Tag Archives: fjällkor

Sanning och konsekvens

30 Maj

Den här filmen skulle ha visats för ca 10 år sedan. Med tanke på vilka konsekvenser det fått när journalister avslöjat den ena skandalen efter den andra såsom fallet Thomas Quick och nu senast fallet Kevin där målet varit ett annat än rättvisa, kan man spekulera i om vi haft en bättre rättssäkerhet för djurägare nu om den hade visats då. Det är troligt. Sverige försöker framstå som världsbäst på allting. Så upprätthålls den politiskt korrekta mediebilden av ”världens bästa djurskydd” som resulterat i världens lägsta självförsörjning av livsmedel, plågade och ruinerade djurägare, rika uppstallare och döda djur. Så var det order från ”högre ort” eller helt enkelt LRF? Se även tidigare artikel.

Sanning är något som det är ont om i det svenska djurskyddet som framgår av filmen. Anmälarna ljuger för uppmärksamhet, djurskyddsinspektörer ljuger för makt, omhändertagare ljuger för pengar. Dessvärre ljuger också rättsväsendet och dömer utifrån såväl obefintlig kunskap som obefintligt lagstöd. Konsekvenserna får djur och djurägare ta. Hans Röös fjällkor gör ett stort landskapsvårdande arbete. Det skulle man kunna tro uppskattas av samhället.
Adam Bergner, handläggare på länsstyrelsens (sic!) naturvårdsenhet, vill gärna slå ett slag för naturbetesmarker med tanke på den annalkande biologiska mångfaldens dag. Dessa marker med en mångfald av växter och djur är idag hotade.
– Sådana här naturbetesmarker är på tillbakagång på grund av att småjordbruken försvinner och antalet betesdjur minskar. Idag återstår bara en tiondel av de naturbetesmarker som fanns för 100 år sedan.
 Men icke sa Nicke. (Nicke Nordmark var för övrigt den som stoppade filmen från att visas).  Hans Röös drabbades hårt ekonomiskt trots välmående djur. Förutom en saftig räkning på 41.766 kr från LRF för nio dagars daglig tillsyn av Maskinringen dömdes han 2005 ”för ringa brottslighet” för att inte ha haft ”kalvgömmor” och för att korna inte stallats in när dygnsmedeltemperaturen sjönk under +10 grader! 
 
Absurditeterna bara fortsatte: Dagsböterna på 22.400 kr baserades inte på hans inkomst utan på taxeringsvärdet på fastigheten, vad är det för jävla skämt, till exempel. P.g.a. ”omhändertagandet” tvingades han sälja korna och förlorade därmed EU-stöden och hans inkomst blev bara 7.000 kr (för hela året alltså), vilket ”dagsböterna” borde ha baserats på.
 
Sedan dess har omhändertagandeindustrin utvecklats betydligt och nu lär knappast någon tillåtas sälja sina egna djur efter ett omhändertagande. Hans  Röös lyckades t.o.m. upprätta ett skriftligt avtal, med miljöskyddsnämnden, om att själv få sköta djuren under ”omhändertagandet” tills länsstyrelsen avgjort djurskyddsinspektörens begäran om djurförbud. Men det avtalet bröts alltså av LRF. Den ”omhändertagandeindustri”, som förövrigt i rask takt sågar av den gren den själv sitter på, är landets mest lönsamma djurhållning. Lika lönsamt och politiskt korrekt som att ta hand om barn och flyktingar.
 
Liksom alla som försöker få upp ögonen på beslutsfattare och allmänhet kontaktas även Hans Röös av förtvivlade djurägare och bönder. Han berättar:
”En person från Ångermanland ringde mig för flera år sedan och bad om råd i ett ligghallsärende. Han hade med mycken möda baxat sig fram, med sina 40 mjölkkor genom åren, ständigt påpassad av djurskyddet, men hittills klarat sig, vilket dock gått hårt åt hans ekonomi. Det var han och hans bror som ägde fastigheten och skötte djuren, men hans bror var av mindre motståndskraftigt virke och tog till bössan och sköt sig för pannan.
 
Den överlevande brodern kontaktade mig sedan än en gång för några år sedan angående en kompis  som hade problem med djurskyddet och som jag engagerade mig en hel del i. Var bl.a. på hans rättegång i Sundsvall. Ombyggnad av ladugården utlöste det ärendet, p.g.a. att han under byggtiden hjälpte sig fram med provisoriska lösningar, där inte alla mått stämde med regelboken.
 
Han fick förstås djurförbud, men drev då verksamheten vidare med bulvan, mjölkade själv korna kl. 6 på morgonen” då är det knappast är någon risk att det är några inspektörer i farten! Den som mjölkade på kvällen var av mindre motståndskraftigt virke och sköt sig med en slaktpistol.”
 
Konsekvenserna är som synes ofta irreversibla för både djur, bönder och landskap. Men man saknar som sagt inte kon förrän båset är tomt. Att korna i fortsättningen står utomlands hjälper oss föga och självförsörjning, vad är det?
 
Hans Röös konstaterar:
”Sedan Djurskyddslagen 1988:534 infördes har det trots allt ibland förekommit inslag i media om att det utvecklats en del avarter inom djurskyddstillsynen, och att där råder brist på rättssäkerhet för djurägare. Men den typen av inslag har haft svårt att finna medieutrymme, som den här filmen, till exempel. Inslag som däremot förskönar bilden av ”världens bästa djurskydd” har det funnits gott om i media.
Min erfarenhet från samtal med politiker och myndighetspersoner, som har makt att rätta till sådana missförhållanden, är att kunskapen, om hur rättssäkerheten för djurägare gröpts ur, är större än man, p.g.a. den tystnad som råder från det hållet, kan tro. Kan tystnaden från politiskt håll bero på att ingen vågar beröra problemet av rädsla för att anklagas för att vilja försämra ”världens bästa djurskydd”? Eller vad beror det på att ingen politiker öppet tycks vilja erkänna att här finns problem, inte minst då rättssäkerhetsproblem för djurägarna?
 
De mest remarkabla fallen tycks drabba människor som på något sätt sticker ut från mängden och som saknar inflytelserika kontakter. Sådana som, till exempel, småbrukaren och rävfarmaren Birger Aldebert i Vimmerby som redan 1997 fick sina rävar omhändertagna och belades med djurförbud. Inte för att han misskötte sina rävar utan för att han gick klädd i, till arbetskläder återanvända, rutiga gabardinbyxor, smutsig skjorta, hade skäggstubb och för att det var svank på husets takås.
 
För något år sedan var det en djurskyddskontrollant i Skåne som i en tidningsintervju uttalade att man inte behövde titta på djuren när man kom till en gård. Saken var avgjord redan när man såg i vilket skick husen befann sig. 
 
I dag uppmanas folk att starta företag även om de fyllt 70 och jobba åtminstone till 75. Birger hade redan ett företag, men tvingades sluta vid 68. En kränkande sorti och oförskyllt stämplad som djurplågare. Hästmannen, kokvinnorna, Goth-Bertil, m.fl. kan väl just hänföras till Birger Aldeberts kategori. Byråkratin, politiken och makten känner sig uppenbarligen hotade av sådana normbrytare.
 
Exemplen på djurägare som drabbats orimligt hårt för bagatellartade förseelser, förseelser som inte ens haft med djurs välbefinnande att göra, men ändå kategoriserats som djurskyddsproblem, kan göras oändligt lång och ökar i antal dag för dag. Om ingenting görs för att rätta till bristen på sunt förnuft, bristen på rättssäkerhet och bristen på mänskliga rättigheter, brister som i dag  florerar vid tillämpningen av djurskyddslagen, så lär avvecklingen av djurhållningen, inte minst den landskapsvårdande, gå ännu fortare än vad den gör i dag.”

Ladda ner och läs hela boken HÄR! Den tar upp flera avskräckande djurärenden tillika fallen i filmen.

Riskbedömning 3

13 Jul

hästar islandPublicerat måndag 04 juli 2011 09:59

Ramla ned och ramla ned… 1994 gjorde jag en oförglömlig ridresa på norra Island med ett gäng ”tjejer” mellan 25 och 60 år. Som synes ovan så ”vallade” vi alla hästar, både de vi red och handhästarna, över denna bro. Som tur var hade vi ingen svensk djurinspektör med oss. Då hade säkert risken varit nära 100% att hästarna skjutits på plats, ägarna fått djurförbud och vi hade fått gå tillbaka… Nå, vi bedömde risken acceptabel att gå över och ingen ramlade ner, varken människor eller dessa modiga små hästar.

Alltså risken att ”ramla ner” apropå länsstyrelsen i Västra Götalands bedömning att takplattor i Hans Röös ligghall plötsligt kan få för sig att ramla ner eftersom de inte bedöms tåla ”belastningen” från korna, som vad jag förstått, inte går i taket utan som helt vanliga kor går med klövarna stadigt på golvet. Men vad gör man inte för att hitta (på) ”risker” som inte finns! Utan risker, inga fakturor!

Så här skriver Hans Röös:

Om man påstår att en ”brist” utgör en risk ur djurskyddssynpunkt så måste väl kontrollanten rimligen följa upp att den bristen är åtgärdad tidigare än ett år efter det att ”bristen” upptäcktes. Annars kan man väl inte hävda att det är en brist, åtminstone inte ur djurskyddssynpunkt. Och djurskyddskontrollanterna är väl ändå inte anställda som några smakråd i estetiska frågor där de kan fakturera en kostnad efter egen smak och eget tycke = godtyckligt?

Felet med djurskydds-juridiken är, enligt min mening, att den saknar all logik. En gång i tiden trodde jag att just juridik också stod för logik, men dit tycks det vara långt innan man når eller om det är så att ”utvecklingen” har fjärmat juridiken alltmer från logik på senare tid. Nu har jag för all del i huvudsak bara varit i kontakt med djurskydds-juridiken och den verkar då definitivt ha kört i diket.

”De domstolsutslag som finns, från när djurhållare har överklagat beslut om avgifter, har sagt att det är all tid som ska debiteras och har inte haft synpunkter på omfattningen.”

En sådan ”praxis” har således redan satt sig i tillämpningen av denna §. Just vad jag befarade och därför jag överklagade fakturan från Rottans första anmälan (med kontroll 2009-01-12 – den första i Sverige efter nyordningen?) sedan länsstyrelsen tog över 2009. Det är ju detta som är så rättsvidrigt (enligt min uppfattning). Du har en person som stup i ett anmäler dig, oftast för samma sak vid varje tillfälle t.o.m. (ur min egen erfarenhets fatabur). Till exempel, standardanklagelsen som ”man kunde höra uttalad lika i både Mora och Jönköping”, eller hur historikern nu sa om häxprocesserna.

Alltså nu för tiden standardanklagelsen djuren ”saknar mat och vatten”.

Efter en sådan ”anonym anmälan” från en välkänd anmälare utförs ”En extra offentlig kontroll”, varvid det visar sig att anmälan inte stämde. Istället hittar kontrollanterna (för de åker numera alltid två, då de annars anses riskera att bli misshandlade av de elaka kulakerna?) till exempel en spånskiva som hänger snett i taket. En spånskiva som tio inspektörer och kontrollanter – efter anmälan från samma ”anonyma anmälare” genom åren – tidigare gått förbi utan att upptäcka att denna spånskiva hänger snett och så gjort i åratal!

Nu blir då den spånskivan helt plötsligt en brist och en risk ur djurskyddssynpunkt. Vad hittar man nästa gång efter en anmälan från samma anonyma anmälare om att djuren ”saknar mat och vatten” och detta visar sig inte stämma den gången heller? Hur länge får man hålla på att åka på kontroller på order av samma anonyma anmälare och hennes falska påståenden? Och sedan fakturera besöket för en helt annan konstruerad brist, som inte har någonting med anmälan att göra.

Om du som djurhållare således råkar ut för en psykiskt sjuk människa som har gett sig den på att djävlas och sänka dig ekonomiskt och psykisk, så att det blir du som hamnar på psyket istället för den som borde ha suttit där, så kan denna människa?, med benäget bistånd av svensk politik (”världens bästa djurskyddslag” – Lex Pippi), svensk myndighet och svensk domstol mycket lätt nå sitt mål.

I och för sig vittnar en sådan tillämpning av Lex Pippi inte bara om att anmälaren är sjuk – hela systemet måste vara sjukt!

Rätt ska vara rätt!

Två gånger två är fyra,

Men världen är av djävulen!

 

Riskbedömning 2

13 Jul

riskbedömnin2

Publicerat söndag 26 juni 2011 09:51

Hans Röös har en ”egen” anmälare i form av 85-åriga (!) Barbro Rothlin som ser det som sin livsuppgift att göra livet surt för djurägare. Borås kommun tröttnade så småningom på hennes ideliga påringningar, men när djurskyddet övergick till Länsstyrelsen i Västra Götaland vädrade hon morgonluft. Och för Länsstyrelsen är hon rena rama mjölkkon, rent pengamässigt. Ovan syns det hårt belastade innertaket samt en ren fjällko!

Hans Röös berättar: Det BR anmält mig för stämde, som vanligt, inte. Men när de gick runt och tittade i den ”välströdda ligghallen” fann de att en del spånskivor hängde snett i taket (fanns alltså inte med i BR:s anmälan). Lika snett som de hängt de senaste tjugo åren sedan jag slutade med mjölkkor 1991 och sedan dess inte använt fähuset i ladugården till dikorna, utan en ligghall som var inrymd i andra änden av ladugården. Men den förbjöds jag använda 2004 då vi fått en ny djurskyddsinspektör i kommunen, som givits delegation (rätt att egenmäktigt fatta beslut i miljöskyddsnämndens namn) och t.o.m. anställde min gamla antagonist BR som anmälde mig den gången också. Hon passar alltid på när det sker några förändringar så att hon har chansen att hitta någon ny inspektör/kontrollant som inte känner till henne.

Vid kontrollen den 5 februari 2010 upptäckte de nya kontrollanterna, det som ingen inspektör eller kontrollant upptäckt de senaste tjugo åren under det otal inspektioner/kontroller som BR varit mamma till. I den kontrollrapport som följde var det inte klart uttryckt att dessa skivor ansågs utgöra en skaderisk för korna, vilket de heller inte gjorde eller hade gjort (sedan jag tvingades in i fähuset 2004). Men för att visa god vilja tog jag ner den skiva som hängde mest snett.

Den 27 januari 2011 gjorde kontrollanterna så en oanmäld ”uppföljande kontroll av påpekade brister”, som det heter. Då fann man att jag borde ha tagit ner ytterligare ett par skivor.

A) I kontrollrapporten från 2010, daterad 2010-02-17, står det att; ”innertaket var på vissa ställen dåligt och hängde ner”. Inget klart uttalat krav från länsstyrelsen att det ”skall” åtgärdas. Men jag plockade ner en skiva, som visserligen inte utgjorde någon skaderisk, men estetiskt sett kunde man naturligtvis ha synpunkter på takets utseende.

B) I yttrandet (bemötande på min överklagan) från länsstyrelsen till förvaltningsrätten, daterat 2011-05-10, står det att: ”innertaket i lösdriften hängde ner och bedömdes kunna ramla ner helt” – ”och därmed utgjorde en skaderisk för djuren”. Nu kunde plötsligt hela taket ramla ner.

2010 talas det inte om att innertaket utgjorde någon skaderisk och så uppfattade jag det inte heller vid kontrollen, men jag tog alltså ner den enda skiva som verkligen hängde ner, inom det område som djuren hade tillgång till. Jag uppfattade det ändå aldrig som att innertaksbeklädnaden bedömdes utgöra en skaderisk. Vilket den heller aldrig gjorde eller har gjort, enligt min mening och bedömning. Däremot kan man förstås anlägga estetiska synpunkter på innertakets utseende, men det är förmodligen ingenting som bekymrar djuren.

Länsstyrelsen försöker sedan (2011-05-10) styrka sin uppfattning om att takbeklädnaden skulle utgöra en skaderisk genom att hänvisa till Jordbruksverkets vägledning, bilaga nötkreatur, under rubriken krav på inredning där det står vad som skall kontrolleras, nämligen att; ”inredningen håller för den belastning den utsätts för från djuren”

Och med den vägledningen som grund säger länsstyrelsen att: ”ett tak som hänger ner bedömer länsstyrelsen inte håller för den belastning det utsätts för samt att det utgör en skaderisk för djuren”. Det är först nu 2011-05-10 som det framgår att länsstyrelsen bedömer takbeklädnaden som en skaderisk. Inte underligt då att jag 2010 inte uppfattade att länsstyrelsen såg taket som en djurskyddsfråga.

Det hänvisas således till att inredningen skall hålla ”för den belastning den utsätts för från djuren”. Jaha, men takbeklädnaden utsätts väl ändå inte för någon belastning från djuren! Dom går väl inte i taket, vilket jag däremot gjorde när jag fick fakturan.

Jag tog, som sagt ner en skiva som satt lite mer snett, men inte för att jag bedömde den som en skaderisk utan mer för att den var mer estetiskt störande än de andra sneda skivorna. När det gäller att bedöma risken för om skivor i takbeklädnaden skulle riskera att ramla ner så anser jag mig väl så kompetent som länsstyrelsen att bedöma den saken.

Jag har dock en ingenjörsexamen i botten och har arbetat på ingenjörsbyrå just med hållfasthetsberäkningar av byggnadskonstruktioner och byggnadsmaterial. Werklunds ingenjörsbyrå låg t.o.m. i samma hus där länsstyrelsen sedan 2009 har sina lokaler (utvidgad kontrollverksamhet). Ett marmorpalats (byggt av försäkringsbolaget Framtiden, alltså kallat Framtidens hus) vid Stora torget i Borås, med den tidens dyraste kvmhyra i stan.

I jämförelse med min ladugård är standarden där naturligtvis betydligt högre. Om jag hade fortsatt min bana i det huset hade jag nog haft en bättre Framtid än den jag fick som bonde, i alla fall ekonomiskt. Men jag trodde att bonde var liktydigt med rätten att råda sig själv = frihet. Det var ingalunda tron på att jag skulle tjäna pengar som gjorde att jag valde att bli bonde. Men ACK vad jag bedrog mig, vad gäller friheten alltså! Jag blev kulak!

 

Den ”avgiftsfria” kontrollen

13 Jul

ASA_1916_25_lon

Publicerat lördag 18 juni 2011 08:48

Hans Röös skriver:

På 60-talet tilläggsisolerade min företrädare taket (den som från ovansidan är loggolvet) i fähuset (ca 13,5 x 30 m) på ladugården (byggd 1895). Innertaket i fähuset kläddes med spånskivor av fuktkänsligt slag (senare kom industrin med fukthärdiga spånskivor för sådana ändamål). Framförallt vid dörröppningar kyldes taket ner när man om vintrarna till exempel körde in ensilage. Den högre fukthalten i den varmare ladugårdsluften kondenserades då i taket och spånskivorna buktade sig och på en del ställen kom de att bryta sig loss från spikarna i hörnen. Estetiskt sett så såg det kanske inte så kul ut, men det hade ingenting med djurskydd att göra.

Sedan avregleringen 1990 har jag inte använt fähuset i ladugården, eftersom jag sedan dess bara har haft dikor, och till dessa har jag haft en ligghall (380 kvm) inrymd i andra änden av ladugården. Men så i samband med omhändertagandet så tvingade Asp och Rottan in mig i ladugården med dikorna. Den betydligt mer ändamålsenliga ligghallen dög plötsligt inte som ligghall.

Sedan 2004 har korna alltså använt fähusdelen som ligghall och hela tiden har spånskivorna hängt precis lika snett och eftersom det ständigt stått öppet och varit väl ventilerat har det heller inte under denna tid bildats någon kondens i taket. Därvidlag har det rått status quo, kan man säga!

Sedan jag köpte tillbaka mina fjällkor 2004 har jag, efter anonyma anmälningar från Rottan, haft minst en inspektion per år ofta många fler utan att någon har anmärkt på att en och annan spånskiva hängde litet snett i något hörn, inga andra anmärkningar heller för övrigt.

Inte förrän länsstyrelsen tog över 2009, då ansågs det (12 januari 2009 efter påringning av Rottan) för litet strött (när jag och min granne fem minuter innan kontrollanterna anlände hade skiljt kor och dikalvar åt). Men de båda kontrollanterna klagade inte på spånskivor, som hängde lika snett som under alla år tidigare sedan 2004.

2009 fick jag istället betala den ”avgiftsfria kontrollen” för att det påstods att det var för dåligt strött för min helt rena vita fjällkor utan minsta smutsfläck på kroppen. Överklagandet förlorade jag i förvaltningsdomstolen 2010, kammarrätten (inget prövningstillstånd) och förvaltningsöverdomstolen (inget prövningstillstånd).

2011 fick jag så en faktura på detta års kontroll, med motivationen att spånskivorna utgjorde en skaderisk för korna, de kunde falla ner och skada korna, heter det. Den här gången var beloppet dubbelt så stort som 2009. Och vid nästa års kontroll (vad det då kan vara för anmärkning) är beloppet dubbelt så stort som 2011??

På onsdag ska jag åter till förvaltningsrätten för att förlora tvisten om 2011 års ”avgiftsfria kontroll”.

Ovan flygfoto av brukningscentrum Segloraberg taget på 50-talet. Den enda realistiska lösningen är nog att tända på ladugården. Synd att pyromanerna 2004 tände på den litet mer lagom stora ladugården vid mitt torp och inte satte fyrstickorna i den här ladugården istället. Nu får jag väl göra det själv så länsstyrelsen slipper reta sig på eländet. Taket pålagt någon gång i början av 50-talet, av eternit av en kvalitet som det sura regnet gått hårt åt. Det skulle behöva bytas – vad kostar det att ”sanera” 1 600 lvm eternit och sedan lägga 1600 kvm nytt plåttak? Tändsticka eller litet hjälp från Åke Tor, när han far fram över himlen med sitt getabocksspann och svingar sin hammare mot tursarna (jättarna).

”Vred var VingTor när han vaknade och hammarn sin han saknade …” Hoppas han hittar den!

 

Skavsår gav djurförbud

29 Apr

Anders Olssons lilla fjällkobesättning på Tjörn blev riksbekant sedan Anders fått djurförbud efter att ha skrivit på ett strafföreläggande dvs erkänt djurplågeri. Han förespeglades av polisen att då  skulle ”saken vara ur världen”. Saken var ett skavsår på en ko som slitit sig med grimman på. Sen kom djurförbudet bokstavligen som ett brev på posten.

Hans Röös berättar:  I går trädde Anders Olssons djurförbud i kraft, inte baserat på ett lagligt krav utan på ren illvilja från länsstyrelsens sida. Annat ord än illvilja för att beskriva saken kan jag inte finna i det här fallet.

Åtta (han sålt av några under processens gång) utrotningshotade fjällrasdjur, som ska kalva om ca en månad och som har hållit Tjörn med några hektar ”öppet landskap” såldes (skänktes bort) i går till en kreaturshandlare.
Tyvärr för sent – fem över tolv – erbjöds den möjlighet som vi länge försökt få fram i avvaktan på att djurförbudet blir hävt. Flytt till Eva Sternbergs (”kvinnor kan”) gård i Dalsland. Men i samma ögonblick som klockan slog tolv sålde Anders sina djur till kreaturshandlaren och den dag han får sitt djurförbud hävt så lär hans samtrimmade lilla flock vara sedan länge skingrad för vinden. Några av djuren troligen vid det laget betande på de sälla jaktmarkernas gröna ängar.

Vad sorgligt att denna möjlighet att flytta den lilla koflocken till Dalsland gick om intet på grund av att Anders tappade nerverna. Striden är över – Anders hade helt enkelt inte nerver att stå emot längre. Han kastade in handduken ungefär vid samma klockslag som Eva Sternbergs E-brev är tidsstämplat.

Anders önskan hade varit att kunna sälja alla djur till en pålitlig person som han kunde ha skrivit ett återköpsavtal med. För att när processen är slutförd, i de långsamt malande juridiska kvarnarna och han blivit av med sitt djurförbud, få köpa tillbaka djuren igen. För Anders är hans djur inga ”produktionsenheter”, vilket man ju i dag talar om när det gäller djur i animaliefabrikerna. De är hans vänner och det som håller honom igång. Han är dryga 60 år i dag och pensionerad. Och han har haft nötkreatur sedan han var 17 år.

Det är i ambitionen att försöka hålla ihop flocken och kunna få tillbaka just sina unika kor, när han blir av med sitt djurförbud, som gjort att det inte gått att göra en quick fix och bara skicka dem till slakt. Blir han inte av med djurförbudet så är allt förtroende för svenskt rättsväsende förbrukat för min del. Även om det redan ärr svårt sargat har jag ändå försökt att hålla en gnutta hopp om att det ska gå att vinna rättvisa till slut även i ett sådant här fall.
Med damoklessvärdet  hängande över sig i ett allt tunnare tagelstrå pallade inte Anders för ytterligare en dags psykiskt lidande som det inneburit att försöka få till den lösning som han hade hoppats på. Hans nerver höll helt enkelt inte och som ett alternativ till att länsstyrelsens fysiljärer kom till gården och avlivade djuren mitt framför ögon på Anders så ringde han vid middagstiden en kreaturshandlare som hämtar djuren i morgon bitti kl.8.
Kreaturshandlaren insåg naturligtvis Anders pressade situation och har bjudit Anders ett skambud som han inte såg sig annan utväg än att godta. Valet stod mellan att få djuren avlivade och destruerade och en räkning på dryga tusenlappen per djur för destruktionskostnaden eller skambudsförsäljning och ändå få några kronor för djuren. Han kunde förstås ha chansat på att få vara ifred för sina plågoandar från länsstyrelsen ytterligare några dagar, men den press det inneburit hade riskerat att förpassa honom till psyket.
Korna ska kalva om ungefär en månad och kreaturshandlaren kan ta hem hela köpesumman bara på ”mellankalvarna” till hösten. Samtidigt finns det naturligtvis en risk i att en eller annan kalvning kan gå snett när korna flyttas till nya förhållanden där man inte på samma sätt som Anders känner varje individs egenhet. Sådant förstår uppenbarligen inte länsstyrelsens s.k. djurskyddsakkunniga (?). De har förmodligen bara en instrumentell syn på djur – ”ko som ko – det är väl ingen skillnad!”
Anders är trots allt tacksam för den mänskliga stöttning han fått. Något som inte svenska myndigheter kan tillåta sig. Ingen pardon ingen medkänsla – kadaverdisciplin överskuggar deras handlande.
Och denna förbannade § 74 som tillämpas helt olagligt. Jag har i alla fall svårt att tro att Europakonventionen skulle tillåta ett sådant undantag från de mänskliga rättigheterna. Tyvärr går det inte att få upp sådana här ärenden till domstolen i Strasbourg.

PICT0353

Min kommentar: Kanske blir vi sista generationen som har upplevt lantraserna ute på gårdarna. Därefter kommer den återstående spillran bara att existera som ”museiföremål”. Bra jobbat av ”djurskyddet”! Ska vi sen vara förvånade över att beteslandskapet växer igen?

Galna kor eller galna lagar?

1 Feb

PICT0216

Publicerat tisdag 24 maj 2011 09:50

Hans Röös får åter ordet:

Det senaste decenniet har jag p.g.a. ett oändligt antal anmälningar från en viss privatperson (efter en anmälan till miljökontoret den 18 december 2003 blev hon den 23 december 2003 ”anställd” av miljöskyddsnämnden i ”delegation”, som extraspanare) blivit utsatt för ej i förväg annonserade inspektioner (kommunen) och kontroller (länsstyrelsen). Den första rundan (efter kanske ett 20-tal inspektioner både natt och dag = fakturerad kostnad ca 15 000 kronor) slutade med ett omhändertagande den 22 januari 2004. Ett omhändertagande (av miljöskyddsnämnden i ”delegation”) av ett 20-tal fjällkor, vilka, enligt en agronom från länsstyrelsen (med minst 30 års erfarenhet av djurhållningen i länet), som inspekterade djuren den 15 januari, … vilka alltså enligt denne länsstyrelsens kontrollant: Levde i en drömtillvaro och han önskade att alla djur finge ha det lika bra som mina fjällkor hade det.

PICT0170

Trots detta blev de 20 fjällkorna alltså omhändertagna på miljöskyddsnämndens, i ”delegation”, initiativ. Allt nog och emedan så fick ”delegaten” (= djurskyddsinspektören) så småningom sparken och miljöskyddschefen sa upp sig och jag fick tillbaka mina djur till priset av att betala kostnaden (ca 70 000 kronor) för det obefogade (”drömtillvaro”) omhändertagandet. Överklaganden till länsrätt, kammarrätt, regeringsrätt blev ”ingenrätt” för mig.

PICT0158

En sak som det anmärktes på vid den första inspektionen den 18 december 2003 var att några av mina senast födda kalvar saknade öronmärken. Att öronmärka mina nyfödda fjällkalvar var (är) något som jag medvetet avstått ifrån – av djurskyddsskäl. Om jag inte är felunderrättad så är det t.o.m. förbjudet enligt 1988:534 att kupera både svansar och öron på djur, men möjligen gäller det förbudet ”bara” hundar? Fjällkalvar är hur som helst så små när de föds att deras små öron inte förmår att bära upp EU:s tunga öronmärken, avsedda för den politiskt beslutade förebilden för aveln inom EU, nämligen Belgisk blå. Öronen på de små fjällkalvarna blir därför demolerade om märken klipps i på nyfödda kalvar. Och om inte annat (annat än djurskyddsskäl – om det nu inte är skäl nog?) så är det mindre estetiskt tilltalande att ha vuxna fjällkor som fått sina öron demolerade redan vid födseln.

Emellertid anses detta, med att låta kalvar vara omärkta en tid efter födseln, till dess att de vuxit till sig så pass att de förmår bära upp sina påtvingade öronmärken, … detta med märkeslösa kalvar anses alltså utgöra en fara för ”folkhälsan”!!!!

Om jag har svårt för att fatta eller om det bara råkar vara så att det ligger en viss sanning i att jag är den ”besvärliga person”, som jag anklagats av djurskyddet att vara, … om svårt för att fatta så har ännu ingen kunnat förklara för mig på vad sätt kalvar utan EU:s öronmärken skulle kunna utgöra en fara för folkhälsan. Men så säger lagen, påstås det.

Jag har fortsatt med min ”praxis” att inte öronmärka nyfödda fjällkalvar och vid min näst senaste kontroll hade jag två av de yngsta omärkta, vilket nu lett till ett ”resultat” i form av ett beslut om avdrag på gårdsstödet med tre procent p.g.a. brott mot ”tvärvillkoren”. Om det upprepas kan det bestraffas med ett förhöjt avdrag på fem procent och ytterligare upprepningar kan leda till att hela EU:stödet dras in. Och än värre djuren kan bli omhändertagna, avlivade och skickade till destruktion på bondens bekostnad. Och i det läget omhändertas hela besättningen och bonden får djurförbud utan att djuren varit på minsta sätt misskötta, men han har förstås äventyrat folkhälsan (påstås det alltså!). Sådant har skett i ett icke ringa antal fall i Sverige, där man förmodligen är bäst i klassen när det gäller att följa EU:s bestämmelser.

Beslutet om avdrag på gårdsstödet fick jag den 6 maj och ett överklagande måste vara inne senast den 27 maj. Och överklaga måste jag naturligtvis? göra trots att utgången självklart är given på förhand.

Folkhälsan handlar här om BSE (Bovine Spongiform Ecephalopathy = galna-ko-sjukan), men hur den sjukan skulle kunna överföras på människa bara för att några kalvar i Sverige (där för övrigt sjukan aldrig uppträtt – bara ett fall av en spontan form av typen Creuztfeldt-Jakobs syndrom) inte är öronmärkta?

Det jag alltså saknar tillräckliga utförsgåvor för att förstå är hur jag vaccinerar svenska folket mot BSE? Creuztfeldt-Jakob? genom att redan vid fjällkalvarnas födsel öronmärka dem. Detta kan väl ändå knappast handla om att rädda svenska folkets fysiska hälsa och den mentala verkar väl redan vara räddningslöst förlorad. Eller är det jag som är galen – kanske har jag smittats p.g.a. min underlåtenhet att märka kalvarna omedelbart vid deras födsel?

Jag kan naturligtvis inte låta bli att överklaga denna ”galenskap”, men vad ska man säga. Hotet mot folkhälsan är förmodligen obestridlig, vilket domstolen kommer att finna vara ställt utom allt tvivel.

Min första fråga är dock om det beslut jag fått från länsstyrelsen verkligen är ett beslut? Det är nämligen inte undertecknat av någon! Kan undra hur det ställer sig rent juridiskt – ett ”beslut” som ingen står bakom annat än länsstyrelsens brevpapper?

Kanske kunde man söka EU:stöd till en studiecirkel som handlar om hur man försvarar sig mot den svenska galnamänniskosjukan? Bara för att provocera?

Årets första fjällkalv!

21 Jan

scan_1151715022_1.jpg

Publicerat torsdag 07 april 2011 10:29, uppdaterat den 21 januari 2014

Så här skrev Hans Röös (känd från boken Vi har avlivat din häst) till mig den 5 april:

”För en halvtimme sedan föddes årets första fjällkalv här på Segloraberg. Jag fotade den med min mobilkamera. Mamman är 24 Lillemor. Jag började räkna från 0ch när jag 2005 köpte tillbaka mina kor efter omhändertagandet 2004.

Kunde ha köpt tillbaka korna redan i maj 2004, då länsstyrelsen var färdig med sitt beslut att inte ge mig djurförbud, som ju ”den delegerade myndigheten” (djurskyddsinspektören – med delegation att fatta beslut i miljöskyddsnämndens namn) i samarbete med anmälaren (Barbro Rothlin) hade krävt.

Hittade just tjänsteanteckningen (2004-01-19) där det nämns att Barbro Rothlin hotade länsveterinären med en JO/JK-anmälan om han inte såg till att jag fick djurförbud.  Förste länsveterinären tröttnade så småningom på ”den delegerade myndighetens” ständiga ringande och sa till mig vid ett tillfälle  – jag börjar tröttna på människan hon ringer mig minst fyra gånger om dagen (sagt mellan skål och vägg? – för han var ganska feg när det gällde att stå för skål-vägg-åsikter officiellt – vilket Leif Björklund – redaktör för Lantbruksnytt – fick erfara då han gjorde det radioprogram om ”mitt”? omhändertagande, vilket fälldes i granskningsnämnden eftersom det ansågs för partiskt i min favör).

Att jag inte köpte tillbaka korna redan i maj 2004 berodde på att de ännu inte hade lyckats avskeda djurskyddsinspektören. Flera nämndledamöter ”litade” fortfarande mer ”på vår inspektör” än på verkligheten. Det hade ju då redan kommit fram att hon bluffat med sitt CV och att hon blivit avskedad från länsstyrelsen i Sörmland, mm. Sedan var väl facket inkopplat och spjärnade emot. Enligt vad hon själv sa (men om det är sant, vet jag ej – går naturligtvis att kolla med kommunen) fick hon 16 månadslöner i avgångsvederlag. Det har ju blivit praxis numera att den som missköter jobbet belönas med ett rejält avgångsvederlag (Vattenfall Tyskland hörde jag i går – 90 miljoner!!!). Jag ”vågade inte” köpa tillbaka korna innan hon var borta från jobbet som inspektör och ”delegerad myndighet”.

I stället började hon då förfölja den som jag sålt korna till, som med hennes medgivande betade mina marker i Seglora, vilka i kommunens översiktsplan anses vara särskilt bevarandevärda (”en pastoral idyll och för fågellivet värdefulla madmarker”). Min enda möjlighet till revansch, om det till slut lyckas dem att knäcka mig är att plantera igen mina marker. Litet granskog runt den gamla kyrkogården skulle nog sitta fint – förstöra utsikten och ställa till ett ramaskri. Ja, helt utan hämndlystnad är inte ens jag fast många tycker att jag är för mesig som försöker nå framgång genom rättsväsendet, vilket även jag börjar inse är omöjligt.”

Den ”delegerade myndigheten” var djurskyddsinspektören Annette Asp.

fjällkalv2

Hans Röös fortsätter:

”Av en slump var det en bland mina ”medborgarvittnen” som lyssnade på
Ring P1 och där var en kvinna från Kalmar som tyckte att bönderna blev
illa utsatta av en del tjänstemän. Medborgarvittnet ringde efter
programmet upp henne och frågade vilka erfarenheter hon hade av den
saken. Då visade sig att hon arbetade på länsstyrelsen i Kalmar och hon
berättade om en tjänsteman där vid Annette Asp, som de turligt nog inte
hade fastanställt, så de lyckades bli av med henne. Men ring vår f.d.
lantbruksdirektör (pensionerad – då vågar en del tala ur skägget –
ingen karriär att försvara!), han vet nog litet mer.  Det gjorde
medborgarvittnet och sa att här hade vi väl tur, men ring länsstyrelsen i
Nyköping – personalchefen Greger Nordlöf.

Det gjorde medborgarvittnet. Jaså, är hon i Västra Götaland nu, jag skall
omedelbart ringa dit och varan dem. Tyvärr hade mitt ärende redan gått
så långt att de låtit sig duperas av Annette Asp och hade litet svårt att
backa ur riktigt. När jag var uppe i Vänersborg den 18 februari  (då
bara delar av AA:s bakgrund kommit fram och då jag ville be lst att
återförvisa ärendet till miljöskyddsnämnden, så de fick möjlighet att ta
det beslut som de tänkt från början, men som sabbades av AA  fem dagar
före – 22 januari – mötet i nämnden – 27 januari -, genom hennes
självsvåldiga omhändertagande, som ingen annan än hon och Rottan kände
till) … när jag var uppe i Vänersborg blev jag utskälld av
länsjuristen för att jag hade fräckheten att komma dit och försöka tala
länsstyrelsen till rätta. Här ska inte vara några muntliga
förhandlingar om ditt ärende och för övrigt har vi fullt förtroende för
våra djurskyddsinspektörer. Du kan gå hem och förbereda dig på ett
djurförbud och därmed basta! Ungefär så!

När därför Nordlöf ringde till länsstyrelsen i Västra Götaland så satt
de fortfarande fast i den föreställningen om AA och hade svarat honom
att helt oskyldig är nog inte den där Hans R, han har en historia
(Erling Anderssons gamla regel – ha, ha). Så Nordlöf hade ringt
tillbaka till medborgarvittnet och känt sig lite snopen över att han tagit
litet för hårt när han talade med VÄRSTA Götaland. Jag var ju trots
allt en bov, jag hade en historia. Tänk vad den där jävla Erling
Andersson kan lura okunniga byråkrater och Dumstollar!”

”Erling Anderssons gamla regel” = att nötkreatur skall stallas in då temperaturen faller under +10 grader.

%d bloggare gillar detta: