Tag Archives: Jenny Persson

Polisens djurhantering snart ett minne blott

6 Feb

fem miljoner

Polisen kommer snart att slippa hantera både djur och fakturorna som blir följden av hur länsstyrelserna numera tillämpar djurskyddslagen. Massor av arbetstid och pengar kommer att frigöras  för att som tänkt i stället användas för att lösa brott.

Från och med 2009 t.o.m juli 2014 har polisen i Skåne genomfört 926 handräckningar beträffande djur. De har fördelat sig på

2009: 141 st

2010: 184 st

2011: 151 st

2012: 184 st

2013: 157 st

2014: 109 st (t o m 2014-07-28)

Merparten av dessa har initierats av länsstyrelsen. Jag har granskat ca 14% av dessa handräckningar dvs 121 stycken.

Av dessa har Henriette Bonde begärt poliser i 26%, Emma Hansson i 22%, Alexandra Boijsen i 12% samt Linnéa Stålhandske, Elin Gullander samt Jenny Persson i 4% av fallen vardera. Varför vissa inspektörer tycks ha större problem än andra att bemöta djurägare vågar jag mig inte på att spekulera i.

Vanligaste angivna skälet att begära polishandräckning är att man vill ta sig in i en bostad, 44% av fallen. Därnäst anges en hotfull djurägare 21%. Djurägaren kan inte anträffas 12%, djurförbud är anledning i 11%, hotfull hund i 7%, tillträde till stall 4%, djurägaren inte behjälplig 3%. Övriga skäl som anges är djurägaren hotat med självmord, stoppa fordon och utföra kontroll, vardera någon %. Det här är alltså vad som angetts. Om det är med sanningen överensstämmande går inte att ta ställning till.

De som man måste ha polissällskap till är 60% män och 30% kvinnor.7% avser flera personer och djurägaren påstås vara okänd i 2% av fallen. Av 121 ärenden avses endast ett enda ett företag nämligen Ljunge Mink.

Av kvinnorna var 19% 30 år eller yngre, 43% var 31-50 år och 38% var 51 år eller äldre. Av männen var 8% 30 år eller yngre, 37% var 31-50 år och 55% var 51 år eller äldre.

Djurslag som skall kontrolleras anges inte alltid men avser i de allra flesta fallen hund och/eller katt. Det finns några få lantbrukare med kor. Vissa djurhållare får återkommande besök av poliser.

polisen inte medSedan har vi ju sett på TV-såpan Djurskyddarna att det är långt ifrån alltid man ens bryr sig om att begära handräckning, ens när det enligt lag är djur som skall omhändertas av polis. Det verkar vara delegerat till Djurambulansen i Skåne AB.

LinneaLinnéa Stålhandske kör med övertalningsvarianten. Överklagan är knappast meningsfull i det här fallet.

hota med polisFungerar inte det så hotar vi med polisen.

MickeHär är vi jobbarkompisar och turas om…

låssmed… med att hota.

dumt…dvs du har ingenting att säga till om här!

Det gäller att passa på innan penningströmmen från polisen sinar!

”Det är gjort rätt hela vägen”

14 Nov

På kvällen tisdagen den 23 februari 2010 blir en polispatrull skickade till Madeleine Björks ensligt belägna hus utanför Hörby. Det har snöat ymnigt och ett par bybor har blivit oroliga då de inte funnit henne hemma under eftermiddagen. Klockan är 20.48 på kvällen när Bång-Larsen/Rajic kommer till stugan. Grannarna har under eftermiddagen varit och fodrat hästen och hämtat vatten till den. Hästen, en äldre travare, står i ett stallutrymme på baksidan av huset. Polisen noterar att det är en gång skottad till stallet.

stig till stallet

Poliserna tittar sig omkring. De ser katter i huset som sitter på tidningsbuntar.

katter mår bra

De två personerna som larmat är också på plats. Efter några minuter får poliserna tag på en vän till Madeleine som kan berätta att han talat med henne på telefon ca kl 13 samma eftermiddag. Det skall visa sig att ungefär då är Madeleine på väg med kompletteringstaxin till Hörby för att handla och uträtta ärenden. En person som bor nära kommer förbi och berättar att han sett Madeleine på gården dagen innan på måndagen. Anmälarna, visar det sig, har fel nummer till Madeleine. Sedan polisen sökt Madeleine på numret de fått av vännen, ringer hon upp och talar om att hon är på väg hem. Klockan är ca 21.25 när hon kommer hem med Skånetrafikens beställningstaxi.

varken sjuk eller försvunnenHär kunde berättelsen fått ett lyckligt slut. Allt är väl med människor och djur. Men det är nu det visar sig att allting börjar som skall bli en katastrof för både Madeleine och djuren.

En anmälan har nämligen också ringts in till länsstyrelsen kl 16.30, närmare bestämt direkt till Sverker Olsson, tidigare miljöinspektör i Hörby. Han lämnar anmälan till sin kompis Mattias Gårdlund som också varit i Hörby. Sverker skriver att anmälaren är ”okänd” trots att det inte är sant och han tidigare fått kritik av JO för att inte göra korrekt diarieföring av känd anmälare på kommuntiden. Sverker och Mattias ser nu sin chans att göra processen kort med Madeleine och hennes djur.

På förmiddagen onsdagen den 24 kommer Mattias Gårdlund och Jenny Persson till Madeleines hus. De har då redan beställt dit en hästtransportör. På morgonen har Madeleine fodrat sin häst och sedan tagit en sömntablett och gått och lagt sig efter en orolig natt.

snö

Under natten till den 24 har det inte snöat. Däremot har det snöat dygnet innan. Detta bekräftas av SMHI.

SMHI

Kvällen den 23 har alltså minst fem personer trampat runt på gården, polisen har konstaterat att en gång är uppskottad till stallet. Senare skall Mattias Gårdlund under ed intyga att det fanns inga som helst spår i snön morgonen efter, vilket skulle bevisa att djuren var övergivna! Antingen svävade alla omkring ovan marken eller så ljuger han. ”Inga spår i snön” och vad Gårdlund påstås se genom fönster var vad förvaltningsrätten gick på när det hela överklagades. Senare kommer Gårdlund att i tingsrätten åberopa förvaltningsrättens beslut, som alltså grundas på vad han själv sagt, som bekräftelse på att det var ett riktigt beslut att ta djuren. Ett cirkelresonemang alltså.

Madeleine kan inte höra någon eventuell knackning, dörrklocka finns inte och snön ligger i drivor som dämpar alla ljud.

§32Som man brukar i Skåne klottras ett akut omhändertagandebeslut ner på en färdig blankett. Där finns kryssrutor som tar upp lagens skäl för omedelbart omhändertagande. För säkerhets skull kryssas alla rutorna. Ett är att ägaren är okänd eller inte kan återfinnas. Den ”okända” anmälaren rings upp och ombeds komma och skotta med traktorn på vägen där hästtransporten skall stå. Däremot skottas inget på Madeleines gård. Han talar om för Gårdlund att Madeleine är välbehållen och likaså hästen och katterna, vilket inte hjälper. Har maskineriet satts igång, finns det ingen återvändo. Här skall tas djur och de har makten att göra det.

katter genom fönster

Sömniga katter fotograferas genom fönstret. Gårdlund vittnar i tingsrätten, som ni själva kan höra, att han ser att dessa katter har ögoninflammation och öronskabb! Samma katter tyckte polisen såg fina ut kvällen innan. Enligt SJV är det inte tillåtet att fotografera genom fönster.

fotografera genom fönster

Någon veterinär finns förstås inte med och kommer aldrig att finnas heller.

beslut på väggenBeslutet häftas upp på väggen och sedan smyger de helt sonika runt huset och leder ut hästen och in i transporten som står på vägen.

 

häst

Det är lustigt att trots modern teknik så lyckas länsstyrelsen fördärva bilderna=bevisen så det är näst intill omöjligt att se något. En bra digital färgbild kan man skriva ut och sen köra i en svart-vit kopiator, vilket tycks ha gjorts här. Här syns i alla fall Madeleines lilla häst på bild, sista bilden i livet. Hästen har letts ut på stora vägen och man kan tydligt se den höga plogkanten. Lastbilen har alltså inte, som Gårdlund säger under ed, körts ner på gården. Det skulle, enligt Gårdlund, bevisa att om Madeleine låg och sov som hon säger, så skulle hon vaknat av lastbilen. Mened kallas det visst. Observera den låga, utskjutande grenen över grinden bakom hästens svans!

ingen polis behövs

Ingen polis behöver vara med för att hämta hästen. Uppdraget delegeras till hästhandlaren. Det står felaktigt att hästen står utomhus. Katterna skall hämtas av deras fd kolleger, Hjorthögs hundpensionat, som drev uppstallningsverksamhet utan tillstånd.Verksamheten godkändes först ett år senare.

hundar fick lida

”Ägarna, två före detta poliser, förklarar att många burar stått kvar sedan den förra ägaren drev gården. Enligt dem var burarna inte tänkta att användas i verksamheten.
– Vi kan inte kräva att de river ut burarna, vi kan bara säga att de här burarna inte någonsin ska användas, säger Paula Hultgren.
Men kan ni garantera att de aldrig använts?
– Vi vet inte om de haft djur där eller inte.”

Den 25 på torsdagen kommer poliser och Hjorthög för att fånga katter. Att polisen redan konstaterat att ingen är försvunnen redan två dagar tidigare bekymrar inte.

katter tas

De jagar runt med håvar och lyckas få tag i fyra olyckliga, skräckslagna katter medan Madeleine hålls fast av poliserna. Ingen veterinär fanns med. Tre katter lyckades gömma sig. De katterna hämtades aldrig. Vilka katter som togs klarlades inte, ingen enda katt varken beskrivs eller veterinärundersöks.

Madeleins katt

Katten ovan var en av de tre som undkom och fick uppleva vårsolen.

Den 12 mars beslutar länsveterinär Charlotta Kamaterou att djuren skall säljas. Hjorthög har uppgett att katterna mår bra och hästhandlaren tycker hästen är snäll och lätthanterlig. Madeleine har försökt få träffa katterna och åkt till Hjorthög. Hon blir inte insläppt men får prata med den som uppges sköta katterna. Det underliga är att denne inte kan beskriva en enda katt, vare sig färg, teckning eller kön. Troligen för att de inte finns där.

Sen tickar veckor och uppstallningskostnad. Den 6 april meddelar polisen att djuren inte är säljbara längre. Hästen vill polisen slakta trots att den inte har pass.

slakta häst utan pass

Det har länsveterinären inget emot utan beslutar som polisen vill den 9 april. (Enligt ett rykte skall hästen ha slaktats på Knorrevången, ett slakteri som gjort sig känt för att inte vara kinkig med hästpass.)

vill avliva katter

Efter sex veckor på pensionat påstås katterna (som efter några dagar ansetts som trevliga) nu vara skygga och därför inte omplaceringsbara.

Redan den 29 mars avlivas emellertid två katter på Malmö djursjukhus. Dessa påstås vara Madeleines och faktureras båda henne.

skadad katt

Den ena har en infekterad käkfraktur. Troligen är det en inlämnad, påkörd hittekatt. Att fakturera Madeleine är ett rent bedrägeri, men polisen betalar snällt. Fakturan är på 1.700:- vilket polisen skickar vidare till Madeleine. Den 14 april görs en ny avlivning på ett okänt antal katter. Hjorthög får tydligen mängdrabatt. Det finns inte heller denna gång någon beskrivning på katterna. Det kan alltså vara vilka som helst.

faktura avlivning x katter

Av summan att döma är det fyra katter som avlivats denna gång och slutsumman 2.560:- förs upp på polisens räkning. Madeleine faktureras alltså avlivning för sex katter.

Hjorthög fakturerar sammanlagt 36.025:- för de ”värdelösa bondkatterna”. Därav är 3.750:- hämtning. Hästhandlaren fakturerar 250:- per dygn för att ha hästen i en hage i 50 dagar. Med hämtning fakturerar han 16.250:-. Avlivningen kostar 4.600:-. Hela polisfakturan belöper sig på 56.535:-. Så på det sättet fick fyra oidentifierade bondkatter och en 27-årig travhäst ett betydande värde! Den 14 oktober 2014 avhandlades fakturan i Lunds tingsrätt. Där vittnade bl a Mattias Gårdlund och Carlotta Kamaterou.

Bloggaren som försvann

8 Aug

Uppdaterad, första gången publicerat den 4 juli 2011.

PO

För andra gången på ett drygt år försvann det saker  från Skånska Dagbladet. Senast inbjöds denne frispråkige man ovan att blogga i bladet. Efter bara tre artiklar sökte jag förgäves under rubriken ”Bloggar” och ringde upp redaktionen och frågade varför. Ja, han försvann nästan innan han börjat, var svaret från en märkbart irriterad kvinna. Hon ville inte tala om varför, påstod att det var ”ömsesidigt”. När jag kollade ”den andra sidan” visade det sig vara lögn.

En reporter på Skånskan har en nära anknytning till en av djurinspektörerna, Mattias Gårdlund, på länsstyrelsen och skriver ofta och positivt om denne. Det gör inte ovan nämnde kritiske bloggare som normalt hittas under namnet ”Sveriges snyggaste bonde”.

I arbetsmiljöverkets kritiska rapport till länsstyrelsen i Skåne i februari kan man läsa på sidan 8: ”Det har hänt att inspektörer har hängts ut i sociala medier och bloggar utan att ledningen har agerat och polisanmält.”

Så bloggen ovan är antagligen den ena som avses, och den andra är väl min. Men när man bloggar med offentliga handlingar eller egna upplevelser till grund är det svårt att tysta oss på ”legal” väg. Vi berättar helt enkelt en annan sida än den som inspektörerna vill ska komma ut till allmänheten. Och då får myndigheterna ta till andra metoder efter känt mönster från diverse diktaturstater.

För ett drygt år sedan publicerade Skånskan en kritisk artikel om ett omhändertagande där Mattias Gårdlund var den ena drivande inspektören. När länsstyrelsen öppnade kl 8 försvann den. När jag frågade vart den tagit vägen påstods att den lagts in ”av misstag”! Jo, jo rättning i leden!

”Gick för att handla – då omhändertogs hennes djur
Av Lennart Andersson 29 APRIL 05.00
HÖRBY. Efter en anmälan om övergivna djur beslöt länsstyrelsen att omedelbart omhänderta hästen och de fyra katterna på en gård utanför Hörby. Problemet var bara att ägaren inte hade övergett djuren – hon var och handlade mat”

Så här står det i domen från förvaltningsrätten att länsstyrelsen uttalat: ”Vid länsstyrelsens besök fann de inga spår av att någon var hemma eller hade varit ute hos hästen. Det var mycket snö på gården men inga spår i snön.”

Det var den 24 februari 2010. Dagen innan, den 23 hade en bybo blivit orolig för kvinnan och kontaktat polisen. Som åkte ut och fann att hon varit i Hörby och handlat. I Ivana Rajics rapport från samma kväll konstateras: ”Katterna såg ut att må bra” och avslutar ”…hon var varken sjuk eller försvunnen.”

På eftermiddag och kväll den 23 trampade alltså minst två grannar, två poliser och djurägaren själv rundor i snön. Det bör alltså ha varit rejält upptrampat. Trots det ”ser” Mattias Gårdlund och Jenny Persson inga spår!

Vi bad SMHI ta fram upplysning om huruvida det snöade den 23 och 24 februari 2010, speciellt em/kväll 23, natten emellan och tidiga morgontimmarna runt Hörby i Skåne och fick följande svar från John Ekwall: Det snöade inte något i Hörby denna tid däremot var det snö natten innan.

Så kan länsstyrelsen hantera sanningen när man vet att det man påstår inte kontrolleras och dessutom har tolkningsföreträde i förvaltningsrätten!

lapp på dörren

Man fotograferar katter genom fönstren och sätter fast en lapp på väggen.

ingen polis behövs

Gårdlund och Persson hade hästtransportör med sig. Däremot inga poliser. De går till baksidan av huset och leder ut och kör bort hästen.

madeleins häst

Ovan: Det enda som finns kvar av hästen, en bild i Mattias Gårdlunds kamera.

hästen

Ytterligare en dag senare, den 25, skickas två andra poliser, Krogsgaard och Eriksson, med folk från Hjorthögs hundpensionat som ägdes av två fd poliser, att hämta katterna. Fyra katter i huset fångades med håv, och förvaras i bur en lagom lång tid för att inbringade 36.025:- inkl moms pensionatet. Den ”försvunna” kvinnan hölls fast under infångandet.

DIGITAL CAMERA

Ovan: En av katterna som undgick kattfångarna och som troligen ännu lever lycklig. De som fångades avlivades.

Många positivt vinklade artiklar om Sverker Olssons och hans tidigare partner Emma Hanssons ”insatser” (som ofta slutat i en katastrof för både människor och djur) skrev också Lena Stadler i Ystads Allehanda. Hon lär ha haft en relation med nämnde Sverker. Djurägarna framställs som avvikande individer med ”psykisk ohälsa, missbruk, dålig ekonomi och social isolering”.

Det är så man måste framställa de som utsätts för myndighetens makmissbruk så att allmänheten hålls lyckligt ovetande och tror att ”det är de andra” de konstiga, inte vi, som drabbas. När sanningen i själva verket är den att vem som helst som har så mycket som en katt, kanin eller ett akvarium kan bli den nästa att få sitt liv fullständigt förstört.

Så här har myndigheter gjort i alla tider för att rättfärdiga sig. Även slavhandel och utrotande av judar och andra ”Untermännschen” gick till på samma sätt. Just svarta och judar är det är dock inte politiskt gångbart längre att förfölja, men varje tid måste ha sina hatobjekt, sämre människor som man kan trycka ner, kränka, krossa ekonomiskt, ge yrkesförbud osv. Kan man inte använda hudfärg eller religionstillhörighet så går det nu utmärkt att förfölja gruppen djurägare. (Dvs djurägare i betydelsen hållare av hobby- och sällskapsdjur och mindre hästföretag etc. Får inte förväxlas med massproduktionen i livsmedelsindustrin, som skall hållas vid gott mod och kunna använda argumentet ”världens bästa djurskydd” i sin marknadsföring och lägga det på priset.)

Det är alltså viktigt för länsstyrelsens inspektörer att ha direkta kanaler eller ”språkrör” som presenterar den sida som man vill ska synas. Vi som visar den andra och inte lika smickrande sidan med friska djur som ”omhändertas”, missköts och avlivas och som privata företag tjänar miljoner på och människors liv och ekonomi som slås i spillror inför inspektörernas makt och tyckanden.

Jag har själv pga min blogg fått känna på en av de största kränkningar som en människa kan utsättas för, nämligen att de bryter sig in i ens boningshus med Gestapoliknande metoder med egenhändigt konstruerade anmälningar och chefen utklädd till polis.

Trots erkännande lades förundersökningen ner med motiveringen att det var så osannolikt så det behövde polisen inte utreda.

Ny rollfördelning på Länsstyrelsen i Skåne

6 Jan

Publicerat fredag 07 januari 2011 19:28

 

Efter förra årets svidande kritik från internrevisionen har djurskyddskontrollerna i Skåne omorganiserats. En helt ny grupp har fått ansvar för planerade kontroller, något som allmänheten förmodligen trott att det är det som djurskydd handlar om, men som över huvud taget inte existerat. Till samordnare för lantbruksdjur har utsetts Karl Jansson. Förhoppningsvis är han bättre på administrativa uppgifter än på djur och människor. Här hos mig stod han och glodde i backen och sade inte ett ljud, kanske tordes han inte när Rosita Hagström stod bredvid. Han har dessutom fotograferat en plastmatta och skrivit i sk minnesanteckningar (som jag för övrigt fick ca 8 månader senare) att det brådskar med ett återbesök. Kanske tror han att plastmattor inte får tillräcklig omvårdnad hos mig.

I samma avdelning hittar vi Mattias Gårdlund som tillsammans med Jenny Persson beslöt om omedelbart omhändertagande av en häst och fyra katter i februari 2010 hos en kvinna i Hörby som de påstod vara försvunnen. Kvinnan öppnade själv dörren när två stöddiga poliser knackade på dörren och höll fast henne medan två kattfångare från Hjortshögs hundpensionat med håvar tog sig in och fångade fyra av hennes katter. När företaget efter några veckor ville håva in pengar för ”inkvarteringen” gav lässtyrelsen dem tillåtelse att avliva katterna. Ägaren fick räkning på 5000:- för pensionatsvistelsen och dessutom räkning på 3 (!?) katter som avlivats i Malmö. Om det var samma katter som man hämtade eller om de avlivats omgående går inte att utläsa eftersom inga beskrivningar eller veterinärutlåtanden finns. Gårdlund är nu bortagen från sådana uppdrag och skall enbart syssla med transporter.

Rosita Hagström har fått ansvar för att inspektera minkar. Sedan djurrättsalliansen smygtagit bilder hos Ljungemink såg sig länsstyrelsen tvungen att göra en inspektion. Rosita lyckades hitta en rad missförhållanden vilket hon genast gick ut med i pressen för att glänsa. Här hos mig kröp hon in genom mina frigående dvärghöns lucka för att fotografera den frusna spillningen under sittpinnarna. Där hävdade hon, skulle ströas så att hönsen skulle kunna sprätta i sin egen dynga! Att höns inte har det beteendet begrep hon inte. Rosita kanske vet mer om minkar än om hundar, höns och hästar men det är ju enkelt för mindre kan det ju inte vara.

Övriga inom lantbruksdjur är Anna Starck, Lena Järkelid, Renée Norlin, Sophia Hedenskog och Peter Stenberg. På sällskapsdjurssidan skall Hanna Augustsson ha hand om försöksdjur och §16 dvs tillståndsansökningar Alexandra Boijsen, Linnea Stålhandske, Mikaela Björkman, Paula Hultgren och Viveca Sandström. Här finns en del nya stjärnor, hoppas att de inte trampar i klaveret i den utsträckning många av de ”gamla” gjort.

Samordnare för anmälningar skall Elin Gullander med livsmedelsutbildning vara. För lantbruksdjur har dessutom avdelats Anton Liedgren, Camilla Lundbäck, Eva Carström, Gabriella Foschi, Malin Olsson och Sverker Olsson. I länsstyrelsens kompetenssammanställning finns ingen utbildning angiven för Sverker Olsson. Han är den som undrade om det fanns plats för en karl i sängen hos mig och tyckte att man borde få avliva gamla människor också. Han var rädd för katter, ogillade hundar och hade ingen erfarenhet av hästar. Jag trodde att någon som saknade formell kompetens inte kunde jobba kvar? Länsstyrelsen borde verkligen ta den chansen för att bli av med honom om man inte redan gjort det.

För anmälningar rörande sällskapsdjur återstår Anders Olsson, Carolin Schöld, Hanna Hedlund, Henrietta Bonde och Emma Hansson. Den sistnämnda törs inte längre visa sig på bild,  har ofta gått i par med Sverker Olsson, är den i särklass mest ökända av inspektörerna och den som mest driver ”den hårda linjen”. Undrar hur många liv hon har på sitt samvete. Eller hon kanske saknar samvete, sådana personer lär finnas.

Ansvarig för sakområde planerad resp anmälning

Katt: Linnea resp. Elin

Häst: Lena resp. Camilla

Slakterier: Mattias, Karl ingen på anmälan.

Djurtransporter: Mattias, Lena Ingen på anmälan

Mink: Rosita resp. Elin

Nöt: Peter resp. Sverker

Får och get: Rosita resp. Eva

Försöksdjur: Hanna resp. Anders

Gris: Karl resp. Eva

§ 16-tillstånd: Paula; Linnea anmälan ej relevant

Fjäderfä (värphöns, slaktkyckling, ankor, gäss, duvor m.m): Renée resp. Jan-Erik

Zoobutiker samt Zoobutiksdjur i hemmiljö inklusive kräldjur: Paula resp. Henriette

Cirkus/offentlig förevisning av djur, Lama/alpacka: Paula resp. Henriette

Hund: Linnea resp. Emma

Vilthägn och fiskodling: Renée resp. Sverker

Primärproduktion: Renée

Tvärvillkor: Rosita

Hur som helst, nästa gång de dyker upp hos mig, vem det nu blir, ska de filmas från början till slut.

En bok om djurskyddsdebatt

30 Dec

Publicerat lördag 23 oktober 2010 12:55

Lånade en ny bok härom dagen: Djuren och demokratin av B.-J. Bjurling. En något ostrukturerad bok måste jag säga. Författaren vill säga så mycket på få sidor. Det är i huvudsak en filosofisk diskussion om etik och moral kontra djurrätt som väcker fler tankar och frågor än den besvarar. Det kanske är både bra och avsiktligt, speciellt som boken är tänkt för studerande och kan då bli ett utmärkt diskussionsunderlag.

Jag vill citera några pärlor ur boken:

Angående ”stolligheter” eller ”djurskyddsreformer: ”Endera är syftet att djurägarna ska kontrolleras, registreras, omyndigförklaras och förödmjukas, eller så har man ädlare syften. Men det får fortfarande samma effekt på djurägarna. De känner sig kränkta. Något som nyss var så enkelt och självklart har plötsligt blivit krångligt och åtalbart. Och därmed också lite skamligt. Det lustfyllda med djurhållning har fått sig en ny törn. Friheten inskränks ett snäpp ytterligare.

Ja, sedan är väl bönder och djurägare liksom per definition lite efterblivna, klart att sådana typer behöver ha lämplighetsintyg, detaljerade föreskrifter och övervakningskameror om man ska kunna ge dem det stora ansvaret som djurhållning innebär… eller hur?”

”Måttbandet är ett utmärkt arbetsredskap, och hemmablindhet är en utbredd åkomma.

Jag talar om längd och bredd. Däremot är höjdbestämmelser som jag ser det enbart larviga. Höjden i ett djurstall har betydelse för luftvolymen, och därmed också luftkvaliten. Men då är det ju luftkvaliten som ska mätas”.

”Det finns några föreskrifter som syftar till att förhindra eller förebygga olycksfall… De är inte så många, men det torde ändå vara från denna kategori som de flesta anmärkningarna vid inspektion härrör. Frågan är dock om de behövs som föreskrifter med rättsverkan – att myndigheterna ska kunna förelägga djurägarna att åtgärda sådana potentiella riskfaktorer? … Den största riskfaktorn och vanligaste utslagningsorsaken för hästar är förmodligen fortfarande användarrelaterad, dvs ridning och körning, inte skaderisker i miljön… Dammig miljö pga fuktig luft och brist på friskluft är förmodligen den allra störst (och oftast förbisedda) riskfaktorn i ett stall.”

Min reflektion är att länsstyrelsen lägger så oerhört mycket krut på några centimeters ”för låg höjd” på en sida i ett vindskydd för hästar i lösdrift att man är beredd att föra en juridisk process för avsevärda belopp. Det är ju då ologiskt om man tillåter hästägaren att rida i skogen. Jag menar det finns ju risk att man stöter på grenar som inte ligger över minimihöjden. (I ett vindskydd i en hage torde det knappast ha någon betydlese för luftkvaliten heller!)

”Att omyndigförklara folk leder oundvikligen till konflikter och rättshaverister och att kanske en hel del djur hamnar i kläm på köpet”.

”Alltså: Inspektörerna gör förvisso stor nytta genom att påpeka potentiella riskfaktorer vid inspektionerna. Rådgivning och information är alltid bra. Men frågan är om föreskrifter om riskeliminering behöver finnas i lagstiftningen? Eller om de rent av gör mer skada än nytta? Gör folk förbannade i onödan och inspektörsarbetet olustigare.”

Där skulle jag vilja inskjuta att i sin iver att hitta ”brister” gör sig inspektörerna löjliga i djurägarens ögon. Om man, när man inte hittar något att påpeka, säger att en stenmur som stått i hundra år är en ”olycksfallsrisk”, samtidigt som man förordar höhäck för hästar så har man infört ett ansvarslöst tyckande som djurägare  och djur i värsta fall får betala. Inte vill Länsstyrelsen betala om en häst skadar sig på en höhäck man förelagt ägaren att använda!

”Att döda en människa är det värsta brott vi kan begå, men att döda ett djur är inte bara lagligt utan döden anses tydligen som ett fullgott alternativ till livet för djur, även om djuret i fråga är en frisk unge med ”hela livet framför sig”. Det är däremot fullt möjligt, … att bli åtalad för att inte ha dödat ett djur tillräckligt snabbt.

Är alltså det säkraste (enda) sättet att undvika att komma i konflikt med djurskyddsbestämmelserna att döda sina djur så fort som möjligt?”

När man läser om fall där länsstyrelsen gripit in och tvångsomhändertagit djur slutar det ofta med att djuret avlivas. Visst kan det ibland motiveras men i många fall så betingar en död katt ett större värde än en levande i den kommersiella omhändertagandeverksamhet som växt fram i kölvattnet efter den praktiska tillämpningen av djurskyddslagen.

Jag har följt det fall där poliser höll fast en kvinna i Hörby, under motivering att hon var försvunnen och hennes katter övergivna, medan personal från Hjortshögs hundpensionat trängde sig in i hennes hus och fångade hennes fyra katter. Katterna, som var äldre bondkatter vana att gå fritt både inne och ute, placerades i burar i en månad varefter de avlivades på länsveterinärens order eftersom ”de inte gick att sälja”. Räkning på 5000:- gick helt lagenligt till djurägaren! Dagen innan hade djurskyddsinspektörerna Mattias Gårdlund och Jenny Persson personligen talat med anmälaren, som tagit tillbaka anmälaren och försäkrat att djurägaren inte alls var försvunnen. De fotograferade helt olagligt in genom fönstren och påstod att katterna hade ”ögoninflammation” Ögoninflammation avhjälps enligt Länsstyrelsen bäst med avlivning.

”Politiker och medier som älskar att visa sin demokratiska dådkraft genom att manifestera mot nazism och kommunism och intolerans medan de blundar för de övergrepp svenska djurägare dagligen utsätts för!”

”Lars Fr. H. Svendesen skriver i Ondskans filosofi om den idealistiska ondskan: Utövarna av ondskan utger sig (…) ofta för att representera det goda, och ofta tror de också att de gör det. Men en övertygelse om att ett ideal är gott räcker inte för att garantera att det verkligen är gott.”

”Psykoanalytikern Erich Fromm har sin förklaring till fenomenet moralisk indignation: Många människor, som själva inte  innehar något domarämbete, tillskansar sig en domares roll och är beredda att fälla eller frikänna då de avger moraliska omdömen. Deras hållning rymmer ofta en god portion sadism och destruktivitet. Det finns måhända ingen företeelse, som rymmer så mycket destruktiva känslor som den moraliska indignationen, där man kan ge fritt utlopp åt avundsjuka och hat under dygdens täckmantel. Den som är indignerad har för en gångs skull tillfredsställelsen att få förakta en medmänniska och behandla henne som en underlägsen samtidigt som han njuter av sin egen överlägsenhet och dygdighet.”

Ovanstående passar in både på djurskyddsinspektörer och de som anmäler.

%d bloggare gillar detta: