Tag Archives: Marcus Björklund

Säg inte att ni inget visste!

15 Apr

Tänk att människor ska behöva dö av myndighetsutövning! I många år har vi försökt få politiker, allmänhet och tjänstemän att förstå att djurskyddsk0ntrollerna har urartat till ett skräckvälde där enskilda tjänstemän har bokstavligen makt över liv och död. Och det var inte de första självmorden och säkert inte det sista. För att inte nämna alla som gått en förtidig död tillmötes i stressrelaterade sjukdomar. Jag har skrivit om ondskan tidigare. Likt försäkringskassans tjänstemän anser länsstyrelserna att de bara fullgör ett politiskt uppdrag. Det tycks som om de menar att stryker både jordbruk, landsbygd och ett och annat liv med så har de ändå rätt. Djurrätt är inte detsamma som djurskydd som många tycks tro. Djurrättsrörelsen menar att det inte ska finnas några tamdjur alls. I veckan lyftes frågan om hot och våld mot djurhållande bönder, först av Aftonbladet och sedan av övrig riksmedia.Och se där! Det blev fart ända upp på  ministermivå. Det är ”helt oacceptabelt” sa Bucht! Undrar var jag hört det uttrycket förut? Bucht är naturligtvis mycket medveten om att bönder och andra djurhållare inte bara är rädda för djurrättsaktivister utan även för statens djurkontrollanter. De har all anledning att känna ännu större oro för de senare eftersom tjänstemännen med ett pennstreck kan radera ett helt liv, tvinga sig in i privata hem med poliser, ta hela besättningar för miljontals kronor, avliva djur och besluta om näringsförbud utan att djurhållaren fått chansen till en rättvis rättegång. Ingen vill ta i det eftersom djurägare i många år framställts som onda djurplågare i riksmedia , ivrigt påhejade av djurrättsrörelsen ända upp i riksdagen!

På initiativ av dåvarande internrevisor samlades vi på länsstyrelsen i Kristianstad 2015 för att framföra kritiken, men då liksom nu så avfärdades oron som obefogad.

”Nu, menade de klagande, finns djurägare som dukar under i mardrömsliknande processer och de hävdade att ”systemet långsamt kväver djurhållningen på landsbygden”.
Länsöverdirektör Carl Älfvåg på länsstyrelsen gör bedömningen att gruppen som klagat inte är representativ för de skånska djurägarna.
– Utifrån den mångfald av goda kontakter i ett otal ärenden som Länsstyrelsen har med djurhållare runtom i Skåne, och de enkätundersökningar som gjorts bland djurhållare som blivit kontrollerade så bedömer Länsstyrelsen av den uppfattning och de förslag som framförs av er saknar förankring hos majoriteten av de skånska djurhållarna, skriver Carl Älfvåg i sitt svar.” Älfvåg skrev för övrigt bara under det Marcus Björklund formulerat. Både internrevisorn Staffan Ivarsson och Carl Älfvåg slutade strax efter.

Istället gick inspektörerna ut i pressen och klagade hur hotade de var! Som genom ett trollslag blev alla djurägare farliga den 1 januari 2009. Det råkade sammanfalla med att djurkontrollerna flyttades från kommunerna till länsstyrelerna. På kommuntiden var det inga problem att åka en och en och utan poliser!Den 11 mars 2011 hölls ett stort möte i Hässleholm med länsstyrelsen och djurhållare. Även där framfördes samma synpunkter och redan då blev vi avfärdade! Ola Svensson, dåvarande avdelningschef, hade beordrats dit av landshövdingen. Det hela kokade ner till att inspektörerna skulle legitimera sig! Det ironiska var att Ola Svensson själv varit till mig utklädd till polis några dagar tidigare. Han visade minsann ingen leg! Ola Svensson smet snabbt iväg när själva mötet var slut för att undgå obehagliga frågor.

Jag har under många år på bloggen beskrivit hur djurägare hotats och misshandlats. Redan 2013 skrev jag om detta fall med ett gammalt par (det kan tilläggas att paret fortfarande får besök):

Inge Johansson i Åshammar berättar: ”Tisdagen den 8e oktober kom länsstyrelsens djurskydd som vanligt oanmält med djurskyddshandläggarna Anna Sääf och en ung kvinna till med två poliser i släptåg för att ”se om det var städat”. (Detta var tredje gången 2013. Gången innan i april bröt sig poliserna in genom källaren när vi låg sjuka.)

Det uppstod en irriterad diskussion då vi krävde legitimation. Djurskyddarna visade och den kvinnliga polisen men den manliga, Magnus Fallgren, vägrade och visade polisemblemet på jackan, det räckte om vi nu var ”läskunniga”. Laila sade att det inte var OK. Då jag krävde att få se husrannsakan brann det till och polismannen rusade upp på trappan och ställde sig c:a en dm från mitt ansikte och skrek att han hade rätt och jag fel och var helt virrig.

Sedan frågade han en av djurskyddarna om hon ville att han gick med in, hon svarade ja. De kom in i köket och Laila som stod i dörröppningen sa det är tur att jag städat. De två djurskyddshandläggarna, polismannen och jag var inne i köket.  Laila stod på tröskeln och den kvinnliga polisen var utanför. Då sa polisen Fallgren: ”Om det är städat nu hur skitigt har du det annars?” Laila sa: ”Vad säger du?” och gick emot honom. Då snodde han runt och tog Laila, bröt upp hennes högerarm på ryggen och slängde henne två meter ut och över trapplanet, in i räcket och ner på betonggolvet.

När jag såg hur illa det gick rusade jag ut på trappan fram till honom och lade min vänsterhand på hans högra axel och sa bestämt: ”släpp henne”. Då släppte han Laila och fick tag i mig och tryckte mig med våldsam kraft mot dörrposten samt pressade mitt huvud mot dörrkarmen med sin underarm mot min strupe. Mina glasögon for av ner i betonggolvet och repades. Vår son Joakim kom efter att ha jobbat natt på Psykakuten i Gävle, så han såg händelsen. Först då han kom springande och kommenderade ”släpp farsan” släppte polisen sitt grepp.

Vi har nu anmält polismannen Magnus Fallgren. Men den polis som tog emot vår anmälan ville endast göra det hela till tjänstefel, vilket vi inte accepterar. Vi anser det vara grov misshandel och grova kränkningar m.m.

Vi har tagit bilder av såväl Lailas skador som mina och har anmält det till vården.

Det är massor av blåmärken över armar och kropp på Laila och röda strimmor på min rygg efter dörrposten. Laila har mycket ont och också jag känner av brutaliteten.”

Vad som kan tilläggas är att båda makarna var 71 år och polismannen i 30-årsåldern.
2013 blev en annan bonde  72 år i Halland nedsliten från sin traktor av polisen, som medföljde länsstyrelsen, så våldsamt att armbågen bröts. Polisen anmälde bonden för våldsamt motstånd! ”Vid gripandet ska en polisman ha ryckt ut den äldre mannen ur traktorn så att han slog i bakhuvudet och skadade armbågen allvarligt. Sen blev han upptryckt mot polisbilen.”

Den 6 juli 2011 smygfilmade Emma Hansson två bröder i Skåne, båda i 70-årsåldern. De förnedras och till slut blir den ene misshandlad av polisen. Djurrättsrörelserna har många kopplingar till och inflytande över djurskyddslagstiftning och dess tillämpning. Veterinärer, politiker och handläggare är aktiva i olika föreningar som i sin tur är remissinstanser och samtalspartners till jordbruksverk och lagstiftare.Linnea Stålhandske var djurskyddsinspektör under många år i Skåne. Gunnela Ståhle har jobbat för LRF i 40 år. LRF talar alltså med kluven tunga. Länsveterinären i Kronoberg Björn Dahlén valdes till ordförande i Djurskyddet Kronoberg 2014.  Djurskyddsinspektörer och länsstyrelser har också starka kopplingar till föreningar som stallar in djur som omhändertas för stora pengar. Alexandra Boijsen, ytterligare en skånsk djurskyddsinspektör, fick jobb på Djurens vänners hundstall i Kyrkheddinge, en avknoppning till Hundstallet i Stockholm som nu skickar hundar till Skåne och tigger in många miljoner varje år. Det är tydligen ingen nackdel att man kan tjäna pengar på djuren som flyttas runt!

”Vi fattar inga felaktiga beslut”

8 Apr

Foto: Lucie Marcela Havelka

Dagens gästskribent är Carina Hedberg som reflekterar över varför det gått som det gått med det svenska djurskyddet:

Länsstyrelserna vill göra gällande att statistiken över begångna brott mot djur redovisar extremt låga siffror vilket bekräftar att Sverige har den absolut bästa djurskyddslagstiftningen och den absolut bästa kontrollverksamheten inom hela EU. Men medaljen har en baksida!

Den verksamhet som länsstyrelserna bedriver på djurskyddsområdet har vi sedan länge insett inte har något med djurskydd att göra. Inte heller är det pengarna som styr ”djurskyddsförvaltningen” men det är bra om det kan göras någon förtjänst på vägen. Vad är det då som driver länsstyrelserna till att bedriva verksamhet som ligger långt utanför lagens ramar på djurskyddsområdet?

HYBRIS (storhetsvansinne)!

På bekostnad av Sveriges säkerhet, statsskicket, djuren och invånarna gör länsstyrelserna gemensam sak av att självförverkliga och utmärka sig, speciellt inom EU. Ett självförverkligande genom att försöka få övriga medlemsländer att ratificera den svenska djurskyddslagstiftningen som gemensam djurskyddslagstiftningen inom EU.

Det uppsatta målet kan länsstyrelserna inte uppnå med hjälp av befintligt regelverk för hur den offentliga verksamheten ska bedrivas. De ser det därför som legitimt att även manipulera med domstolarnas rättsskipningsarbete. Detta framgår tydligt av handlagda djurskyddsmål i de allmänna förvaltningsdomstolarna sedan drygt nio år tillbaka.

Att det verkligen förhåller sig som beskrivet har också bekräftats offentligt från flera håll genom uttalanden från länsstyrelsens tjänstemän i chefsposition att:

”Vi har en långtgående djurskyddslagstiftning i Sverige som är utformad för att värna djuren och ta hänsyn till deras behov och skydd. Den lagstiftningen arbetar Sverige nu för att få övriga medlemsländer inom EU att acceptera och successivt närma sig. Eftersom Sverige håller djurskyddet och djurvälfärden högt är det bästa vi kan göra är att verka för att övriga EU närmar sig den svenska djurskyddslagstiftningen.” (Lars Sandberg, enhetschef för landsbygdsavdelningen vid Länsstyrelsen Jönköping)

”Vi fattar beslut utifrån de lagar som Sveriges riksdag och regering beslutat om. Är man inte nöjd med våra beslut så går de att överklaga och man kan få prövningar i flera olika instanser. Vi kan konstatera att de beslut som överklagats och prövats i flera olika instanser har hållit hela vägen upp genom prövningarna och vi har således inte fattat några felaktiga beslut.” (Lars Sandberg, enhetschef landsbygdsavdelningen vid Länsstyrelsen Jönköping)

Demonstration för mänskligare djurskydd och rättssäkerhet utan för länsstyrelsen i Skåne den 23 mars 2018: Rosor för alla de som har begått självmord och alla de vars liv har lämnats i spillror på grund av länsstyrelsen förfarande. Alla dessa vackra rosor för alla som dött i länsstyrelsens spår, lades sedan som en hedersbetygelse och på önskemål från de anhöriga, på familjegraven till den nyligen framlidne lantbrukaren. De som var där, vittnade om ett magiskt ögonblick med en stark känsla av närvaro. Vila i Frid. Foto Lucie Marcela Havelka.

”Jag känner inte igen den bilden som beskrivs. Från våra perspektiv så ser det annorlunda ut. Och resultatet som vi ser när vi har våra ärenden i domstol, med en väldigt låg ändringsprocent, tyder ju på att processen faktiskt fungerar och är rättssäker.” (Marcus Björklund, enhetschef, djurskydds- och veterinärenheten vid Länsstyrelsen Skåne)

För den utomstående oinvigde förefaller citerade uttalanden som seriösa och trovärdiga samt att de ger lugnande besked om länsstyrelsernas djurskyddsverksamhet. Men denna är en mycket liten del av det totala samarbetet inom EU. Den praxis myndigheten medvetet tillämpar sedan övergången den 1 januari 2009 utgör ett uppsåtligt och allvarligt hot mot demokratin, undanröjer rättssäkerheten, underminerar rättsväsendet och tillintetgör grundsyftet med djurskyddslagstiftningen.

I själva verket är uttalanden som ovan fullt medvetna gärningar vars uppsåt är att vilseleda allmänheten, andra djurhållare och att underförstått misskreditera kontrollobjekt som förvirrade djurhållare vilka saknar lämplighet att hålla djur och vars djur därför av den anledningen har omhändertagits och djurförbud har meddelats.

Det finns nämligen ingen fungerande process och förekommande processer innehåller inte ett enda spår av rättssäkerhet eftersom den verkliga sakfrågan kommer aldrig till prövning i för ändamålet behöriga domstolar vilket den låga ”ändringsprocenten” bekräftar.

Samtliga av länsstyrelsernas beslut i djurskyddsärenden som överklagats till högre instans kommer nämligen till prövning i de allmänna förvaltningsdomstolarna vilka inte har behörigheten att ta avgöranden i skuldfrågan. Processerna är därför ett renodlat ”pappersvänderi” till absolut ingen nytta och medför oacceptabla samhällskostnader samt otillbörligt lidande för både djur och människa.

Länsstyrelserna har nämligen satt i system att meddela beslut som utelutande baseras på myndighetsföreskrifter vilka enligt Regeringsformen inte får utgöra brottsbeskrivningen på en straffbelagd gärning medan myndighetsbeslut inte får meddelas utan stöd av lagen.

Det är som sagt var skillnad på föreskrifter och föreskrifter då regeringsformen till sin ordalydelse om bemyndigande enbart avser regeringens föreskrifter.

Förtydligande:
Riksdagen föreskriver genom lag och regeringen föreskriver genom förordning medan myndighetsföreskrifter kan ges betydelse vid en prövning men får aldrig helt eller i det väsentliga utgöra brottsbeskrivningen på en straffbelagd gärning då kommuner och förvaltningsmyndigheter inte har bemyndigande att meddela föreskrifter med rättsverkan av brott.

Länsstyrelserna anser att Jordbruksverkets föreskrifter är lag men de är myndighetsföreskrifter som meddelats utan bemyndigande att meddela föreskriftermed rättsverkan av brott.

Det är av den anledningen åklagarmyndigheten har tvingats lägga ned många förundersökningar eftersom det finns inget underlag för väckande av åtal. Länsstyrelserna ser det därför inte som meningsfullt att inkomma med anmälan om misstanke om brott och har därför istället verkat oavkortat för att göra myndighetsföreskrifter till lag vilket bekräftas i den lagrådremiss som nu är under handläggning inför en eventuell ny djurskyddslag.

I den finns önskemål om att bötesbelägga brott mot myndighetsföreskrifter vilket i väntan på ”ikraftträdandet” regleras av Länsstyrelserna genom beslut om föreläggande förenat med vite. Ett slags sanktionsavgift som såväl Jordbruksverk som länsstyrelserna flertalet gånger inkommit med önskemål om i tidigare remissvar men som vid upprepade tillfällen avvisats av riksdag och regering eftersom rättssäkerheten undanröjs då fokus flyttas från polis, åklagare och domstolar till kontrollmyndigheter.

Länsstyrelsernas ansökningar om utdömanden av viten bifalles utan omsvep av förvaltningsrätterna. Detta omöjligör dessutom att den utpekade ställs till straffansvar enlig djurskyddslagens straffbestämmelser. Djurhållare över hela Sverige får således redan betala enorma bötesbelopp för påstådda brott mot Jordbruksverkets föreskrifter genom förvaltningsrätternas avgöranden vilka genom Kronofogdemyndigheten blir utsökningsmål i tingsrätterna.

Länsstyrelserna anser sig nämligen ha befogenheten att bestämma att det ska införas sanktionsavgifter i stället för straff vilket står i strid mot myndighetens lagstadgade åligganden.

Det finns ärenden där en och samma djurhållare har tilldömts vite genom förvaltningsrättens avgöranden minst sex gånger på precis samma grunder vid alla tillfällen. Av djurskyddslagen framgår att om ett föreläggande enligt 26 § samma lag överträds ska anmälan till åtal göras. Tilldöms vite ska utpekad person inte ställas till straffansvar.

Länsstyrelserna har utarbetat en praxis där tre förelägganden som oavkortat baseras på Jordbruksverket föreskrifter meddelas med påföljden att ett omhändertagande av djur verkställs och sedan meddelas förbud att ha hand om djur utan en prövning i för ändamålet behörig domstol.

Allt påstås vara i enlighet med djurskyddslagens paragrafer 26, 31:2 och 29:5 sista strofen men är i enlighet med Jordbruksverkets föreskrifter och länsstyrelsernas egna påståenden vilket aldrig håller vid en brottmålsprövning eftersom det finns inget underlag för väckande av åtal. Länsstyrelserna anser därmed att deras åligganden enligt § 24b inte har åsidosatts eftersom hela processen bygger på bagatellartade brister som inte behöver anmälas till åtal.

I med renodlingen av polismyndighetens arbetsuppgifter som medför att länsstyrelserna genom lag från och med den 1 juni 2018 själv ska verkställa sina beslut och administrera omkostnader för omhändertaganden av djur kommer inte ens R:et i rättssäkerhet att finnas kvar inom verksamhetsområdet för djurskydd.

Enskilda har redan berövats alla möjligheter att få rätten till en rättvis rättegång tillgodosedd och djuren har hela tiden ställts helt utom djurskyddslagstiftningen. Bekräftelse på detta är att det finns rikligt med avgöranden från de allmänna förvaltningsdomstolarna att tillgå men det finns väldigt få avgöranden från de allmänna domstolarna i djurskyddsmål.

Vid allmän förvaltningsdomstol gäller fri bevisvärdering vilket innebär att domstolen efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit ska avgöra vad i målet som är bevisat. Inlämnad bevisnings äkthet eller sanningsgrad utreds inte om det inte framkommit skäl att ifrågasätta denna. Prövningen avser om länsstyrelserna har haft fog för de beslut som överklagas. Det vill säga om länsstyrelserna är berättigade enligt djurskyddslagstiftningen att fatta de beslut som överklagas. Handläggningen är skriftlig.

På ren svenska innebär detta att länsstyrelserna kan anklaga vem de vill, för vad de vill, när de vill eftersom anklagelserna inte prövas i de instanser till vilka utpekade djurhållare är hänvisade att överklaga. Myndigheten behöver inte heller bestyrka sina påståenden som genomgående är brottsanklagelser (lagöverträdelser).

Genom länsstyrelsens åligganden enligt djurskyddslagen ska dessa ärenden rätteligen utredas och prövas i för ändamålet behöriga instanser som är polis-och åklagarmyndighet och de allmänna domstolarna som är tingsrätt, hovrätt och högsta domstol. De tar avgöranden enligt brottsbalken och djurskyddslagens straffbestämmelser. Här gäller konkret bevisning som kan bestyrkas genom någon form av dokumentation. Dessvärre är dessa instanser förhindrade att pröva länsstyrelsens beslut som inte faller under straffbestämmelserna då de felaktigt baseras på myndighetsföreskrifter och inte på lag.

Det enda som återstår nu är att länsstyrelserna får bekräftelse på att de bedriver sin verksamhet ”enligt lag” genom införandet av den nya djurskyddslagen som nu är under handläggning. Om ikraftträdandet av den nya djurskyddslagen skulle dröja bekymrar inte länsstyrelserna något nämnvärt eftersom övergången från polismyndigheten till länsstyrelserna redan fastslagits genom lag.

Det kommer därmed att påannonseras från länsstyrelsernas sida att de har skyldighet genom lag att verkställa besluten som de själva har fattat och som baseras på Jordbruksverkets föreskrifter.

Hälla vatten på en länsstyrelse

26 Jan

Som att hälla vatten på en gås är det att kritisera det katastrofala djurskyddet på länsstyrelsen i Skåne. Nu har det hänt det vi varnat för under så många år, på det ena mötet efter det andra. Kontrollanterna med obegränsad makt och obefintlig social kompetens som sprider skräck bland djurhållare och bönder i Skåne har orsakat en människas död. Det är en maktfullkomlig statlig organisation som lägger ner det ena djurföretaget efter det andra. Vi har gång på gång berättat om hur dåligt djurhållarna mår och bara blivit avfärdade. Mötet i Hässleholm 2011 var det första mötet. Sedan har vi på initiativ av dåvarande internrevisor Staffan Ivarsson hållit flera möten. Internrevisorn före honom, Håkan Malmer, kritiserade också djurskyddsavdelningen utan resultat, likaså Christina Håhus.

Med osviklig fingertoppskänsla för att orsaka maximal förödelse gjorde Sofie Larsson en ”uppföljande” (den tidigare var hela 10 månader tidigare) djurskyddskontroll hos en mjölkbonde i norra Skåne onsdagen den 20 december 2017. På fredagen den 22 skrev hon och skickade kontrollrapporten. På tisdagen är allt normalt och han tackar för julklappar. Onsdagen den 27 ca kl 14.30 får han brevet. Han brukar börja mjölka ca 16.30. Det gör han inte den här dagen. Brevet ligger öppnat på köksbordet när han går ut på logen och hänger sig. Hans anställda som ska hjälpa till med morgonmjölkningen den 28e finner mjölktanken tom och de 30-talet korna står och skriker. Hon förstår att något är fruktansvärt fel och larmar grannarna medan hon tar hand om djuren.”Länsstyrelsen är väl medveten om att många lantbrukare skräms av kontrollerna och jobbar kontinuerligt med att förbättra informationen.”

Medvetna borde ni vara efter så många års kritik, men varken Marcus Björklund eller hans företrädare har några som helst ambitioner att ändra på något. Mest bekymrad lär han vara över att fallet blev uppdagat. De flesta knäckta djurhållare försvinner i ensamhet in i mörkret, ruinerade, sjuka och förtvivlade. Men vad bryr sig Sofie Larsson när hon går hem och firar jul. Hur många tankar ägnar hon åt honom som arbetar ensam med sina kor vardag som helg, även julhelgen, och ibland även tillbringar natten med en ko som ska kalva. Det är enkelt att kritisera, att vara ”chefen” utan ansvar som alltid dyker upp oanmäld och som bara har som uppgift att hitta fel och påpeka brister och har makten att dela ut straff och stänga ner ett företag, ett liv. Det är djurskyddsinspektören som får krisstöd, inte djurbonden.

– Vi utbildar också inspektörerna i bemötande och väger in den kompetensen när vi rekryterar nya inspektörer, säger Marcus Björklund.

Det tror jag inte på! Ni kommer alltid med beväpnade poliser för att tvinga er in i privata hem, ni letar fel och hittar på och konstruerar fel där inga fel finns, ni tycker varken om djur eller människor, ni hittar på lagar och föreskrifter som inte existerar och ni har som rutin att göra besök före helger och innan ett överklagande ska upp i rätten. Allt för att demonstrera er makt!  Jag frågade din företrädare Ola Svensson när han stod i mitt kök i mars 2011 vart de två trevliga, hjälpsamma inspektörerna som var hos mig i juni 2009 tog vägen. Han svarade: ”De fick inte fortsatt anställning, de dög inte något till!” Nej, är man trevlig och hjälpsam och inte letar fel så duger man inget till för då kan man inte fakturera! Så enkelt är det.

”Henrik Gudmundsson är ordförande för LRF:s kommungrupp i Klippan. Han upplever att det finns en allmän osäkerhet och även rädsla bland lantbrukare för djurskyddskontrollerna.” Men LRF vill inte kritisera länsstyrelsen. Nej det går bra att sprida rykten och förtala och sen komma när det är försent. LRF har aldrig tagit parti för djurhållarna utan tvärt om skott sig på dem som råkat illa ut.

Vad stod då i brevet? Det vill länsstyrelsen mörka.

Brevet börjar: ”Vid kontroll av din djurhållning uppmärksammade Länsstyrelsen att djurskyddslagstiftningen inte har följts.”

Sofie bedömer hull på korna. Med vilken kompetens? Lakterande kor under normalt hull är det anmärkningsvärt? En kalv i ensambox. Några djur som var smutsiga men inte mer än i andra besättningar. En tjur som stukat en fot och sedan efter insättning i sjukbox blivit trampad på. Det enda man kan kritisera. Han avlivades samma kväll. Marcus erkänner att det var bara obetydliga brister. Kanske det. Men om man gör sitt bästa hela tiden sju dagar i veckan och ändå inte klarar av länssytrelsens standard om att vara perfekt kan det bli droppen över kanten.

Dålig skörd pga regn och långa slaktköer är alltid djurägarens ansvar. Kontrollanten ska bara hitta fel och anklaga. Arne sa att ”det hjälper inte hur mycket man jobbar med djuren de blir aldrig nöjda ändå”.Han strödde alltid först med spån och därefter la han halm. Så när länsstyrelsen kommer är det inte klart. Det ska alltid vara klart när länsstyrelsen behagar dyka upp.

En del av rapporten beskriver tvärvillkorsavdrag för tjuren, kalven i ensambox, några tunna djur och några smutsiga. Sen blir det hot om föreläggande och förbud. Three strikes!Han arbetade ensam. Han bodde ensam och levde för sina djur. Det var djuren som betydde mest och det var en ära att bli betrodd att hjälpa honom med djuren. Han stannade kvar på natten i lagårn om en ko skulle kalva. Mjölken levererades prickfritt. Men att vara arbetsam och dedikerad sina djur duger inte i Sverige. I Sverige ska man vara övernaturligt arbetsam och ta all kritik med en klackspark. Det är få som klarar det. 

Korna på bete sommaren 2017.Kor och kvigor på bete sommaren 2017 som skulle bli den sista pga ”världens bästa djurskydd”. 

Korna och en kalv i januari 2018. Mjölkkorna såldes till liv genom SCAN. Sista köttdjuren åkte från gården den 22 januari. Gården har värderats och ska säljas.

Från inspektör till entreprenör

8 Okt

Länsstyrelsen i Skåne laddar för att fr o m nästa år ta över de djur de själva tar omhändertagandebeslut om när polisen upphör att göra det. Avdelningens chef Marcus Björklund satt som ”expert” i polisens utredning om renodling av deras arbetsuppgifter och där alla var överens om att djurhanteringen skulle bort från polisens bord. Vad han var expert på fick jag vid förfrågan aldrig svar på. I alla fall förordade han att länsstyrelserna själva skulle ta hand om djuren. Efter Djurambulansen i Skåne AB har det uppstått en potentiellt lukrativ lucka och ett samarbete har inletts med Djurskyddet i Malmö som tidigare annonserat ut Djurambulansens djur och Hundstallet i Stockholm. Föreningen har gjort om tidigare svinalängor (?) till hund- och kattstall. Troligt är att djur från hela södra Sverige kommer att placeras här, vilket blir ytterligare ett bakslag för Djurambulansen i Skåne AB med den gigantiska fd försökshundsanläggningen i Örkelljunga.

hundstallet-alexandra

En av de nyanställda är Alexandra Boijsen, djurskyddsinspektör på länsstyrelsen i Skåne. Hon är hos djurägare mest känd som medansvarig när en hel besättning getter hämtades under ytterst brutala former i Hörby för tre år sedan. I styrelsen för föreningen sitter förra landshövdingen Margareta Paulsson. Under hennes tid växte omhändertagandeindustrin för djur i Skåne till aldrig tidigare skådade höjder och antalet djurförbud till de högsta i landet. Djurkrematoriet i Höganäs eldades för fullt.

djurambulansen-resultat

Efter sedan företaget kritiserats hårt och beslagits med både trafikbrott, problem med fakturor och skattefusk, dalade inkomsterna. Till slut sades avtalet upp och de skånska djuren hämtades och placerades hos andra företag. De senare kan anse sig blåsta när länsstyrelsen nu tar över hela kedjan själv från kontroll till beslut och omhändertagande och försäljning, indrivning av avgifter från djurägarna och utdelande av djurförbud, så är det inte otänkbart att det blir attraktivt att byta jobb. Byta jobb ska även Alexandras kollega Emma Hansson göra.

Myter om djurförbud

22 Sep

djurforbud-skane-2015Djurförbud i Skåne 2015 (82 st varav ett partiellt dvs ca 1%)). Två personer har fått djurförbud efter att ha skrivit på strafföreläggande om djurplågeri, båda avser kreatur (dvs ej prövat i domstol) och en efter en dom för brott mot djurskyddslagen (häst). I sex ärenden har kollektiva djurförbud delats ut till hela familjen 2-4 personer, en specialitet som Skåne ägnar sig åt. I ett fall noteras missbruk. 64 st avsåg sällskapsdjur (79%).

djurforbud-jonkoping-2015

I Jönköpings län ovan utfärdades 2015 nio djurförbud varav sju var partiella (80%). Endast en var efter en dom (nötkreatur) för brott mot djurskyddslagen. Tre förbud avsåg sällskapsdjur (33%).

Den enskilt största orsaken till djurförbud tycks vara bristande städning.

Eftersom det är så få domar som ligger till grund för/ingår i besluten om djurförbud måste man dra slutsatsen att det är i huvudsak djurskyddslagens §29 femte stycke, andra delen som tillämpas mest.

Den 5e punkten lyder: ”…vid upprepade tillfällen dömts för brott enligt 36, 36 a eller 36 c § eller vid upprepade tillfällen varit föremål för beslut enligt 26 §. Eftersom länsstyrelsen vägrar att anmäla brott som lyder under straffbestämmelserna (vilket inte ger djurägaren någon möjlighet till rättslig prövning) återstår bara den andra delen dvs att man har avlagt så många oväntade visiter där man utfärdat förelägganden att själva antalet ligger till grund för beslutet. Det kan vara under många år, allt läggs på hög i motsats till ”vanliga” brott som man avtjänar sitt straff för och inte kan dömas för igen. Alltså man ”arbetar upp” ett djurförbud.

Redan för ett år sedan varslade jag om att Skånes länsstyrelse var på väg att slå rekord i antal djurförbud. Sju månader senare konstaterade rikspressen samma dystra sak för 2015. ”Förra året utfärdade landets länsstyrelser totalt 279 djurförbud. En enda länsstyrelse, Skåne, svarade för 30 procent av alla djurförbuden. Skåne står också för den största ökningen av antalet utfärdade djurförbud mellan 2014 och 2015 – från 46 till 82 stycken.” Det var nästan dubbelt så många som tvåan på listan, västra Götaland. Avdelningens chef Marcus Björklund försvarade sig med att det finns så många fler djur i Skåne. Men då borde Stockholm ha flest djurförbud eftersom det i regel handlar om sällskapsdjur men de hade bara 32. ”Så frågan måste ställas: Ä r det Skåne som övertolkar lagen? Eller är det alla andra länsstyrelser som inte följer lagen?” Syftet med att flytta kontrollen till länsstyrelserna var väl för att få en mer likartad kontroll över landet?

I botten på listan ligger Västerbottens län med ett enda utfärdat djurförbud och Dalarna och Västmanland med vardera två.

– Vi ligger bra till när det gäller antalet kontroller och jag tror inte att ökade resurser skulle ge fler djurförbud. Jag känner mig trygg med att vi utfärdar de djurförbud som behövs, säger Fredrik Nilsson, Västerbotten.

Björklund påstod också: ”Vi har fler socialt utslagna människor med ekonomiska problem”.

För att hans påstående skall ha relevans måste alltså djurägarnas problem och ekonomi registreras i samband med att de utfärdar djurförbud. En sådan registrering skulle dessutom vara olaglig eftersom det är offentlig handling.

Det här är en seglivad myt som journalister sväljer med hull och hår. Redan i utredningen (SOU 2011:75) om ny djurskyddslag som gjordes  av Eva Eriksson skrevs (sid 713) att att det är missbrukare, personer som lider av psykisk ohälsa och äldre som inte längre kan ta hand om sina djur som uppges vara de som vanligen får djurförbud. Varifrån den uppgiften egentligen kommer är oklart eftersom länsstyrelserna när de får frågan själva förnekar det.

Hur är det då med ålder? Är det mest gamla skröplingar som får djurförbud? I Skåne var 25% födda före 1950, 35% var födda på 50- och 60-talen, 33%var födda på 70- och 80-talen och 7% var födda 1990 eller senare. Så det påståendet stämde inte heller.

Ingela Björklund Länsstyrelsen Jönköping skriver: ”Vi varken kan eller får lägga några andra aspekter i ärendet än det rent objektiva, och för ingen statistik över bakomliggande orsaker. Det finns många djurägare med psykisk sjukdom eller missbruk som sköter sina djur föredömligt.”

”Vi för inte den typen av statistik, det vore enligt min mening djupt oetiskt och sannolikt inte heller lagligt”, enligt Carolin Wall, Västmanland. På samma linje är Mikael Norberg, Västernorrland: ”Vi på länsstyrelsen har inte uppgifter om psykisk ohälsa och missbruk.” Stockholm för inte heller statistik på detta. ” Vi kan ju inte ”diagnostisera” personer …”, säger Maya Solvik, Blekinge. Björn Dahlén svarade för Kronoberg att något sådant registreras inte, det gjordes inte i Östergötland heller. Något register finns inte heller i Västra Götaland.

Åsa Heldemar skriver: ”Vi registrerar inte om personen som får djurförbud är missbrukare eller har psykiska problem. Vi vet förstås i några fall att misskötseln av djuren ibland beror på just detta och i något av våra beslut finns också den orsaken angiven. Men i de flesta fall har vi ingen aning om ifall personen ifråga har problem med missbruk eller har psykiska problem.” Hon nämner två fall där djurägaren befunnits vara påverkad och misshandlat sin hund.

”Länsstyrelsen kan inte ställa diagnoser utan det är en fråga för hälso- och sjukvårdspersonal”, svarar Jenny Lejonberberg, Kalmar. I Gävleborg känner inte länsstyrelsen till mental status på personer med djurförbud.

Åsa Regnander-Dahl, Jämtland, skriver:”I våra djurförbudsbeslut står inget om personernas hälsa.” Länsstyrelsen i Västerbotten har inte omhändertagit några djur med anledning av de faktorerna. Vanja Kinch, Halland, tycker frågan är intressant men kan inte svara: ”…det inte säkert att det i djurförbudet framkommer om det är psykisk ohälsa, missbruk, kombination eller något annat som ligger bakom den ”dåliga” djurhållningen som givit anledning till djurförbudet.”

I Skåne går man tydligen på känslan och framhärdar: ”Att vi och många andra länsstyrelser har erfarenheten att det är vanliga grupper som förekommer i våra ärenden medför inte att vi för sådan statistik”, svarar Marcus Björklund.

Henrik Nordin, socialstyrelsen, skriver att: ”Om länsstyrelsen eller någon annan myndighet för ett register med personnummer över personer som fått djurförbud så kan det i princip vara möjligt att samköra det personregister hos Socialstyrelsen, eller hos andra myndigheter, för forsknings- eller statistikändamål, efter etikprövning eller motsvarande. Såvitt jag kunnat utröna har emellertid inget register hos Socialstyrelsen använts i någon sådan samkörning.”

Never ending story

30 Maj

Turbulensen kring länsstyrelsen i Skånes djurskyddsenhet och dess chefsbyten startade 2008 innan övergången ens skett från kommunerna och har pågått konstant sedan dess.

John JonmarkI början av november 2008 anställdes den första chefen, Johan Johnmark. Han visste nog inte vilket getingbo ha gav sig in i utan tog jobbet full av tillförsikt. Planen var redan klar: ”Eftersom Skåne har så många djur, kan vi kanske så småningom anställa fler. Vi ska ta in avgifter från djurägare som inte skött sig.”

Redan i februari vacklade den nya organisationen. Cheferna utsattes för ett bombardemang av klagomål från inspektörer som ville ha sin vilja igenom. En viss inspektör hävdade att de ”slet ut sig”. De framförde bl a krav på att utgå hemifrån.

Cheferna förvånades över att så många ärenden från kommuntiden poppade upp igen.

– Vi har fått in väldigt många ärenden och många av dem är ärenden som redan avgjorts av kommunerna men där anmälarna gör ett nytt försök, säger djurskyddschefen Johan Johnmark.

– Ingen hade räknat med att gamla ärenden skulle dyka upp en gång till, sade chefsjuristen Per Almström.

Och så var det nog inte eftersom inspektörerna själva gjorde anonyma anmälningar mot djurhållare som de ansåg sig ha en gås oplockad med.

Emma Hansson, Mattias Gårdlund och Sverker Olsson var tre av de mest drivande.

Den 18 april 2009 gick Linnéa Stålhandske ut i pressen och beklagade sig. Hon ämnade ta tjänstledigt och flytta till Stockholm. Pappa Stålhandske backade upp dotra. När det blir besvärligt flyr somliga. I april 2015 hotade hon göra det igen med en ”platsannons” på Facebook.

Den 20 april 2009 gjorde de en skrivelse där inspektörerna och länsveterinärerna hävdade att Johnmark var inkompetent.

brev djurskyddsinspektörer1

brev djurskyddsinspektörer2

brev djurskyddsinspektörer3Bristande sakkompetens och dåligt ledarskap angavs som skäl för misstroendet.

Inspektörerna fick som de ville och alltid fått. Johnmark fick nog i början av maj och slutade. Länsöverdirektör Björn Risinger tog själv över. Sverker Olsson hoppades att djurskyddsinspektörerna och länsveterinärerna skulle få lugn och ro. Med det menade han att cheferna inte skulle lägga sig i vad inspektörerna gjorde.

Risingers sejour varade en vecka och sen tog tidigare tf miljöchefen i Hörby, Rune Brandt, över. Även Malin Wildt-Persson, som senare skulle bli avdelningschef, fanns med här i en ”stödgrupp”. I juli flyttades veterinärenheten till landsbygdsavdelningen där Christina Håhus var chef. Brandt slutade i september och Håhus tog över.

I december fick länsveterinären Lotta Berg jobbet att leda enheten. Inte mindre än 23 stycken planerade kontroller hann inspektörerna göra under hela 2009, tillsammans! I januari 2010 klagade Mattias Gårdlund över den stora arbetsbelastningen. I februari blev Lotta Berg sjukskriven.

Christina Håhus försökte ta tag i ledarskapet och stävja vissa inspektörers vilja att gå sin egen väg. Det resulterade mest i att inspektörerna likt tjuriga barn sjukskrev sig.

– Hur mycket resurser just djurskyddet ska få avgörs på länsledningsnivå, inte utifrån enskilda medarbetares synpunkter, hävdade hon.

I mars polisanmäldes Emma Hansson, Peter Stenberg och Sverker Olsson av en djurägare som trakasserats från kommuntiden av samma personer. Håhus gav dem, plus Mattias Gårdlund, ”husarrest” medan utredningen pågick.

I maj gick Ola Svensson in som tillförordnad chef. Lotta Berg var då fortfarande delvis sjukskriven på deltid. Svensson kom ursprungligen från ett jobb på länsstyrelsen där han skrev in uppgifter från SAM-blanketter. Via ett chefsvikariat på samma avdelning klättrade han över till djurskyddet. När tjänsten senare utlystes fick han den helt enkelt från den 1 januari 2011.

Ola Svensson visade sig vara den perfekte lekledaren för gruppen som valt honom. Den 3 mars 2011 bröt han sig, utklädd till polis, tillsammans med Emma Hansson och Peter Stenberg in i min bostad.

Bland undertecknarna i brevet från 2009 finns samtliga fem vars avgång nyligen krävdes av en grupp representanter för djurägare, lantbrukare, jurister m fl våren 2015. Bl a hävdade gruppen att  ”en stor skräck brett ut sig på landsbygden för både länsstyrelsens djurskyddshandläggare och anonyma anmälare.”

kritiken– Det är viktigt att visa respekt för att det är viktiga och svåra frågor och att vi tar dem på allvar, sade nye länsöverdirektören Carl Älfvåg två veckor efter mötet. Med utbildning i konfliktkunskap  och tidigare arbete som diplomat var han kanske mannen att bringa reda? Att skriva svaret delegerade han dock till den senaste i raden av chefer för djur- och veterinärenheten Marcus Björklund, mest känd som godkännare av förnedringsserien Djurskyddsinspektörerna, och det blev därefter, nämligen en total förnekelse att problemen överhuvudtaget existerade i sann sektliknade anda.

Handläggarna har äntligen fått en chef som stöttar dem till 100% oavsett vad de hittar på. Om folk är rädda måste det bero på något annat än deras kontrollanter och skriver i länsstyrelsens ”informationsblad” Landsbygdsnytt: ”Det finns krafter som lever av och får energi av att göra er rädda för oss. ” Undrar vilka dessa ”krafter” är?

Marcus Björklund anser att den klagande gruppen inte är representativ för djurägarna i Skåne. Det har han alldeles rätt i. De som är representativa står tyvärr inte på benen längre och kunde inte komma.

Ett högt pris

21 Mar

katter HörbyDen 18 mars 2014 genomförde länsstyrelsen i Skåne en större drive för som man sa beta av ärenden som blivit liggande. På Facebooksidan Djurskyddsinspektörerna i Skåne, som efter massiv kritik fick stängas ner för inte så länge sedan, talade avdelningens chef Marcus Björklund om att slå rekord. Och det kom i viss mån att besannas, men inte på det sättet det framställdes.

MarcusAvdelningen i Skåne har gjort sig kända för att trakta efter att bli filmstjärnor i TV och hade i januari visat upp sina bristande kunskaper i djurhantering på bästa sändningstid. Denna gång såg chefen till att själv hamna i sändning då två TV-kanaler som av en händelse turligt nog var vidtalade för att dokumentera två större omhändertaganden, ett med hundar och ett med katter. Som vanligt hängdes djurägarna ut i media och som vanligt talades om ”total misär”.

Marcus Björklund uttalade sig:

”Prognosen för valparna, som omhändertogs av polis och nu slussas vidare till ideella organisationer, är god. Dels att de tillfrisknar och kan säljas till adoptivhem. Dels blir den ekonomiska smällen liten.

– För pengarna de säljs för täcks våra kostnader, överskottet går till djurägaren.”

Djurambulansen i Skåne AB har väl knappast gjort sig känd för att vara en ”ideell organisation” och vad han avsåg med att den ekonomiska smällen skulle bli liten kan nog bara han svara på. Och ”överskottet” skall vi snart se vem som lägger beslag på.

Vi ska granska det sistnämnda påståendet närmare vad det gäller fallet med katterna. Där var Mattias Gårdlund stor stjärna.

”På en adress i Hörbys centrala delar omhändertogs sammanlagt 49 (!) katter samt en del andra djur och gnagare.”
– Förutom katterna tog vi även två marsvin, en kanin och nio duvor, säger Gårdlund.
–I huset, om man nu ska kalla byggnaden för det, hade det gått helt överstyr.” Han ansåg att det som vanligt var ”utsiktslöst” att djurägaren skulle kunna åtgärda bristerna.

Skälen för omhändertagandet var brister i närmiljön dvs dåligt städat, stora djurgrupper och att gnagare (marsvin) och katter hölls i samma rum.

Den 31 mars gjorde samme Mattias Gårdlund en inspektion hos det ”ideella företaget” Djurambulansen i Skåne AB som alltså förvarade nämnda katter. Totalt hölls 52 katter.

Anmärkning beträffande katter:

”I utrymme vid tvättmaskin hölls en grupp med 16 vuxna katter på ett utrymme på ca 9 m2. 13 katter ska ha ett utrymme om minst 11.2 m2. I två utrymmen hölls det kattgrupper som översteg 15 vuxna katter (23 stycken samt 16 katter) Verksamhetsutövaren skulle åtgärda bristen direkt efter påpekandet genom att dela upp kattgrupperna i grupper om ca 10 vuxna katter.”

”Katter (predatorer) och gnagare (bytesdjur) hålls i samma rum.
Predatorer och bytesdjur ska hållas åtskilda för att ej utsätta dem för stress. Verksamhetsutövaren kommer bygga separat ”gnagarrum” fram tills detta är gjort kommer tillfälliga väggsektioner att placeras mellan katter och gnagare.”

Dvs det var samma brister hos Djurambulansen som föranlett omhändertagandet av samma katter knappt två veckor tidigare. I motsats till djurägaren fick dock Mikael Gustavsson chansen att åtgärda bristerna och han fick inte ens ett föreläggande.

I domen från förvaltningsrätten kan man läsa att ”av utredningen i målet framgår att bristerna framför allt hänförde sig till djurens boendemiljö. Enligt föreliggande veterinärintyg har flertalet katter varit utan större anmärkningar.” Djurägaren har ”gjort omfattande renoveringar av sin bostad” och ”även vidtagit åtgärder för att säkerställa att en liknande situation inte ska uppkomma igen på grund av sjukdom”. Djurägaren återfick nio av katterna. Rätten höll alltså inte med om att det var  ”utsiktslöst”.

högt prisOvan Djurambulansen/SPCAs ”ideella” verksamhet. Tre av katterna överlevde inte omhändertagandet. Nio återlämnades och de övriga påstods överlåtna dvs bortskänkta. Så här gick det med ”den ekonomiska smällen”:

faktura 1

faktura 2

faktura 3

faktura 4

%d bloggare gillar detta: