Tag Archives: riskbedömning

Riskbedömning 3

13 Jul

hästar islandPublicerat måndag 04 juli 2011 09:59

Ramla ned och ramla ned… 1994 gjorde jag en oförglömlig ridresa på norra Island med ett gäng ”tjejer” mellan 25 och 60 år. Som synes ovan så ”vallade” vi alla hästar, både de vi red och handhästarna, över denna bro. Som tur var hade vi ingen svensk djurinspektör med oss. Då hade säkert risken varit nära 100% att hästarna skjutits på plats, ägarna fått djurförbud och vi hade fått gå tillbaka… Nå, vi bedömde risken acceptabel att gå över och ingen ramlade ner, varken människor eller dessa modiga små hästar.

Alltså risken att ”ramla ner” apropå länsstyrelsen i Västra Götalands bedömning att takplattor i Hans Röös ligghall plötsligt kan få för sig att ramla ner eftersom de inte bedöms tåla ”belastningen” från korna, som vad jag förstått, inte går i taket utan som helt vanliga kor går med klövarna stadigt på golvet. Men vad gör man inte för att hitta (på) ”risker” som inte finns! Utan risker, inga fakturor!

Så här skriver Hans Röös:

Om man påstår att en ”brist” utgör en risk ur djurskyddssynpunkt så måste väl kontrollanten rimligen följa upp att den bristen är åtgärdad tidigare än ett år efter det att ”bristen” upptäcktes. Annars kan man väl inte hävda att det är en brist, åtminstone inte ur djurskyddssynpunkt. Och djurskyddskontrollanterna är väl ändå inte anställda som några smakråd i estetiska frågor där de kan fakturera en kostnad efter egen smak och eget tycke = godtyckligt?

Felet med djurskydds-juridiken är, enligt min mening, att den saknar all logik. En gång i tiden trodde jag att just juridik också stod för logik, men dit tycks det vara långt innan man når eller om det är så att ”utvecklingen” har fjärmat juridiken alltmer från logik på senare tid. Nu har jag för all del i huvudsak bara varit i kontakt med djurskydds-juridiken och den verkar då definitivt ha kört i diket.

”De domstolsutslag som finns, från när djurhållare har överklagat beslut om avgifter, har sagt att det är all tid som ska debiteras och har inte haft synpunkter på omfattningen.”

En sådan ”praxis” har således redan satt sig i tillämpningen av denna §. Just vad jag befarade och därför jag överklagade fakturan från Rottans första anmälan (med kontroll 2009-01-12 – den första i Sverige efter nyordningen?) sedan länsstyrelsen tog över 2009. Det är ju detta som är så rättsvidrigt (enligt min uppfattning). Du har en person som stup i ett anmäler dig, oftast för samma sak vid varje tillfälle t.o.m. (ur min egen erfarenhets fatabur). Till exempel, standardanklagelsen som ”man kunde höra uttalad lika i både Mora och Jönköping”, eller hur historikern nu sa om häxprocesserna.

Alltså nu för tiden standardanklagelsen djuren ”saknar mat och vatten”.

Efter en sådan ”anonym anmälan” från en välkänd anmälare utförs ”En extra offentlig kontroll”, varvid det visar sig att anmälan inte stämde. Istället hittar kontrollanterna (för de åker numera alltid två, då de annars anses riskera att bli misshandlade av de elaka kulakerna?) till exempel en spånskiva som hänger snett i taket. En spånskiva som tio inspektörer och kontrollanter – efter anmälan från samma ”anonyma anmälare” genom åren – tidigare gått förbi utan att upptäcka att denna spånskiva hänger snett och så gjort i åratal!

Nu blir då den spånskivan helt plötsligt en brist och en risk ur djurskyddssynpunkt. Vad hittar man nästa gång efter en anmälan från samma anonyma anmälare om att djuren ”saknar mat och vatten” och detta visar sig inte stämma den gången heller? Hur länge får man hålla på att åka på kontroller på order av samma anonyma anmälare och hennes falska påståenden? Och sedan fakturera besöket för en helt annan konstruerad brist, som inte har någonting med anmälan att göra.

Om du som djurhållare således råkar ut för en psykiskt sjuk människa som har gett sig den på att djävlas och sänka dig ekonomiskt och psykisk, så att det blir du som hamnar på psyket istället för den som borde ha suttit där, så kan denna människa?, med benäget bistånd av svensk politik (”världens bästa djurskyddslag” – Lex Pippi), svensk myndighet och svensk domstol mycket lätt nå sitt mål.

I och för sig vittnar en sådan tillämpning av Lex Pippi inte bara om att anmälaren är sjuk – hela systemet måste vara sjukt!

Rätt ska vara rätt!

Två gånger två är fyra,

Men världen är av djävulen!

 

Riskbedömning 1

13 Jul

ola

Publicerat torsdag 23 juni 2011 08:47

Tisdagen den 12 april hade jag djurenhetens chef Ola Svensson hemma hos mig hela dagen. Mötet blev också filmat av dokumentärfilmaren Peter Gerdehag inför den tredje delen om hästmannen, ”Hästmannens sista strid”, som handlar om den lilla människans kamp mot ett känslokallt myndighetsmaskineri.

Vi diskuterade bl a riskbedömning. Djurinspektörerna arbetar förebyggande påstår Ola Svensson. Och säger att ”vi lägger ihop små risker” som då, enligt honom, sammantaget skulle bli en stor risk. Jag försökte då föra ett rent matematiskt resonemang (jag har faktiskt läst matematik på högskolenivå). Jag sa att om man har en risk som är stor och med all sannolikhet kommer att medföra en skada, så ligger risken nära 1. Vi kan säga att det betyder att en häst kommer att skadas av detta på ett år.

Om vi har en bedömd risk på 0,1 så kommer hästen att skada sig en gång på 10 år. Antag att vi sedan har tre risker som bedöms till 0, 001 och vi lägger ihop riskerna så blir summan av riskerna alltså 0,1003 dvs den faktiska risken är fortfarande att hästen skadar sig en gång på 10 år.

Och vad räknas då som risk. Jag framhärdar i åsikten att de absolut största riskerna när det gäller hästar finns i själva användandet dvs när man lastar, lastar av och transporterar, när man rider, kör och tränar och inte minst vid tävlingar. Om djurägare för dyra avgifter skall tvingas ta bort fiktiva risker som en sned skiva i ett stalltak så skulle i konsekvensens namn all användning och hantering av hästar förbjudas mot skyhöga viten. Hela trav- och galoppsporten skulle tvingas slå igen för att inte tala om den riskabla terrängritten där både människor och hästar ovedersägligen bryter nacken stup i kvarten.

Nja, säger Ola Svensson, det tillhör ju inte länsstyrelsens bord att bedöma risker på tävlingar. Alltså blundar man för de verkliga riskerna och söker istället de mindre, för att inte säga obetydliga eller rent av obefintliga riskerna i en hage.

Rosita2

 

2010 ansåg Rosita Hagström, tidigare byråkrat på jordbruksverket, den hundraåriga stenmuren längs ena sidan av min hage vara en ”risk” för de betande hästarna. Hur stor är risken att någon häst plötsligt får för sig att klänga upp på och sedan ramla ner från muren? Obefintlig skulle jag säga. När vi rider i skogen går vi ofta över stenmurar. Är det då förbjudet? Skall Emma Hansson ”riskexperten” (väl upplärd av kollegan Sverker Olsson som inte bara saknar utbildning utan också kan hitta brister som inte finns) springa efter oss för att kontrollera att inte hästen ramlar ner från en mur eller går under en gren som är lägre än 2,20 m? Hur många mil stenmurar finns det i Skåne? Ska vi ta bort alla där det går hästar och vad händer då med Landsbygdsprogrammet?

”Stöd för restaurering och återskapande av stenmurar. 320 kr/meter i en fast ersättning. Lägsta stödbelopp skall i normalfallet vara 8 000 kr.” Det kan man läsa på Kronobergs länsstyrelses hemsida. Tänk så kul! En avdelning river ned och den andra ger bidrag för att bygga upp…

 

%d bloggare gillar detta: