Tag Archives: Lars Bondeson

Lotta älskade livet, djuren och blommorna

10 Feb

Det här är den sorgliga berättelsen om hur rättsväsendet inte bara misslyckades med att skydda ett brottsoffer, utan också om hur myndigheter och bedragare tvärt om plundrade henne in på bara kroppen. Det är också berättelsen om en kvinna som mot alla odds kämpade på och alltid hade ett uppmuntrade ord över till andra, men också berättelsen om hur männen i myndigheternas topp blir förlåtna och anser sig ha rätt att döma andra.

Lotta arbetade natt som väktare. Hon tvingades sluta pga en arbetsskada och ägnade sig sedan åt sina älskade djur, framförallt var hästar en stor del av hennes liv. 2006 gifte sig Lotta med JB som var utställningsdomare för kaniner.

De köpte en jordbruksfastighet i Dyrån tillsammans för att föda upp hästar. Det blev snart så att Lotta både fick sköta arbetet med djuren och betala uppehället för dem alla. JB var arbetslös. Runt 2009-10 skulle han ut och fälla träd på fastigheten, något som han inte hade kunskap om. När han inte kom hem blev Lotta orolig och gav sig ut att söka. JB hade då fällt fast flera träd i varandra och det bar sig inte bättre än att ett lossnade och träffade Lotta. Hon skadade ryggen svårt och blev sängliggande och kunde inte sköta djuren. Då började misshandeln. JB slog henne dagligen, ofta där hon redan var skadad. När hon kunde ta sig ut och sköta djuren igen, blev hon så slagen när hon fodrade dem att hon smög upp och ut på nätterna för att kunna sköta dem i fred.

Folk såg Lottas blåmärken och slog larm. En polispatrull dök upp på gården 12 mars 2011, en manlig och en kvinnlig polis. Kvinnan stannar med Lotta och pratar med henne i köket medan den manlige polisen går ut med JB. Under det samtalet berättar JB att Lotta missköter djuren och att det skall ligga någon död kanin i en bur. Det gör det också. Det är vinter och kallt och kaninen är djupfryst i väntan på begravning. JB berättar att han tänkt anmäla Lotta för misskötsel av djuren. Det resulterar i att polisen gör en anmälan på Lotta.

Lotta anmäler JB för misshandel och JB tas in för förhör. Lotta fruktar dock för sitt liv och tar tillbaka sin anmälan. Hon kalkylerar att det tar 40 min för polisen att komma och på den tiden hinner JB strypa henne.

Polisens anmälan resulterar i att Jenny Lind från länsstyrelsen kommer oanmäld för en kontroll av djuren. Hästarna är fina i hull men vindskydd har blåst sönder i hagen. Hon anmärker på hästarnas hovar. Lotta får skulden trots sin sönderslagna kropp och tidigare skador. Mannen vägrar hjälpa till fast hästarna var ett gemensamt projekt. Kaninerna som han har haft med sig skyller han Lotta för. Den 13 april 2011 görs en uppföljande kontroll. Då är kaninerna avlivade.

Både Lotta och JB blir åtalade för brott mot djurskyddslagen, åklagaren är Sebastian Flodström, och de döms båda till böter den 8 mars 2012. Lotta ges den största skulden. Vid den tiden är de skilda och JB flyttade 2011 och tog med sig fem av hästarna. Han stallar upp dem vid travet i Sundsvall. Snart börjar folk höra av sig till Lotta och säger att de fem hästarna inte sköts och att de är magra. JB låter avliva hästarna som skall ha varit av en värdefull travstam.

i-skogenLotta är väldigt glad för hundarna som hon har på foder från sin vän Karin Nakken som arbetar i Norge och lägger ner mycket tid på att låta dem vara hundar och alla uppskattar långa skogspromenader.

hundens-dagMen det är fina utställningshundar också. Här är fyra av Karins vinnande golvmoppar på hundens dag i Hudiksvall 2 juni 2012. Regnet öser ner men Lotta till höger är strålande glad. Sängen utbytt mot trimbordet en hel natt gav resultat! Bea, Pronto, Proppen och Pila.

glad-killeSå här ser en glad kille ut i svampskogen.

glad-kille2Samme kille efter en omgång på trimbordet!

Den 7/12 2012 skickar Lottas vän Karin Nakken pengar till henne för att köpa två tikar från en person i Östersund. Den ena är Karins uppfödning. Den andra är Once Again’s be my Love ”Isa”. De hämtas i januari med Karin på köpeavtalet. Den 15/1 2013 upprättar Lotta och Karin ett foderavtal sinsemellan för Karins hundar som vistas hos Lotta. Lotta får ärva sin mormor och börjar investera i gården. Men ekonomin skall ändå gå överstyr.

ch-spovens-prince-naluI slutet av augusti-början av september låter Lotta para Isa med Ch Spovens Prince Nalu ”Nalle”.

Den 6 september 2013 kommer länsstyrelsen igen. Man anmärker på att hästarna saknar ”torra och rena liggytor”. Boxarna har torv som strö vilket gör att de är mörka. Lottas perserkatter är utlånade vid det tillfället. Lotta har en gammal schäfer och en pudel 13 år  av egen uppfödning som hon håller på att klippa. Hon har också Karins åtta shih tzuhundar och några fåglar. Lotta får inget föreläggande.

Redan här börjar troligen planeringen för att ta alla djuren. Lotta blir några veckor senare kontaktad av en Birgitta Hagelin som visar intresse för den väntade kullen. Intet ont anande ger Lotta henne Isas registreringsnummer i SKK. Vad Lotta inte vet är att uppgiften används för att föra över ägarskapet för Isa. Uppenbarligen har personen insiderinformation om att djuren skall omhändertas. Den 9 november är ägarskapet ändrat: ”Gul Anka Kan du inte sätta ut bild på föräldrarna också. Skulle vara jättekul att få se min goa fina Isadora den 9 november 2013 kl 15:17”. Hon får bild och namn på pappan samma dag och har därmed alla uppgifter som krävs.

valpar-25vDen 31/10 2013 föder Isa tre fina tikvalpar. Ovan är de 2½ vecka gamla den 18 november. Ett par dagar tidigare den 16 meddelar Lotta att hon planerar att flytta till en annan gård. När JB flyttade från gården tog han med sig en hästtransport värderad till ca 90.000:- som Lotta och han leasade. Det var en skuld kvar på 13.000:- som han åtog sig att lösa. Men det gjorde han inte så företaget tog tillbaka transporten och krävde Lotta på skulden. Kronofogden gör en värdering på gården och vips är skulden uppe i 80.000:- som hon inte klarar av att betala och gården säljs till underpris. Lotta gör en deal med Kronofogden men däremellan kommer länsstyrelsen igen.

Nu är det bråttom. Djuren måste tas innan Lotta hunnit registrera valparna. Gör hon det kommer det påbörjade bedrägeriet att avslöjas. Lotta tänkte också lämna tiken med valparna till en vän medan hon flyttade men hann inte det heller.

knotteman-2013Ovan: Knotteman sommaren 2013.

Den 26 november kommer länsstyrelsen och har distriktsveterinär Anna-Carin Sjöberg med sig. En timme lägger hon på att besiktiga och skriva ner 40-talet djur. Hon beskriver nästan samtliga hästar som magra och två, Örängs Elin och hingsten Knotteman får 0,5 på en femgradig skala, dvs utmärglade och katter och hundar beskrivs som toviga. Länsstyrelsen skriver att Lotta inte har tillräckligt med foder och strö hemtaget (märk att hon håller på att flytta), perserkatterna har hon fått hem toviga och har planerat in klippning. Hundarna har varit i skogen. Veterinärens utlåtande tycks vara en beställning för att motivera ett akut omhändertagande av samtliga djur.

saaf-bondesonBeslutet har undertecknats av enhetschef Lars Bondesson och handläggaren Anna Sääf. Bondeson skriver om Lotta på följande sätt: ”Det är länsstyrelsens bedömning att djurhållaren saknar insikt i att djuren har ett bristfälligt hull och att djuren i vissa fall hålls i oacceptabla miljöer. Förmåga att åtgärda bristerna bedöms även saknas. Det är länsstyrelsens bedömning att djurhållningen är utom kontroll och att djurhållningen har försämrats sedan länsstyrelsens kontroll i september. Med bakgrund av detta görs bedömningen att samtliga djur och djurslag ska omfattas av omhändertagandet.” Lotta vet ingenting om beslutet eftersom man inte kommunicerar det.

Den 28 november kommer polis med länsstyrelsen. Med sig har man beslutet om omedelbart omhändertagande. Lotta blir frihetsberövad och körs av polisen till psyket där hon hålls inspärrad i ett dygn medan alla djur förs från gården.

hagelin-var-dar

Hagelin och Lindberg (ägaren till Nalle, far till valparna) kommer lägligt och kräver ut hundar när Lotta är bortförd och polisen håller på att plocka djur och kräver ut tiken med valparna. Det bevisar att 1. Hagelin fick förhandsinformation från någon på länsstyrelsen ATT samt NÄR djuren skulle tas från Lotta. 2. Länsstyrelsen visste före den 10/12 vem som ägde hundarna. 3. Att polisen lämnade ut tiken med tre valpar på ”ägarbevis från SKK”. 4. Länsstyrelsen visste tidigt om att Karin Nakken ägde hundarna, innan polisen sålde dem. Lotta förlade stamtavlan på tiken och hittade den senare i en bil. Av en slump skickade hon in ägarändring till SKK samma dag som Hagelin. Av någon anledning valde SKK att tro på Hagelin. Det finns inget krav på att man skall anmäla ägarskap till SKK.

skk1

När Lotta släpps ut nästa dag har köparen till gården bytt lås och all hästutrustning är stulen. Hon har bara kläderna hon går i och får sova hos en vän och tar sedan in på vandrarhem. Lottas tillhörigheter hyrs in i en container som hon måste betala för att få tillgång till. Uthyrningsföretaget försöker skörta upp henne. Hyreskostnaden landar till slut på 20.000:-. Då är Lottas saker redan förstörda eftersom de möglat i den läckande containern.

dsc06651hukkbedomningDet är Örängs Elin på bilden ovan. Länsstyrelsens bild. Första veterinärintyget.

Samma dag som djuren omhändertas görs en ny veterinärbesiktning av hästarna som hemlighålls för Lotta. Resultatet är nämligen ett helt annat. Åsa Miller håller inte med om den tidigare hullbedömningen och plötsligt är både Elin och Knotteman, som ansågs utmärglade två dagar tidigare, tvåor dvs lindrigt under normalhull! Hundarna som har bedömts som ”toviga” klipps snabbt ner och säljs på Blocket. Länsstyrelsen skall tre år senare erkänna att det fanns inga lidande djur.

vetintyg2a

shvHästarna skänker polisen, efter att ha tagit ut nya pass, till Svenska Hästars Värn som har ett avtal med distriktsveterinärerna. Arabstoet är dräktigt. Alla bedöms som friska. Den första veterinären får alltså tio nya kunder. Några hästar som varit på foder återlämnas till sina ägare. Trots att polisen nu vet att Karin äger hundarna lämnar polisen den 12 december ut tiken med valparna till Birgitta Hagelin/Tiihonen som flera veckor innan alltså skrivit sig som ägare hos SKK. Med hjälp av en tredje person som skriver på som hanhundsägare lyckas hon också få valparna registrerade med sig själv som uppfödare.

en-av-karins-valparDe kommer senare att även att säljas och ställas ut med henne som uppfödare. Ovan en av Karins valpar april 2015.pippiEn av tikvalparna behölls.

valpannonsHon kommer även att ta en kull till på tiken. Länsstyrelsen skickar omhändertagandebeslutet till SKK som utesluter Lotta. Karin får inte tillbaka en enda av sina hundar trots polisanmälan.

lottas-schaferLottas älskade 7-åriga schäfertik Zenta ovan. Hon räddades i sista minuten från pensionatet som tänkte avliva henne. Hon lever än och är 10 år. Den gamla pudeln avlivades troligen. Stackars hundar som på sin ålders höst berövades det enda hem de känt.

 

Sorgen och oron över djuren och de efterföljande lönlösa rättsprocesserna tar ut sin tribut på Lottas redan sargade kropp. I slutet av november 2014 drabbas Lotta av en stroke som gör henne delvis förlamad på vänster sida. Armen förmår ingenting längre och hon får, när hon kommer från sjukhuset strax före jul några timmars hemtjänst.

För hästarna går det illa. De döps om och lämnas till okunniga personer och sådana som vill göra ett snabbt klipp. Inom två år var åtminstone två döda. Plutten och hingsten Knotteman, en av Norges högst bedömda kallblodstravare. Obs Plutten bedöms som hull två redan första gången. Oklart vad som hänt honom. Någon läsare vet kanske?

putten

palle

knotteman-2Länsstyrelsens bild ovan där Knotteman bedöms som utmärglad. Då har han redan i augusti fått tänderna raspade och mer kraftfoder samt avmaskning.

knotteman3Efter omhändertagandet. Något hände sen och han avlivades. Han kan ha skadats i en dörr.

elinElin blev vandringspokal.

vagen-tillbakaEfter stroken kämpade Lotta för att komma tillbaka. Ridträning var en viktig bit för att få kroppen att lyda. Lotta fick inte någon räkning från polisen och hon fick inte heller något djurförbud. Hon skaffade en ny hund och katt och ägnade sig åt sina älskade pelargoner.

Lotta anmälde veterinär Anna-Carin Sjöberg till veterinära ansvarsnämnden. I januari 2017 kommer utslaget och veterinären fälls för försumlighet. Omhändertagandet har skett på falska grunder. Tyvärr får inte Lotta vara med om denna upprättelse. Den 12 november 2016 hittar en vän Lotta avliden i sitt hem. Hon dog av en massiv hjärnblödning.

lotta

Länsstyrelsens djurskyddstillsyn – problem och förbättringsmöjligheter

24 Feb

20080623 Ferrari samma dag han omh├ñndertogsIdag välkomnar jag en kritisk gästskribent med erfarenheter från ”insidan”:

Det stormar kring djurskyddet. Kanske är det inte så underligt. Alla har vi en relation till djur. Det finns idag bortemot 800 000 hundar i Sverige, ca 1,2 miljoner katter och nästan lika många hästar som det fanns mjölkkor på 1930-talet. Att folk har synpunkter på djurskyddet är därför naturligt.

Jag är numera pensionär. Men under några år arbetade jag som chef för veterinärenheten på en länsstyrelse. Jag vill med en gång berätta att jag inte är veterinär, utan jurist. Det bör också betonas att min enhet även sysslade med andra frågor såsom tillsyn av kommunernas livsmedelskontroll, smittskydd vid epizootier, tillståndsärenden m.m. Men det var djurskyddet som tilldrog sig det största mediala intresset.

Som chef ställs man inför många svåra uppgifter. En av dessa är att ta emot samtal från djurägare som genom våra beslut blivit fråntagna sina djur och som känner sig arga, förtvivlade och ledsna. Min uppgift då, som jag tolkade den, var att visa en förståelse för djurhållarens situation men samtidigt försvara myndighetens beslut mot bakgrund av gällande lagstiftning. De gånger det gällde djurplågeri eller uppenbar vanvård, var det inte svårt att försvara vårt agerande. Men det fanns också fall där jag förstod att djurhållaren verkligen älskat sina djur och där jag anade en personlig tragedi bakom det inträffade. Det fick mig ibland att tänka över våra insatser. Kunde vi gjort på ett annat sätt?

Att kunna bemöta folk

Det är djurskyddshandläggaren som utför det viktiga fältarbetet, som genomför tillsynen, möter djurhållaren och bedömer djurhållningen. Det regelverk handläggaren har att luta sig mot är djurskyddslagen, djurskyddsförordningen och Jordbruksverkets mer detaljerade föreskrifter. De sistnämnda kan vara märkligt fyrkantiga och med centimetermått ange tillåten standard för burar, boxar och båspallar. Det är här det är viktigt att se till helheten mer än till centimetrarna, menar jag. Att vara flexibel, att läsa djurens beteende i miljön, att lyssna, kunna resonera lugnt och sakligt och bemöta djurhållaren på ett vänligt och respektfullt sätt.

Jag vet att de allra flesta av våra djurskyddshandläggare har en gedigen och flerårig utbildning bakom sig. De är duktiga och hängivna och får ofta vara ute i situationer som är psykiskt krävande. Men man kan fråga sig om den formella kompetensen räcker, om det inte krävs något mer. Det gäller att se till djurens bästa heter det, och det är givetvis sant. Djuren är djurskyddslagstiftningens skyddsobjekt. Men vid varje djurskyddsingripande finns också människor. Hur behandlar vi dem?

Jag vill påstå att den personliga lämpligheten är avgörande i alla yrken där man har med människor att göra. Inte minst gäller det inom djurskyddet. Målet med djurskyddstillsynen ska ju inte vara att utfärda x antal förelägganden eller att göra ett visst antal årliga ingripanden, utan att åstadkomma bra förhållanden för de av människor hållna djuren. Det uppnår man bäst om man får djurägaren med sig, om man kan skapa samförstånd och inte konflikt.

En bra djurskyddshandläggare bör kunna etablera en god kontakt med djurhållaren, leverera begripliga argument och uppträda lugnt och förtroendefullt. I de flesta fall där djur far illa finns också människor som mår dåligt. Det väsentliga i sådana fall är att söka lösningar som kan fungera för både djur och människor. Därför bör personliga egenskaper vara viktiga urvalskriterier vid tillsättning av tjänst som djurskyddshandläggare. Sedan man kontrollerat den formella kompetensen, bör rekryteringsgruppen, enligt min mening, koncentrera sig på frågor som avslöjar kommunikativ och empatisk förmåga, ödmjukhet, stresstålighet och bemötande. Erfarenhet från människovårdande yrken borde räknas som en merit.

Som arbetsgivare gäller det att se till att personalen ges en relevant fortbildning då man aldrig blir fullärd i ett yrke. Här tror jag på regelbundna kurser i bemötande och konflikthantering. Samverkan med kommunernas sociala myndigheter kunde också vara bra, likaså med representanter från LRF. Det gäller ju att förbättra människors djurhållning, att undanröja eventuella brister, inte att beröva folk deras utkomst, intressen eller omtyckta sällskap. Därför bör den enhet på länsstyrelsen som har hand om djurskyddet lägga ner mer arbete på utåtriktad och förebyggande verksamhet, på information, kurser och rådgivning. Målet borde vara att skapa en så förtroendefull relation till djurhållaren att han eller hon kan ta kontakt och be om råd innan ett problem hinner bli för stort, och att man vågar göra det utan risk för myndighetens ingripande.

Polisens roll

Jag har förstått att en utredning om polisens arbetsuppgifter nyligen kommit fram till att all hantering inom djurskyddet i framtiden skall läggas på länsstyrelserna. Om förslaget går igenom ska länsstyrelsen från januari 2017 även verkställa sina beslut om att sälja, överlåta eller avliva omhändertagna djur. Dessutom ska länsstyrelsen administrera de kostnader som uppkommer vid uppstallning av djur innan det formella beslutet tas om vad som ska ske med djuren. För detta merarbete ska en del av polismyndighetens förvaltningsanslag föras över till länsstyrelsen.

Kanske är detta en åtgärd i rätt riktning. Jag har visserligen haft ett gott samarbete med de polismän som varit knutna till djurhanteringen i mitt län. Men jag har också upplevt att polisen många gånger känt sig obekväm i rollen. Polisens verkställighet av ett omhändertagandebeslut har även ökat dramatiken och förstärkt djurhållarens känsla av att bli betraktad som en lagbrytare. Det har knappast förbättrat dialogen med djurhållaren när såväl djurskyddshandläggare som uniformerade poliser dykt upp på en fastighet för att avlägsna djur. Ser man också till allmänhetens kritik av polisens bristande förmåga att klara upp de personrelaterade våldsbrotten, förstår varför polismyndigheten länge velat slippa lägga resurser på hanteringen av djurärenden.

Under min tid som enhetschef var det inte ovanligt att polismyndigheten ville korta tiden för uppstallning av omhändertagna djur inför det slutliga avgörandet av djurens öde. Även om uppstallningskostnaden ska debiteras djurhållaren, blir det ofta polisen som i slutänden får ta den från sitt anslag, då många av dessa djurhållare befinner sig i ett utsatt ekonomiskt läge. Polisledningens önskan att inte misshushålla med sitt förvaltningsanslag kunde ibland kännas pressande för de polismän som hade att ordna med den ofta dyra uppstallningen. Ändå är det ju meningen att en så lång tid ska förflyta mellan djurens fysiska omhändertagande och beslutet om vad som ska ske med dem, att djurhållaren hinner kommuniceras och kan framföra relevanta invändningar. Just i dessa viktiga skeden finns en diskrepans i lagstiftningen som gör att en djurhållare nästan aldrig kan få tillbaka ett omhändertaget djur även om förvaltningsrätten vid ett överklagande skulle underkänna länsstyrelsens beslut. Det är en märklig lagteknisk kullerbytta som missgynnar den enskilde. Skulle djurhållarens överklagande bifallas, har djuren redan hunnit säljas eller avlivas.

Om utredningens förslag att länsstyrelsen tar över verkställighet, uppstallning, försäljning m.m. går igenom, är min förhoppning att processen får ta längre tid och därmed bli säkrare för alla parter. Detta borde kunna ske förutsatt att länsstyrelserna får tillräckligt med ekonomiska och personella resurser för de nytillkomna uppgifterena.

Ett djurförbud behöver inte gälla för alltid

Personer som belagts med förbud att hålla ett eller flera djurslag, påstår många gånger att beslutet de fått gäller livet ut. Så är det inte. Beslut enligt § 29 DL ska avse viss tid eller gälla tills vidare. Ett djurförbud för viss tid meddelas sällan. Vanligast är formuleringen att förbudet ska gälla tills vidare. Det betyder att det kan omprövas och upphävas om förhållandena ändrats.

Ett förbud att ha hand om djur är framför allt inriktat på att effektivt förhindra ”fortsatt allvarlig” vanvård. I länsstyrelsens motivering är således paragrafens andra stycke den viktigaste punkten. Av det stycket framgår att det är när en upprepning av det inträffade inte tycks utesluten som förbud ska meddelas.

Den förutsättning som gäller för att meddela ett djurförbud gäller också när myndigheten ska pröva en begäran om att upphäva förbudet. Det är djurhållaren som har bevisbördan och den centrala frågan är om det med tillräcklig säkerhet kan antas att djurförbudet inte längre är påkallat. Det är därför viktigt att den som fått ett djurförbud ges möjlighet att argumentera för att de kritiserade förhållandena har förändrats, att förändringen är hållbar och att han/hon därigenom återigen är fullt kapabel att hålla djur.

Jag tycker det är olyckligt att man i lagtexten valt formuleringen ”uppenbart att…”.  Här skulle jag önska en återgång till en mer realistisk formulering. Ordet uppenbart borde bytas mot sannolikt. Djurhållaren skulle alltså kunna föra i bevis att den händelse som resulterade i djurförbudet med stor sannolikhet inte kommer att upprepas. Tröskeln för att upphäva ett djurförbud skulle då fortfarande vara tillräckligt hög. Jag önskar att lagstiftaren ville omformulera paragrafen i den riktningen.

Det är min mening att länsstyrelsen redan nu bör använda den mer realistiska tolkningen av det s.k. upprepanderekvisitet vid prövning av upphävande av djurförbud.

Själv har jag varit med om att efter begäran och prövning upphäva flera djurförbud. Har man kommit till insikt om vad som gick fel och rättat till det, anser jag att man åter ska kunna få möjlighet att hålla djur. Väldigt få människor vill medvetet plåga djur. Men ibland kan det inträffa händelser i livet som gör att man inte riktigt orkar, att problemen blir så stora att man inte kan tänka klart och inse vad som måste göras. Alla kan begå fel. Men de flesta kan lära sig något av det som hänt. Gör man det, bör man också ges möjlighet att börja på nytt, att få tillbaka förtroendet. När länsstyrelsen meddelar ett djurförbud bör man samtidigt upplysa om hur man kan få det upphävt. Den länsstyrelse som tolkar ett djurförbud som en inskränkning med livslång varaktighet, tolkar lagen fel.

Lars Bondeson, fd. enhetschef

%d bloggare gillar detta: