Med fingrarna i syltburken

Många är de förtvivlade djurägare som förgäves vänt sig till sk granskningsprogram i förhoppningen att någon skulle våga utreda och granska den rättslöshet som råder på området djurskydd. Ingen har lyckats hittills. Det har cirkulerat rykten att ett färdigt program stoppades av Nicke Nordmark för några år sedan för att ”svenska folket inte var moget” för att se sanningen. Jag vågar mig på att gissa att anledningen var en helt annan. En stor organisation som anses företräda bondekåren hade ertappats med fingrarna i syltburken och det fick helt enkelt inte bli allmänt känt.

Lyssna på ljudet i klippet ovan och tolka sedan själva om det var omtanken om svenska folket eller LRF som stoppade programmet!

Det här tog sin början den 18 december 2003 i Västergötland. Konsten att sko sig ekonomiskt på djurägare och bönder har som vi vet tagits till helt nya höjder sedan dess. De ingredienser som behövs för att ruinera en intet ont anande lantbrukare i det här spelet är desamma nu som då, nämligen en mer eller mindre ”anonym” anmälare, en djurskyddshandläggare med mer makt än samvete och ett vinstdrivande omhändertagandeföretag. Djuren är brickorna som flyttas runt.

Ovan några av huvudpersonerna kalvarna Arvid, Nils och Klara samt deras mamma Desirée den 21 januari, dagen innan de omhändertogs. De kom senare att stå modell i en känd roman.

I samband med att kommunens tidigare djurskyddshandläggare gick i pension och ersattes med en ny, vädrade anmälaren morgonluft. Företrädaren hade haft stor integritet och livslång erfarenhet av boskapsskötsel. Därför hade miljöskyddsnämnden givit honom ”delegation” att fatta beslut i nämndens namn, när det gällde djurskyddsärenden.

Tyvärr fick delegationen löpa vidare med den nyanställda handläggaren, Anette Asp, som inte var sen att utnyttja den nyvunna makten.

Den 18 december gjorde Barbro Rothlin sin anmälan. En veterinär tillkallades av Anette Asp dagen efter. Denne fann inga fel på djuren, vilket gjorde både handläggare och anmälare mycket besvikna.

De fortsatte därför i samarbete under hela julhelgen att besöka djurägaren, med påpekanden om än det ena än det andra, som egentligen inte hade med djurens välbefinnande att göra. På självaste juldagen överlämnade Asp till djurägaren en lista på åtta punkter, vilka hon föreskrev skulle vara uppfyllda den 7 januari.

På nyårsafton besökte nämndens ordförande gården för att med egna ögon beskåda det elände han fått sig beskrivet. Han delade inte Asps uppfattning, men eftersom hon gjort det till ett ärende bestämde han att miljöskyddsnämnden skulle behandla det på nästa ordinarie sammanträde den 27 januari.

Djurskyddshandläggaren tog ledigt några dagar, hon hade ju arbetat övertid under julen. Den 7 januari åkte miljöskyddschefen själv ut och kollade om de åtta punkterna var åtgärdade, vilket han konstaterade att de var.

Den 8 januari kom Asp tillbaka från sin ledighet och åkte direkt till gården för att dubbelkolla sin chef. I kraft av sin ”delegationsrätt” underkände hon chefens godkännande. Sedan började hon på nytt jobba på sitt mål, ett omhändertagande, vilket hon dock höll hemligt för nämndens ordförande. Asp kallade in en ny, helt färsk veterinär, utan erfarenhet av lantbruksdjur, och dikterade vad som skulle stå i intyget.

Den 22 januari, en vecka före det ordinarie nämndsammanträdet, gjorde hon med polisens hjälp ett omhändertagande. När nämndordförande ringdes upp och tillfrågades om han ändrat åsikt hade han ingen aning om att Asp hade satt igång ett omhändertagande.

Med ”Pelle Polis” kom djurägaren redan i början på kant med p.g.a. hans okunnighet om djurskötsel, men Asp och polisen fann varandra.

Djuren ovan tyckte Asp var ”oacceptabelt smutsiga” och påstod att de hade ”osedvanligt långa svansar”. 

Nattlig kontroll. Citat ur tjänsteanteckningen angående den välströdda ligghallen: ”Ströbäddens djup kontrollerades inte.” Asp kunde för sitt liv inte erkänna att det var välstrött. Anmälaren deltog i den nattliga inspektionen: ”Det var på Barbro Rothlins uttryckliga önskan som själva inspektionen utfördes …”!

Med sin långa erfarenhet av djurhållningen i länet tillhör agronom Leif Carlsson en kategori länsstyrelsetjänstemän man önskar att det fanns fler av i dag. Heder åt honom!

Efter det att Peter Tagesson chef för Maskinringen och tillika LRF-ombudsman övertagit ”skötseln” tog det nio dagar för djurägaren att sälja djuren för att få stopp på penningflödet. För dessa nio dagar fick djurägaren en faktura på 44.766 kr för att LRF utfodrat och vattnat djuren en gång om dagen. Kammarkollegiet drev till slut in summan, som när processerna var avklarade, med räntan hade stigit till närmare 70.000 kr.Med tanke på det skriftliga avtalet, om att djurägaren själv skulle sköta djuren, som bröts med LRF:s inträde som djurskötare, vägrade djurägaren att betala den fakturan från polisen. Polisen hade redan, utan ifrågasättande eller granskning, omedelbart betalt fakturan från LRF-ombudsmannen. Polisen backade dock inte från sitt krav och djurägaren krävde då en förklaring till varför polisen överlåtit skötseln till LRF, i strid med det uppgjorda skriftliga skötselavtalet med djurhållaren.

Förklaringen kom i ett svarsbrev från polismästaren i kommunen. Det var LRF-ombudsmannen själv som ringt upp polisen och påstått att skötseln av djuren inte fungerade. Polisen överlät skötseln åt LRF-ombudsmannen utan att kontrollera med djurägaren hur det låg till i verkligheten.

Djurägaren fick inget djurförbud men vågade inte köpa tillbaka korna innan Asp blivit avskedad. Hon fick sparken 2005, miljöskyddschefen sa upp sig och nämndens ordförande bytte parti. Han fick inte med sig sina dåvarande partikamrater på att i tid avskeda Asp – ”vi litar på vår djurskyddsinspektör”, som det brukar heta. De två kor som Asp ansett vara de ”magraste” visade sig ha 85 respektive 87 procents fetthalt i benmärgen där 70-75% anses som normalt.