Tag Archives: länsstyrelsen i Västra Göraland

Uppföljande kontroll

16 Feb

Veterinär Per Michanek har under många år stridit mot ett som han kallar ”gammalmodigt, repressivt, icke fungerande regelverk” när det gäller djurskyddsbestämmelserna och dessas tillämpning i praktiken: ”Regelverket borde fokusera på resultatet, det vill säga djurens välbefinnande. I stället koncentrerar man sig på detaljutformning av byggnader, hagar, liggplatser och dylikt. God djurhållning har den vars djur är välmående, men inte nödvändigtvis den som har fina stallar. Detaljföreskrifterna är dessutom dåligt underbyggda.”

En som kan skriva under på ovanstående är Hans Röös som under många år utsatts för myndigheternas godtycke och maktgalenskap. Härom veckan var det dags igen:

För någon vecka sedan ringde ett 010-nummer, vilket ju betyder antingen en försäljare eller en myndighet och för mig borde det inte vara svårt att gissa vilken myndighet det i så fall skulle kunna vara – länsstyrelsen i VäRsta Götaland. Det låg givetvis närmast till hands att tänka sig! Jag kollade numret på Hitta och Eniro, men det gav inget besked.

I går ringde samma nummer förutom slutsiffran, vilket, tycke jag, tydde på försäljare – call center?  Jag svarade inte då heller. I morse ringde samma nummer, med två olika slutsiffror två gånger, jag svarade inte då heller. Envetna försäljare?

Vid elvatiden höll jag på att köra ut balar till korna och in på gården körde en grå Citroën. När jag återkom med traktorn från gärdet stod där två handläggare från länsstyrelsen, som presenterade sig som Linda och Fredrik.

De skulle göra en ”uppföljande kontroll” av djurskyddshandläggare Carin Dahléns kontroller, som hon gjorde i april förra året, sa de. De hade inte den vanligaste orsaken – ”anonym anmälan” – som motiv för sitt besök. Det första de ville se var korna, för att titta på hullet, vilket, med den individuella variation som råder i en koflock, nog kan sägas vara exakt detsamma som vid Carin Dahléns kontroll för snart ett år sedan. Precis som med folk och fä i största allmänhet så kan hullet variera en del – s.k. ”mångfald”! Trots det fann de inte de ”magra djur”, som Carin D tyckte sig se när hon var här. Då som nu var de överfeta, helt galet egentligen, med tanke på vad fetma ställer till med hos både folk och fä, men så ser ”bedömningarna” ut numera. Och inget djur har sålts, det är exakt samma djur, samma antal som för ett år sedan. Med undantag för en kvigkalv (SE 20007-104 – 6) från januari i år.

PICT0300

Hundarna Annie o Kitty har jag alltid med när jag är ute bland korna så av dem fick besökarna, inledningsvis, med all rätt (!), en utskällning. Trots det hade de ingenting att anmärka på de trevliga hundarna. Jag badade dem för någon vecka sedan (vilket egentligen inte var nödvändigt), efter första 010-påringningen, för det kunde ju handla om länsstyrelsens påringning? Men just i dag efter att ha varit med mig ute på åkern och gottat sig där det var som mest upptrampat så var de förstås litet smutsiga, åtminstone om tassarna. Men det tror jag att t.o.m. handläggarna förstår att – ”fem smutsiga små fingrar kan det bli när man grävt med dem i sand”.

DSC03325

De tittade på hästarna (två islänningar) och synade hästpassen, utan anmärkning på någon(t)dera. Jag verkade hovarna för en månad sedan.

Lilla Frida och Trausti

Sedan var det ligghallens, för korna, tur (tur o tur!). Naturligtvis hade de synpunkter på ladugårdens (där ligghallen är inrymd och kollad femtioelva gånger, sedan 2009) utseende (byggd 1895 14 m x 80 m) och undrade hur mycket underhåll jag lägger ned på den? Jag förklarade för dem att hållandet av 28 fjällkor inte ger mycket ekonomiskt utrymme för att underhålla en ladugård av den dimensionen och med den åldern. Den får tids nog ”lägga ned” sig själv, om jag får råda, vilket jag förstås inte får! Vilken bonde råder i dag över sin egendom?

Precis som anonyma angivaren/stalkaren Rottan och den kommunala djurskyddshandläggaren Asp menade 2003, så trodde de att det fanns risk för att ladugården skulle kunna rasa ”vid nästa vindpust”, som Asp sa. Sedan dess har den stått pall för både stormarna Gudrun och Per och kommer att stå där om ytterligare tio år utan att man behöver göra någonting åt den (”underlåter att underhålla den” – jag är ju inte i underhållningsbranschen!).

För den djurhållning jag har behövs inga hus alls, men det förstår inte svenskt djurskydd. Här har inte varit ”minus 35 grader” (som ett tillkallat vittne – forskare – från SLU, den gången bedömde att mina nötkreatur skulle ha klarat och ändå känt sig ”komfortabla”) sedan 1940-talet. Och det sägs ju att det bara ska bli varmare och varmare, vilket denna vinter ger syn för sägen. Men vetenskap har förmodligen ingen plats i djurskyddstillämpningen, där verkar tyckande vara kung/drottning?

Detta med den omålade och sneda ladugården var deras största bekymmer om jag får tro vad de sade, vilket väl ger sig i rapporten. Plus att det stod en behandlingsbox inne i hästarnas separata mycket väl tilltagna ligghall, kanske bortåt hundra kvm stor – femtio kvm var! Det finns ingen skaderisk på något sätt med den boxen stående regnskyddad där. Men den fick jag order om att ställa utanför ligghallen. Funderar på om jag ska ställa ut den vid infarten till gården, så det syns att jag ”lyder order” nästa gång de kommer på återbesök, för det finns naturligtvis inte annat att vänta.

Linda, som verkade föra kommandot, sa sig inte vara byggnadssakkunnig och tyckte att hon borde ta kontakt med någon sådan på kontoret i Skara för att bedöma rasrisken. Varför gå över ån efter vatten, sa jag. Jag jobbade en gång i tiden, som byggnadskonstruktör, på Werklunds ingenjörsbyrå inrymd i samma fastighet (”Framtidens hus” ett dåtida försäkringsbolag, som byggt huset) där ni i dag har ert lokalkontor. I det marmorpalatset betalade Lennart Werklund stans dyraste hyra för sina kontorslokaler. Jag hade dock ett noblare läge på mitt kontorsrum, med utsikt över Stora torget.

Då inväntar jag rapporten då. Och fakturan på den ”avgiftsfria kontrollen”, som ”Eskil” i ett anfall av skämtlynne påstått skulle gälla för obefogade kontroller.

Galna kor eller galna lagar?

1 Feb

PICT0216

Publicerat tisdag 24 maj 2011 09:50

Hans Röös får åter ordet:

Det senaste decenniet har jag p.g.a. ett oändligt antal anmälningar från en viss privatperson (efter en anmälan till miljökontoret den 18 december 2003 blev hon den 23 december 2003 ”anställd” av miljöskyddsnämnden i ”delegation”, som extraspanare) blivit utsatt för ej i förväg annonserade inspektioner (kommunen) och kontroller (länsstyrelsen). Den första rundan (efter kanske ett 20-tal inspektioner både natt och dag = fakturerad kostnad ca 15 000 kronor) slutade med ett omhändertagande den 22 januari 2004. Ett omhändertagande (av miljöskyddsnämnden i ”delegation”) av ett 20-tal fjällkor, vilka, enligt en agronom från länsstyrelsen (med minst 30 års erfarenhet av djurhållningen i länet), som inspekterade djuren den 15 januari, … vilka alltså enligt denne länsstyrelsens kontrollant: Levde i en drömtillvaro och han önskade att alla djur finge ha det lika bra som mina fjällkor hade det.

PICT0170

Trots detta blev de 20 fjällkorna alltså omhändertagna på miljöskyddsnämndens, i ”delegation”, initiativ. Allt nog och emedan så fick ”delegaten” (= djurskyddsinspektören) så småningom sparken och miljöskyddschefen sa upp sig och jag fick tillbaka mina djur till priset av att betala kostnaden (ca 70 000 kronor) för det obefogade (”drömtillvaro”) omhändertagandet. Överklaganden till länsrätt, kammarrätt, regeringsrätt blev ”ingenrätt” för mig.

PICT0158

En sak som det anmärktes på vid den första inspektionen den 18 december 2003 var att några av mina senast födda kalvar saknade öronmärken. Att öronmärka mina nyfödda fjällkalvar var (är) något som jag medvetet avstått ifrån – av djurskyddsskäl. Om jag inte är felunderrättad så är det t.o.m. förbjudet enligt 1988:534 att kupera både svansar och öron på djur, men möjligen gäller det förbudet ”bara” hundar? Fjällkalvar är hur som helst så små när de föds att deras små öron inte förmår att bära upp EU:s tunga öronmärken, avsedda för den politiskt beslutade förebilden för aveln inom EU, nämligen Belgisk blå. Öronen på de små fjällkalvarna blir därför demolerade om märken klipps i på nyfödda kalvar. Och om inte annat (annat än djurskyddsskäl – om det nu inte är skäl nog?) så är det mindre estetiskt tilltalande att ha vuxna fjällkor som fått sina öron demolerade redan vid födseln.

Emellertid anses detta, med att låta kalvar vara omärkta en tid efter födseln, till dess att de vuxit till sig så pass att de förmår bära upp sina påtvingade öronmärken, … detta med märkeslösa kalvar anses alltså utgöra en fara för ”folkhälsan”!!!!

Om jag har svårt för att fatta eller om det bara råkar vara så att det ligger en viss sanning i att jag är den ”besvärliga person”, som jag anklagats av djurskyddet att vara, … om svårt för att fatta så har ännu ingen kunnat förklara för mig på vad sätt kalvar utan EU:s öronmärken skulle kunna utgöra en fara för folkhälsan. Men så säger lagen, påstås det.

Jag har fortsatt med min ”praxis” att inte öronmärka nyfödda fjällkalvar och vid min näst senaste kontroll hade jag två av de yngsta omärkta, vilket nu lett till ett ”resultat” i form av ett beslut om avdrag på gårdsstödet med tre procent p.g.a. brott mot ”tvärvillkoren”. Om det upprepas kan det bestraffas med ett förhöjt avdrag på fem procent och ytterligare upprepningar kan leda till att hela EU:stödet dras in. Och än värre djuren kan bli omhändertagna, avlivade och skickade till destruktion på bondens bekostnad. Och i det läget omhändertas hela besättningen och bonden får djurförbud utan att djuren varit på minsta sätt misskötta, men han har förstås äventyrat folkhälsan (påstås det alltså!). Sådant har skett i ett icke ringa antal fall i Sverige, där man förmodligen är bäst i klassen när det gäller att följa EU:s bestämmelser.

Beslutet om avdrag på gårdsstödet fick jag den 6 maj och ett överklagande måste vara inne senast den 27 maj. Och överklaga måste jag naturligtvis? göra trots att utgången självklart är given på förhand.

Folkhälsan handlar här om BSE (Bovine Spongiform Ecephalopathy = galna-ko-sjukan), men hur den sjukan skulle kunna överföras på människa bara för att några kalvar i Sverige (där för övrigt sjukan aldrig uppträtt – bara ett fall av en spontan form av typen Creuztfeldt-Jakobs syndrom) inte är öronmärkta?

Det jag alltså saknar tillräckliga utförsgåvor för att förstå är hur jag vaccinerar svenska folket mot BSE? Creuztfeldt-Jakob? genom att redan vid fjällkalvarnas födsel öronmärka dem. Detta kan väl ändå knappast handla om att rädda svenska folkets fysiska hälsa och den mentala verkar väl redan vara räddningslöst förlorad. Eller är det jag som är galen – kanske har jag smittats p.g.a. min underlåtenhet att märka kalvarna omedelbart vid deras födsel?

Jag kan naturligtvis inte låta bli att överklaga denna ”galenskap”, men vad ska man säga. Hotet mot folkhälsan är förmodligen obestridlig, vilket domstolen kommer att finna vara ställt utom allt tvivel.

Min första fråga är dock om det beslut jag fått från länsstyrelsen verkligen är ett beslut? Det är nämligen inte undertecknat av någon! Kan undra hur det ställer sig rent juridiskt – ett ”beslut” som ingen står bakom annat än länsstyrelsens brevpapper?

Kanske kunde man söka EU:stöd till en studiecirkel som handlar om hur man försvarar sig mot den svenska galnamänniskosjukan? Bara för att provocera?

%d bloggare gillar detta: