Tag Archives: jämtgetter

Du sköna nya värld – en anka måste ha sällskap

27 Dec

Vem som helst som har djur kan drabbas av en anmälan och sedan flyttar länsstyrelsen in. Djurägare är som regel måna om sina djur och ser att de mår bra. Det är dock inget kriterium i landet med världens strängaste djurskyddslagar, ja så stränga så det är snudd på att all djurhållning blir omöjlig eller olönsam eller åtminstone inte rolig längre.

Djurskyddskontrollerna har blivit en del i ett tjänstemannavälde som lever sitt eget liv. Liksom kontrollanter på andra områden har deras agenda allt mer blivit att upprätthålla den egna verksamheten och dra in pengar till densamma. De saknar ofta förmåga att bedöma djurs mående och behöver därför detaljregler som kan användas för att fakturera sina besök. De hoppar t o m mätningarna numera och baserar förelägganden på subjektiva tyckanden. Detta för att det visat sig fungera i förvaltningsrätterna. Om handläggaren anser att 50 m är för långt för korna att gå till en å och dricka så är det för långt även om korna mår bra. Man kan ge förelägganden på föreskrifter som inte finns, exempelvis kräva ett visst slag av ventilation för en hund som är aldrig så välskött. Det går också bra eftersom de flesta förlitar sig på att de har kunskap och inte kör en rövare för att kunna ta betalt.

Sverige är nog det enda EU-land vars djurkontrollanter ägnar en stor del av tiden till att kontrollera inga djur, dvs kontrollobjekten (djurägarna avpersonifieras dvs deras mänsklighet ifrågasätts) fortsätter att kontrolleras sedan samma kontrollorgan förbjudit dem att ha djur.

Vi har §16 i djurskyddslagen som föreskriver att verksamhet med djur ska ha tillstånd innan den får startas. Däremot måste alla investeringar i lokaler etc färdigställas. Sen är det upp till den enskilda kontrollanten som träffar kontrollobjektet för första gången att avgöra om denne är ”lämplig”. Lämplig betyder här inte relevanta, godkända kurser eller decennier av erfarenhet. Sådant finns det inga krav på utan fallerar personkemin så blir det inget tillstånd.

Ett tillstånd kan också dras in och stjälpa en väl, sedan decennier, fungerande verksamhet av en kontrollant som själv bedrivit tillståndspliktig verksamhet i flera år utan tillstånd.

Att det skulle behövas tre förelägganden för att motivera ett djurförbud är redan en myt. Även här har länsstyrelsen hittat genvägar. Allt som behövs är en anmälan på vad som helst. Med den som skäl åker kontrollanterna ut och letar fel. Om djurägaren har en annan åsikt, exempelvis om när får ska klippas, än kontrollanten, hämtas helt sonika djuren. Om djuren faktiskt mår bra har ingen betydelse alls.

Djurägaren förutsätts vara imbecill och fåren påstås kunna komma att lida i en obestämd framtid. Det behöver inte ges något föreläggande alls. Sen utdelas djurförbudet pga omhändertagandet: ”det är samma kriterier”. Nu kan kontrollobjektet kontrolleras varje år och sådeles skapa evig sysselsättning för kontrollmyndigheten. Skulle det dyka upp halvvilda katter vid en sådan kontroll blir den fd djurägaren åtalad för brott mot djurförbudet, trots att grunden för det första beslutet aldrig prövats i domstol. Hade den det hade åtalet aldrig hållit eftersom det enda som sägs om klippning av får är att det ska ske minst en gång per år, inte om det ska ske i november eller mars. Liksom polisens pinnjakt för att dölja ett dåligt arbete sker samma pinnjakt här. Och att kontrollera en pensionärs katt ger samma poäng som att kontrollera en värphönsbesättning på 10.000 djur, men är så mycket enklare och trevligare. Dessutom riskerar inte myndigheten att stöta på motstånd i form av pålästa advokater.

Gästbloggare idag är  Gabriel Ekman, biolog och överläkare och hållare av utrotningshotade lantraser. Nedanstående är hans erfarenheter:

När jag växte upp fanns det kor, får och höns överallt. Det råmade och kacklade och vi åkte hölass. En idyll som var så vacker så att det var som ett paradis. Det här var på 60-70 talet. Sedan dess är idyllen nästan borta. Skogarnas smyger sig fram mot byarna och det har blivit så tyst.

Nu har jag växt upp, blivit biolog och läkare. I mitt arbete på sjukhuset träffar jag ofta dem som har slitit med att bygga upp detta landskap, som röjt och plöjt. De söker inte sjukvården i onödan, ibland alldeles försent till och med. De är vana vid att man inte ska klaga.Min partner och jag har återskapat en bit av det som en gång var. Med roslagsfår, jämtgetter och hedemorahöns ser det nästan ut som förr.När jag liat gräset går getterna bakom och stampar upp vattensorkarna som sedan blivit mat för ett tornfalkspar som häckat nära gården. Färggranna fjärilar och gamla gårdsväxter återkom. Lungroten spirade åter vid ladkanten.En dag i våras stod Djävulen och Bjäran vid grinden i form av en djurskyddshandläggare och en länsveterinär och så började en resa med oro, hopp, slit, förtvivlan i oändlig ström. Anonymt anmälda hade vi blivit utan att veta något. Föreläggande blev det med åtgärdskrav inom en vecka  med tolv punkter på att bygga nytt och bygga till. Alla djuren mådde bra och vår 1800-tals lada också. Det var inte det som var aktuellt.Omöjligt att hinna! Att sedan läsa om sig själv i lokaltidningen som en sån där som inte sköter sina djur gjorde väl inte saken bättre. De nuvarande reglerna med sina måttkrav är inte anpassade för dåtidens djurbruk. Hur kunde djuren må så bra förut och överleva i 1000-tals år tillsammans med människor?

Jag har nu förstått att mindre gårdar som håller det småskaliga landskapet öppet är tacksamma offer att slå klorna i. Här kan man alltid hitta fel! Och det gjorde de förstås också. Hur djuren mår är mer en bisak. Forskning visar att största problemet med husdjur är övervikt. I Länsstyrelsernas rapporter ser man istället undervikt vanligtvis. Hur hänger den ekvationen ihop? Någon borde forska och utvärdera djurskyddshandläggarnas bedömningar. Tänk vilken värdefull information man kunde få fram.Så småningom lyckades vi få till en muntlig förhandling i Förvaltningsrätten med kunnig hjälp vid vår sida. Förhandlingen gick bra och alla Länsstyrelsens osakliga och subjektiva punkter smulades sönder. Trodde det hade gått bra.

Så kom domen där rätten helt gått på Länsstyrelsens linje och helt bortsett från fakta. Det känns som att allt är uppgjort från början. Det är Länsstyrelsen som är den som dömer i praktiken. Det är som Stalins folkpoliser i 30-talets Sovjet fast på ett mer utdraget, plågsamt sätt. Man låtsas att det är en demokratisk process.

Jag har nu ett av svaren varför det är så tyst och igenvuxet på den svenska landsbygden. 

Så den femte december i år var det dags igen! Min partner blev uppringd av djurskyddsinspektören. – Vi har varit på inspektion på er gård och skrivit protokoll på er hund som vi har sett inte mår bra. Den haltar mycket kraftigt och skakar av köld. Någon dag senare dök protokoll och bilder upp via mail. Vi blev alldeles förskräckta. Det kändes så overkligt, hela tillvaron gungade. Hur är det möjligt? Är det här Sverige eller Sovjetunionen?De visade bilder på vår hund så skräckslagen som jag aldrig sett henne förr, upptryckt mot en vägg utan någonstans att fly. Hon skakade säkert av rädsla. Länsstyrelsen hade tagit sig igenom en med hake låst grind, in på tomten, gått runt bland alla hus. Bilderna på hunden är säkert tagna för att passa deras agenda. Skrämda hundar ser vanskötta ut! Se deras bilder på Ida och bilden på Ida i sin hundkorg på kvällen efter.

Slutklämmen i protokollet var att ”det kan finnas brister som inte uppmärksammats vid kontrollen”. Detta tolkar vi som ett hot om att komma tillbaka och ta våra djur. Det brukar de göra per automatik vid tredje föreläggandet. Då utfärdas djurförbud på livstid.

Vi har med video och veterinärintyg påvisat att vår hund är helt normal och har normalt beteende.

Hur länge ska man orka med Länsstyrelsens trakasserier?

Det svenska djurskyddet har hamnat så snett att man bryter mot lagar och gör hemfridsbrott, ljuger i sina protokoll och rapporter, fysiskt och psykiskt misshandlar djur och djurägare. Dessutom verkar kunskapsnivån bristfällig, makten stor och tjänstemannaansvaret obefintligt.

Hur kunde det bli så fel? När ska sanningen komma fram? Varför skriver inte dagspressen om de övergrepp som sker? Vad gör LRF?

Varför är bilden av den svenska landsbygden så förljugen med ” vackra bregottskossor vandrande på åkrar”? Hur ska man förklara så att alla förstår hur Länsstyrelsernas djurskyddsverksamhet hamnat så fel att den motverkar sitt eget syfte, att skydda djuren?

%d bloggare gillar detta: