Tag Archives: länsstyrelsen i Västra Götaland

Riskbedömning 3

13 Jul

hästar islandPublicerat måndag 04 juli 2011 09:59

Ramla ned och ramla ned… 1994 gjorde jag en oförglömlig ridresa på norra Island med ett gäng ”tjejer” mellan 25 och 60 år. Som synes ovan så ”vallade” vi alla hästar, både de vi red och handhästarna, över denna bro. Som tur var hade vi ingen svensk djurinspektör med oss. Då hade säkert risken varit nära 100% att hästarna skjutits på plats, ägarna fått djurförbud och vi hade fått gå tillbaka… Nå, vi bedömde risken acceptabel att gå över och ingen ramlade ner, varken människor eller dessa modiga små hästar.

Alltså risken att ”ramla ner” apropå länsstyrelsen i Västra Götalands bedömning att takplattor i Hans Röös ligghall plötsligt kan få för sig att ramla ner eftersom de inte bedöms tåla ”belastningen” från korna, som vad jag förstått, inte går i taket utan som helt vanliga kor går med klövarna stadigt på golvet. Men vad gör man inte för att hitta (på) ”risker” som inte finns! Utan risker, inga fakturor!

Så här skriver Hans Röös:

Om man påstår att en ”brist” utgör en risk ur djurskyddssynpunkt så måste väl kontrollanten rimligen följa upp att den bristen är åtgärdad tidigare än ett år efter det att ”bristen” upptäcktes. Annars kan man väl inte hävda att det är en brist, åtminstone inte ur djurskyddssynpunkt. Och djurskyddskontrollanterna är väl ändå inte anställda som några smakråd i estetiska frågor där de kan fakturera en kostnad efter egen smak och eget tycke = godtyckligt?

Felet med djurskydds-juridiken är, enligt min mening, att den saknar all logik. En gång i tiden trodde jag att just juridik också stod för logik, men dit tycks det vara långt innan man når eller om det är så att ”utvecklingen” har fjärmat juridiken alltmer från logik på senare tid. Nu har jag för all del i huvudsak bara varit i kontakt med djurskydds-juridiken och den verkar då definitivt ha kört i diket.

”De domstolsutslag som finns, från när djurhållare har överklagat beslut om avgifter, har sagt att det är all tid som ska debiteras och har inte haft synpunkter på omfattningen.”

En sådan ”praxis” har således redan satt sig i tillämpningen av denna §. Just vad jag befarade och därför jag överklagade fakturan från Rottans första anmälan (med kontroll 2009-01-12 – den första i Sverige efter nyordningen?) sedan länsstyrelsen tog över 2009. Det är ju detta som är så rättsvidrigt (enligt min uppfattning). Du har en person som stup i ett anmäler dig, oftast för samma sak vid varje tillfälle t.o.m. (ur min egen erfarenhets fatabur). Till exempel, standardanklagelsen som ”man kunde höra uttalad lika i både Mora och Jönköping”, eller hur historikern nu sa om häxprocesserna.

Alltså nu för tiden standardanklagelsen djuren ”saknar mat och vatten”.

Efter en sådan ”anonym anmälan” från en välkänd anmälare utförs ”En extra offentlig kontroll”, varvid det visar sig att anmälan inte stämde. Istället hittar kontrollanterna (för de åker numera alltid två, då de annars anses riskera att bli misshandlade av de elaka kulakerna?) till exempel en spånskiva som hänger snett i taket. En spånskiva som tio inspektörer och kontrollanter – efter anmälan från samma ”anonyma anmälare” genom åren – tidigare gått förbi utan att upptäcka att denna spånskiva hänger snett och så gjort i åratal!

Nu blir då den spånskivan helt plötsligt en brist och en risk ur djurskyddssynpunkt. Vad hittar man nästa gång efter en anmälan från samma anonyma anmälare om att djuren ”saknar mat och vatten” och detta visar sig inte stämma den gången heller? Hur länge får man hålla på att åka på kontroller på order av samma anonyma anmälare och hennes falska påståenden? Och sedan fakturera besöket för en helt annan konstruerad brist, som inte har någonting med anmälan att göra.

Om du som djurhållare således råkar ut för en psykiskt sjuk människa som har gett sig den på att djävlas och sänka dig ekonomiskt och psykisk, så att det blir du som hamnar på psyket istället för den som borde ha suttit där, så kan denna människa?, med benäget bistånd av svensk politik (”världens bästa djurskyddslag” – Lex Pippi), svensk myndighet och svensk domstol mycket lätt nå sitt mål.

I och för sig vittnar en sådan tillämpning av Lex Pippi inte bara om att anmälaren är sjuk – hela systemet måste vara sjukt!

Rätt ska vara rätt!

Två gånger två är fyra,

Men världen är av djävulen!

 

Riskbedömning 2

13 Jul

riskbedömnin2

Publicerat söndag 26 juni 2011 09:51

Hans Röös har en ”egen” anmälare i form av 85-åriga (!) Barbro Rothlin som ser det som sin livsuppgift att göra livet surt för djurägare. Borås kommun tröttnade så småningom på hennes ideliga påringningar, men när djurskyddet övergick till Länsstyrelsen i Västra Götaland vädrade hon morgonluft. Och för Länsstyrelsen är hon rena rama mjölkkon, rent pengamässigt. Ovan syns det hårt belastade innertaket samt en ren fjällko!

Hans Röös berättar: Det BR anmält mig för stämde, som vanligt, inte. Men när de gick runt och tittade i den ”välströdda ligghallen” fann de att en del spånskivor hängde snett i taket (fanns alltså inte med i BR:s anmälan). Lika snett som de hängt de senaste tjugo åren sedan jag slutade med mjölkkor 1991 och sedan dess inte använt fähuset i ladugården till dikorna, utan en ligghall som var inrymd i andra änden av ladugården. Men den förbjöds jag använda 2004 då vi fått en ny djurskyddsinspektör i kommunen, som givits delegation (rätt att egenmäktigt fatta beslut i miljöskyddsnämndens namn) och t.o.m. anställde min gamla antagonist BR som anmälde mig den gången också. Hon passar alltid på när det sker några förändringar så att hon har chansen att hitta någon ny inspektör/kontrollant som inte känner till henne.

Vid kontrollen den 5 februari 2010 upptäckte de nya kontrollanterna, det som ingen inspektör eller kontrollant upptäckt de senaste tjugo åren under det otal inspektioner/kontroller som BR varit mamma till. I den kontrollrapport som följde var det inte klart uttryckt att dessa skivor ansågs utgöra en skaderisk för korna, vilket de heller inte gjorde eller hade gjort (sedan jag tvingades in i fähuset 2004). Men för att visa god vilja tog jag ner den skiva som hängde mest snett.

Den 27 januari 2011 gjorde kontrollanterna så en oanmäld ”uppföljande kontroll av påpekade brister”, som det heter. Då fann man att jag borde ha tagit ner ytterligare ett par skivor.

A) I kontrollrapporten från 2010, daterad 2010-02-17, står det att; ”innertaket var på vissa ställen dåligt och hängde ner”. Inget klart uttalat krav från länsstyrelsen att det ”skall” åtgärdas. Men jag plockade ner en skiva, som visserligen inte utgjorde någon skaderisk, men estetiskt sett kunde man naturligtvis ha synpunkter på takets utseende.

B) I yttrandet (bemötande på min överklagan) från länsstyrelsen till förvaltningsrätten, daterat 2011-05-10, står det att: ”innertaket i lösdriften hängde ner och bedömdes kunna ramla ner helt” – ”och därmed utgjorde en skaderisk för djuren”. Nu kunde plötsligt hela taket ramla ner.

2010 talas det inte om att innertaket utgjorde någon skaderisk och så uppfattade jag det inte heller vid kontrollen, men jag tog alltså ner den enda skiva som verkligen hängde ner, inom det område som djuren hade tillgång till. Jag uppfattade det ändå aldrig som att innertaksbeklädnaden bedömdes utgöra en skaderisk. Vilket den heller aldrig gjorde eller har gjort, enligt min mening och bedömning. Däremot kan man förstås anlägga estetiska synpunkter på innertakets utseende, men det är förmodligen ingenting som bekymrar djuren.

Länsstyrelsen försöker sedan (2011-05-10) styrka sin uppfattning om att takbeklädnaden skulle utgöra en skaderisk genom att hänvisa till Jordbruksverkets vägledning, bilaga nötkreatur, under rubriken krav på inredning där det står vad som skall kontrolleras, nämligen att; ”inredningen håller för den belastning den utsätts för från djuren”

Och med den vägledningen som grund säger länsstyrelsen att: ”ett tak som hänger ner bedömer länsstyrelsen inte håller för den belastning det utsätts för samt att det utgör en skaderisk för djuren”. Det är först nu 2011-05-10 som det framgår att länsstyrelsen bedömer takbeklädnaden som en skaderisk. Inte underligt då att jag 2010 inte uppfattade att länsstyrelsen såg taket som en djurskyddsfråga.

Det hänvisas således till att inredningen skall hålla ”för den belastning den utsätts för från djuren”. Jaha, men takbeklädnaden utsätts väl ändå inte för någon belastning från djuren! Dom går väl inte i taket, vilket jag däremot gjorde när jag fick fakturan.

Jag tog, som sagt ner en skiva som satt lite mer snett, men inte för att jag bedömde den som en skaderisk utan mer för att den var mer estetiskt störande än de andra sneda skivorna. När det gäller att bedöma risken för om skivor i takbeklädnaden skulle riskera att ramla ner så anser jag mig väl så kompetent som länsstyrelsen att bedöma den saken.

Jag har dock en ingenjörsexamen i botten och har arbetat på ingenjörsbyrå just med hållfasthetsberäkningar av byggnadskonstruktioner och byggnadsmaterial. Werklunds ingenjörsbyrå låg t.o.m. i samma hus där länsstyrelsen sedan 2009 har sina lokaler (utvidgad kontrollverksamhet). Ett marmorpalats (byggt av försäkringsbolaget Framtiden, alltså kallat Framtidens hus) vid Stora torget i Borås, med den tidens dyraste kvmhyra i stan.

I jämförelse med min ladugård är standarden där naturligtvis betydligt högre. Om jag hade fortsatt min bana i det huset hade jag nog haft en bättre Framtid än den jag fick som bonde, i alla fall ekonomiskt. Men jag trodde att bonde var liktydigt med rätten att råda sig själv = frihet. Det var ingalunda tron på att jag skulle tjäna pengar som gjorde att jag valde att bli bonde. Men ACK vad jag bedrog mig, vad gäller friheten alltså! Jag blev kulak!

 

Skavsår gav djurförbud

29 Apr

Anders Olssons lilla fjällkobesättning på Tjörn blev riksbekant sedan Anders fått djurförbud efter att ha skrivit på ett strafföreläggande dvs erkänt djurplågeri. Han förespeglades av polisen att då  skulle ”saken vara ur världen”. Saken var ett skavsår på en ko som slitit sig med grimman på. Sen kom djurförbudet bokstavligen som ett brev på posten.

Hans Röös berättar:  I går trädde Anders Olssons djurförbud i kraft, inte baserat på ett lagligt krav utan på ren illvilja från länsstyrelsens sida. Annat ord än illvilja för att beskriva saken kan jag inte finna i det här fallet.

Åtta (han sålt av några under processens gång) utrotningshotade fjällrasdjur, som ska kalva om ca en månad och som har hållit Tjörn med några hektar ”öppet landskap” såldes (skänktes bort) i går till en kreaturshandlare.
Tyvärr för sent – fem över tolv – erbjöds den möjlighet som vi länge försökt få fram i avvaktan på att djurförbudet blir hävt. Flytt till Eva Sternbergs (”kvinnor kan”) gård i Dalsland. Men i samma ögonblick som klockan slog tolv sålde Anders sina djur till kreaturshandlaren och den dag han får sitt djurförbud hävt så lär hans samtrimmade lilla flock vara sedan länge skingrad för vinden. Några av djuren troligen vid det laget betande på de sälla jaktmarkernas gröna ängar.

Vad sorgligt att denna möjlighet att flytta den lilla koflocken till Dalsland gick om intet på grund av att Anders tappade nerverna. Striden är över – Anders hade helt enkelt inte nerver att stå emot längre. Han kastade in handduken ungefär vid samma klockslag som Eva Sternbergs E-brev är tidsstämplat.

Anders önskan hade varit att kunna sälja alla djur till en pålitlig person som han kunde ha skrivit ett återköpsavtal med. För att när processen är slutförd, i de långsamt malande juridiska kvarnarna och han blivit av med sitt djurförbud, få köpa tillbaka djuren igen. För Anders är hans djur inga ”produktionsenheter”, vilket man ju i dag talar om när det gäller djur i animaliefabrikerna. De är hans vänner och det som håller honom igång. Han är dryga 60 år i dag och pensionerad. Och han har haft nötkreatur sedan han var 17 år.

Det är i ambitionen att försöka hålla ihop flocken och kunna få tillbaka just sina unika kor, när han blir av med sitt djurförbud, som gjort att det inte gått att göra en quick fix och bara skicka dem till slakt. Blir han inte av med djurförbudet så är allt förtroende för svenskt rättsväsende förbrukat för min del. Även om det redan ärr svårt sargat har jag ändå försökt att hålla en gnutta hopp om att det ska gå att vinna rättvisa till slut även i ett sådant här fall.
Med damoklessvärdet  hängande över sig i ett allt tunnare tagelstrå pallade inte Anders för ytterligare en dags psykiskt lidande som det inneburit att försöka få till den lösning som han hade hoppats på. Hans nerver höll helt enkelt inte och som ett alternativ till att länsstyrelsens fysiljärer kom till gården och avlivade djuren mitt framför ögon på Anders så ringde han vid middagstiden en kreaturshandlare som hämtar djuren i morgon bitti kl.8.
Kreaturshandlaren insåg naturligtvis Anders pressade situation och har bjudit Anders ett skambud som han inte såg sig annan utväg än att godta. Valet stod mellan att få djuren avlivade och destruerade och en räkning på dryga tusenlappen per djur för destruktionskostnaden eller skambudsförsäljning och ändå få några kronor för djuren. Han kunde förstås ha chansat på att få vara ifred för sina plågoandar från länsstyrelsen ytterligare några dagar, men den press det inneburit hade riskerat att förpassa honom till psyket.
Korna ska kalva om ungefär en månad och kreaturshandlaren kan ta hem hela köpesumman bara på ”mellankalvarna” till hösten. Samtidigt finns det naturligtvis en risk i att en eller annan kalvning kan gå snett när korna flyttas till nya förhållanden där man inte på samma sätt som Anders känner varje individs egenhet. Sådant förstår uppenbarligen inte länsstyrelsens s.k. djurskyddsakkunniga (?). De har förmodligen bara en instrumentell syn på djur – ”ko som ko – det är väl ingen skillnad!”
Anders är trots allt tacksam för den mänskliga stöttning han fått. Något som inte svenska myndigheter kan tillåta sig. Ingen pardon ingen medkänsla – kadaverdisciplin överskuggar deras handlande.
Och denna förbannade § 74 som tillämpas helt olagligt. Jag har i alla fall svårt att tro att Europakonventionen skulle tillåta ett sådant undantag från de mänskliga rättigheterna. Tyvärr går det inte att få upp sådana här ärenden till domstolen i Strasbourg.

PICT0353

Min kommentar: Kanske blir vi sista generationen som har upplevt lantraserna ute på gårdarna. Därefter kommer den återstående spillran bara att existera som ”museiföremål”. Bra jobbat av ”djurskyddet”! Ska vi sen vara förvånade över att beteslandskapet växer igen?

%d bloggare gillar detta: