Tag Archives: djurskydd

Dysfunktionellt djurskydd på överårig myndighet

12 Nov

Bäst-före-datum har sedan länge gått ut för Sveriges länsstyrelser som inrättades 1634 med landshövdingar som kungens befallningshavare. Från att ha haft som uppgift att övervaka fogdarna har länsstyrelserna gått till att övervaka, döma och straffa folket.

Ytterligare en funktion lades till många andra då länsstyrelserna tog över djurskyddskontrollen från kommunerna den 1 januari 2009. Intentionen med omorganisationen var nog god. Det hävdades att djurskyddet skulle bli mer likvärdigt över landet och rättssäkert. Så kunde det ha blivit om man följt EUs kontrollförordning 882/2004 (nu ersatt av 2017/625) som tillkom för att medborgarna skulle få säkra livsmedel. Vem minns inte kadaverdebatten, galna-ko-sjukan och hästköttsskandalen?

En rad dåliga beslut vid omläggningen, töjbar lagstiftning och maktkoncentration till länsstyrelserna har i stället, sett i backspegeln, lett till minskad rättssäkerhet, personliga katastrofer och ett igenväxande landskap.

Första misstaget var att erbjuda alla inspektörer som innehaft minst halvtidstjänst på kommunerna så kallad arbetsövergång i stället för att utlysa tjänsterna med EUs kompetenskrav. Låg kompetens och mycket makt är en dålig kombination. I Skåne startade övertagandet i stor turbulens med chefer som mobbades ut av inspektörerna. 2011 krävde internrevisorn Håkan Malmer att planerade kontroller måste komma igång. Han skrev: ”Vid länsstyrelsen bedrivs idag praktiskt taget ingen planerad kontrollverksamhet utan beslut om inspektioner grundar sig i allt väsentligt på anonyma anmälningar”. Det har fortsatt så och råden tog man inte till sig. Rapporten har plockats bort från länsstyrelsens hemsida men du kan ladda ner den här.

Det andra misstaget var att Sveriges ambition utökades från att kontrollera livsmedelsproducerande djur, som det var tänkt, till att omfatta alla djur. (Sverige vill vara bäst i allt, även om det är bakifrån.) Detta i kombination med att verksamheten redan från början styrdes efter anmälningar från allmänheten i stället för planerade kontroller. För en del länsstyrelser innebar det att det tog flera år innan de lagstadgade kontrollerna ens kom igång.

I Södermanland gjordes inte en enda kontroll på länets 120 grisgårdar under 2009.  ”Man kunde gå tillbaka till att kommunerna fick sköta sällskapsdjuren och att länsstyrelsen tog hand om produktionsdjuren”, tyckte nötköttsproducenten Kjell Johansson i Jönåker. Det har ingen lyssnat på under de nio år som gått. Sällskapdjur utgör de lågt hängande frukterna och att kontrollera en katt ger samma pinne som att kontrollera en grisgård men är mycket enklare och bjuder mindre motstånd.

Det tredje misstaget var att efter omläggningen infördes rutinen att inspektörerna skulle åka i par. I ett slag halverades därför den tillgängliga tiden för kontroller. Anledningen skulle vara säkerheten för inspektörerna. Varför alla bönder blev livsfarliga över en natt är en gåta.

Rättssäkerheten har minskat av flera anledningar:

Före 2009 kunde djurägare och bönder överklaga beslut från kommunerna till länsstyrelsen.  En överklagandeinstans föll sålunda bort 2009.

Djurägaren/bonden hänvisas till att överklaga besluten i förvaltningsdomstol där bevisbördan, enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer, anses vila på den enskilda, samt att det inte finns någon rätt till offentlig försvarare. Detta till skillnad till om han/hon blir åtalsanmäld vilket är ett måste enligt §24b djurskyddslagen då länsstyrelsen anklagar någon för att begått lagbrott. Då hamnar prövningen i tingsrätt där åklagaren har bevisbördan och ska visa ”bortom rimligt tvivel” att bonden brutit mot lagen. Att det är väldigt svårt för en enskild att vinna i förvaltningsrätten visar statistiken. Under 2016 fick exempelvis Förvaltningsrätten i Malmö in 107 mål gällande tillämpning av djurskyddslagen. Av dessa fick 13 stycken utfallet ändrat eller delvis ändrat dvs endast ca 12%. Det kan jämföras med att 70% av åtalsanmälningarna till åklagare inte leder till någon lagföring (hela landet 2011).

Länsstyrelserna har successivt gått från att vara kontrollanter till att också vara förundersökningsledare, domare och verkställare av straffen. Allt i ett så att säga. Den första juni 2018 övertas även polisens uppgifter med att verkställa beslut om att omhänderta och sälja djur.

Som djurskyddslagen är skriven ska ett lidande djur tas omhand, vilket rimligen ingen kan invända mot. Men numera konfiskeras hela kreatursbesättningar, hästföretag och kennlar värda miljonbelopp. Djuren säljs långt under marknadsvärdet, avlivas eller skänks till uppstallaren. Därmed urholkas äganderätten. Det här sker före den eventuella rättsliga prövningen och är alltså irreversibelt.

Viten sätts också som är oproportionerligt höga. Ett aktuellt ärende nu är nedläggningskravet mot landets största turridningsföretag där hot om vite satts till en halv miljon kronor för varje kontroll det finns för många hästar, på grund av att ägaren tillfälligt överskridit antalet hästar i förhållande till vad företaget har länsstyrelsens tillstånd till, utan att det finns några misskötta djur. Det kan jämföras med kränkningsersättningen som utdöms efter en brottdom för rån med vapen ca 10-15.000 kr eller mordförsök 100.000 kr.

Djurskyddslagen har skärpts i omgångar från att djur ”får” tas om hand till ”ska”. Det har ökat antalet omhändertaganden. Länsstyrelsen ska också besluta om vad som ska ske med djuren.  Tidsglappet, som kan uppgå till en eller flera månader, mellan de två besluten utnyttjas av företag för att tjäna ofantliga pengar på djuren medan de stallas upp. Tidigare hölls auktion på gården och djur utan ekonomiskt värde som höns, nackades på gården. Numera ”stallar man upp” även råttor och möss! Med betalning per individ förstår man lätt affärsidén.

Allt sunt förnuft tycks ha lämnat myndigheterna. I Halland omhändertogs 80 tamråttor efter länsstyrelsebeslut för ett par år sedan. Rimligen borde de avlivats direkt eller skänkts till någon förening eftersom de saknade värde. Men polisen ringde Djurambulansen i Skåne. Fakturan landade på hisnande 328 375 kronor. Det är ett krav som skickas vidare till djurägaren. Kan denne inte betala så får staten, det vill säga skattebetalarna, ta räkningen. Tjänstemännen är ansvarsbefriade både när det gäller samhällsekonomi och följder för männniskor.

Inspektörerna backas upp av jurister och länsveterinärer som varken träffar djur eller djurägare. Privatpersoner, som inte själva får komma till tals, hängs ut i lokalpressen som djurplågare utan att vara det. Den som dristar sig till att kritisera förfaringssättet eller besluten skräms till tystnad på vanligt politiskt korrekt vis genom att beskyllas för att stödja djurplågare och vilja försämra djurskyddet. Vem vill inte att djur ska ha det bra? Den politiker som är kritisk mot hur djurskyddslagen tolkas är en död politiker.

Det finns snart inga småbönder kvar och med dem har många växt- och djurarter försvunnit. Det är inte lupinernas fel som länsstyrelserna vill få oss att tro. Astrid Lindgren kunde inte ana att djurskyddslagen, som var hennes ”80-årspresent” från Ingvar Carlsson, också skulle komma att användas till allt möjligt som inte har ett dyft med djurskydd att göra! Att anmäla någon man har en tvist med till länsstyrelsen har blivit mycket populärt. Det var knappast lagstiftarens syfte. Av alla de inspektioner som länsstyrelsen gör efter anmälningar från privatpersoner var 70 %, helt obefogade i Örebro län.

Sveriges djurägare och bönder är värda ett bättre och rättssäkrare djurskydd. Det sker lämpligen genom att bygga en helt ny lokal organisation från grunden enligt EUs normer. Länsstyrelserna gör sig bäst i framtidens historieböcker.

Annonser

Sanning och konsekvens

30 Maj

Den här filmen skulle ha visats för ca 10 år sedan. Med tanke på vilka konsekvenser det fått när journalister avslöjat den ena skandalen efter den andra såsom fallet Thomas Quick och nu senast fallet Kevin där målet varit ett annat än rättvisa, kan man spekulera i om vi haft en bättre rättssäkerhet för djurägare nu om den hade visats då. Det är troligt. Sverige försöker framstå som världsbäst på allting. Så upprätthålls den politiskt korrekta mediebilden av ”världens bästa djurskydd” som resulterat i världens lägsta självförsörjning av livsmedel, plågade och ruinerade djurägare, rika uppstallare och döda djur. Så var det order från ”högre ort” eller helt enkelt LRF? Se även tidigare artikel.

Sanning är något som det är ont om i det svenska djurskyddet som framgår av filmen. Anmälarna ljuger för uppmärksamhet, djurskyddsinspektörer ljuger för makt, omhändertagare ljuger för pengar. Dessvärre ljuger också rättsväsendet och dömer utifrån såväl obefintlig kunskap som obefintligt lagstöd. Konsekvenserna får djur och djurägare ta. Hans Röös fjällkor gör ett stort landskapsvårdande arbete. Det skulle man kunna tro uppskattas av samhället.
Adam Bergner, handläggare på länsstyrelsens (sic!) naturvårdsenhet, vill gärna slå ett slag för naturbetesmarker med tanke på den annalkande biologiska mångfaldens dag. Dessa marker med en mångfald av växter och djur är idag hotade.
– Sådana här naturbetesmarker är på tillbakagång på grund av att småjordbruken försvinner och antalet betesdjur minskar. Idag återstår bara en tiondel av de naturbetesmarker som fanns för 100 år sedan.
 Men icke sa Nicke. (Nicke Nordmark var för övrigt den som stoppade filmen från att visas).  Hans Röös drabbades hårt ekonomiskt trots välmående djur. Förutom en saftig räkning på 41.766 kr från LRF för nio dagars daglig tillsyn av Maskinringen dömdes han 2005 ”för ringa brottslighet” för att inte ha haft ”kalvgömmor” och för att korna inte stallats in när dygnsmedeltemperaturen sjönk under +10 grader! 
 
Absurditeterna bara fortsatte: Dagsböterna på 22.400 kr baserades inte på hans inkomst utan på taxeringsvärdet på fastigheten, vad är det för jävla skämt, till exempel. P.g.a. ”omhändertagandet” tvingades han sälja korna och förlorade därmed EU-stöden och hans inkomst blev bara 7.000 kr (för hela året alltså), vilket ”dagsböterna” borde ha baserats på.
 
Sedan dess har omhändertagandeindustrin utvecklats betydligt och nu lär knappast någon tillåtas sälja sina egna djur efter ett omhändertagande. Hans  Röös lyckades t.o.m. upprätta ett skriftligt avtal, med miljöskyddsnämnden, om att själv få sköta djuren under ”omhändertagandet” tills länsstyrelsen avgjort djurskyddsinspektörens begäran om djurförbud. Men det avtalet bröts alltså av LRF. Den ”omhändertagandeindustri”, som förövrigt i rask takt sågar av den gren den själv sitter på, är landets mest lönsamma djurhållning. Lika lönsamt och politiskt korrekt som att ta hand om barn och flyktingar.
 
Liksom alla som försöker få upp ögonen på beslutsfattare och allmänhet kontaktas även Hans Röös av förtvivlade djurägare och bönder. Han berättar:
”En person från Ångermanland ringde mig för flera år sedan och bad om råd i ett ligghallsärende. Han hade med mycken möda baxat sig fram, med sina 40 mjölkkor genom åren, ständigt påpassad av djurskyddet, men hittills klarat sig, vilket dock gått hårt åt hans ekonomi. Det var han och hans bror som ägde fastigheten och skötte djuren, men hans bror var av mindre motståndskraftigt virke och tog till bössan och sköt sig för pannan.
 
Den överlevande brodern kontaktade mig sedan än en gång för några år sedan angående en kompis  som hade problem med djurskyddet och som jag engagerade mig en hel del i. Var bl.a. på hans rättegång i Sundsvall. Ombyggnad av ladugården utlöste det ärendet, p.g.a. att han under byggtiden hjälpte sig fram med provisoriska lösningar, där inte alla mått stämde med regelboken.
 
Han fick förstås djurförbud, men drev då verksamheten vidare med bulvan, mjölkade själv korna kl. 6 på morgonen” då är det knappast är någon risk att det är några inspektörer i farten! Den som mjölkade på kvällen var av mindre motståndskraftigt virke och sköt sig med en slaktpistol.”
 
Konsekvenserna är som synes ofta irreversibla för både djur, bönder och landskap. Men man saknar som sagt inte kon förrän båset är tomt. Att korna i fortsättningen står utomlands hjälper oss föga och självförsörjning, vad är det?
 
Hans Röös konstaterar:
”Sedan Djurskyddslagen 1988:534 infördes har det trots allt ibland förekommit inslag i media om att det utvecklats en del avarter inom djurskyddstillsynen, och att där råder brist på rättssäkerhet för djurägare. Men den typen av inslag har haft svårt att finna medieutrymme, som den här filmen, till exempel. Inslag som däremot förskönar bilden av ”världens bästa djurskydd” har det funnits gott om i media.
Min erfarenhet från samtal med politiker och myndighetspersoner, som har makt att rätta till sådana missförhållanden, är att kunskapen, om hur rättssäkerheten för djurägare gröpts ur, är större än man, p.g.a. den tystnad som råder från det hållet, kan tro. Kan tystnaden från politiskt håll bero på att ingen vågar beröra problemet av rädsla för att anklagas för att vilja försämra ”världens bästa djurskydd”? Eller vad beror det på att ingen politiker öppet tycks vilja erkänna att här finns problem, inte minst då rättssäkerhetsproblem för djurägarna?
 
De mest remarkabla fallen tycks drabba människor som på något sätt sticker ut från mängden och som saknar inflytelserika kontakter. Sådana som, till exempel, småbrukaren och rävfarmaren Birger Aldebert i Vimmerby som redan 1997 fick sina rävar omhändertagna och belades med djurförbud. Inte för att han misskötte sina rävar utan för att han gick klädd i, till arbetskläder återanvända, rutiga gabardinbyxor, smutsig skjorta, hade skäggstubb och för att det var svank på husets takås.
 
För något år sedan var det en djurskyddskontrollant i Skåne som i en tidningsintervju uttalade att man inte behövde titta på djuren när man kom till en gård. Saken var avgjord redan när man såg i vilket skick husen befann sig. 
 
I dag uppmanas folk att starta företag även om de fyllt 70 och jobba åtminstone till 75. Birger hade redan ett företag, men tvingades sluta vid 68. En kränkande sorti och oförskyllt stämplad som djurplågare. Hästmannen, kokvinnorna, Goth-Bertil, m.fl. kan väl just hänföras till Birger Aldeberts kategori. Byråkratin, politiken och makten känner sig uppenbarligen hotade av sådana normbrytare.
 
Exemplen på djurägare som drabbats orimligt hårt för bagatellartade förseelser, förseelser som inte ens haft med djurs välbefinnande att göra, men ändå kategoriserats som djurskyddsproblem, kan göras oändligt lång och ökar i antal dag för dag. Om ingenting görs för att rätta till bristen på sunt förnuft, bristen på rättssäkerhet och bristen på mänskliga rättigheter, brister som i dag  florerar vid tillämpningen av djurskyddslagen, så lär avvecklingen av djurhållningen, inte minst den landskapsvårdande, gå ännu fortare än vad den gör i dag.”

Ladda ner och läs hela boken HÄR! Den tar upp flera avskräckande djurärenden tillika fallen i filmen.

Allt som svenska folket inte får prata om

18 Jul

DSC06296I Sverige är många samhällsfrågor tabu att diskutera öppet. Det gäller speciellt om åsikterna går emot makthavarnas fastslagna linje. Nu har boken Kluvet Land (Anders Bockgård red.) kommit som luftar allt det som PK media anser oberörbart. Kritisera den misslyckade invandringspolitiken och du är rasist, kritisera ”världens bästa djurskydd” och du är djurplågare.

Första kapitlet om det totalhavererade skånska djurskyddet har skrivits av bloggaren och lantbruksskribenten Per-Ola Olsson som drabbats hårt av okunniga och illvilliga inspektörer och ett sovande rättsväsende.

Jag känner så väl igen mina egna reaktioner i hans beskrivning av det trauma som äter sig in i kroppen och står utanför medvetandets kontroll:

”I skrivande stund är det mer än tre år sedan mina djur blev hämtade. Aversionerna mot att hämta in posten har börjat lätta. Det tar fortfarande emot, men det går i alla fall bättre. Jag får fortfarande pulshöjning när det ringer ett okänt eller dolt nummer. Jag mår fortfarande bättre på helger än på vardagar. Jag går fortfarande och är rädd för inspektion och vad som skall komma med posten. Trots att jag inte har några djur. Igår när jag satt och skrev rullade en polisbil förbi här. Det är förvisso inte konstigt att de är ute och kör, men jag kom fullständigt av mig. Jag blev så nervös att jag körde ner till kyrkan där polisen och inspektörerna brukade möta upp inför inspektion hos mig och tittade. Jag fick inget mer gjort den dagen. Skall det vara så i en rättsstat?”

Duon Hansson & Stenbergs härjningar kan också jag skriva under på. Det var nämligen jag som var det andra punktmarkerade hatobjektet som utsattes för dem och deras polisutklädde chefs skämtlynne den 3 mars 2011 och som Per-Ola refererar till. Den 4 mars stod de på Per-Olas gård.

Den minst sagt infekterade vargfrågan analyseras grundligt ur ett historiskt perspektiv av Karl Danielsson. Åsa Nilsson Vallenberg, själv same, berättar om konflikter både inom den samisk befolkningen och det omgivande samhället. Martin Moraeus skriver om äganderätten och vad som händer om äganderätten inte kan försvaras.

Dessa och många fler brännande ämnen behandlas befriande friskt i denna bok. Läs den!

När bonden inte orkar längre

8 Maj

Bjarne Lembke är legitimerad läkare, lantbrukare och föreläsare. Under 80-talet startade och drev han Lantbrukshälsan. Han har reagerat på hur lantbrukare och djurägare med naturbeten påverkas av kontrollverksamheten. Den utgör en väsentlig stressfaktor och många han talat med mår dåligt inte bara för att de fått begränsningar och återbetalningskrav. Kontrollanternas syn på natur och naturmiljö skiljer sig också väsentligt från deras egen som präglas av att leva i och med naturen.

Under en sommar har Bjarne Lembke ägnat sig åt att fotografera livet i betesrator och tagit över 500 bilder på det djurliv som han kallar för sina betesdjur. Han pekar på att det talas mycket om minskningen av humlor och vildbin i naturen och de katastrofala följder som en minskad pollinering medför.

DSC00574Jordbrukarna tvingas ansa all mark så att de naturliga livsbetingelserna försvinner för dessa insekter. Han besiktigade en betesmark där brukaren, under hot om återbetalning retroaktivt för fem år, varit ute och slagit starrgräs. Resultatet blev fula hjulspår och en död mark där det veckan innan myllrat av fjärilar, humlor, sländor, skalbaggar, flugor och andra djur.

DSC00561Den ständigt intensivare kontrollverksamheten, som använder konstlade miljöparametrar, håller på att ersätta torka och regn som den allvarligaste stressfaktorn för lantbrukarna. Arne Lembke får ständigt höra av lantbrukarna att ”jag orkar inte längre”! Vem skall sen ta hand om vår kulturmiljö?

Uppdrag att göra livet enklare?

7 Maj

Denneberg

Leif Denneberg utnämndes den 14 juni  2012 till generaldirektör på Jordbruksverket. Samma dag skrev han på Jordbruksverkets hemsida:

– En grundläggande filosofi hos mig är att människor i grunden vill göra rätt och att myndigheter har ett viktigt uppdrag i att göra livet enklare för människor och företag. Jag vill även i fortsättningen ha ett stort fokus på att främja ett uthålligt företagande på landsbygden genom att åstadkomma förenklingar och att människor verkligen upplever att det blir enklare, menar han.

Två år senare är det verkligen dags att leverera!

Michael Kierkegaard skriver till Leif Denneberg den 3 maj 2014:

Jag har skrivit till dig förut med anledning av hur djurskyddsverksamheten fungerar. Om jag kommer ihåg rätt så handlade det senast om hur brett spektrum av skaderisker som finns.

Jag utbildade mig en gång i tiden till civ.ing., kemilinjen på KTH. Min och Ewas resa med Lst´s djurskyddsverksamhet har varit en obehaglig Kafka-liknande upplevelse. Med min bakgrund är det en självklarhet att ett komplext av människan konstruerat system inte kan fungera i en föränderlig omvärld utan ett tillräckligt antal styr- och reglerkretsar. Hur många av dessa som behövs är minst lika många som antalet kritiska driftsparametrar som måste hållas tillräckligt konstanta. Nästa knepiga steg i teknikens värld är att klargöra om systemet i sitt ihopkopplade skick kommer att vara stabilt. Detta kräver en analys av hela systemets dynamiska egenskaper.

I höstas utmanade jag Helena Kättström om att jag skulle få leverera en systemkritisk betraktelse från ett brukare/klient perspektiv. Hon vågade inte och hävdade att det fanns en heltäckande rad av ämnesområden etc.

Jag vill hävda att djurskyddsverksamheten är ett instabilt system.

De mest uppenbara skälen för detta påstående är:

Djurskyddslagen hävdas stipulera en miniminivå och det skall vara bättre. Vem bestämmer hur mycket bättre? Såvitt jag kan förstå är det den individuella djurskyddskontrollanten. (Total rättslöshet blir slutpunkten.)

Djurskyddskontrollanter har rätt att beordra polisen att bereda tillträde till den privata bostaden enbart baserat på hans/hennes önskan att kontrollera innehållet i bostaden. Kontrollen omfattar tagandet av fotografier. Dessa ingår sedan självfallet i kontrollrapporten,  som är en offentlig handling.

Bokstavligt talat vad som helst kan rubriceras som skaderisk i kontrollrapporten och enligt kontrollantens bedömning vara av ”väsentlig betydelse ur djurskyddssynpunkt”. Länsstyrelsen, Lst, kan besluta om omhändertagande av friska välmående djur baserat på en djurskyddskontrollants påstående om kvarstående brister från tidigare kontroller utan att offret får tillfälle att yttra sig.

Byråkratens svar på invändningar av ovanstående natur är sannolikt att offret kan överklaga till förvaltningsdomstolen och få sin sak prövad där. Detta är ett hån mot offret. Visa mig den förvaltningsdomstol som besitter kompetens inom djurskyddsområdet förutom vilka paragrafer som Lst brukar använda. Förvaltningsdomstolen bör i detta sammanhang betecknas som ett stämpelkontor för Lst. Vi har alla betalat för verksamheten på Lst och förvaltningsdomstolen och offret måste ur egen ficka försöka att få hjälp mot denna uppställning på ”motsatta sidan”.

Denna förkrossande obalans i systemet utgör själva grundvalen för att djurskyddskontrollanterna kan utveckla en rent fascistoid kultur. Sannolikheten för att djurskyddskontrollantens påståenden blir granskade av en inom området kompetent instans är helt försumbar. T. ex. undandrager sig länsveterinärer granskning av Veterinära  Ansvarsnämnden genom att hävda att deras bedömningar inte är gjorda i klinisk verksamhet. Med fascistoid kultur menar jag att djurskyddskontrollanterna kan odla en självbild av att vara en elit som vet bättre än alla andra och ser lagen som ett avstamp för att genomdriva sin personliga idealbild av djurhållning.

I teknikerns ord: Ett komplext system utan fungerande styr- och reglerkretsar kommer att haverera.

Hur kommer djurskyddsverksamheten att haverera?

Den har i en mening redan gjort det eftersom den lever i ett okontrollerat tillstånd i dag. Ett haveri skulle kunna bli att systemet driver någon över gränsen så att denne bestämmer sig för att ta med sig den som har krossat ett liv så grundligt att det inte är värt att leva. Ett annat haveri skulle kunna bli att någon domstol på allvar tager tag i de olagligheter som pågår. T.ex. genom att börja åtgärda de Lst som uppenbarligen utmärker sig

Vi får väl se vad det lider.

De gladaste djuren är nog de som har någon som kliar dem mellan öronen

18 Jan

anders thelinBilden mötet i Hässleholm den 11 mars 2011. Jag längst till vänster, Guy Allan Svensson och Anders Thelin.

Publicerat fredag 18 mars 2011 11:10

Anders Thelin är läkare, forskare i arbetsmiljön på lantbruk och bönders hälsa, orädd debattör, obekväm och besvärlig i sin åsikt att dagens djurskydd leder till att friska djur avlivas pga avvikelser från paragrafer och småskaliga djurägare utsätts för ren häxjakt. Inom djurindustrin pågår allt som vanligt. För där är det lätt att uppfylla alla bestämmelser om mått och ventilation. Djur dör dagligen för att konsumenten skall få så billigt kött som möjligt men det spelar ingen roll eftersom allt är godkänt och lagligt.

Anders Thelin säger så här:

”Det kommer att ta tid innan hetsen mot djurhållare ebbar ut. Och under resans gång kommer många människor att bli skadade och somliga får men för livet. Det är intressant att jämföra med andra processer i samhället som gått snett. Fantasierna om , processerna mot och avrättningarna av de s k häxorna på 1600-talet var en sådan dyster samhällsprocess. (Läs boken Gud i Sverige ss 236 ff av Göran Hägg!) Det finns likheter med dagens verklighet. Anonyma anmälningar. Tillslag i första hand mot dem som hade små möjligheter att försvara sig, sällan mot lokalsamhällets ledande personer, fabricerade anklagelser, myndighetspersoner som uppmanar till anmälningar, ointresse för fakta. Det hela tog inte slut förrän galenskapen blivit helt absurd ungefär som i Bjugn i Norge där för ett 20-tal år sedan till slut nästa alla vuxna män var under polisens utredning för övergrepp mot barn.

Steriliseringarna under 1900-talet var en annan process med vissa likheter. Också i detta fall gav man sig på dem som hade svårt att försvara sig. Verksamheten byggde på föreställningar som så småningom visade sig sakna solitt vetenskapligt stöd. Anmälningar och anklagelser som inte utreddes sakligt o s v.

Det är märkligt att folk inte hör vad man säger. Jag har aldrig påstått att djurskyddsinspektörer är nazister eller kommunister. Inte heller har jag placerat dem i DDR. Däremot hävdar jag att många som vill försvara byråkratins och myndigheternas ingrepp (övergrepp) ofta hävdar att de bara följer lagen. Som om det befriar någon från att tänka själv. Detta var ett av problemen i Tyskland på 30-talet — vanliga snälla tyskar hävdade att de bara följde lagen. Så gör många också i dag t ex på invandrarverket. Det blir inget bra samhälle om de som skall bestämma slutar att tänka själva. I andra sammanhang tycker vi att de som vill något annat är hjältar. Gadaffi tycker att folk skall följa lagen (hans lag). Punkt.

Mötet i Hässleholm saknade vettig organisation, agenda och mål. Många som var där tror uppenbarligen att galenskaperna upphör om bara några enstaka inspektörer blir omplacerade. Så är det inte. Lagstiftningen måste ändras och tyvärr kommer det att ta tid. Samhället (de som bestämmer, inkluderande många journalister) är ännu inte intresserade av frågan.

Jag skall föreläsa på Linnéuniversitetet i april. Man ger en kurs för blivande djurskyddsinspektörer. Det skall bli intressant.”

Mötet i Hässleholm

15 Jan

Publicerat söndag 13 mars 2011 18:56

Den 11 mars anordnade Hässleholms kommun ett diskussionsmöte med det misslyckade djurskyddet som tema. Inbjudna var en rad personer som veterinär Per Michanek, känd som skarp kritiker av djurskyddslagens tillämpning och expert på hästhållning. Tillsammans med Anders Thelin, läkare som sett de förödande medicinska effekterna av myndigheternas framfart mot djurägare, är han även författare till den uppmärksammade boken ”Vi har avlivat din häst, den ligger under presenningen”.

DIGITAL CAMERA

En av initiativtagarna till mötet var Marianne Holmén som varit djurinspektör i Hässleholm i 25 år. Hon hävdar att hon aldrig gjort ett oanmält besök, aldrig behövt ha poliser med sig och inte har haft behov av skyddad identitet.

DIGITAL CAMERA

Ett antal djurhållande bönder från Hässleholm var inbjudna liksom mer långväga gäster som Hans Röös, en av de drabbade bönderna i boken ovan, Guy Allan Svensson som stöttat djurägare juridiskt under många år, Anna Norborg som representerade hästnäringen i Halland och kennelägare som fått hela sitt livsverk konfiskerat av länsstyrelsen.

hässleholm ola

Med fanns också chefen för länsstyrelsens djur- och veterinärenhet Ola Svensson. Tyvärr polariserade det diskussionen bitvis från att bli en konstruktiv hur-gör-man-istället-debatt till en störtflod av vittnesmål om hur människor förnedras och krossas av regelverk och maktgalna inspektörer och frågor/klagomål till Ola Svensson.

-Missnöjet är väldigt stort. Anledning till att vi tar det här initiativet för ett speciellt möte om djurtillsynen är alla de många och långa samtal vi får på miljökontoren i detta ärende, säger miljöchefen i Hässleholm Sven-Inge Svensson.

Hans Johansson

– Det handlar om att de (lantbrukarna) känner sig illa behandlade vid besöken, att de inte bemöts med respekt och att inspektörerna bara är ute efter att hitta fel. De saknar dialog och förtroende, säger Sven-Inge Svensson.

Bo Wendt, som varit miljöinspektör i Närke, Södermanland och miljöchef i Skåne i 30 år tillägger:

– Vi var många som förutsåg ett kaos på området när länsstyrelsen skulle ta över men kunde inte ana att antalet inspektioner skulle bli så få och att effektiviteten skulle bli så dålig bland annat för att man ofta tvingas åka två och två ur arbetsmiljösynpunkt.
– Vi vädjar nu till regeringen att man skyndsamt agerar och återför tillsynen till lokal nivå med alla dess fördelar.

Hässleholms kommun var en av de kommuner som motsatte sig att djurskyddet lades över på länsstyrelserna. Nu är det inte riktigt så enkelt att det är bättre bara för att det ligger på den ena eller andra organisationen. En djurinspektör som visat sin olämplighet på kommuntiden har ju inte blivit lämpligare för att denne bytt arbetsgivare.

Generellt tycker såväl företrädare för lantbrukarna som myndighetsrepresentanter i Kristianstads och Hässleholms kommuner att det fanns en helt annan dialog och ett större förtroende mellan djurhållarna och djurskyddsinspektörer, miljöchefer och miljönämndspolitiker då kommunerna hade tillsynen.

Anders Thelin ansåg det vara ovärdigt ett modernt samhälle med anonyma anmälningar och framhöll likheterna med häxprocesserna att kränka djurägare på det sett som sker, andra ansåg att det mest handlar om ”några få rötägg som behöver plockas bort”.

Läs mer om hur mjölkbonden Per-Ola Olsson och hans far drabbats av Sverker Olsson, Emma Hansson, Peter Stenberg och Mattias Gårdlunds exempellösa framfart!

DIGITAL CAMERA

Veterinär Per Michanek skrädde inte heller orden.

– Djurskyddslagstiftningen ger enorma befogenheter att omhänderta djur och döma till djurförbud utan rättslig prövning. I princip ingen går säker. Djurägare är rättslösa, vi måste göra något åt lagstiftningen, sa han och tycker inspektörerna ser sig som poliser och djurhållarna som brottslingar.

Han kritiserade också att både länsstyrelser och jordbruksverket uppmuntrar till anonyma anmälningar på sina hemsidor. Många deltagare menade att det är för lätt att göra okynnesanmälningar som stjäl tid från både bönder och djurskyddsinspektörer.

Flera deltagare riktade också hård kritik mot det närvarande pressuppbådet. Pressen hänger ut djurägare och skriver okritiskt det inspektörerna påstår.

Ola Svensson gick snabbt i försvarsställning, trots att han är väl medveten om kritiken som är överväldigande från alla håll, och smet iväg efter mötet då många stannade för att diskutera med varandra. Det är synd för då kan man aldrig komma vidare. Han borde erkänna att de misslyckats på ett katastrofalt sätt och ge misshandlade och kränkta djurägare upprättelse och sätta snabbt stopp för anställda som är olämpliga och t o m begår direkta lagbrott.

Hela tillställningen filmades av Peter Gerdehag, skaparen av dokumentärerna om Hästmannen och Kokvinnorna.

Uppdatering 15 januari 2014. Under detta möte visste jag ännu inte att Ola Svensson varit med ”som den tredje polisen” hemma hos mig en vecka tidigare. När jag berättade att de brutit sig in i mitt hem för att inspektera möss, vände han sig mot fönstret och tittade bort. När jag frågade vad de skulle göra med tjänstemän som begick brott svarade han att de skulle straffas! Javisst, men tydligen inte han. Han sade också att självklart skulle inspektörerna visa legitimation och presentera sig. Det gjorde inte han! När mötet var över smet han kvickt ut istället för att stanna på eftersnacket. Men jag förstår ju varför. Tyvärr har tiden stått stilla och de förbättringar som föreslogs i Hässleholm glömdes snabbt, så även legitimationerna.

%d bloggare gillar detta: