I jakten på att bekämpa klimatförändringar har vi öppnat för en ny era inom lantbruket, där kor och deras matsmältning ses som ett tekniskt problem som ska lösas med kemiska verktyg. Fodertillskottet Bovaer (med den aktiva substansen 3-NOP) hyllas som ett genombrott för att minska kornas metanutsläpp. Men bakom de ”gröna” löftena döljer sig en djupt oroväckande verklighet: ett massivt, oönskat djurförsök som utspelar sig på våra mjölkgårdar, och som kan strida mot både vetenskap, sunt förnuft och djurskyddslagens kärna.
Naturens mästerverk korrigeras med kemikalier
Kornas matsmältning är inte skapad av människor. Det är ett resultat av miljontals år av evolution, ett perfekt anpassat samspel mellan djuret och biljoner mikroorganismer i våmmen. Denna symbios tillåter kon att omvandla för oss människor oätlig växtbiomassa till näringsrik mjölk och kött. Processen inkluderar produktionen av metan, en naturlig del av detta biologiska kretslopp.
Att nu se denna uråldriga, naturliga process som ett tekniskt problem som kräver en kemisk ”lösning” är en form av förmätenhet som varken tar hänsyn till biologins komplexitet eller djurets välfärd. Som debattören Gunnar Rundgren skriver i Svenska Dagbladet är tanken ”trippelfel”. Det första felet, enligt honom, är att missförstå syftet med denna symbios: ”Om det inte hade varit ändamålsenligt hade detta helt säkert inte överlevt det naturliga urvalet.”
När vi ger kon ett kemiskt tillskott som kräver att bönder bär andningsskydd och skyddshandskar vid hantering, måste vi fråga oss: Är detta verkligen ”lämpligt foder” enligt djurskyddslagens anda? Lagen (Djurskyddslagen 1 §) säger att ”Djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom.” Att medvetet introducera en kemikalie i djurets mest fundamentala biologiska process, med kända risker för vomförlamming och andra allvarliga hälsoproblem, som rapporterats från Danmark, kan knappast anses vara att ”behandla dem väl”.
Ett storskaligt djurförsök i förklädnad
Med Bovaers införande har svenska mjölkkor, mot sin vilja, blivit deltagare i ett av historiens största djurförsök. Djurskyddslagen har strikta bestämmelser om djurförsök, som kräver etisk prövning och att lidande motiveras av ett övergripande vetenskapligt syfte. Här sker en massiv exponering av en hel population för en kemisk substans utan nytta för djuret, och med oklar långtidseffekt på deras hälsa och välbefinnande.
Detta är ett försök som skulle vara otänkbart i en kontrollerad laboratoriemiljö på samma skala. Ändå accepterar vi det när det säljs in under paraplyet ”klimataktion”. Om en enskild djurägare, som den i Skåne som fick djurförbud, hade utsatt sina djur för motsvarande risker utan godkännande, hade samhällets reaktion varit omedelbar och hård. När det görs systematiskt av en hel industri, under skylten av hållbarhet, tycks reglerna plötsligt bli flexibla eller ”follow the money”
En helt försumbar klimatpåverkan och en historisk spegel
Klimatnyttan av att tvinga fram detta på svenska kor är mycket tveksam. Som Rundgren påpekar är metanutsläppen från idisslare i grunden naturliga och har varit det i årmiljoner. De svenska kornas metanutsläpp idag är inte högre än på 1800-talet. Globalt sett är tamdjurens utsläpp i samma storleksordning som de utsläpp som orsakades av de vilda djur de i många avseenden ersatte.
Tänk på de 60 miljoner bisonoxar som en gång strövade över Nordamerikas slätter. De var, precis som våra kor, idisslare som producerade metan. Hela ekosystemet var anpassat efter deras närvaro. Deras närapå utrotning på 1800-talet var en ekologisk katastrof, inte en klimatframgång. Att nu försöka ”fixa” den metanproduktion som är en del av idisslarnas väsen är att missförstå både naturens kretslopp och historien.
Dessutom har antalet kor i Sverige minskat dramatiskt. Enligt Jordbruksverket fanns det 2024 bara 1,4 miljoner kor kvar i Sverige. Sedan 1938 har antalet nötkreatur minskat med 54% sedan toppen på 1930-talet. Den svenska mjölkproduktionen upprätthålls av allt färre, men mer effektiva, djur. Fokus borde ligga på att stödja en hållbar, hälsosam och naturnära djurhållning, inte på att kemiskt manipulera de djur som är kvar.
Slutsats: Välj vägen tillbaka till naturen
Införandet av Bovaer är ett farligt paradigmskifte. Det flyttar fokus från de verkliga utmaningarna i jordbruket – som biologisk mångfald, brutna näringskretslopp och beroende av fossila bränslen – till en snäv teknisk ”quick fix” som sätter djurens hälsa och vårt eget förtroende för maten på spel.
Istället för att försöka korrigera miljontals år av evolution med kemikalier, borde vi omfamna visheten i naturens egna system. Vi borde satsa på uthålliga fodermedel, ett förbättrat betesutnyttjande och en djurhållning som respekterar djurets naturliga beteende och fysiologi. Låt oss inte i en välment, men felriktad, klimatpanik skapa ett nytt, stort djurskyddsproblem. Låt korna vara kor, inte kemiska reaktorer i ett experiment vi inte förstår konsekvenserna av.
Medförfattare Michael Richter
Astrids miljö- och samhällsblogg 