Tag Archives: djurskyddskontroller

”Vi fattar inga felaktiga beslut”

8 Apr

Foto: Lucie Marcela Havelka

Dagens gästskribent är Carina Hedberg som reflekterar över varför det gått som det gått med det svenska djurskyddet:

Länsstyrelserna vill göra gällande att statistiken över begångna brott mot djur redovisar extremt låga siffror vilket bekräftar att Sverige har den absolut bästa djurskyddslagstiftningen och den absolut bästa kontrollverksamheten inom hela EU. Men medaljen har en baksida!

Den verksamhet som länsstyrelserna bedriver på djurskyddsområdet har vi sedan länge insett inte har något med djurskydd att göra. Inte heller är det pengarna som styr ”djurskyddsförvaltningen” men det är bra om det kan göras någon förtjänst på vägen. Vad är det då som driver länsstyrelserna till att bedriva verksamhet som ligger långt utanför lagens ramar på djurskyddsområdet?

HYBRIS (storhetsvansinne)!

På bekostnad av Sveriges säkerhet, statsskicket, djuren och invånarna gör länsstyrelserna gemensam sak av att självförverkliga och utmärka sig, speciellt inom EU. Ett självförverkligande genom att försöka få övriga medlemsländer att ratificera den svenska djurskyddslagstiftningen som gemensam djurskyddslagstiftningen inom EU.

Det uppsatta målet kan länsstyrelserna inte uppnå med hjälp av befintligt regelverk för hur den offentliga verksamheten ska bedrivas. De ser det därför som legitimt att även manipulera med domstolarnas rättsskipningsarbete. Detta framgår tydligt av handlagda djurskyddsmål i de allmänna förvaltningsdomstolarna sedan drygt nio år tillbaka.

Att det verkligen förhåller sig som beskrivet har också bekräftats offentligt från flera håll genom uttalanden från länsstyrelsens tjänstemän i chefsposition att:

”Vi har en långtgående djurskyddslagstiftning i Sverige som är utformad för att värna djuren och ta hänsyn till deras behov och skydd. Den lagstiftningen arbetar Sverige nu för att få övriga medlemsländer inom EU att acceptera och successivt närma sig. Eftersom Sverige håller djurskyddet och djurvälfärden högt är det bästa vi kan göra är att verka för att övriga EU närmar sig den svenska djurskyddslagstiftningen.” (Lars Sandberg, enhetschef för landsbygdsavdelningen vid Länsstyrelsen Jönköping)

”Vi fattar beslut utifrån de lagar som Sveriges riksdag och regering beslutat om. Är man inte nöjd med våra beslut så går de att överklaga och man kan få prövningar i flera olika instanser. Vi kan konstatera att de beslut som överklagats och prövats i flera olika instanser har hållit hela vägen upp genom prövningarna och vi har således inte fattat några felaktiga beslut.” (Lars Sandberg, enhetschef landsbygdsavdelningen vid Länsstyrelsen Jönköping)

Demonstration för mänskligare djurskydd och rättssäkerhet utan för länsstyrelsen i Skåne den 23 mars 2018: Rosor för alla de som har begått självmord och alla de vars liv har lämnats i spillror på grund av länsstyrelsen förfarande. Alla dessa vackra rosor för alla som dött i länsstyrelsens spår, lades sedan som en hedersbetygelse och på önskemål från de anhöriga, på familjegraven till den nyligen framlidne lantbrukaren. De som var där, vittnade om ett magiskt ögonblick med en stark känsla av närvaro. Vila i Frid. Foto Lucie Marcela Havelka.

”Jag känner inte igen den bilden som beskrivs. Från våra perspektiv så ser det annorlunda ut. Och resultatet som vi ser när vi har våra ärenden i domstol, med en väldigt låg ändringsprocent, tyder ju på att processen faktiskt fungerar och är rättssäker.” (Marcus Björklund, enhetschef, djurskydds- och veterinärenheten vid Länsstyrelsen Skåne)

För den utomstående oinvigde förefaller citerade uttalanden som seriösa och trovärdiga samt att de ger lugnande besked om länsstyrelsernas djurskyddsverksamhet. Men denna är en mycket liten del av det totala samarbetet inom EU. Den praxis myndigheten medvetet tillämpar sedan övergången den 1 januari 2009 utgör ett uppsåtligt och allvarligt hot mot demokratin, undanröjer rättssäkerheten, underminerar rättsväsendet och tillintetgör grundsyftet med djurskyddslagstiftningen.

I själva verket är uttalanden som ovan fullt medvetna gärningar vars uppsåt är att vilseleda allmänheten, andra djurhållare och att underförstått misskreditera kontrollobjekt som förvirrade djurhållare vilka saknar lämplighet att hålla djur och vars djur därför av den anledningen har omhändertagits och djurförbud har meddelats.

Det finns nämligen ingen fungerande process och förekommande processer innehåller inte ett enda spår av rättssäkerhet eftersom den verkliga sakfrågan kommer aldrig till prövning i för ändamålet behöriga domstolar vilket den låga ”ändringsprocenten” bekräftar.

Samtliga av länsstyrelsernas beslut i djurskyddsärenden som överklagats till högre instans kommer nämligen till prövning i de allmänna förvaltningsdomstolarna vilka inte har behörigheten att ta avgöranden i skuldfrågan. Processerna är därför ett renodlat ”pappersvänderi” till absolut ingen nytta och medför oacceptabla samhällskostnader samt otillbörligt lidande för både djur och människa.

Länsstyrelserna har nämligen satt i system att meddela beslut som utelutande baseras på myndighetsföreskrifter vilka enligt Regeringsformen inte får utgöra brottsbeskrivningen på en straffbelagd gärning medan myndighetsbeslut inte får meddelas utan stöd av lagen.

Det är som sagt var skillnad på föreskrifter och föreskrifter då regeringsformen till sin ordalydelse om bemyndigande enbart avser regeringens föreskrifter.

Förtydligande:
Riksdagen föreskriver genom lag och regeringen föreskriver genom förordning medan myndighetsföreskrifter kan ges betydelse vid en prövning men får aldrig helt eller i det väsentliga utgöra brottsbeskrivningen på en straffbelagd gärning då kommuner och förvaltningsmyndigheter inte har bemyndigande att meddela föreskrifter med rättsverkan av brott.

Länsstyrelserna anser att Jordbruksverkets föreskrifter är lag men de är myndighetsföreskrifter som meddelats utan bemyndigande att meddela föreskriftermed rättsverkan av brott.

Det är av den anledningen åklagarmyndigheten har tvingats lägga ned många förundersökningar eftersom det finns inget underlag för väckande av åtal. Länsstyrelserna ser det därför inte som meningsfullt att inkomma med anmälan om misstanke om brott och har därför istället verkat oavkortat för att göra myndighetsföreskrifter till lag vilket bekräftas i den lagrådremiss som nu är under handläggning inför en eventuell ny djurskyddslag.

I den finns önskemål om att bötesbelägga brott mot myndighetsföreskrifter vilket i väntan på ”ikraftträdandet” regleras av Länsstyrelserna genom beslut om föreläggande förenat med vite. Ett slags sanktionsavgift som såväl Jordbruksverk som länsstyrelserna flertalet gånger inkommit med önskemål om i tidigare remissvar men som vid upprepade tillfällen avvisats av riksdag och regering eftersom rättssäkerheten undanröjs då fokus flyttas från polis, åklagare och domstolar till kontrollmyndigheter.

Länsstyrelsernas ansökningar om utdömanden av viten bifalles utan omsvep av förvaltningsrätterna. Detta omöjligör dessutom att den utpekade ställs till straffansvar enlig djurskyddslagens straffbestämmelser. Djurhållare över hela Sverige får således redan betala enorma bötesbelopp för påstådda brott mot Jordbruksverkets föreskrifter genom förvaltningsrätternas avgöranden vilka genom Kronofogdemyndigheten blir utsökningsmål i tingsrätterna.

Länsstyrelserna anser sig nämligen ha befogenheten att bestämma att det ska införas sanktionsavgifter i stället för straff vilket står i strid mot myndighetens lagstadgade åligganden.

Det finns ärenden där en och samma djurhållare har tilldömts vite genom förvaltningsrättens avgöranden minst sex gånger på precis samma grunder vid alla tillfällen. Av djurskyddslagen framgår att om ett föreläggande enligt 26 § samma lag överträds ska anmälan till åtal göras. Tilldöms vite ska utpekad person inte ställas till straffansvar.

Länsstyrelserna har utarbetat en praxis där tre förelägganden som oavkortat baseras på Jordbruksverket föreskrifter meddelas med påföljden att ett omhändertagande av djur verkställs och sedan meddelas förbud att ha hand om djur utan en prövning i för ändamålet behörig domstol.

Allt påstås vara i enlighet med djurskyddslagens paragrafer 26, 31:2 och 29:5 sista strofen men är i enlighet med Jordbruksverkets föreskrifter och länsstyrelsernas egna påståenden vilket aldrig håller vid en brottmålsprövning eftersom det finns inget underlag för väckande av åtal. Länsstyrelserna anser därmed att deras åligganden enligt § 24b inte har åsidosatts eftersom hela processen bygger på bagatellartade brister som inte behöver anmälas till åtal.

I med renodlingen av polismyndighetens arbetsuppgifter som medför att länsstyrelserna genom lag från och med den 1 juni 2018 själv ska verkställa sina beslut och administrera omkostnader för omhändertaganden av djur kommer inte ens R:et i rättssäkerhet att finnas kvar inom verksamhetsområdet för djurskydd.

Enskilda har redan berövats alla möjligheter att få rätten till en rättvis rättegång tillgodosedd och djuren har hela tiden ställts helt utom djurskyddslagstiftningen. Bekräftelse på detta är att det finns rikligt med avgöranden från de allmänna förvaltningsdomstolarna att tillgå men det finns väldigt få avgöranden från de allmänna domstolarna i djurskyddsmål.

Vid allmän förvaltningsdomstol gäller fri bevisvärdering vilket innebär att domstolen efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit ska avgöra vad i målet som är bevisat. Inlämnad bevisnings äkthet eller sanningsgrad utreds inte om det inte framkommit skäl att ifrågasätta denna. Prövningen avser om länsstyrelserna har haft fog för de beslut som överklagas. Det vill säga om länsstyrelserna är berättigade enligt djurskyddslagstiftningen att fatta de beslut som överklagas. Handläggningen är skriftlig.

På ren svenska innebär detta att länsstyrelserna kan anklaga vem de vill, för vad de vill, när de vill eftersom anklagelserna inte prövas i de instanser till vilka utpekade djurhållare är hänvisade att överklaga. Myndigheten behöver inte heller bestyrka sina påståenden som genomgående är brottsanklagelser (lagöverträdelser).

Genom länsstyrelsens åligganden enligt djurskyddslagen ska dessa ärenden rätteligen utredas och prövas i för ändamålet behöriga instanser som är polis-och åklagarmyndighet och de allmänna domstolarna som är tingsrätt, hovrätt och högsta domstol. De tar avgöranden enligt brottsbalken och djurskyddslagens straffbestämmelser. Här gäller konkret bevisning som kan bestyrkas genom någon form av dokumentation. Dessvärre är dessa instanser förhindrade att pröva länsstyrelsens beslut som inte faller under straffbestämmelserna då de felaktigt baseras på myndighetsföreskrifter och inte på lag.

Det enda som återstår nu är att länsstyrelserna får bekräftelse på att de bedriver sin verksamhet ”enligt lag” genom införandet av den nya djurskyddslagen som nu är under handläggning. Om ikraftträdandet av den nya djurskyddslagen skulle dröja bekymrar inte länsstyrelserna något nämnvärt eftersom övergången från polismyndigheten till länsstyrelserna redan fastslagits genom lag.

Det kommer därmed att påannonseras från länsstyrelsernas sida att de har skyldighet genom lag att verkställa besluten som de själva har fattat och som baseras på Jordbruksverkets föreskrifter.

Varför djurägare inte vinner (2)

17 Nov

Så då kom då erkännandet att länsstyrelsens personal per automatik inte anser sig behöva ha bevis för sina påståenden. Samma bevis som de själva hävdar skall bedömas av domstol vid ett överklagande.

Beckman

Det här är alltså ”normalt”. I detta fall handlade det om en mätning av ammoniakhalt. Djurägaren fick inte se mätningen och det dokumenterades inte heller genom foto. När handläggaren skriver under kontrollrapporten upphöjs påståendet till sanning.

Hos mig har Linnéa Stålhandske hävdat att någon mätning inte behövs, trots att jag begärt det, då hon klagat på luftkvalitén. Antagligen för att det inte fanns något att mäta och att rätten inte kräver av dem att de skall verifiera sina påståenden.

När Emma Hansson och Peter Stenberg bröt sig in i mitt hem den 3 mars 2011, med chefen utklädd till polis, så tvingade hon mig att låsa upp ett utrangerat hund/katthus som inte användes. Så tuff kan Emma bara vara med beväpnade poliser bakom ryggen. Byggnaden skulle rivas och jag talade om att takpappen blåst bort.

När jag går igenom bilderna Emma eller Peter tagit ser jag att en skål hundmat satts in för att ge sken av att där vistades hundar. Den skålen hämtades från hundgården. Bilden lade hon in i kontrollrapporten. Där stod inte ett ord om att jag berättat att det inte användes utan skulle rivas. Hur skall rätten kunna se att luckorna var igensatta sedan länge och att eventuella hundar inte hade en chans att komma åt en matskål i ett utrymme låst med hänglås från utsidan?

PENTAX Digital CameraEtt exempel till från samma tillfälle:

Den här inväxta och nedsjunkna gamla hästräfsan ansåg Emma vara en ”skaderisk”. Litet konstigt är det eftersom den troligen stått där i minst 60 år. Mer bekymmersamt är dock att hon beskrev den som en harv, vilket är något helt annat.

Ännu en bild från samma tillfälle. Som bekant fryser vatten vid noll grader och därför går det inte att använda badkar och tunna slangar till att vattna hästar under vinterhalvåret. Det finns dock ingen lag som kräver att badkaren måste transporteras bort vintertid.

”Inget vatten” är en klassisk lögn i kontrollrapporter. Murbruksbaljorna där hästarna fick sitt vatten var däremot inte intressanta att fotografera.

Ovan är en bild som Emma tog av mitt akvarium för att påvisa ”smutsigt” vatten. På något sätt är bilden exponerad eller efterbehandlad så att det i det närmaste ser ut att vara svart olja i stället för vatten.

Samma akvarium där ljuset lyser genom vattnet.

Men om det nu är som Madeleine Beckman skriver så upphöjs omätta värden, obekräftade mätningar, ren okunnighet, fejkade bilder och undanhållen information, som genom ett trollslag medelst en underskrift, till sanningar som inte ifrågasätts av rätten. Med den inställningen är det omöjligt att ”vinna”.

Anonyma anmälningar styr kontrollen

4 Sep

Tillbakablick från den 2 september 2011.

Alla minns väl den sk grisskandalen där djurrättsalliansens smygtagna bilder serverades lagom till julskinkan. ”Enligt siffror från veterinärförbundet kan det vara så illa att länsstyrelserna under 2009 endast mäktat med 50 planerade kontrollbesök över hela landet”, skrev Alexandra Leijonhufvud och Linda Björklund från Djurens Rätt. Nå, i det gristätaste länet Skåne mäktade man under 2009 inte med ett enda besök på en enda grisgård. Såväl Djurens Rätt som Länsstyrelsen i Skåne argumenterade för mer resurser. Mattias Gårdlund gick ut i media och ville ha 80 tjänster.

Lyssna nu på vad Mattias Gårdlund säger! Och nu hoppas jag slippa kritik för bristande faktagranskning. För, som Henrik Ardhede på förvaltningsrätten i Malmö sade till mig: ”Man måste ju förutsätta att inspektörerna talar sanning!”

Redan 2010 skrev internrevisor Håkan Malmer i sin rapport En väg till en bättre djurskyddskontroll i Skåne ”En utvärdering ur ett intressentperspektiv”, om handläggningen av djurskyddsärenden på länsstyrelsen i Skåne: ”Vid länsstyrelsen bedrivs idag praktiskt taget ingen planerad kontrollverksamhet utan beslut om inspektioner grundar sig i allt väsentligt på anonyma anmälningar.” ”Det har varit myndighetsledningens uppfattning att inom djurskydds- och veterinärenheten ska planerad kontrollverksamhet prioriteras och ambitionsnivån i anmälningsärenden ska sättas i relation till befintliga resurser. Detta framgår av en överenskommelse med de fackliga organisationerna i maj 2009. Internrevisionen har funnit att överenskommelsen genom beslut eller andra åtgärder inte implementerats eller följts upp och att planenlig kontroll av nämnvärd omfattning inte förekommit ens efter det att kontrollplanen för år 2010 beslutats…”

2011 kom nästa rapport: ”På väg mot en bättre djurskyddskontroll”. I den står bl a att läsa att under 2010 genomfördes endast 103 av 194 planerade kontroller. Under dec 2010 till februari 2011 påbörjades nästan inga planerade kontroller. Det skrevs i maj 2011. Sen kom sommar och semestrar.

Om det nu är så att tusentals grisar varken får mat eller vatten och man har bristande resurser så varför åker man, tvärtemot revisorns rekommendationer att åka en och en, nu inte bara två utan även tre och dessutom med ett antal poliser som rutin…

Hur gick det sen? Enligt Jordbruksverkets statistik för 2013 inspekterades knappt 8% av ”kända objekt”. Dessa kända objekt utsattes för i genomsnitt för mer än en och en halv kontroll vardera. Antalet kontroller per årsarbetskraft halverades efter övergången till länsstyrelserna 2009. Då blev det praxis med dubbla kontrollanter. Minst två tredjedelar av kontrollerna avser sällskapsdjur och anmälningar.  Hälften av anmälningarna är obefogade. (I Skåne anser man den siffran vara lägre, troligen för att inspektörerna är duktigare på att hitta ”brister”, dvs på plats letar man upp något annat än det anmälan avsåg.) Eftersom Sverige lagt tyngden på kontroll av sällskapsdjur och anmälningar från allmänheten har man inte heller uppfyllt EUs krav på kontroll av animalieproduktionens djur och även också fått kritik för detta.

Skåne stod 2013 för ca 11% av kontrollerna men hela 22% av antalet utfärdade djurförbud.

Misstro mot djurskyddsinspektioner

28 Jan

Publicerat söndag 10 april 2011 09:06

Projektgruppen i Svensk Mjölks förenklingsprojekt har haft sitt första möte rapporterar Jessica Ekström f. d. djurskyddsinspektör. Projektet skall undersöka möjligheterna att underlätta för lantbrukarna vid de olika kontroller som görs på lantbruksföretagen.  Gruppen består av sju mjölkproducenter, en från varje mejeri och med olika bakgrund och förutsättningar hemma på gården. .

Jessica Ekström  blev starkt berörd av den oro och misstro som gruppen förmedlade  att de känner inför kontroller av djurhållningen. Hur dagens djurskyddskontroller och inspektörer beskrevs av gruppen ligger långt ifrån det arbetssätt hon själv utgick ifrån som djurskyddsinspektör. Principen då var att föra en dialog med djurhållarna så arbetet så långt det var möjligt skulle verka förebyggande istället för att enbart få åka ut när något gått snett. ”Jag inbillar mig att ett sådant förhållningssätt blir en win-win situation för alla parter, mig, bonden och djuren”, skriver Jessica Ekström.

”Kärnan i problemet tror jag är den ömsesidiga växande misstron mot varandra som nu råder. Lantbrukaren har erfarenhet av, eller har hört om, inspektörer som har liten verklighetsförankring och inspektören i sin tur kan ha en grundinställning att de ska hitta fel hos alla djurhållare.”

Det fanns ibland fall där dialog var omöjlig med ”trasiga människor som knappt kan ta hand om sig själva längre, än mindre ta hand om sina djur”.

Jordbruksverket, tillsammans med länsstyrelserna, håller på att se över djurskyddskontrollerna i landet. Verket har bl. a tänkt sig en variant där personal från länsstyrelsen som inte har djurkompetens också ska kunna gå ut och göra djurskyddskontroller för att på så sätt lätta bördan på de redan hårt arbetstyngda djurskyddsinspektörerna”, skriver Jessica Ekström. Hon är mycket orolig över dessa planer:

”Mina övriga farhågor över detta förslag är att kontrollerna blir just godtyckliga om fler utan den behövliga kompetens som faktiskt behövs av en djurskyddsinspektör ska utföra kontroller. Det finns redan en misstro och diskussion om inspektörernas kompetens och jag tycker det vore olyckligt att ”lägga mer ved på den elden”. Om en tandläkare har mycket att göra så sätter man ju inte tandsköterskan alt receptionisten att behandla patienter?!”

”Kärnan i problemet…” kommenteras så här av Hans Röös:

”En grundläggande orsak till att bönderna går på knäna är, enligt min mening, den dåliga ekonomin i jordbruket (och då menar jag djurhållning & växtodling). Den enda lösning på det problemet som presenteras från politiker och böndernas företrädare är att bönderna måste storleksrationalisera (”Storleksrationalisera eller dö – det är tidens melodi”, som det hetat från politiskt håll i Sverige i decennier) och effektivisera, där ”effektiviseringen” ofta består i att bonden ökar sin arbetsinsats från kanske 10 timmar om dagen 365 dagar om året till, exempelvis, 12 timmar om dagen 365 dagar om året. Sådant pallar de flesta människor inte för i längden! Bönder är faktiskt också människor även om de inte sällan framställs som varandes något annat – till exempel varelser med ”en instrumentell syn på djuren”, som det stundtals hetat. Det vill säga att dessa konstiga kepsprydda varelser betraktar sina djur som ”produktionsenheter”. En term som det tvärtom är de som kräver ”effektivisering” (av fotosyntesen – går det?) har infört – vilket väl i högsta grad vittnar om en ”instrumentell djursyn”. ”I Sverige ska vi ha animaliefabriker”, som en svensk jordbruksminister sa, vilket väl också vittnar om en ”instrumentell djursyn” – vilket på orwellskt nyspråk kalls för ”naturligt beteende” i 1988:534 § 4.

Den som trots alla råd om effektivisering ändå inte kan hänga med ekonomiskt skälls för att vara en ”dålig företagare” och det vill ju ingen vara och därför ökar många sin arbetsinsats än mer, vilket slutar med att den som låter sig luras bränner ut sig och ett verkligt djurlidande blir då ibland följden. Men det finns inte då något uppsåt hos bonden bakom detta tråkiga resultat, vilket tycks vara vad politiker, tjänstemän och domstolar (i statens tjänst) tror.”

Titta på filmen ovan från en mjölkkoutställning i U.S.A. Dessa vinnande praktkossor skulle antagligen inför en svensk djurinspektörs kritiska ögon säkert blivit bedömda som magra och utsatta för ”en längre tids underutfodring”.

Monsterbiff till middag

16 Jul

Artikeln srevs den 24 april 2010:

Rekommenderar varmt alla djurvänner och djurskyddsinspektörer att läsa Torbjörn & Ylva Espings bok Monsterbiff till Middag? Fusket och snusket med vårt älskade kött. Här kan vi läsa om verkligheten bakom Arlas charmiga TV-reklam om Bregottfabriken. Enligt föreskrifter som kom 2007 är det förbjudet att bygga nya stallar för uppbundna kor. De stallar som redan har sådana berörs dock inte och de får dessutom byggas ut. Enligt lag skall mjölkkor hållas på bete sommartid. Det betyder inte att de skall få vara ute dygnet runt och bara tas in för mjölkning som var brukligt på mindre gårdar. I föreskrifterna står att korna ”ska anses hållna på bete om de varje dygn kommer ut på bete och har tillgång till betesmarken under minst sex timmar”. Klipska bönder kan då släppa ut korna på kvällen kl sex och ta in dem på morgonen klockan sex. Då har korna fått sitt föreskrivna bete för två dygn! Kornas betessäsong varar 2-4 månader beroende på del av landet. Författarna räknar ut att om minimikraven upprätthålls så får korna vistas ute 4-8% av sin livstid. I föreskrifterna krävs att mer än att 80% av ytan är täckt med växter. Om att de ska gå att äta står det ingenting om.

Länsstyrelserna skall kontrollera om djuren verkligen går ute på bete. ”I Sjöbo besökte djurskyddsinspektören Peter Stenberg 20 mjölkgårdar 2008.” Av dessa hade 5 dvs 25% inte släppt ut djuren. Trots flera tillsägelser och hot om föreläggande vägrade ändå vissa stora mjölbönder att släppa ut djuren. Enligt Jordbruksverket fick bara 46% av mjölkbönderna något sommarbesök av någon inspektör, någon gång under fem års tid! Det skall jämföras med att inspektörerna besökt mig och min sex hästar sex gånger på drygt ett år!  Så det är alldeles tydligt inte resursbrist till inspektioner det handlar om utan något helt annat! Uppslag för nästa bok som jag bjuder på!

Utanför Kristianstad finns en stor uppfödare av broilers. Han producerar 1,2 miljoner slaktkycklingar varje år och anses som en mönsteruppfödare. Dödligheten är 3% dvs 30 000 kycklingar självdör eller nackas. Efter fem veckors explosionsartad tillväxt är kycklingarna färdiga för slakt. Då har de aldrig sett sin mamma, aldrig varit ute, aldrig pickat mask och gräs, aldrig suttit på en pinne, alltid gått i sin egen gödsel och för att inte bli sjuka av det fått antibiotika i fodret. De växer så fort att benen deformeras och smärtar, vissa får tarmarna uthackade av ”kompisarna” (det är ändå sällsyn jämfört med värphöns). Kompisarna är 20 stycken per kvadratmeter, vilket innebär 36 kg kyckling per kvadratmeter före slakt. Det låter mycket men andra har det värre: I Danmarks tillåts 41 kg, i England 45 kg och ett exempel ges från Polen med 54 kg kyckling per kvadratmeter!

När kycklingarna skall slaktas föses de halvsovande på natten ihop av en stor maskin som sopar upp dem på ett transportband. En del kycklingar bryter vingar och ben vid hanteringen.

Jag har ett 20-tal dvärghöns/tuppar som går fritt i min trädgård. De har en inhägnad gård där jag stänger för natten till skydd mot räven. De har ett litet hus med sittpinnar där de sover om natten. Vissa av tupparna/hönorna är så gamla som 8-9 år, flera har namn, alla har personlighet. Hönorna ruvar fram kycklingar som går med sin mamma hela sommaren. Tupparna gal stolt vid gryningen. De sprätter runt och spänner ut vingarna för att imponera på sina utvalda damer och ropar på dem när de hittat en läcker mask. Länsstyrelsens inspektörer var mycket bekymrade över hur de skulle upptäcka brister på dessa höns. Till slut kröp Rosita Hagstöm in under sittpinnarna för att ta en bild av gödseln under pinnarna! Under dessa pinnar vistas aldrig mina höns som flyger upp och ner från pinnarna. I rapporten visar hon bilden på gödseln men hönsens fria liv i trädgården nämns inte med ett enda ord! Hon avslutar med en brasklapp: ”Det kan finnas brister som vi inte uppmärksammat”! Allt för att motivera ytterligare besök! Jovisst, jag lovar att jag kan hitta brister hemma hos dig också lilla Rosita, trots att du tror dig vara perfekt!

Epilog: Man kan inte ha frigående höns i trädgården med den kontrollapparat som staten sätter in mot dem och mina är numera bortskänkta!

%d bloggare gillar detta: