Tag Archives: Barbro Rothlin

Sanning och konsekvens

30 Maj

Den här filmen skulle ha visats för ca 10 år sedan. Med tanke på vilka konsekvenser det fått när journalister avslöjat den ena skandalen efter den andra såsom fallet Thomas Quick och nu senast fallet Kevin där målet varit ett annat än rättvisa, kan man spekulera i om vi haft en bättre rättssäkerhet för djurägare nu om den hade visats då. Det är troligt. Sverige försöker framstå som världsbäst på allting. Så upprätthålls den politiskt korrekta mediebilden av ”världens bästa djurskydd” som resulterat i världens lägsta självförsörjning av livsmedel, plågade och ruinerade djurägare, rika uppstallare och döda djur. Så var det order från ”högre ort” eller helt enkelt LRF? Se även tidigare artikel.

Sanning är något som det är ont om i det svenska djurskyddet som framgår av filmen. Anmälarna ljuger för uppmärksamhet, djurskyddsinspektörer ljuger för makt, omhändertagare ljuger för pengar. Dessvärre ljuger också rättsväsendet och dömer utifrån såväl obefintlig kunskap som obefintligt lagstöd. Konsekvenserna får djur och djurägare ta. Hans Röös fjällkor gör ett stort landskapsvårdande arbete. Det skulle man kunna tro uppskattas av samhället.
Adam Bergner, handläggare på länsstyrelsens (sic!) naturvårdsenhet, vill gärna slå ett slag för naturbetesmarker med tanke på den annalkande biologiska mångfaldens dag. Dessa marker med en mångfald av växter och djur är idag hotade.
– Sådana här naturbetesmarker är på tillbakagång på grund av att småjordbruken försvinner och antalet betesdjur minskar. Idag återstår bara en tiondel av de naturbetesmarker som fanns för 100 år sedan.
 Men icke sa Nicke. (Nicke Nordmark var för övrigt den som stoppade filmen från att visas).  Hans Röös drabbades hårt ekonomiskt trots välmående djur. Förutom en saftig räkning på 41.766 kr från LRF för nio dagars daglig tillsyn av Maskinringen dömdes han 2005 ”för ringa brottslighet” för att inte ha haft ”kalvgömmor” och för att korna inte stallats in när dygnsmedeltemperaturen sjönk under +10 grader! 
 
Absurditeterna bara fortsatte: Dagsböterna på 22.400 kr baserades inte på hans inkomst utan på taxeringsvärdet på fastigheten, vad är det för jävla skämt, till exempel. P.g.a. ”omhändertagandet” tvingades han sälja korna och förlorade därmed EU-stöden och hans inkomst blev bara 7.000 kr (för hela året alltså), vilket ”dagsböterna” borde ha baserats på.
 
Sedan dess har omhändertagandeindustrin utvecklats betydligt och nu lär knappast någon tillåtas sälja sina egna djur efter ett omhändertagande. Hans  Röös lyckades t.o.m. upprätta ett skriftligt avtal, med miljöskyddsnämnden, om att själv få sköta djuren under ”omhändertagandet” tills länsstyrelsen avgjort djurskyddsinspektörens begäran om djurförbud. Men det avtalet bröts alltså av LRF. Den ”omhändertagandeindustri”, som förövrigt i rask takt sågar av den gren den själv sitter på, är landets mest lönsamma djurhållning. Lika lönsamt och politiskt korrekt som att ta hand om barn och flyktingar.
 
Liksom alla som försöker få upp ögonen på beslutsfattare och allmänhet kontaktas även Hans Röös av förtvivlade djurägare och bönder. Han berättar:
”En person från Ångermanland ringde mig för flera år sedan och bad om råd i ett ligghallsärende. Han hade med mycken möda baxat sig fram, med sina 40 mjölkkor genom åren, ständigt påpassad av djurskyddet, men hittills klarat sig, vilket dock gått hårt åt hans ekonomi. Det var han och hans bror som ägde fastigheten och skötte djuren, men hans bror var av mindre motståndskraftigt virke och tog till bössan och sköt sig för pannan.
 
Den överlevande brodern kontaktade mig sedan än en gång för några år sedan angående en kompis  som hade problem med djurskyddet och som jag engagerade mig en hel del i. Var bl.a. på hans rättegång i Sundsvall. Ombyggnad av ladugården utlöste det ärendet, p.g.a. att han under byggtiden hjälpte sig fram med provisoriska lösningar, där inte alla mått stämde med regelboken.
 
Han fick förstås djurförbud, men drev då verksamheten vidare med bulvan, mjölkade själv korna kl. 6 på morgonen” då är det knappast är någon risk att det är några inspektörer i farten! Den som mjölkade på kvällen var av mindre motståndskraftigt virke och sköt sig med en slaktpistol.”
 
Konsekvenserna är som synes ofta irreversibla för både djur, bönder och landskap. Men man saknar som sagt inte kon förrän båset är tomt. Att korna i fortsättningen står utomlands hjälper oss föga och självförsörjning, vad är det?
 
Hans Röös konstaterar:
”Sedan Djurskyddslagen 1988:534 infördes har det trots allt ibland förekommit inslag i media om att det utvecklats en del avarter inom djurskyddstillsynen, och att där råder brist på rättssäkerhet för djurägare. Men den typen av inslag har haft svårt att finna medieutrymme, som den här filmen, till exempel. Inslag som däremot förskönar bilden av ”världens bästa djurskydd” har det funnits gott om i media.
Min erfarenhet från samtal med politiker och myndighetspersoner, som har makt att rätta till sådana missförhållanden, är att kunskapen, om hur rättssäkerheten för djurägare gröpts ur, är större än man, p.g.a. den tystnad som råder från det hållet, kan tro. Kan tystnaden från politiskt håll bero på att ingen vågar beröra problemet av rädsla för att anklagas för att vilja försämra ”världens bästa djurskydd”? Eller vad beror det på att ingen politiker öppet tycks vilja erkänna att här finns problem, inte minst då rättssäkerhetsproblem för djurägarna?
 
De mest remarkabla fallen tycks drabba människor som på något sätt sticker ut från mängden och som saknar inflytelserika kontakter. Sådana som, till exempel, småbrukaren och rävfarmaren Birger Aldebert i Vimmerby som redan 1997 fick sina rävar omhändertagna och belades med djurförbud. Inte för att han misskötte sina rävar utan för att han gick klädd i, till arbetskläder återanvända, rutiga gabardinbyxor, smutsig skjorta, hade skäggstubb och för att det var svank på husets takås.
 
För något år sedan var det en djurskyddskontrollant i Skåne som i en tidningsintervju uttalade att man inte behövde titta på djuren när man kom till en gård. Saken var avgjord redan när man såg i vilket skick husen befann sig. 
 
I dag uppmanas folk att starta företag även om de fyllt 70 och jobba åtminstone till 75. Birger hade redan ett företag, men tvingades sluta vid 68. En kränkande sorti och oförskyllt stämplad som djurplågare. Hästmannen, kokvinnorna, Goth-Bertil, m.fl. kan väl just hänföras till Birger Aldeberts kategori. Byråkratin, politiken och makten känner sig uppenbarligen hotade av sådana normbrytare.
 
Exemplen på djurägare som drabbats orimligt hårt för bagatellartade förseelser, förseelser som inte ens haft med djurs välbefinnande att göra, men ändå kategoriserats som djurskyddsproblem, kan göras oändligt lång och ökar i antal dag för dag. Om ingenting görs för att rätta till bristen på sunt förnuft, bristen på rättssäkerhet och bristen på mänskliga rättigheter, brister som i dag  florerar vid tillämpningen av djurskyddslagen, så lär avvecklingen av djurhållningen, inte minst den landskapsvårdande, gå ännu fortare än vad den gör i dag.”

Ladda ner och läs hela boken HÄR! Den tar upp flera avskräckande djurärenden tillika fallen i filmen.

Med fingrarna i syltburken

18 Apr

Många är de förtvivlade djurägare som förgäves vänt sig till sk granskningsprogram i förhoppningen att någon skulle våga utreda och granska den rättslöshet som råder på området djurskydd. Ingen har lyckats hittills. Det har cirkulerat rykten att ett färdigt program stoppades av Nicke Nordmark för några år sedan för att ”svenska folket inte var moget” för att se sanningen. Jag vågar mig på att gissa att anledningen var en helt annan. En stor organisation som anses företräda bondekåren hade ertappats med fingrarna i syltburken och det fick helt enkelt inte bli allmänt känt.

Lyssna på ljudet i klippet ovan och tolka sedan själva om det var omtanken om svenska folket eller LRF som stoppade programmet!

Det här tog sin början den 18 december 2003 i Västergötland. Konsten att sko sig ekonomiskt på djurägare och bönder har som vi vet tagits till helt nya höjder sedan dess. De ingredienser som behövs för att ruinera en intet ont anande lantbrukare i det här spelet är desamma nu som då, nämligen en mer eller mindre ”anonym” anmälare, en djurskyddshandläggare med mer makt än samvete och ett vinstdrivande omhändertagandeföretag. Djuren är brickorna som flyttas runt.

60090001Ovan några av huvudpersonerna kalvarna Arvid, Nils och Klara samt deras mamma Desirée den 21 januari, dagen innan de omhändertogs. De kom senare att stå modell i en känd roman.

familjegravenI samband med att kommunens tidigare djurskyddshandläggare gick i pension och ersattes med en ny, vädrade anmälaren morgonluft. Företrädaren hade haft stor integritet och livslång erfarenhet av boskapsskötsel. Därför hade miljöskyddsnämnden givit honom ”delegation” att fatta beslut i nämndens namn, när det gällde djurskyddsärenden.

AspTyvärr fick delegationen löpa vidare med den nyanställda handläggaren, Anette Asp, som inte var sen att utnyttja den nyvunna makten.

RotlinDen 18 december gjorde Barbro Rothlin sin anmälan. En veterinär tillkallades av Anette Asp dagen efter. Denne fann inga fel på djuren, vilket gjorde både handläggare och anmälare mycket besvikna.

De fortsatte därför i samarbete under hela julhelgen att besöka djurägaren, med påpekanden om än det ena än det andra, som egentligen inte hade med djurens välbefinnande att göra. På självaste juldagen överlämnade Asp till djurägaren en lista på åtta punkter, vilka hon föreskrev skulle vara uppfyllda den 7 januari.

På nyårsafton besökte nämndens ordförande gården för att med egna ögon beskåda det elände han fått sig beskrivet. Han delade inte Asps uppfattning, men eftersom hon gjort det till ett ärende bestämde han att miljöskyddsnämnden skulle behandla det på nästa ordinarie sammanträde den 27 januari.

Djurskyddshandläggaren tog ledigt några dagar, hon hade ju arbetat övertid under julen. Den 7 januari åkte miljöskyddschefen själv ut och kollade om de åtta punkterna var åtgärdade, vilket han konstaterade att de var.

Den 8 januari kom Asp tillbaka från sin ledighet och åkte direkt till gården för att dubbelkolla sin chef. I kraft av sin ”delegationsrätt” underkände hon chefens godkännande. Sedan började hon på nytt jobba på sitt mål, ett omhändertagande, vilket hon dock höll hemligt för nämndens ordförande. Asp kallade in en ny, helt färsk veterinär, utan erfarenhet av lantbruksdjur, och dikterade vad som skulle stå i intyget.

Den 22 januari, en vecka före det ordinarie nämndsammanträdet, gjorde hon med polisens hjälp ett omhändertagande. När nämndordförande ringdes upp och tillfrågades om han ändrat åsikt hade han ingen aning om att Asp hade satt igång ett omhändertagande.

Pelle polisMed ”Pelle Polis” kom djurägaren redan i början på kant med p.g.a. hans okunnighet om djurskötsel, men Asp och polisen fann varandra.
kor
Djuren ovan tyckte Asp var ”oacceptabelt smutsiga” och påstod att de hade ”osedvanligt långa svansar”. 
kalv i halm
Nattlig kontroll. Citat ur tjänsteanteckningen angående den välströdda ligghallen: ”Ströbäddens djup kontrollerades inte.” Asp kunde för sitt liv inte erkänna att det var välstrött. Anmälaren deltog i den nattliga inspektionen: ”Det var på Barbro Rothlins uttryckliga önskan som själva inspektionen utfördes …”!
Leif Karlsson
Med sin långa erfarenhet av djurhållningen i länet tillhör agronom Leif Carlsson en kategori länsstyrelsetjänstemän man önskar att det fanns fler av i dag. Heder åt honom!
Tagesson
Efter det att Peter Tagesson chef för Maskinringen och tillika LRF-ombudsman övertagit ”skötseln” tog det nio dagar för djurägaren att sälja djuren för att få stopp på penningflödet. För dessa nio dagar fick djurägaren en faktura på 44.766 kr för att LRF utfodrat och vattnat djuren en gång om dagen. Kammarkollegiet drev till slut in summan, som när processerna var avklarade, med räntan hade stigit till närmare 70.000 kr.Med tanke på det skriftliga avtalet, om att djurägaren själv skulle sköta djuren, som bröts med LRF:s inträde som djurskötare, vägrade djurägaren att betala den fakturan från polisen. Polisen hade redan, utan ifrågasättande eller granskning, omedelbart betalt fakturan från LRF-ombudsmannen. Polisen backade dock inte från sitt krav och djurägaren krävde då en förklaring till varför polisen överlåtit skötseln till LRF, i strid med det uppgjorda skriftliga skötselavtalet med djurhållaren.
bondestödet

Förklaringen kom i ett svarsbrev från polismästaren i kommunen. Det var LRF-ombudsmannen själv som ringt upp polisen och påstått att skötseln av djuren inte fungerade. Polisen överlät skötseln åt LRF-ombudsmannen utan att kontrollera med djurägaren hur det låg till i verkligheten.

Djurägaren fick inget djurförbud men vågade inte köpa tillbaka korna innan Asp blivit avskedad. Hon fick sparken 2005, miljöskyddschefen sa upp sig och nämndens ordförande bytte parti. Han fick inte med sig sina dåvarande partikamrater på att i tid avskeda Asp – ”vi litar på vår djurskyddsinspektör”, som det brukar heta. De två kor som Asp ansett vara de ”magraste” visade sig ha 85 respektive 87 procents fetthalt i benmärgen där 70-75% anses som normalt.

Riskbedömning 2

13 Jul

riskbedömnin2

Publicerat söndag 26 juni 2011 09:51

Hans Röös har en ”egen” anmälare i form av 85-åriga (!) Barbro Rothlin som ser det som sin livsuppgift att göra livet surt för djurägare. Borås kommun tröttnade så småningom på hennes ideliga påringningar, men när djurskyddet övergick till Länsstyrelsen i Västra Götaland vädrade hon morgonluft. Och för Länsstyrelsen är hon rena rama mjölkkon, rent pengamässigt. Ovan syns det hårt belastade innertaket samt en ren fjällko!

Hans Röös berättar: Det BR anmält mig för stämde, som vanligt, inte. Men när de gick runt och tittade i den ”välströdda ligghallen” fann de att en del spånskivor hängde snett i taket (fanns alltså inte med i BR:s anmälan). Lika snett som de hängt de senaste tjugo åren sedan jag slutade med mjölkkor 1991 och sedan dess inte använt fähuset i ladugården till dikorna, utan en ligghall som var inrymd i andra änden av ladugården. Men den förbjöds jag använda 2004 då vi fått en ny djurskyddsinspektör i kommunen, som givits delegation (rätt att egenmäktigt fatta beslut i miljöskyddsnämndens namn) och t.o.m. anställde min gamla antagonist BR som anmälde mig den gången också. Hon passar alltid på när det sker några förändringar så att hon har chansen att hitta någon ny inspektör/kontrollant som inte känner till henne.

Vid kontrollen den 5 februari 2010 upptäckte de nya kontrollanterna, det som ingen inspektör eller kontrollant upptäckt de senaste tjugo åren under det otal inspektioner/kontroller som BR varit mamma till. I den kontrollrapport som följde var det inte klart uttryckt att dessa skivor ansågs utgöra en skaderisk för korna, vilket de heller inte gjorde eller hade gjort (sedan jag tvingades in i fähuset 2004). Men för att visa god vilja tog jag ner den skiva som hängde mest snett.

Den 27 januari 2011 gjorde kontrollanterna så en oanmäld ”uppföljande kontroll av påpekade brister”, som det heter. Då fann man att jag borde ha tagit ner ytterligare ett par skivor.

A) I kontrollrapporten från 2010, daterad 2010-02-17, står det att; ”innertaket var på vissa ställen dåligt och hängde ner”. Inget klart uttalat krav från länsstyrelsen att det ”skall” åtgärdas. Men jag plockade ner en skiva, som visserligen inte utgjorde någon skaderisk, men estetiskt sett kunde man naturligtvis ha synpunkter på takets utseende.

B) I yttrandet (bemötande på min överklagan) från länsstyrelsen till förvaltningsrätten, daterat 2011-05-10, står det att: ”innertaket i lösdriften hängde ner och bedömdes kunna ramla ner helt” – ”och därmed utgjorde en skaderisk för djuren”. Nu kunde plötsligt hela taket ramla ner.

2010 talas det inte om att innertaket utgjorde någon skaderisk och så uppfattade jag det inte heller vid kontrollen, men jag tog alltså ner den enda skiva som verkligen hängde ner, inom det område som djuren hade tillgång till. Jag uppfattade det ändå aldrig som att innertaksbeklädnaden bedömdes utgöra en skaderisk. Vilket den heller aldrig gjorde eller har gjort, enligt min mening och bedömning. Däremot kan man förstås anlägga estetiska synpunkter på innertakets utseende, men det är förmodligen ingenting som bekymrar djuren.

Länsstyrelsen försöker sedan (2011-05-10) styrka sin uppfattning om att takbeklädnaden skulle utgöra en skaderisk genom att hänvisa till Jordbruksverkets vägledning, bilaga nötkreatur, under rubriken krav på inredning där det står vad som skall kontrolleras, nämligen att; ”inredningen håller för den belastning den utsätts för från djuren”

Och med den vägledningen som grund säger länsstyrelsen att: ”ett tak som hänger ner bedömer länsstyrelsen inte håller för den belastning det utsätts för samt att det utgör en skaderisk för djuren”. Det är först nu 2011-05-10 som det framgår att länsstyrelsen bedömer takbeklädnaden som en skaderisk. Inte underligt då att jag 2010 inte uppfattade att länsstyrelsen såg taket som en djurskyddsfråga.

Det hänvisas således till att inredningen skall hålla ”för den belastning den utsätts för från djuren”. Jaha, men takbeklädnaden utsätts väl ändå inte för någon belastning från djuren! Dom går väl inte i taket, vilket jag däremot gjorde när jag fick fakturan.

Jag tog, som sagt ner en skiva som satt lite mer snett, men inte för att jag bedömde den som en skaderisk utan mer för att den var mer estetiskt störande än de andra sneda skivorna. När det gäller att bedöma risken för om skivor i takbeklädnaden skulle riskera att ramla ner så anser jag mig väl så kompetent som länsstyrelsen att bedöma den saken.

Jag har dock en ingenjörsexamen i botten och har arbetat på ingenjörsbyrå just med hållfasthetsberäkningar av byggnadskonstruktioner och byggnadsmaterial. Werklunds ingenjörsbyrå låg t.o.m. i samma hus där länsstyrelsen sedan 2009 har sina lokaler (utvidgad kontrollverksamhet). Ett marmorpalats (byggt av försäkringsbolaget Framtiden, alltså kallat Framtidens hus) vid Stora torget i Borås, med den tidens dyraste kvmhyra i stan.

I jämförelse med min ladugård är standarden där naturligtvis betydligt högre. Om jag hade fortsatt min bana i det huset hade jag nog haft en bättre Framtid än den jag fick som bonde, i alla fall ekonomiskt. Men jag trodde att bonde var liktydigt med rätten att råda sig själv = frihet. Det var ingalunda tron på att jag skulle tjäna pengar som gjorde att jag valde att bli bonde. Men ACK vad jag bedrog mig, vad gäller friheten alltså! Jag blev kulak!

 

Årets första fjällkalv!

21 Jan

scan_1151715022_1.jpg

Publicerat torsdag 07 april 2011 10:29, uppdaterat den 21 januari 2014

Så här skrev Hans Röös (känd från boken Vi har avlivat din häst) till mig den 5 april:

”För en halvtimme sedan föddes årets första fjällkalv här på Segloraberg. Jag fotade den med min mobilkamera. Mamman är 24 Lillemor. Jag började räkna från 0ch när jag 2005 köpte tillbaka mina kor efter omhändertagandet 2004.

Kunde ha köpt tillbaka korna redan i maj 2004, då länsstyrelsen var färdig med sitt beslut att inte ge mig djurförbud, som ju ”den delegerade myndigheten” (djurskyddsinspektören – med delegation att fatta beslut i miljöskyddsnämndens namn) i samarbete med anmälaren (Barbro Rothlin) hade krävt.

Hittade just tjänsteanteckningen (2004-01-19) där det nämns att Barbro Rothlin hotade länsveterinären med en JO/JK-anmälan om han inte såg till att jag fick djurförbud.  Förste länsveterinären tröttnade så småningom på ”den delegerade myndighetens” ständiga ringande och sa till mig vid ett tillfälle  – jag börjar tröttna på människan hon ringer mig minst fyra gånger om dagen (sagt mellan skål och vägg? – för han var ganska feg när det gällde att stå för skål-vägg-åsikter officiellt – vilket Leif Björklund – redaktör för Lantbruksnytt – fick erfara då han gjorde det radioprogram om ”mitt”? omhändertagande, vilket fälldes i granskningsnämnden eftersom det ansågs för partiskt i min favör).

Att jag inte köpte tillbaka korna redan i maj 2004 berodde på att de ännu inte hade lyckats avskeda djurskyddsinspektören. Flera nämndledamöter ”litade” fortfarande mer ”på vår inspektör” än på verkligheten. Det hade ju då redan kommit fram att hon bluffat med sitt CV och att hon blivit avskedad från länsstyrelsen i Sörmland, mm. Sedan var väl facket inkopplat och spjärnade emot. Enligt vad hon själv sa (men om det är sant, vet jag ej – går naturligtvis att kolla med kommunen) fick hon 16 månadslöner i avgångsvederlag. Det har ju blivit praxis numera att den som missköter jobbet belönas med ett rejält avgångsvederlag (Vattenfall Tyskland hörde jag i går – 90 miljoner!!!). Jag ”vågade inte” köpa tillbaka korna innan hon var borta från jobbet som inspektör och ”delegerad myndighet”.

I stället började hon då förfölja den som jag sålt korna till, som med hennes medgivande betade mina marker i Seglora, vilka i kommunens översiktsplan anses vara särskilt bevarandevärda (”en pastoral idyll och för fågellivet värdefulla madmarker”). Min enda möjlighet till revansch, om det till slut lyckas dem att knäcka mig är att plantera igen mina marker. Litet granskog runt den gamla kyrkogården skulle nog sitta fint – förstöra utsikten och ställa till ett ramaskri. Ja, helt utan hämndlystnad är inte ens jag fast många tycker att jag är för mesig som försöker nå framgång genom rättsväsendet, vilket även jag börjar inse är omöjligt.”

Den ”delegerade myndigheten” var djurskyddsinspektören Annette Asp.

fjällkalv2

Hans Röös fortsätter:

”Av en slump var det en bland mina ”medborgarvittnen” som lyssnade på
Ring P1 och där var en kvinna från Kalmar som tyckte att bönderna blev
illa utsatta av en del tjänstemän. Medborgarvittnet ringde efter
programmet upp henne och frågade vilka erfarenheter hon hade av den
saken. Då visade sig att hon arbetade på länsstyrelsen i Kalmar och hon
berättade om en tjänsteman där vid Annette Asp, som de turligt nog inte
hade fastanställt, så de lyckades bli av med henne. Men ring vår f.d.
lantbruksdirektör (pensionerad – då vågar en del tala ur skägget –
ingen karriär att försvara!), han vet nog litet mer.  Det gjorde
medborgarvittnet och sa att här hade vi väl tur, men ring länsstyrelsen i
Nyköping – personalchefen Greger Nordlöf.

Det gjorde medborgarvittnet. Jaså, är hon i Västra Götaland nu, jag skall
omedelbart ringa dit och varan dem. Tyvärr hade mitt ärende redan gått
så långt att de låtit sig duperas av Annette Asp och hade litet svårt att
backa ur riktigt. När jag var uppe i Vänersborg den 18 februari  (då
bara delar av AA:s bakgrund kommit fram och då jag ville be lst att
återförvisa ärendet till miljöskyddsnämnden, så de fick möjlighet att ta
det beslut som de tänkt från början, men som sabbades av AA  fem dagar
före – 22 januari – mötet i nämnden – 27 januari -, genom hennes
självsvåldiga omhändertagande, som ingen annan än hon och Rottan kände
till) … när jag var uppe i Vänersborg blev jag utskälld av
länsjuristen för att jag hade fräckheten att komma dit och försöka tala
länsstyrelsen till rätta. Här ska inte vara några muntliga
förhandlingar om ditt ärende och för övrigt har vi fullt förtroende för
våra djurskyddsinspektörer. Du kan gå hem och förbereda dig på ett
djurförbud och därmed basta! Ungefär så!

När därför Nordlöf ringde till länsstyrelsen i Västra Götaland så satt
de fortfarande fast i den föreställningen om AA och hade svarat honom
att helt oskyldig är nog inte den där Hans R, han har en historia
(Erling Anderssons gamla regel – ha, ha). Så Nordlöf hade ringt
tillbaka till medborgarvittnet och känt sig lite snopen över att han tagit
litet för hårt när han talade med VÄRSTA Götaland. Jag var ju trots
allt en bov, jag hade en historia. Tänk vad den där jävla Erling
Andersson kan lura okunniga byråkrater och Dumstollar!”

”Erling Anderssons gamla regel” = att nötkreatur skall stallas in då temperaturen faller under +10 grader.

%d bloggare gillar detta: