Tag Archives: djurskyddsinspektörer

Never ending story

30 Maj

Turbulensen kring länsstyrelsen i Skånes djurskyddsenhet och dess chefsbyten startade 2008 innan övergången ens skett från kommunerna och har pågått konstant sedan dess.

John JonmarkI början av november 2008 anställdes den första chefen, Johan Johnmark. Han visste nog inte vilket getingbo ha gav sig in i utan tog jobbet full av tillförsikt. Planen var redan klar: ”Eftersom Skåne har så många djur, kan vi kanske så småningom anställa fler. Vi ska ta in avgifter från djurägare som inte skött sig.”

Redan i februari vacklade den nya organisationen. Cheferna utsattes för ett bombardemang av klagomål från inspektörer som ville ha sin vilja igenom. En viss inspektör hävdade att de ”slet ut sig”. De framförde bl a krav på att utgå hemifrån.

Cheferna förvånades över att så många ärenden från kommuntiden poppade upp igen.

– Vi har fått in väldigt många ärenden och många av dem är ärenden som redan avgjorts av kommunerna men där anmälarna gör ett nytt försök, säger djurskyddschefen Johan Johnmark.

– Ingen hade räknat med att gamla ärenden skulle dyka upp en gång till, sade chefsjuristen Per Almström.

Och så var det nog inte eftersom inspektörerna själva gjorde anonyma anmälningar mot djurhållare som de ansåg sig ha en gås oplockad med.

Emma Hansson, Mattias Gårdlund och Sverker Olsson var tre av de mest drivande.

Den 18 april 2009 gick Linnéa Stålhandske ut i pressen och beklagade sig. Hon ämnade ta tjänstledigt och flytta till Stockholm. Pappa Stålhandske backade upp dotra. När det blir besvärligt flyr somliga. I april 2015 hotade hon göra det igen med en ”platsannons” på Facebook.

Den 20 april 2009 gjorde de en skrivelse där inspektörerna och länsveterinärerna hävdade att Johnmark var inkompetent.

brev djurskyddsinspektörer1

brev djurskyddsinspektörer2

brev djurskyddsinspektörer3Bristande sakkompetens och dåligt ledarskap angavs som skäl för misstroendet.

Inspektörerna fick som de ville och alltid fått. Johnmark fick nog i början av maj och slutade. Länsöverdirektör Björn Risinger tog själv över. Sverker Olsson hoppades att djurskyddsinspektörerna och länsveterinärerna skulle få lugn och ro. Med det menade han att cheferna inte skulle lägga sig i vad inspektörerna gjorde.

Risingers sejour varade en vecka och sen tog tidigare tf miljöchefen i Hörby, Rune Brandt, över. Även Malin Wildt-Persson, som senare skulle bli avdelningschef, fanns med här i en ”stödgrupp”. I juli flyttades veterinärenheten till landsbygdsavdelningen där Christina Håhus var chef. Brandt slutade i september och Håhus tog över.

I december fick länsveterinären Lotta Berg jobbet att leda enheten. Inte mindre än 23 stycken planerade kontroller hann inspektörerna göra under hela 2009, tillsammans! I januari 2010 klagade Mattias Gårdlund över den stora arbetsbelastningen. I februari blev Lotta Berg sjukskriven.

Christina Håhus försökte ta tag i ledarskapet och stävja vissa inspektörers vilja att gå sin egen väg. Det resulterade mest i att inspektörerna likt tjuriga barn sjukskrev sig.

– Hur mycket resurser just djurskyddet ska få avgörs på länsledningsnivå, inte utifrån enskilda medarbetares synpunkter, hävdade hon.

I mars polisanmäldes Emma Hansson, Peter Stenberg och Sverker Olsson av en djurägare som trakasserats från kommuntiden av samma personer. Håhus gav dem, plus Mattias Gårdlund, ”husarrest” medan utredningen pågick.

I maj gick Ola Svensson in som tillförordnad chef. Lotta Berg var då fortfarande delvis sjukskriven på deltid. Svensson kom ursprungligen från ett jobb på länsstyrelsen där han skrev in uppgifter från SAM-blanketter. Via ett chefsvikariat på samma avdelning klättrade han över till djurskyddet. När tjänsten senare utlystes fick han den helt enkelt från den 1 januari 2011.

Ola Svensson visade sig vara den perfekte lekledaren för gruppen som valt honom. Den 3 mars 2011 bröt han sig, utklädd till polis, tillsammans med Emma Hansson och Peter Stenberg in i min bostad.

Bland undertecknarna i brevet från 2009 finns samtliga fem vars avgång nyligen krävdes av en grupp representanter för djurägare, lantbrukare, jurister m fl våren 2015. Bl a hävdade gruppen att  ”en stor skräck brett ut sig på landsbygden för både länsstyrelsens djurskyddshandläggare och anonyma anmälare.”

kritiken– Det är viktigt att visa respekt för att det är viktiga och svåra frågor och att vi tar dem på allvar, sade nye länsöverdirektören Carl Älfvåg två veckor efter mötet. Med utbildning i konfliktkunskap  och tidigare arbete som diplomat var han kanske mannen att bringa reda? Att skriva svaret delegerade han dock till den senaste i raden av chefer för djur- och veterinärenheten Marcus Björklund, mest känd som godkännare av förnedringsserien Djurskyddsinspektörerna, och det blev därefter, nämligen en total förnekelse att problemen överhuvudtaget existerade i sann sektliknade anda.

Handläggarna har äntligen fått en chef som stöttar dem till 100% oavsett vad de hittar på. Om folk är rädda måste det bero på något annat än deras kontrollanter och skriver i länsstyrelsens ”informationsblad” Landsbygdsnytt: ”Det finns krafter som lever av och får energi av att göra er rädda för oss. ” Undrar vilka dessa ”krafter” är?

Marcus Björklund anser att den klagande gruppen inte är representativ för djurägarna i Skåne. Det har han alldeles rätt i. De som är representativa står tyvärr inte på benen längre och kunde inte komma.

Konsumenterna måste säga nej!

6 Jan

Publicerat onsdag 16 februari 2011 11:15

Det spelar ingen roll om vi i Sverige slår oss för bröstet och tycker oss ha världens bästa djurskydd om vi fortsätter att köpa päls! Och det spelar ingen roll om det är från vilda eller farmade djur. Marknaden är global och så länge, i bästa fall naiva, i värsta fall likgiltiga, människor vill stoltsera i andra varelsers kroppsdelar och andra tjänar pengar på det, kommer det storskaliga djurplågeriet att fortgå. Den som kan titta på filmen ovan och inte kan tänka sig in i hur det skulle kännas om man själv behandlades på detta sätt eller inte kan känna empati för andra levande och kännande medvarelser, måste enligt min mening ha en psykopatisk störning. Om det är så folk är funtade behövs ingen djurskyddslag för då bryr vi oss inte. Att som våra djurskyddsinspektörer springa omkring och fjanta med en tumstock för att ett vindskydd till frigående hästar saknar några cm är ett hån mot allt vad djurskydd heter. Skicka dem på ett studiebesök i verkligheten på en kinesisk pälsfarm! Har de inte ändrat inställning efter det så finns det inget hopp. Då har de också en psykopatisk störning.

Lämna tillbaka pälsmössan till affären och säg att du inte vill medverka till djurplågeri!

 

  • forysta
    forystator 17 feb 2011 15:30
    Tack Sara! Vad ska vi med en djurskyddslag till om inte varken konsumenter eller djurskyddsinspektörer bryr sig om djuren!

  • Sara

    tor 17 feb 2011 14:53

    Fruktansvärt. Det sätt männen hanterar djuren, lugnet och sakligheten, bevisar att de tappat all känsla för något levande. Fruktansvärda bilder, lidandet man ser i ögonen, ja det finns inga ord.

    TACK för att du tar upp sådant här och visar och skriver och påminner. Jag har spridit din blogg till vänner och bekanta och på min facebooksida. Försöker få ut ditt budskap.
    Sara

Ny rollfördelning på Länsstyrelsen i Skåne

6 Jan

Publicerat fredag 07 januari 2011 19:28

 

Efter förra årets svidande kritik från internrevisionen har djurskyddskontrollerna i Skåne omorganiserats. En helt ny grupp har fått ansvar för planerade kontroller, något som allmänheten förmodligen trott att det är det som djurskydd handlar om, men som över huvud taget inte existerat. Till samordnare för lantbruksdjur har utsetts Karl Jansson. Förhoppningsvis är han bättre på administrativa uppgifter än på djur och människor. Här hos mig stod han och glodde i backen och sade inte ett ljud, kanske tordes han inte när Rosita Hagström stod bredvid. Han har dessutom fotograferat en plastmatta och skrivit i sk minnesanteckningar (som jag för övrigt fick ca 8 månader senare) att det brådskar med ett återbesök. Kanske tror han att plastmattor inte får tillräcklig omvårdnad hos mig.

I samma avdelning hittar vi Mattias Gårdlund som tillsammans med Jenny Persson beslöt om omedelbart omhändertagande av en häst och fyra katter i februari 2010 hos en kvinna i Hörby som de påstod vara försvunnen. Kvinnan öppnade själv dörren när två stöddiga poliser knackade på dörren och höll fast henne medan två kattfångare från Hjortshögs hundpensionat med håvar tog sig in och fångade fyra av hennes katter. När företaget efter några veckor ville håva in pengar för ”inkvarteringen” gav lässtyrelsen dem tillåtelse att avliva katterna. Ägaren fick räkning på 5000:- för pensionatsvistelsen och dessutom räkning på 3 (!?) katter som avlivats i Malmö. Om det var samma katter som man hämtade eller om de avlivats omgående går inte att utläsa eftersom inga beskrivningar eller veterinärutlåtanden finns. Gårdlund är nu bortagen från sådana uppdrag och skall enbart syssla med transporter.

Rosita Hagström har fått ansvar för att inspektera minkar. Sedan djurrättsalliansen smygtagit bilder hos Ljungemink såg sig länsstyrelsen tvungen att göra en inspektion. Rosita lyckades hitta en rad missförhållanden vilket hon genast gick ut med i pressen för att glänsa. Här hos mig kröp hon in genom mina frigående dvärghöns lucka för att fotografera den frusna spillningen under sittpinnarna. Där hävdade hon, skulle ströas så att hönsen skulle kunna sprätta i sin egen dynga! Att höns inte har det beteendet begrep hon inte. Rosita kanske vet mer om minkar än om hundar, höns och hästar men det är ju enkelt för mindre kan det ju inte vara.

Övriga inom lantbruksdjur är Anna Starck, Lena Järkelid, Renée Norlin, Sophia Hedenskog och Peter Stenberg. På sällskapsdjurssidan skall Hanna Augustsson ha hand om försöksdjur och §16 dvs tillståndsansökningar Alexandra Boijsen, Linnea Stålhandske, Mikaela Björkman, Paula Hultgren och Viveca Sandström. Här finns en del nya stjärnor, hoppas att de inte trampar i klaveret i den utsträckning många av de ”gamla” gjort.

Samordnare för anmälningar skall Elin Gullander med livsmedelsutbildning vara. För lantbruksdjur har dessutom avdelats Anton Liedgren, Camilla Lundbäck, Eva Carström, Gabriella Foschi, Malin Olsson och Sverker Olsson. I länsstyrelsens kompetenssammanställning finns ingen utbildning angiven för Sverker Olsson. Han är den som undrade om det fanns plats för en karl i sängen hos mig och tyckte att man borde få avliva gamla människor också. Han var rädd för katter, ogillade hundar och hade ingen erfarenhet av hästar. Jag trodde att någon som saknade formell kompetens inte kunde jobba kvar? Länsstyrelsen borde verkligen ta den chansen för att bli av med honom om man inte redan gjort det.

För anmälningar rörande sällskapsdjur återstår Anders Olsson, Carolin Schöld, Hanna Hedlund, Henrietta Bonde och Emma Hansson. Den sistnämnda törs inte längre visa sig på bild,  har ofta gått i par med Sverker Olsson, är den i särklass mest ökända av inspektörerna och den som mest driver ”den hårda linjen”. Undrar hur många liv hon har på sitt samvete. Eller hon kanske saknar samvete, sådana personer lär finnas.

Ansvarig för sakområde planerad resp anmälning

Katt: Linnea resp. Elin

Häst: Lena resp. Camilla

Slakterier: Mattias, Karl ingen på anmälan.

Djurtransporter: Mattias, Lena Ingen på anmälan

Mink: Rosita resp. Elin

Nöt: Peter resp. Sverker

Får och get: Rosita resp. Eva

Försöksdjur: Hanna resp. Anders

Gris: Karl resp. Eva

§ 16-tillstånd: Paula; Linnea anmälan ej relevant

Fjäderfä (värphöns, slaktkyckling, ankor, gäss, duvor m.m): Renée resp. Jan-Erik

Zoobutiker samt Zoobutiksdjur i hemmiljö inklusive kräldjur: Paula resp. Henriette

Cirkus/offentlig förevisning av djur, Lama/alpacka: Paula resp. Henriette

Hund: Linnea resp. Emma

Vilthägn och fiskodling: Renée resp. Sverker

Primärproduktion: Renée

Tvärvillkor: Rosita

Hur som helst, nästa gång de dyker upp hos mig, vem det nu blir, ska de filmas från början till slut.

Empatisk förmåga ingen merit för myndighet

16 Jul

Bilden: ”Denna kossa är vanvårdad, och uthungrad enligt myndigheterna på Öland; i själva verket mår hon för bra och har för mycket hull, säger slakteriet.”

Den 21 maj 2010 skrev jag:

Djurskyddsinspektörerna klagar hos arbetsmiljöverket på att de utsätts för hot och de vill framställa det som om alla djurägare är ”psykiskt labila personer, som befinner sig i kris eller i utsatta lägen och som inte vill acceptera ett myndighetsbeslut”. Jag vill påstå att den gamla kristna levnadsregeln att man bör bemöta människor som man själv vill bli bemött är i högsta grad tillämplig här och Länsstyrelsens djurskyddsinspektörer saknar såväl grundläggande social kompetens, till gagn varken för människor eller djur, som självkritik. För övrigt är det djurägarens arbetsplats som man besöker utan att ens avtala tid.

Med anledning av den allt intensivare debatten om djurskyddsinspektörernas uppträdande hos de medborgare som de är satta att övervaka och som tillika är deras arbetsgivare och betalar deras löner, vill jag lyfta denna artikel som ursprungligen publicerades av Kalmar Läns Tidning i november2006. Fenomenet är alltså inte nytt, det är bara det att det nu börjar komma till allmänhetens kännedom.

Artikeln är hämtad här.

Hildegard och Torsten berättar:
De har tagit våra djur

Makarna Hildegard, 80 och Torsten Arvidsson, 85, är ett strävsamt par på Öland.
Myndigheterna har, rätt eller fel, beslutat att frånta dem deras djur, ett 30-tal charolais som gått på bete på den idylliska gården bortom Kolstad i Borgholms kommun.
Myndigheterna har redan fått komma till tals, deras är beslutet att frånta Hildegard och Torsten djuren.
Ur myndighetssynpunkt har säkerligen allting skötts perfekt och oklanderligt ner till minsta kommatecknet i regelboken, och ”är de missnöjda så får de väl klaga”, som en inspektör sade.
– Du menar alltså att ett par i 80-årsåldern skall ta en juridisk strid med kommun och länsstyrelse?
– Ja, det menar jag.
De myndighetspersoner jag talat med i detta ärende har haft allting klart för sig, men alla har saknat empati och förståelse för de människor som deras beslut berör.
Det som följer här är Torsten och Hildegards berättelse om hur de upplevt myndigheternas agerande, beteende och attityder.
Torsten har lite svårt med synen, men Hildegard är pigg och vital. Vi går ut till djuren, som kommer lunkandes  mot oss när de får syn på Hildegard. Blanka och rena pälsar, feta djur, de ser ut att må bra, stora ytor att gå på, en ladugård att gå in i om de vill, foder så det räcker.
”Men helst vill de allt gå ute”, säger Hildegard.
”Det kom ut en djurskyddsinspektör till vår gård tidigare i år, han gick därute och spankulerade och tittade med kikare. Vi förstod inte vad han ville, det var lite obehagligt med en främmande person på gården vars ärenden vi inte visste. Kanske en rånare, en inbrottstjuv?
Kanske en landstrykare? Man läser så mycket hemskt om hur gamla rånas och mördas. Vi gick ut och frågade vad han hade för ärende.
Här får djuren inte gå och bajsa, sade han.
Jamen,  sade vi, det är ju 20 tunnland att bajsa på så det kan väl inte vara något problem.
Kan du ge oss förbud att hålla djur på 20 tunnland skall du få guldmedalj.
Han tog sig så in i vårt hem fast vi inte ville släppa in honom. Jag försökte stänga dörren men han trängde sig in, satte in foten i dörrspringan och tog sig in.
Han började rota runt i våra lådor, han sade att han sökte efter djurjournaler. Han satte sig vid våran telefon och ringde och inte betalade han för sig efteråt, inte ett öre. Beter man sig så här mot folk?
Hildegard. Jag var livrädd när han bröt sig in hos oss.
Så efter ett tag kom det än mer folk, en fem-sex man och inspekterade våra djur.”
Häromdagen transporterades alla djuren bort.
Hildegard och Torsten träffades i början på 1950-talet då Hildegard kommit till Sverige från Österrike där hon utbildat sig till operasångerska. Inspirerad av den store operasångaren Set Svanholm, som sjöng på Wienoperan, for hon till Sverige för vidareutbildning och träffade på Torsten under en järnvägsresa varvid kärlek uppstod och på den vägen är det.
I Österrike upplevde Hildegard nazismen och eftersom hennes styvmor hade judiskt blod i ådrorna fick  hon in på bara skinnet vara med om det nazistiska förtrycket och när nu de svenska myndighetspersonerna klampar in oanmälda på gården, tränger sig på, upplever hon på på nytt skräcken från Österrike.
Torsten är ölänning, född i Löttorp och in på gamla dagar en riktig idrottskämpe med seniormedaljer av alla slag. Han ser lite dåligt men är pigg i huvudet som en yngling.
Gården ligger bortom Kolstad och är på 45 tunnland åker och 60 tunnland betesmark; en liten väg leder dit, en riktig Ölandsidyll, men utan djur känns det som en tragedi, säger Hildegard och Torsten.
Hur misskötta och utmärglade djuren var visas av det faktum att Torsten nu fått avdrag från slakteriet – avdrag på köttpriset för att djuren var för feta.
Ingen har väl lyckats missa att omhändertagna barn kan komma ”ur askan i elden”. På samma sätt är det inte heller självklart att djur som omhändertagits får det bättre.  Länsstyrelsen anser att det är polisens jobb att se till djuren efter beslaget och virse versa. Det fick en hunduppfödare i Kalmar län erfara när hans hundar omhändertogs av Länsstyrelsen på grund av den stökiga miljön. Beslutet överklagades och han fick rätt att ta hem hundarna igen. Under tiden hade en av hundarna dött på pensionatet och flera av de andra var avmagrade och i dålig kondition.

– Det är polisens bord, de verkställer besluten och är formella hundhållare, säger Leif Dahlgren på Länsstyrelsen till Barometern.

Ulf Karlsson, informationsansvarig på polisen suckar.
– Vi verkställer länsstyrelsens beslut och när det är gjort så har vi ingenting med det fortsatta ärendet att göra.

I kläm kommer såväl djurägare som djur.

%d bloggare gillar detta: