar godkännes ej”.

”Attesterade”? av polisen och betalda anses fakturorna vara godkända även av den Svarte Petter, som tjänstemännen på myndigheten dömt skyldig.
Den som nu myndigheterna anser ska betala kostnaden för omhändertagandet är Clas Arvidsson bara för att han var ägare till djuren när omhändertagandet gjordes, trots att omhändertagandet riktade sig emot Hans Bergendahl. Och trots att CA har ett helt oklanderligt förflutet i fråga om djurhållning. Och han hann inte begå något ”djurplågeri” under de 45 dagar som han förfogade över djuren. Och han är till exempel inte anklagad för att ha agerat bulvan eller något liknande, ingenting sådant har ens antytts, vilket ju annars kanske skulle kunna ge någon sorts legitimitet åt att plundra just honom på ett par miljoner, som växer med ränta på ränta dag för dag.

CA har alltså vägrat att betala för omhändertagandet. Drygt halva summan har myndigheterna lagt beslag på i form av slaktavräkningar, men resterande pengar plus ränta, enligt räntelagen har polisen lämnat över till Kammarkollegiet för indrivning.

P.g.a. CA:s vägran stämde Kammarkollegiet honom till tinget i Borås (hans hemortsadress – jobbat tills vidare – vidare i sin gamla firma som grävmaskinist). En förberedande förhandling har hållits i tingsrätten mellan Kammarkollegiet och CA, som fortsatt vägrat att betala en enda krona.

Kammarkollegiet har varit villigt att pruta ner det resterande belopp (som handlar om miljonen) till 50.000 SEK – ”bara för att få saken ur världen”.
Men som CA (helt riktigt, enligt min åsikt) säger, så skulle det vara att erkänna att det var riktigt att debitera honom för omhändertagandet och det kan han aldrig i livet gå med på, säger han.

Han har inte misskött några djur, han har inte fått några förelägganden, han har och hade inget djurförbud. Han förlorar ju dessutom då den miljon som slaktavräkningarna gett. Och den lär han ju inte få tillbaka utan att stämma staten och en sådan process kan aldrig en medborgare ”ur de lägre klasserna på landsbygden” vinna.

Den 8 september ska ärendet upp i Borås tingsrätt för ett avgörande, men där är det inte frågan om huruvida man verkligen skickat slutfakturan till rätt person utan där handlar det bara om att staten ska ha in de utlägg den gjort till de ockrande LRF:arna i Värmland.

Borde det inte först ha fastställts av en domstol vem som verkligen ska betala fakturorna om de över huvud taget ska betalas, med tanke dels på att omhändertagandet gjordes mot en annan (därtill, vad gäller djurhållning, fläckfri) person än den det ursprungligen var tänkt att rikta sig mot och dels med tanke på det uppenbara ocker som fakturorna är nedsolkade med?

Hur kan sådant här skumraskeri få förekomma, med samhällets goda (onda?) minne i ett land som gör anspråk på att vara en rättsstat?
Nog tycker jag att en myndighet som Kammarkollegiet borde inse att det är rättsvidrigt i att driva in pengar från en i praktiken oskyldig person. Och kanske är det det Kammarkollegiet inser när det är berett att pruta från en miljon till 50.000 SEK. Av det belopp som återstår, som staten inte kunde lägga vantarna på i form av slaktavräkningar.

I den förberedande förhandlingen i Borås tingsrätt ifrågasattes tydligen inte (jag var inte där, hade bara hört ytligt talas om fallet vid den tidpunkten) heller handläggaren där om saker och ”ting” skedde i rätt ordning. Med mina egna erfarenheter (jag säger bara ”Erling Anderssons gamla regel”) från Borås tingsrätt förvånar det mig naturligtvis inte att de underlåter att ställa sig sådana frågor. ”Djurplågare” ska naturligtvis klämmas åt även om de aldrig ens gjort en fluga förnär.

CA kommer inte att gå med på någon ”förlikning” i tingsrätten. Och som jag ser det så är det nödvändigt att han håller på den principen – en förlikning vore ju detsamma som att erkänna att det är han som ska ta skulden för tidigare ägares (HB:s) underlåtenhet att besvara de förelägganden han fick.

Och stämmer det jag sett av handlingarna i ärendet och den genomgång jag fått av CA så skulle jag agerat på samma sätt. Förmodligen kommer tingsrätten ändå att döma honom att betala, vilket leder till ett lika resultatlöst överklagande till hovrätten. När ärendet sedan inte kommer längre (Europadomstolen borde vara en lämplig fortsättning) så tvingas CA att gå under jorden med sina inkomster och staten förlorar en skattebetalare så länge miljonkraven på honom ligger kvar och växer (med diskontot + 8 % är det väl).

Med ett oklanderligt förflutet vad gäller arbete med djur ska man i en rättsstat rimligen inte kunna drabbas av en kostnad på över två miljoner för ett omhändertagande som egentligen var avsett för en annan person och för att man äger djur i 45 dagar (gavs inte ens möjligheten att hålla på längre) utan att under den tiden missköta djuren.”

Boråsaren anser inte att han är ansvarig för kostnaderna, eftersom han ägde djuren så kort tid och att han var omedveten om de tidigare turerna.
– Jag var på länsstyrelsen i Karlstad innan köpet, och då tycker man ju att de kunde ha sagt något, säger han till Borås Tidning.

– Det finns ett köpekontrakt, och han ägde djuren vid den tidpunkten, säger Jessica Ölvestad, jurist vid polisen.

– Det finns bilder från utredningen som jag har sett, och djuren var i förskräckligt skick, säger Jessica Ölvestad.

Det sista är intressant för just i det här fallet är hela omhändertagandet filmat. Titta och bedöm själva! Först kommer en sammanfattning i bilder sedan filmen.

Enligt Hans Röös: Jan Helin var den drivande i den här historien. Det var också han som slog ner Mikael Sandberg när han fotograferade omhändertagandet. Han hade dessutom tumme med polisen i Karlstad, varav någon (ev några) jagade på hans mark och denne Jan Helin hade dessutom hand om skötseln av polisens jakthundar.

  • Kurt

    lör 15 dec 2012 16:09

    Ja detta känns bekant .
    Det är så det går till, har själv erfarenhet.
    Det börja med att valpköpare (janet), ”tyckte” att en valp hon köpt var mager, men kan INTE styrka det med vet,intyg.Inspekt, (emma) som INTE sett valpen , beställde hämtning av hundar från ett pensionat , som hon visste saknade alla tillstånd för sin verksamhet. Sedan kom hon till gården med distrikts vet, (ros-mari) och ”låtsades” besiktiga hundarna, trots att det redan var bestämt att de skulle omhändertas, det var bråttom , förstod senare varför – hämtarna stod i närheten och vänta.
    Polisen, som var med , beordra mig att följa med att titta på nötkreatur 2,5 mil bort .
    Då slog ”RÅNARNA” till , pensionatet , som drevs av 2 fd poliser- trängde sig in i bostad och tog hundar , utan att behörig polis eller lst var närvarande.
    Detta beslut togs av en inspek , ??? , den andre(peter) skrev på EFTER att hundarna
    omhändertagits. Distvet skrev EJ på.??
    När beslutet om omhändertagande kom in
    till polisen för verkställighet, var hundarna redan på pensionatet.
    För detta RåN debiterade de drygt 200 000 kr

    HAR ALDRIG TIDIGARE HÖRT TALATS OM
    ATT RÅNARE VILL HA BETALT FÖR UTFÖRT
    ”ARBETE”.


  • bertil mailto

    tor 02 jun 2011 23:34

    Jag tror inte mina ögon ,är detta sant
    hjälp våran herre
    ska svenska folket behandlas så här
    Snart får ni handla infekterat kött o grönsaker på heltid
    Länsstyrelsen håller på att utplåna svensk näring totalt
    Hur ska ni göra med rävarna,som smittar katter och hundar ,människor med nya bakterien, som är dödlig utgång på,ska de utrotas de också som bonden,djurhållarna är på väg till.
    Att ni inte begriper att vara rädda om de som satsar sitt liv ,hårt arbete till att mätta era munnar , enfald och barnsligheter ,en miljöchef sa att han hade en polismans befogenhet,inte konstigt att de börjar klä ut sig till poliser,miljöcheferna alltså

  • corra mailto

    tor 02 jun 2011 23:11

    Stackars människor,att bli drabbade av länsstyrelsens bulvaner på det där sättet.Det är inte lite pengar de rör sig med. Det här luktar skumt,hur kan länsstyrelsen få plåga djur på detta sätt, att låta djuren ligga i piss o skit vatten,samt utfodra potatis i skiten ,så de stackars djuren ska leta i skiten,inte har de begrip till att byta till rent vatten i karet heller Vad har de för försvar till detta. .Nu är det dags att göra som Italienarna,ta saken i egna händer ,uppror ,hjälp till att få stopp på detta vansinne,som sprättarna,penningutsugarna driver,helt enkelt ,de ska tjäna sig en hacka på vanligt folk,de djuren i filmen fick det betydligt sämre hos länsstyrelsens bödlar,chockad?

  • MF

    tor 02 jun 2011 20:18

    Precis så här går det till i det moderna välfärdssamhället Sverige. Sverige går mot förtryck och diktatur medans övriga världen går mot ökade mänskliga rättigheter. Jag har själv en omfattande erfarenhet av Länsstyrelsens ”djurskyddsarbete”. Och tyvärr verkar jag vara långtifrån ensam om det.

  • solveig

    tor 02 jun 2011 19:58

    FY FAN!
Annonser

Staten som hundhandlare

14 Jun

DSC06638

De flesta svenskar vet nog inte att de är hunduppfödare. Men det är de. För 14 år sedan startades statens hunduppfödning som ett arbetsmarknadsprojekt då regementet i Sollefteå lades ner. Faktum är att svenska skattebetalare har de senaste 10 åren betalat över 400 miljoner kronor för att föda upp tjänstehundar till polisen och försvarsmakten.  För denna summa har producerats ca 100 tjänstehundar dvs en kostnad på en miljon kronor styck per utbildad hund. Av den kostnaden är ca 450.000:- själva hunden, resten är utbildningskostnad. Dessa beräkningar har gjorts av Svenska Kennelklubben och presenteras i tidningen Hundsport nr 6 2014. Man ställer den berättigade frågan: Ska staten överhuvudtaget bedriva hundavel?

Att SKK besvarar den frågan med ”nej” framgår klart av ledaren i samma tidning som dryper av ironi: ”Vi har nu fått till stånd ett förhoppningsvis bra kommande samarbete med alla våra länsstyrelser. Det vill säga länsstyrelsen i Stockholm tycker att SKK med sina 100 kennelkonsulenter kan man klara sig utan, trots regeringens uppmaning till samarbete med djurorganisationerna. Dessutom har vi som vanligt Skåne. Där vet man alltid bäst själva vad som skall göras och vår och SLUs samlade kunskap när det gäller avel och hälsa väger lätt. Men ack, vad betyder professorer och doktorer mot unga entusiastiska djurskyddskonsulenter…”

Sedan ett par år tillbaka är SKK på kollisionskurs med länsstyrelsen i Skåne som gett sig på alla uppfödare av Shar Pei i länet. SKK har ett avelsprogram för rasen som senast reviderats den 14 maj 2014. Detta tar nu länsstyrelsen äran åt sig av.

– Kammarrättens utslag innebär att Sverige nu har en prejudicerande dom. Det är första gången, oss veterligen, där en generell avelsproblematik tagits upp i kammarrätten. Vi planerar att fortsätta med kontroller av andra raser. Vi är medvetna om att det finns hälsoproblem inom hundaveln, säger Linnea Stålhandske.

För att återgå till statens uppfödning av schäfrar (Statens hundtjänstenhet (SHTE) så kan det kanske tyckas att bra tjänstehundar skall få kosta. Men faktum är att färre än 10% av valparna någonsin godkänns. Dvs kvalitén på de uppfödda hundarna är förfärande låg. Dessutom så är 10% av hundarna födda för två år sedan redan avlivade. En del har avlivats för att de gått till attack mot förarna.

Det är svårt för privata företag att konkurrera med skattefinansierad verksamhet. Det gäller också hunduppfödning. Statens valpar placeras hos fodervärdar som får allt betalt. De 90% av hundarna som inte godkänns återgår till fodervärden eller ”säljs till vem som helst för 2.000:-” enligt SKK. Försvarsmakten skriver på sin hemsida: ”Priset beror på hundens mentala och medicinska status och kan variera mellan 0 kronor och några tusenlappar.”

En privatuppfödd valp som inte subventioneras kostar 10-15.000:-. Skillnaden mellan vad en hund värderas till är dock stor. De 86 avelstikar som köpts in har kostat skattebetalarna 13 miljoner kronor dvs i snitt 150.000 per hund. Endast 18 av dem kommer från svenska uppfödare. Det är tydligt att utländsk uppfödning anses både bättre och värdefullare. Deras kasserade valpar är som sagt däremot värdelösa. Vilken annan uppfödare som betedde sig så skulle betraktas som seriös?

Om staten köper hundar av utländska uppfödare är hundarna värdefulla. Och produktionen av schäfervalpar, varav de flesta kasseras, skall utökas till drygt 400 per år. En person som får tillstånd att importera 100 valpar för avsalu ses däremot som ytterligt suspekt och SKK har i stort sett varje ledare 2014 gått till angrepp mot denna person som gör allt lagligt. Utan att ha en aning om hur valparna är uppfödda och av vem, faller SKK till näthatarnas nivå och Nils Erik Åhmansson slänger ur sig att man inte ”har en aning” om valparna ”är rabiesvaccinerade eller tillkommit i en hård inavel”. Varför tror vi svenskar att vi är bäst på allt?

Statens hunduppfödning är alltså en stor förlustaffär. En ännu större förlustaffär för skattebetalarna är den hundhandel som staten i form av länsstyrelser, polis och deras entreprenörer ägnar sig åt. Hundarna betalar man visserligen ingenting för eftersom de helt enkelt tas  från ägarna. Entreprenörer som Djurambulansen i Skåne AB inkasserar i nästa led hundratusentals kronor för uppstallningen. Visst sägs det att det är den ”åtgärden riktar sig mot” som skall betala, men hur många har ett par hundra tusen undanstoppade när polisens faktura kommer? Alltså får skattebetalarna stå även för den notan. Och hundarna då?

mopsar

Upprinnelsen var något helt annat. Polisen kom till lägenheten pga ett bråk och upptäckte hundarna.

DSC06636

Nu finns valpar härifrån till salu på Djurambulansen Facebooksida Upphittade djur.  Dvs hundarna har suttit av över tre månader för 250:- per dag och hund.

 

taxmops

Visserligen lider valparna av demodex men det ordnar sig  nog! Staten, dvs vi, har redan betalat flera gånger mer än vad en sådan hund skulle ha kostat på den osubventionerade marknaden.

I Halland, där polisen har tre avtal med Djurambulansen i Skåne om transport och uppstallning av djur, är lokala djurskyddsorganisationer mycket kritiska till polisens hantering som försämrar för djuren och fördyrar för djurägarna.

Misstro mot polisen

Hundar från Halland transporteras alltså till Höganäs med Djurambulansen i Skåne AB vilket är dyrt och onödigt.  Djurambulansen i Skåne vann upphandlingen då konkurrenten saknade erforderliga tillstånd. Att företaget kör utan yrkestrafiktillstånd tycks polisen i Halland ha missat.

hund halland

För katter är det förödande. Falkenbergs djurskyddsförenings katthem tog 2012 emot 130 katter, varav 70 fick nya hem, 7 kom tillbaka till de gamla ägarna och 14 avlivades.

Det kan jämföras med Djurambulansens siffror för 2011: Av 88 katter som upphittats, vilket är det stora flertalet, eller omhändertagits efter beslut av länsstyrelsen och fakturerats polisen av Djurambulans i Skåne AB mellan den 21/7 och 21/12 2011 var det endast 6 st som överläts dvs ca 7% och en löstes ut av ägaren dvs mindre än 1%. Övriga åkte in ugnen. I genomsnitt satt katterna 7,7 dagar innan de avlivades och kremerades. Varje katt kostade staten i genomsnitt 2.884:- och totalt fakturerades polisen 253.831:- för dessa katter.

I SOU 2010:21 ”Bättre marknad för tjänstehundar” konstateras:

”När stat och kommuner köper och säljer varor eller tjänster gör de det med andra förutsättningar än privata aktörer. För att undvika orättvis konkurrens mellan privat och offentlig näringsverksamhet och för att se till att skattepengar används effektivt, finns lagar som styr offentlig näringsverksamhet. Olika lagar styr hur staten och kommuner ska göra när de driver näringsverksamhet.
• Som köpare ska de offentliga aktörerna följa lagen om offentlig upphandling.
• Som säljare ska de offentliga aktörerna följa konkurrenslagen.
• Som stödjare av privata företag ska staten och kommuner följa
såväl svenska som EU:s regler om statsstöd.”

Det här gäller givetvis också länsstyrelsens och polisens hantering av omhändertagna djur.

Ett tillägg i konkurrenslagen som gäller från 1 januari 2010 ska hindra
ojust konkurrens mellan offentliga och privata företag.  Det ger Konkurrensverket möjlighet att ingripa när staten och kommuner i sin säljverksamhet snedvrider en effektiv konkurrens på marknaden eller hämmar förekomsten eller utvecklingen av konkurrens.

Utredaren skriver om Försvarsmaktens uppfödning av schäfrar:

”Antalet producerade valpar överstiger således flerfaldigt det egna behovet, även med hänsyn tagen till att inte alla valpar i en kull är lämpliga som tjänstehundar. Försvarsmakten blir därmed den största säljaren av hundar i detta marknadssegment. Priset som tas utför hundarna, särskilt vid försäljning till andra myndigheter, är så lågt att det är av dumpingkaraktär. Detta pressar priset för andra uppfödare.
Slutligen konkurrerar Försvarsmakten om fodervärdar för valpar vilket gör det svårare för privata uppfödare att hitta fodervärdar att placera sina valpar hos.”

”Rent principiellt skiljer sig inte hunduppfödning från annat företagande.
Det allra viktigaste för en företagare är att få avsättning för sin produkt till ett pris som medger fortsatt verksamhet.”

”Detta snedvrider konkurrensen. Försvarsmakten bör omedelbart upphöra med denna prissättningsmodell. De hundar som avyttras ska säljas till ett marknadspris oavsett vem som är köpare.”

”I och med tillägget till konkurrenslagen som trädde i kraft 1 januari 2010 är det till och med tveksamt om uppfödningen och försäljningen av hundar som den sker i dag skulle klara en lagprövning”.

%d bloggare gillar detta: