Tag Archives: länsstyrelserna

Dysfunktionellt djurskydd på överårig myndighet

12 Nov

Bäst-före-datum har sedan länge gått ut för Sveriges länsstyrelser som inrättades 1634 med landshövdingar som kungens befallningshavare. Från att ha haft som uppgift att övervaka fogdarna har länsstyrelserna gått till att övervaka, döma och straffa folket.

Ytterligare en funktion lades till många andra då länsstyrelserna tog över djurskyddskontrollen från kommunerna den 1 januari 2009. Intentionen med omorganisationen var nog god. Det hävdades att djurskyddet skulle bli mer likvärdigt över landet och rättssäkert. Så kunde det ha blivit om man följt EUs kontrollförordning 882/2004 (nu ersatt av 2017/625) som tillkom för att medborgarna skulle få säkra livsmedel. Vem minns inte kadaverdebatten, galna-ko-sjukan och hästköttsskandalen?

En rad dåliga beslut vid omläggningen, töjbar lagstiftning och maktkoncentration till länsstyrelserna har i stället, sett i backspegeln, lett till minskad rättssäkerhet, personliga katastrofer och ett igenväxande landskap.

Första misstaget var att erbjuda alla inspektörer som innehaft minst halvtidstjänst på kommunerna så kallad arbetsövergång i stället för att utlysa tjänsterna med EUs kompetenskrav. Låg kompetens och mycket makt är en dålig kombination. I Skåne startade övertagandet i stor turbulens med chefer som mobbades ut av inspektörerna. 2011 krävde internrevisorn Håkan Malmer att planerade kontroller måste komma igång. Han skrev: ”Vid länsstyrelsen bedrivs idag praktiskt taget ingen planerad kontrollverksamhet utan beslut om inspektioner grundar sig i allt väsentligt på anonyma anmälningar”. Det har fortsatt så och råden tog man inte till sig. Rapporten har plockats bort från länsstyrelsens hemsida men du kan ladda ner den här.

Det andra misstaget var att Sveriges ambition utökades från att kontrollera livsmedelsproducerande djur, som det var tänkt, till att omfatta alla djur. (Sverige vill vara bäst i allt, även om det är bakifrån.) Detta i kombination med att verksamheten redan från början styrdes efter anmälningar från allmänheten i stället för planerade kontroller. För en del länsstyrelser innebar det att det tog flera år innan de lagstadgade kontrollerna ens kom igång.

I Södermanland gjordes inte en enda kontroll på länets 120 grisgårdar under 2009.  ”Man kunde gå tillbaka till att kommunerna fick sköta sällskapsdjuren och att länsstyrelsen tog hand om produktionsdjuren”, tyckte nötköttsproducenten Kjell Johansson i Jönåker. Det har ingen lyssnat på under de nio år som gått. Sällskapdjur utgör de lågt hängande frukterna och att kontrollera en katt ger samma pinne som att kontrollera en grisgård men är mycket enklare och bjuder mindre motstånd.

Det tredje misstaget var att efter omläggningen infördes rutinen att inspektörerna skulle åka i par. I ett slag halverades därför den tillgängliga tiden för kontroller. Anledningen skulle vara säkerheten för inspektörerna. Varför alla bönder blev livsfarliga över en natt är en gåta.

Rättssäkerheten har minskat av flera anledningar:

Före 2009 kunde djurägare och bönder överklaga beslut från kommunerna till länsstyrelsen.  En överklagandeinstans föll sålunda bort 2009.

Djurägaren/bonden hänvisas till att överklaga besluten i förvaltningsdomstol där bevisbördan, enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer, anses vila på den enskilda, samt att det inte finns någon rätt till offentlig försvarare. Detta till skillnad till om han/hon blir åtalsanmäld vilket är ett måste enligt §24b djurskyddslagen då länsstyrelsen anklagar någon för att begått lagbrott. Då hamnar prövningen i tingsrätt där åklagaren har bevisbördan och ska visa ”bortom rimligt tvivel” att bonden brutit mot lagen. Att det är väldigt svårt för en enskild att vinna i förvaltningsrätten visar statistiken. Under 2016 fick exempelvis Förvaltningsrätten i Malmö in 107 mål gällande tillämpning av djurskyddslagen. Av dessa fick 13 stycken utfallet ändrat eller delvis ändrat dvs endast ca 12%. Det kan jämföras med att 70% av åtalsanmälningarna till åklagare inte leder till någon lagföring (hela landet 2011).

Länsstyrelserna har successivt gått från att vara kontrollanter till att också vara förundersökningsledare, domare och verkställare av straffen. Allt i ett så att säga. Den första juni 2018 övertas även polisens uppgifter med att verkställa beslut om att omhänderta och sälja djur.

Som djurskyddslagen är skriven ska ett lidande djur tas omhand, vilket rimligen ingen kan invända mot. Men numera konfiskeras hela kreatursbesättningar, hästföretag och kennlar värda miljonbelopp. Djuren säljs långt under marknadsvärdet, avlivas eller skänks till uppstallaren. Därmed urholkas äganderätten. Det här sker före den eventuella rättsliga prövningen och är alltså irreversibelt.

Viten sätts också som är oproportionerligt höga. Ett aktuellt ärende nu är nedläggningskravet mot landets största turridningsföretag där hot om vite satts till en halv miljon kronor för varje kontroll det finns för många hästar, på grund av att ägaren tillfälligt överskridit antalet hästar i förhållande till vad företaget har länsstyrelsens tillstånd till, utan att det finns några misskötta djur. Det kan jämföras med kränkningsersättningen som utdöms efter en brottdom för rån med vapen ca 10-15.000 kr eller mordförsök 100.000 kr.

Djurskyddslagen har skärpts i omgångar från att djur ”får” tas om hand till ”ska”. Det har ökat antalet omhändertaganden. Länsstyrelsen ska också besluta om vad som ska ske med djuren.  Tidsglappet, som kan uppgå till en eller flera månader, mellan de två besluten utnyttjas av företag för att tjäna ofantliga pengar på djuren medan de stallas upp. Tidigare hölls auktion på gården och djur utan ekonomiskt värde som höns, nackades på gården. Numera ”stallar man upp” även råttor och möss! Med betalning per individ förstår man lätt affärsidén.

Allt sunt förnuft tycks ha lämnat myndigheterna. I Halland omhändertogs 80 tamråttor efter länsstyrelsebeslut för ett par år sedan. Rimligen borde de avlivats direkt eller skänkts till någon förening eftersom de saknade värde. Men polisen ringde Djurambulansen i Skåne. Fakturan landade på hisnande 328 375 kronor. Det är ett krav som skickas vidare till djurägaren. Kan denne inte betala så får staten, det vill säga skattebetalarna, ta räkningen. Tjänstemännen är ansvarsbefriade både när det gäller samhällsekonomi och följder för männniskor.

Inspektörerna backas upp av jurister och länsveterinärer som varken träffar djur eller djurägare. Privatpersoner, som inte själva får komma till tals, hängs ut i lokalpressen som djurplågare utan att vara det. Den som dristar sig till att kritisera förfaringssättet eller besluten skräms till tystnad på vanligt politiskt korrekt vis genom att beskyllas för att stödja djurplågare och vilja försämra djurskyddet. Vem vill inte att djur ska ha det bra? Den politiker som är kritisk mot hur djurskyddslagen tolkas är en död politiker.

Det finns snart inga småbönder kvar och med dem har många växt- och djurarter försvunnit. Det är inte lupinernas fel som länsstyrelserna vill få oss att tro. Astrid Lindgren kunde inte ana att djurskyddslagen, som var hennes ”80-årspresent” från Ingvar Carlsson, också skulle komma att användas till allt möjligt som inte har ett dyft med djurskydd att göra! Att anmäla någon man har en tvist med till länsstyrelsen har blivit mycket populärt. Det var knappast lagstiftarens syfte. Av alla de inspektioner som länsstyrelsen gör efter anmälningar från privatpersoner var 70 %, helt obefogade i Örebro län.

Sveriges djurägare och bönder är värda ett bättre och rättssäkrare djurskydd. Det sker lämpligen genom att bygga en helt ny lokal organisation från grunden enligt EUs normer. Länsstyrelserna gör sig bäst i framtidens historieböcker.

Annonser
%d bloggare gillar detta: