Programmet Djurskyddarna fällt i granskningsnämnden

Granskningsnämnden har beslutat att fälla två inslag i serien Djurskyddarna i TV4 som följde företaget Djurambulansen i Skåne AB och sändes i januari i år för kränkning av privatlivet.

I det program som sändes den 15 januari uttalade sig Mikael Gustavsson och Sebastian Borg kränkande om en djurägare.

Detta var efter arbetstid och Djurambulansen rekvirerade handräckning från polisen. Den beviljades så småningom av Marie-Louise Törnblad som jobbade ”övertid” hemifrån. Konstigt nog gjorde även Sverker Olsson på länsstyrelsen det. Det var bråttom att ta djuren, några ankor, ett par katter och ett antal fina ciklider innan ägaren dök upp. Lustigt nog hade inte Sverker varit inne i huset utan använde Djurambulansens bilder till sin rapport.

Helt enligt regelboken gjorde polisen en brottsanmälan på djurägaren men efter förhör med både Mikael Gustavsson som Sverker Olsson så lades förundersökningen ner.

Ingen ansåg att det förelåg något brott.

Sverker ljuger dock i förhöret och påstår att han var ”en av två inspektörer som utförde hämtningen”. Han var inte där. Djuren hämtades bara av Micke och Sebastian. Anmälaren var en fd flickvän som ville ställa till problem och även anmält tidigare. Några fel på djuren fanns inte.

Trots att det inte varken var fel på djuren eller ägaren var ”försvunnen” som Sverker påstod, beslöt länsstyrelsen att djuren skulle ägaren inte få tillbaka. Dessutom försökte länsstyrelsen sätta djurförbud på honom, men efter protest från ombudet, beslutade Juha Toropainen att inte göra det. Troligen eftersom det inte var något djurskyddsärende utan allt var iscensatt för att göra TV.

Den 29 januari i det 4:e programmet förtalade ”djurskyddarna” en kattägare i Göteborg. Även det inslaget fälldes av granskningsnämnden.

Sebastian Borg och Lisa Linde for runt i lägenheten och skrämde slag på katterna när de jagades runt med håvar. Förfarandet kritiserades hårt av en kattförening i Göteborg som senare även hämtade alla katterna. Det var inte heller något fel på katterna.

Partners in crime

Enligt länsstyrelsen i Skåne hade dessa getter ovan ”problem”. Därför omhändertogs de enligt §32 Djurskyddslagen den 19 november 2013. Vilket problemet var är oklart.  Hur som helst var det så bråttom att avlägsna 82 djur, varav många högdräktiga, att det inte spelade någon som helst roll hur mycket de plågades under tre timmars vild jakt och en helt igenom olaglig transport.

Chefen Marcus Björklund skriver på länsstyrelsens Facebook ”Djurskyddsinspektörerna”: ”Frågan gäller huruvida det var utsiktslöst att djurhållaren skulle avhjälpa problemet, om det var oundgängligen nödvändigt att omhänderta de djur som inte var döende samt om åtgärden stod i proportion till problemet.”

Juha Toropainen skriver: ”Om inte döda och döende djur räcker för omhändertagande, vad ska till för att bedöma situationen som utsiktslös och oundgänglig? Hur ska länsstyrelsen agera i förebyggande syfte? Hur avväger länsstyrelsen att resten av djuren löper risken att gå samma väg?”

Efter ”åtgärden” var uppenbart en hel del av de nyss friska getterna döda eller döende. Hur många som kastade sina killingar vet vi inte. Ingen get har obducerats av de som dött efter ankomsten till Djurambulansen i Skåne AB.

Anmälaren och grannen, Tomas Polvall, var lovad att alla getter skulle försvinna. Det var uppdraget. Hur de försvann var mindre viktigt. Och riskerna med infångning och transport fick bli hur stora som helst för djuren, det var samtliga närvarande åtta personer, utom djurägaren, rörande överens om. Djurskyddsinspektörerna Peter Stenberg och Alexandra Boijsen har numera lägligt drabbats av akut minnesförlust hur transporten gick till.

En av de närvarande var Mikael Gustavsson, Djurambulansen i Skåne AB. Av förståeliga skäl gillar han inte min blogg. Nu skriver han på FB att  han ”…överhuvudtaget inte var med”. Frågan är om någon alls, efter att det blivit känt hur man i samförstånd misshandlade djuren, kommer att erkänna sig ha varit med och jagat och lastat getterna. Mest troligt är väl att de glatt sprang själva mellan Hörby och Höganäs, snubblade och bröt nacken och lämnade en och annan nyfödd killing efter vägen!

Och någon lastbil körde han inte: ”… det var inte Djurambulansen som transporterade getterna det var en inhyrd transportör . Transportdokument finns att begära ut hos LST.”

Den ”inhyrde transportören” är hans gamle kompis grisbilsköraren Magnus Pommer. Gustavsson och Pommer samarbetade redan 2007 då Pommer fick dispens av Jordbruksverket att flytta kor och får från blåtungeområde. Djurambulansen i Skåne AB saknar yrkestrafiktillstånd. Det har däremot mycket lägligt Pommers Djurtransporter.

Det dokument som finns på länsstyrelsen är en transporthandling som Pommer har skrivit under på att han kört getterna. På dokumentet har han skrivit att lastning och transport har tagit 3 timmar.

I och med ”griskrisen” har det förmodligen blivit allt färre grisar att köra och därmed har ekonomin blivit allt knackigare. Det kan därför vara lockande att på papperet åta sig transporter som sedan kan faktureras polisen. Pommer har för denna fiktiva körning fakturerat polisen inte mindre är 8 timmar eller 15.000:-. Att jämföra med de tre som han skrivit på ”transportdokumentet”.

Dessutom fakturerar Djurambulansen i Skåne AB polisen 7 timmar för samma transport med 10.500:- inkl moms. Mikael Gustavsson fakturerar alltså för en transport som han hävdar att han inte gjort och Magnus Pommer fakturerar för samma transport som han definitivt inte gjort!

Polisinspektör Markus Ingemarsson som var närvarande den 19 november skriver: ”Efter mycket stök och bök lyckades  vi fånga in alla utom en grå get. Vi lastade dem i Djurambulansens lastbil tillsammans med personal från djurambulansen och länsstyrelsen”.

Kvällen den 19 skrämmer sällskapet en bock till skogs. Han lyckas skräckslagen ta sig över det 1.80 höga viltstängslet utan att någon märker det. Den alerte grannen noterar dock att de missat ett djur och slår larm.

Polis, länsstyrelse och Djurambulansen ämnar försöka skjuta bocken med bedövningspilar (!) som Gustavsson använder på trilskande hästar och skygga hundar. Den 20 november dyker man upp med poliser men det är oklart om bocken syns till. Ägaren är inte hemma och vet ingenting om besöket. Det är för att ”skydda sig” mot henne polisen är med.

Nästa dag kommer Djurambulansen tillbaka, denna gång med jägare och eftersökshund. Jägaren är högst motvillig och säger att han inte har någon rätt att skjuta bocken. Efter ett samtal till länsveterinär Ann Sjöholm får ägaren natten på sig att locka in bocken, vilket hon också klarar.

Djurägaren berättar: ”Skymningen började falla och jag erbjöd mig, för att bocken skulle slippa plågas med ev skadskjutning och hundjakt, att trots hans rädsla försöka locka in honom i en box i stallet. Djurambulansen kollade med länsveterinären och gav mig tillåtelse att försöka till nästa dag.

Bocken var borta hela natten men vid 7-tiden på morgonen kom han hem och jag pratade med honom och tog in honom. Sedan ringde jag Lisa Linde på djurambulansen. Senare samma dag kom de för att hämta honom. Bocken blev helvild när han fick se dessa människor, som jagat honom. Han kastade sig på väggarna och slog i huvudet och benen. Det tog en stund innan de tog honom. Han tog sig ut från den lilla boxen och ut i stallet där de till slut tog fast honom.

De drog honom i hornen genom gården ut genom allén ca 100 m och släppte honom lös i en mindre skåpbil med vinsch och kugghjul inne där han gick lös.

Oförsvarligt att ha ett så panikslaget djur att springa lös i den miljön med alla skaderisker. Jag ångrar idag att jag sålde min själ åt djävulen och hjälpte dem att ta in bocken för att de skulle kunna plåga honom också.”

Efter det har den stora granna bocken aldrig setts till mer. Han finns inte med bland de redovisade djuren. Det troliga är att han fick sig ett skott i pannan direkt vid ankomsten till Ingelsträde, eftersom man var rädd för honom.

För ”insatsen” att fånga bocken har Djurambulansen fakturerat polisen 4 + 4 + 2,5 timmar respektive dag, sammanlagt 10.500:- för ett djur som man själv skrämt bort och inte heller arbetat det minsta för att fånga.

Inte mindre än 10 getter avlivas/självdör efter ankomst till Ingelsträde. Det finns inget veterinärintyg på nio av dessa men länsstyrelsen har inget att invända mot det. Samtidigt motiverar Peter Stenberg hela omhändertagandet med att killingar dött hos djurägaren.  På Djurambulansen behövs ingen veterinärvård. Ingen utomstående räknade getterna efter ankomst så förmodligen låg nio av getterna redan döda eller döende på transportbilen. Och det är ju inte konstigt alls eftersom de stod packade ovanpå varandra, dräktiga, skadade, killingar och stora bockar huller om buller. På fakturan till polisen har Gustavsson spritt ut ”dödsfallen” under ett par veckor för att även kunna ta betalt för inkvartering av dessa djur.

The Swedish myth of the world’s best animal welfare

 

Sweden is banking that its reputation for ”food safety, wholesomeness, freshness, simplicity, ethics and culture, animal welfare and respect for the environment” will triumph over Gallic culinary flair.

Eskil Erlandsson has launched a campaign to make his country the haute cuisine leader of the world.

”We are going to put Sweden on the world map as a country of good food,” he said earlier this week. ”We are in a good position to conquer the rest of the world.”

That was in 2007 and now we can summon the outcome:  Sweden has the lowest production of food in EU in relation to consumption.

Sweden is self-sufficient in cereals, but the production of milk and pork and beef has dropped to between 40 and 60 percent. Since joining the EU, there is no stockpile, either in Sweden or in other EU countries. The individual household food stocks are expected to last between three and twelve days. The stores stock lasts one day and central stock lasts between three and eight days, the food industry and the ports have stock for a few days. If the transportation fails the stores will be empty after one day. If the country is isolated, half our daily foods, the ones that we normally import, end after ten to twelve days.

One of the reasons to the situation described above is that politicians persist in the Swedish Animal Welfare Act states over EU legislation. In it are introduced much stricter requirements than the EU requires. In particular, they focus governmental controls on punishing farmer for wrongdoing by officials in charge. The number of penalties has become a measure of government efficiency to control. The result is that the entire herd can be disposed of without there being anything wrong with the animals.

Swedish farmers are thus afraid of government controls and many shut down their businesses not just as their costs are greater than in the rest of Europe but because of the risk of sanctions from the authorities. The Animal Welfare Act states that police may advance the costs that arise when the animal is disposed. This has created a market for commercial enterprises who care very little about the animals authorities place, but more about the great amount of money they generate. A herd of some hundred farm animals can give the farmer a bill of several 10,000 euros.

Another sanction is a prohibition to have animals that Sweden is the only country to issue without a trial in court. It means a lifetime ban from owning or managing animals and is therefore a permanent blacklisting of a farmer. Sweden has perhaps the world’s strictest animal protection laws, or at least the world’s most arbitrary inspections and largest lawlessness for animal owners. The consequence has been that the animals Swedes eat now is raised in other countries providing more favorable business environments.

The following case is a typical example of how government and commercial companies who take care of animals interacting with a result that is a disaster for both the animals and the animal owner. This is the true story where animals suffer and die  in the name of  ”animal welfare”.

During January-February 2014 sent a Swedish television channel TV4 a reality show about ”Animal Inspectors”. One of the persons involved, Peter Stenberg, was guilty of aggravated cruelty to animals when no cameras were on.

If you ask ‘animals’ best friend’ welfare inspector Peter Stenberg and his partner Alexandra Boijsen from the provincial government of Skåne is definitely broken neck preferable to poop in the pants. The photo above was taken by the inspectors themselves to illustrate the poop. It is dried poop in the fur to be cut away as the goat had diarrhea but healed. Note that the neck and the back line are fine and perfectly straight. A few hours later and at 100 km distance, this goat will be dragged from a truck on Animal Ambulances farm in Ingelsträde with her head completely twisted backwards.

”We want to change things fast for the sake of the animals” says Peter Stenberg in the TV show.

Peter Stenberg became nationally famous from the soap Animal Inspectors in TV4 where he and some others claimed to ”speak up for the animals ”. We shall see what happened when the TV camera was not on. If the goat above could speak, I am convinced that she preferred to stay on the farm with her goat family, with or without poop in the pants.

First let’s go back to autumn 2013. On a farm outside Hörby in Skåne in the south of Sweden lives a woman who for decades have been keeping a flock of goats, actually the nation’s largest not kept for milk, but only for hobby and landscape care.

The origin is a series of complaints from a neighbor, a freelance journalist Tomas Polvall, who moved back to Sweden after he sold his farm in Denmark. He begins mail bombing County Board September 20. ”This is the first of a long series of emails and phone calls coming to try to get any of you to understand that what you perceive as a low priority trifle is a high priority for us”, he writes. And so he speculates about the size of goat owners land.

Polvall complains about goats that slipped out and walk over his garden. He sends in pictures showing healthy, happy animals in a beautiful setting. ”Pastoral” the judge in the Administrative Court later will come to call it. Polvall don´t seem to get any bigger hearing for his complaints. There is simply no animal welfare issue.

In the middle of November, some 15 goats get sick of diarrhea. The owner believes that deworming done each fall has failed and she repeats it. About half of the animals recover to but a number, most youngsters die suddenly. On November 18, she bikes to the community. The dead animals are not yet collected and a couple are still ill.

Something happens on that day as Alexandra Boijsen writes a police requisition on plain paper by hand. The following day on Tuesday morning, November 19th the animal owner drives her car into the community to the bank to withdraw money for vet and hay bales that she ordered from a farmer. Once back she is met by the police to prevent her from going down on the farm. On the farm are Peter Stenberg, Alexandra Boijsen, two policemen and a young vet named Julius Kemna. He seems to be well acquainted with Alexandra as he jokes with her and she pulls him in his clothes.

Goat owner says: ”After a while, maybe 20 minutes, some people came up against us in the avenue. It turned out to be Peter Stenberg and Alexandra Boijsen and perhaps Julius Kemna, the vet. Peter Stenberg says I must not go down to the farm as they are going to shoot my dearest goat Sippan. ”

”Peter Stenberg pulls out Sippans lifeless body and throws her in front of me and the blood flowing over her beautiful white coat, she is finally in a big puddle of blood. Then Peter Stenberg sits squatting beside her, I stand a distance away, can not see the horror they made​​. Peter Stenberg waving at me with his finger and tells me: ”Come here and you’ll see.”  I can not go I said and turned around. ”

Julius Kemna states that Sippan is skinny. Emaciated, says Peter Stenberg that the entire crew is when he allows himself to be interviewed in the local newspapers a couple of days later. The autopsy shows that Sippan, that got back feet frozen away as a newborn eight years earlier and ever since have walked on unhindered thick soles of callus tissue, is obese, is not suffering and in addition, she has two full-term baby goats in her belly.

A large proportion of the goats is heavily pregnant, will give birth the next few days and must not be transported. That ignores Peter Stenberg and decides that the commercial company The Animal Ambulance in Skåne AB is to retrieve all 83 healthy animals immediately. Fast will it go, as he said. The vet will later claim that he was not given the task of gestation examine the animals and that he was unaware that they would be transported. He will also claim that it would be too stressful to investigate them. He also missed that Sippan, he already shot, was about to give birth. Department of Agriculture has not given any exception and said afterwards that they ”assume that the vet had examined them”. Veterinarian Kemna hastens to run as his car stands in the way of the Animal Ambulances  truck, which he learned is heading.

So the Animal Ambulance arrives. The Company is said to have no transport permits for goods, where animals are included according to the Swedish Transport Board. Later the owner will blame an other company for preforming the transport and they will share the money invoiced for the police.

Mikael Gustavsson drives the white truck and he drives up the yard. Later he will deny even being there.

The red truck is driven by a younger man and parked down the main road. Where it shall come to stand all the time, no animals will be loaded in it and it will go back empty.

From the Animal Ambulance also participates Lisa Linde and another young woman. All these people including two policemen will be engaged for more than three hours in chasing terrified goats and packing them into the white truck that is far too small to carry so many animals. Everyone knows that it’s illegal. But so what. The female farmer is threatened and assaulted by the police. Peter Stenberg ascertains that she has no computer and close friends.

The goat owner says: ”Obviously, the goats became frightened as strangers ran around and chased them with sticks, boards and other things they could find.

I cried silently to myself when I saw it. The police officers and Stenberg scolded me and they said I scared the animals, when they noticed that their owner was sad. The police yelled at me that if I did not stop crying, they would remove me from there and put me in prison. They invited me to instead help to catch the goats. This I refused. ”

”They got an idea to cut up the net in only one side and loosen about 7 meters, of which one side is nailed in a thick pole. Mikael Gustavsson and Peter Stenberg have then as a working hypothesis that when the goats they hunt approach the truck and the high ramp, workers from Animal Ambulance should run behind the terrified animals to pull them together with the fence and line up against the ramp much like fish in a net.

Of course the animals overturned beneath the steep ramp and fell in a mess and rattle and become entangled in the net. Then Gustavsson and his employees hurry forward and grabs horns, legs, whatever they can get hold of and drag nets and goats up halfway. Someone guarding that no one should slip out again, and then pulls up the last bit. ”

”Mind that this particular group of goats that were the first to be loaded consisted predominantly of pregnant and heavily pregnant females. Among the big white goat that they finally chased so hard that she fell over and got her head twisted under her body when they threw themselves over her. Then Gustavsson grabs her in one horn and drags her about 30 meters. He got help to drag her the last 10 meters and when they pulled her ​​into the truck  she was so injured and exhausted that she could not stand on her feet in the truck. ”

On top and after big bucks were loaded. The injured goat not only got to wait several hours while the others were loaded. She also got the rest of them on top of her. The goats suffering on the truck must have been terribly, goats screamed and wailed. But all was approved by  ”animal best friends,” ”guardian of the law” and ”lucky-you-exist” conveyors. What are you  not capable to do with 35 000 euro within reach!

This is the goat in the first picture, she too was highly pregnant. On arrival at Ingelsträde, a journey of about two hours, she has according to veterinary Anneli Karlsson backward tilted head and her body is shaking. She was freed from her suffering. Then she was fired up the company’s home crematorium and animal owner billed 90 euro for cremation. The veterinarian observes a goat with afterbirth hanging behind. She loosens it but can not find the baby. It was left on the truck, stillborn or trampled to death along with the other injured or dead goats. The vet does not see the truck and the staff informs her that there are 82 goats. She did not count them herself.

Bajs i baken eller bruten nacke?

Frågar man ”djurens bäste vän” djurskyddsinspektören Peter Stenberg och hans kompanjon Alexandra Boijsen från länsstyrelsen i Skåne så är definitivt bruten nacke att föredra. Fotot ovan är tagen av inspektörerna själva för att illustrera bajs i baken. Det är intorkad bajs i pälsen som skall klippas bort efter sedan geten haft diarré men blivit botad. Lägg märke till att hals och rygglinje är fin och helt rak. Några timmar senare kommer denna get att släpas ur en lastbil på Djurambulansen i Skånes gård i Ingelsträde med huvudet helt bakåtvridet. Peter Stenberg blev rikskänd från såpan Djurskyddsinspektörerna i TV4 där han och några till utgav sig för att ”föra djurens talan”. Vi skall strax se vad som hände när TV inte var med. Om geten ovan kunnat tala är jag övertygad om att hon föredragit att stanna kvar på gården med sin getfamilj, med eller utan bajs i baken.

Först ska vi gå tillbaka till hösten 2013. På en gård utanför Hörby bor en kvinna som sedan decennier har en flock getter, faktiskt landets största som inte hålls för mjölk utan enbart som hobby och landskapsvård.

Upprinnelsen är en rad anmälningar från en granne, frilansjournalisten Tomas Polvall, som flyttat hem till Sverige sedan han sålt sin gård i Danmark. Han börjar mejlbomba Länsstyrelsen den 20 september: ”Det här är därför det första av en lång serie mejl och kommande telefonsamtal som ska försöka få någon av er att förstå att det ni upplever som en lågprioriterad bagatell är högprioriterat hos oss.” Och så spekulerar han över storleken på getägarens mark. Polvall klagar på getter som smitit ut och gått över hans gård. Han skickar in bilder som visar friska, glada djur i en vacker miljö. ”Pastoralt” skall domaren i förvaltningsrätten senare komma att kalla det. Polvall tycks inte få något större gehör för sina klagomål. Det är helt enkelt inget djurskyddsärende.

I mitten av november börjar ett 15-tal getter bli sjuka i diarré. Ägaren tror att avmaskningen som görs varje höst inte tagit och hon upprepar det. Ungefär hälften av djuren piggnar till men ett antal, mest killingar dör hastigt. Den 18 november cyklar hon till samhället. De döda djuren är ännu inte avhämtade och ett par är fortfarande sjuka.

Något händer samma dag för Alexandra Boijsen skriver en polisrekvisition på ett vanligt papper för hand. Dagen efter på tisdag morgon den 19 november tar djurägaren bilen in till samhället till banken för att ta ut pengar till veterinär och till höbalar som hon beställt av bonden. Väl tillbaka möts hon av poliser som hindrar henne från att gå ner på gården. På gården finns Peter Stenberg, Alexandra Boijsen, två poliser och en ung veterinär vid namn Julius Kemna. Han tycks vara väl bekant med Alexandra som han nojsar med och hon  drar honom i kläderna.

Djurägaren berättar: ”Efter en stund, kanske 20 min, kom några personer upp mot oss i allén. Det visade sig vara Peter Stenberg och Alexandra Boijsen och kanske Julius Kemna, veterinären. Peter Stenberg säger att jag inte får gå ner för de ska skjuta Sippan.”

”Peter Stenberg släpar fram Sippans livlösa kropp och slänger henne framför mig och blodet rinner över hennes vackra päls, hon ligger till slut i en stor pöl av blod. Då sätter sig Peter Stenberg på huk bredvid henne, jag står en bit bort, orkar inte se det hemska de gjort. Peter Stenberg vinkar åt mig med sitt pekfinger och säger åt mig: ”Kom här ska du få se!”. Jag orkar inte sa jag och vände mig om.”

Julius Kemna påstår att Sippan är mager. Utmärglad, säger Peter Stenberg att hela besättningen är då han låter sig intervjuas i både Skånskan och i Expressen ett par dagar senare. Obduktionen visar att Sippan, som fick bakklövarna bortfrusna som nyfödd åtta år tidigare och sedan dess gått obehindrat på tjocka sulor av kallusvävnad,  är fet, inte lidande och dessutom har hon två fullgångna killingar i magen.

En stor andel av getterna är högdräktiga, skall killa de närmaste dagarna och får inte transporteras. Det struntar Peter Stenberg i och beslutar att Djurambulansen i Skåne AB skall hämta alla djuren omedelbart. Fort ska det gå, som sagt. Veterinären skall senare hävda att han inte fick i uppdrag att dräktighetsundersöka djuren, att han inte kände till att de skulle omhändertas och att det dessutom skulle vara alltför stressande att undersöka dem. Då hade han missat att Sippan, som han redan skjutit, var högdräktig. Jordbruksverket har inte gett någon dispens och säger efteråt att man förutsätter att veterinären undersökt dem. Veterinär Kemna skyndar sig att köra då hans bil står i vägen för Djurambulansens i Skånes lastbil, som han fått veta är på väg.

Så kommer då Djurambulansen i Skåne AB som enligt rikspolisstyrelsen avbröt upphandlingen med företaget. Polisen i Skåne ingick ett separat avtal. Företaget har heller inte något trafiktillstånd för gods, dit djur räknas.

Mikael Gustavsson kör den vita lastbilen som han kör upp på gården.

Den röda lastbilen körs av en yngre man och parkeras nere på stora vägen. Där skall den komma att stå hela tiden, inga djur kommer att lastas i den och den körs tom tillbaka.

Från Djurambulansen i Skåne deltar även Lisa Linde samt ytterligare en kvinna. Alla dessa personer inklusive de två poliserna skall i över tre timmar ägna sig åt att jaga skräckslagna getter och packa in dem i den vita lastbilen som är alldeles för liten för att transportera så många djur. Alla vet att det är olagligt men vadå. Djurägaren hotas och misshandlas av poliserna. Peter Stenberg försäkrar sig om att hon saknar dator och nära vänner.

Djurägaren berättar: ”Självklart blev getterna uppskrämda av att främmande personer sprang runt och jagade dem med pinnar, brädor och tillhyggen.

Jag grät tyst för mig själv när jag såg det. Då skällde poliserna och Stenberg på mig för de menade att jag skrämde djuren, när de märkte att deras matte var ledsen. Polisen skrek åt mig att om jag inte slutade gråta skulle de ta bort mig därifrån. De uppmanade mig att istället hjälpa till att fånga getterna. Detta vägrade jag.”

”Man fick en idé att klippa upp nätet i enbart ena sidan och lösgöra ca 7 meter varav ena sidan är fastspikad i en tjock stolpe. Mikael Gustavsson och Peter Stenberg har då som arbetshypotes att när getterna de jagar, närmar sig lastbilen och den höga rampen, ska personalen från Djurambulansen i Skåne springa bakom de vettskrämda djuren för att dra ihop dem med stängselnätet upp emot rampen ungefär som fiskar i ett nät.

Naturligtvis faller djuren omkull nedanför den branta rampen och ligger i en enda röra och sprattlar och trasslar in sig i nätet. Då skyndar Gustavsson och medhjälpare fram och tar tag i horn eller ben, vad de kan få tag i och drar nät och getter upp halvvägs. Där står någon och vaktar att ingen ska rymma ut igen och som då drar upp den sista biten.”

”Märk väl att just denna grupp getter som var den första att lastas bestod till övervägande del av dräktiga och högdräktiga honor. Däribland den stora, vita get som de slutligen jagade så hårt att hon föll omkull och fick huvudet under sig när de kastade sig över henne. Då griper Gustavsson henne i ena hornet och släpar henne ca 30 meter. Han fick hjälp att släpa henne de sista 10 m av sin medhjälpare då, drog de båda henne upp på lastbilen. Hon var så skadad och utpumpad att hon inte orkade resa sig i lastbilen.”

Ovanpå och efter lastas stora bockar. Den skadade geten fick alltså inte bara vänta flera timmar medan de andra lastades. Hon fick också de övriga över sig. Lidandet på flaket måste varit ohyggligt, getterna skrek och jämrade sig. Men allt godkändes av ”djurens bästa vänner”, ”lagens beskyddare” och ”tur-att-ni-finns”-transportörerna. Vad gör man inte med 350.000:- inom räckhåll!

Detta är geten på den första bilden, också hon var högdräktig. Vid framkomsten till Ingelsträde, en färd på ca två timmar, har hon enligt veterinär Anneli Karlsson bakåtvridet huvud och skakar i hela kroppen. Hon befrias från sitt lidande. Sen eldas hon upp i hemmakrematoriet och djurägaren faktureras 800:- för kremeringen. Veterinären observerar en get med efterbörden hängande kvar. Den lossar hon men hittar ingen killing. Den blev kvar på flaket, dödfödd eller ihjältrampad tillsammans med övriga skadade eller döda getter. Någon lastbil får hon inte se och personalen upplyser om att det är 82 getter. Själv räknar hon dem inte.