5:e punkten

8 Jan

”Ändringar i djurskyddslagen, m.m. Prop. 2001/02:93. Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 14 mars 2002. Göran Persson, Margareta Winberg (Jordbruksdepartementet)”

I lagförslaget står: ”Bestämmelserna om förbud att hålla djur och om omhändertagande av djur liksom lagens straffbestämmelser föreslås bli skärpta. Länsstyrelsen skall meddela förbud att ha hand om djur eller ett visst slag av djur för den som dömts för djurplågeri. Sådant förbud skall också meddelas den som vid upprepade tillfällen dömts för brott mot djurskyddslagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller den som vid upprepade tillfällen varit föremål för beslut om föreläggande.”

Den kursiverade biten utgör den 5:e punkten i §29 djurskyddslagen som handlar om djurförbud. Vem är då Margareta Winberg som satt i regeringen som jordbruksminister 1994-96? Någon med gedigen praktisk och/eller teoretisk kunskap om djur eller jordbruk? Eller?

Enligt wikipedia: Winberg tog realexamen 1963, gick i flickskola 1963–65 och fick ämneslärarekompetens 1978. Hon arbetade 1969–1979 som folkskollärare och var även då kommunalpolitiskt aktiv. Winberg var politisk sekreterare i Jämtlands läns landsting 1980–81, styrelseledamot vid Högskolan i Östersund från 1980 och dess vice ordförande från 1983. Yrkespolitiker alltså med åsikter om lantbrukare och andra djurhållare.

I Eva Erikssons utredning om ny djurskyddslag 2011 kopierades formuleringarna: ”Enligt Jordbruksverkets vägledning för kontrollmyndigheter m.fl. (s. 25 f.) kan bedömningen av om ett förbud ska meddelas enligt 29 § punkten 5 väcka många frågor. Upprepade tillfällen får enligt Jordbruksverkets bedömning anses innebära minst tre till antalet. Beslut enligt 26 § djurskyddslagen om förbud eller föreläggande räknas antalsmässigt, på samma sätt som domar för brott mot djurskyddslagen, alltså minst tre. Även förelägganden och förbud som gäller förseelser som inte är av så allvarlig art ska räknas in. Det saknar betydelse för bedömningen om djurhållaren har åtgärdat de brister som föranledde föreläggandet eller förbudet. Enligt Jordbruksverkets uppfattning bör förseelser före bestämmelsernas ikraftträdande 2003 inte räknas in och därefter, dvs. efter 2013, bör förseelser äldre än tio år inte beaktas.”

Jordbruksverket är alltså den myndighet som gjort formuleringen och öppnat upp för tolkningar, allmänt godtycke och felsökeri. I vägledningen 2009 sid 25 står den text som Eva Eriksson kopierade: ”Bedömningen av om förbud ska meddelas enligt punkt 5 kan väcka många frågor. Någon domstolspraxis för hur denna punkt ska tillämpas finns ännu inte. Upprepade tillfällen får anses innebära minst tre tillfällen. … Beslut enligt 26 §, alltså förbud eller föreläggande, räknas antalsmässigt på samma sätt som domarna, alltså minst tre. Förarbetena till ändringen av paragrafen är tydlig, även förelägganden och förbud som avser företeelser som inte är av så allvarlig art ska räknas in. Om djurhållaren har åtgärdat de brister som föranledde föreläggandet eller förbudet saknar betydelse för bedömningen.” Dvs en djurägare kan aldrig sona ett ”brott” utan allt staplas på hög för att mynna i ett livstidsstraff utan att ha varit åtalad för något och inte fått chans att försvara sig i en rättvis rättegång. Den här punkten skiljer sig markant från de övriga i §29 där det krävs en eller flera domar.

Formuleringen kommer alltså från Jordbruksverket före 2001. Från vem?

I lagförslaget står på sid 25 angående konsekvenser: ”För de små företag som innehar djur och som har en god djurhållning torde dessa ändringar vara välkomna, eftersom djurskyddet stärks och företagens trovärdighet
därmed ökar.”

Beträffande hur gamla förelägganden som ska tas med skrivs i lagförslaget: ”En rimlig gräns är att beslut som är äldre än tio år inte räknas in i summan.” Vad det är det som är ”rimligt” med det?

”Torde vara.” Ren spekulation alltså. Vi tror och hoppas att det här blir bra så nu kör vi och blundar, betyder det. De senaste tio åren har hälften av Sveriges mjölkbönder lagt ner sin verksamhet. Dålig lönsamhet närmare bestämt EUs sämsta, kallt klimat, fördyrande särregler och kontrollanter som stressar sönder företagaren och förstör arbetsglädjen.

Så här blev det. Gästbloggare idag är Henrik Olofsson:

Den värsta dagen i mitt liv. Här är min berättelse om hur jag upplevt att jag har blivit behandlad av en statlig myndighet. Två veckor innan jul 2017 får jag veta att mitt fall inte kommer upp i rätten – Jag får djurförbud.

Gott i solen 15 juni 2012

Det hela började när jag som 18 åring tog över föräldragården som jag har växt upp på. Gården som på den tiden innefattade ca 20 mjölkkor och ungdjur.

Nu vill kossorna in och bli mjölkade 26 juni 2012

Efter att jag tagit över gården i början på 90 talet hade jag en framtidstro och såg fram emot livet som mjölkbonde. Jag byggde ut ladan och utökade besättningen till ca 30 mjölkkor.

Min lilla tjur 8 oktober 2012

Min skolgång har jag fått kämpa mig igenom då jag lider av dyslexi (läs och skrivsvårigheter). Efter mycket kämpande så tog jag mig igenom grundskolan och lantbruksgymnasiet med mottot att aldrig ge upp. Att bli egenföretagare och mjölkbonde är inte det lättaste. Det är mycket praktiskt jobb, men inte minst allt pappersarbete som ingår att vara egenföretagare.

Kommer ut till dagens goda gräs 31 maj 2013

Åren gick och jag älskade mitt jobb. Att vara med djuren har alltid varit det bästa jag vet. Mardrömmen började 2012 när Länsstyrelsen efter en djurtillsyn kom med ett papper som det stod föreläggande på. Vad är ett föreläggande? En massa text som inte är lätt att förstå sig på när man har läs- och skrivsvårigheter. Jag förstod det som att det var några små saker som inte inspektören var nöjd med och åtgärdade de punkter som stod på papperet och inspektören kom tillbaka och godkände åtgärderna.

Fin kalv 3 februari 2013

Efter något år fick jag ytterligare ett papper om föreläggande. Samma sak denna gången tänkte jag – några saker jag måste åtgärda. Varje år har Arla gjort sina gårdskontroller, vilka varje år blivit godkända.

Idag fick kossarna nytt bete 28 juli 2013

Våren 2016 var det än en gång dags för länsstyrelsen att komma på kontroll. Denna gången var inspektören spydig mot mig och kom även denna gång med ett papper på saker som de inte godkände. Likt tidigare gånger åtgärdade jag dom saker som inspektören anmärkt på men skillnaden denna gången var att ingen kom och kontrollerade att jag åtgärdat problemen.

Denna lilla tjurkalv kom igår 16 februari 2014Populär när jag kommer med kraftfoder 10 september 2015

Lika glad var jag för det då varje kontroll kostar några tusen kronor och som om inte detta räckte så avlöste prissänkningarna på mjölken varandra, vilket gjorde att lönsamheten var i stort sett obefintlig.

Årets första kalv blev en pigg tjurkalv 5 januari 2016

November 2016 är dagen glömmer jag aldrig. Jag hämtade ut ett rekommenderat brev jag fått. När jag öppnade brevet trodde jag inte mina ögon. Hela min värld rasade samman. Jag fick läsa pappret flera gånger som på värsta byråkratsvenska talade om att jag på grund av tre förelägganden fått djurförbud.

En fin kvigkalv 23 juni 2016

Föreläggande var ett främmande ord för mig som jag aldrig fått lära mig under mina 12 år i skolan, men djurförbud det visste jag vad det var. Jag insåg omedelbart att jag var tvungen att få hjälp med att komma ur denna mardrömm. Jag kontaktade en advokat som hjälpte mig att överklaga. Under drygt ett års tid har jag kämpat för att få fortsätta med det jag älskar mest – mina djur.

Andraskördsbetet och fålla ett av sju stycken 8 juli 2016

Jag bad distriktsveterinärerna komma ut och kontrollera alla djur och skriva ett intyg. Ett intyg som sa att alla djuren mådde bra och hade bra hull. Även andra intyg och vittnesmål om djurens hälsa samlades in, alla med samma resultat. Jag bad även några vittnen följa med mig in på ett möte med länsstyrelsen där jag bad om att någon annan inspektör skulle komma på ett oanmält besök och skaffa sig en egen uppfattning. Något mer besök av länsstyrelsen blev det aldrig.

En fin tjurkalv har kvigan fått på morgonen 27 februari 2017

Även Arla började komma på kontroll med bara några månaders mellanrum. Aven alla dessa kontroller resulterade i ett godkänt resultat. I mitten på december 2017 är den värsta dagen i mitt liv – Dagen när min advokat ringer och meddelar att jag inte ens får prövningstillstånd i Kammarrätten.

Kossorna i Kråkerum 6 oktober 2017

Man väljer att gå på länsstyrelsens beslut som talar precis emot både veterinärintyg och andra intyg och vittnesmål jag har. Är detta det som vi i Sverige kallar rättssamhälle? För vilket annat brott döms man till livslångt straff? Mord? Våldtäkt? Misshandel? Väpnat rån? Nej inget av dessa men istället så straffas jag för att jag inte förstår vad som en statlig myndighet skriver.

Snart tomt i ladugården. Sista korna skickas till slakt första veckan i januari 2018.

Att sköta min djur har alltid kommit i första hand och aldrig brytt mig om hur lång tid det har tagit att bli färdig med djuren. Jag har lärt mig att både förebygga sjukdomar så mycket som möjligt och fått en del friska på egen hand och när väl veterinären har behövt komma så har jag alltid fått höra hur fina djuren är och att de är för feta .

En av de sista januari 2018

Jag ifrågasätter inte att djuren ska ha det bra men inte minst lika viktigt är det ju att tjänstemännen gör sitt jobb och noga förklarar på ett sätt som man förstår. Om man inte ens kan få jobba som bonde bara för att man lider av dyslexi vad ska man då jobba med? Man måste ju ha i åtanke att det är inte bara djuren som ska ha ett drägligt liv utan även människan som äger eller har ägt djuren.

Medelålders före detta mjölkbonde som fullständigt har tappat förtroendet för vårt rättssamhälle.

EpilogI dag har slaktbilen hämtat kossorna och nu är det färdigmjölkat här. Det blev inget betessläpp i år och inget mumsande på grönt gräs mer för dem. Det gör ont i hjärtat. 10 januari 2017.

Du sköna nya värld – en anka måste ha sällskap

27 Dec

Vem som helst som har djur kan drabbas av en anmälan och sedan flyttar länsstyrelsen in. Djurägare är som regel måna om sina djur och ser att de mår bra. Det är dock inget kriterium i landet med världens strängaste djurskyddslagar, ja så stränga så det är snudd på att all djurhållning blir omöjlig eller olönsam eller åtminstone inte rolig längre.

Djurskyddskontrollerna har blivit en del i ett tjänstemannavälde som lever sitt eget liv. Liksom kontrollanter på andra områden har deras agenda allt mer blivit att upprätthålla den egna verksamheten och dra in pengar till densamma. De saknar ofta förmåga att bedöma djurs mående och behöver därför detaljregler som kan användas för att fakturera sina besök. De hoppar t o m mätningarna numera och baserar förelägganden på subjektiva tyckanden. Detta för att det visat sig fungera i förvaltningsrätterna. Om handläggaren anser att 50 m är för långt för korna att gå till en å och dricka så är det för långt även om korna mår bra. Man kan ge förelägganden på föreskrifter som inte finns, exempelvis kräva ett visst slag av ventilation för en hund som är aldrig så välskött. Det går också bra eftersom de flesta förlitar sig på att de har kunskap och inte kör en rövare för att kunna ta betalt.

Sverige är nog det enda EU-land vars djurkontrollanter ägnar en stor del av tiden till att kontrollera inga djur, dvs kontrollobjekten (djurägarna avpersonifieras dvs deras mänsklighet ifrågasätts) fortsätter att kontrolleras sedan samma kontrollorgan förbjudit dem att ha djur.

Vi har §16 i djurskyddslagen som föreskriver att verksamhet med djur ska ha tillstånd innan den får startas. Däremot måste alla investeringar i lokaler etc färdigställas. Sen är det upp till den enskilda kontrollanten som träffar kontrollobjektet för första gången att avgöra om denne är ”lämplig”. Lämplig betyder här inte relevanta, godkända kurser eller decennier av erfarenhet. Sådant finns det inga krav på utan fallerar personkemin så blir det inget tillstånd.

Ett tillstånd kan också dras in och stjälpa en väl, sedan decennier, fungerande verksamhet av en kontrollant som själv bedrivit tillståndspliktig verksamhet i flera år utan tillstånd.

Att det skulle behövas tre förelägganden för att motivera ett djurförbud är redan en myt. Även här har länsstyrelsen hittat genvägar. Allt som behövs är en anmälan på vad som helst. Med den som skäl åker kontrollanterna ut och letar fel. Om djurägaren har en annan åsikt, exempelvis om när får ska klippas, än kontrollanten, hämtas helt sonika djuren. Om djuren faktiskt mår bra har ingen betydelse alls.

Djurägaren förutsätts vara imbecill och fåren påstås kunna komma att lida i en obestämd framtid. Det behöver inte ges något föreläggande alls. Sen utdelas djurförbudet pga omhändertagandet: ”det är samma kriterier”. Nu kan kontrollobjektet kontrolleras varje år och sådeles skapa evig sysselsättning för kontrollmyndigheten. Skulle det dyka upp halvvilda katter vid en sådan kontroll blir den fd djurägaren åtalad för brott mot djurförbudet, trots att grunden för det första beslutet aldrig prövats i domstol. Hade den det hade åtalet aldrig hållit eftersom det enda som sägs om klippning av får är att det ska ske minst en gång per år, inte om det ska ske i november eller mars. Liksom polisens pinnjakt för att dölja ett dåligt arbete sker samma pinnjakt här. Och att kontrollera en pensionärs katt ger samma poäng som att kontrollera en värphönsbesättning på 10.000 djur, men är så mycket enklare och trevligare. Dessutom riskerar inte myndigheten att stöta på motstånd i form av pålästa advokater.

Gästbloggare idag är  Gabriel Ekman, biolog och överläkare och hållare av utrotningshotade lantraser. Nedanstående är hans erfarenheter:

När jag växte upp fanns det kor, får och höns överallt. Det råmade och kacklade och vi åkte hölass. En idyll som var så vacker så att det var som ett paradis. Det här var på 60-70 talet. Sedan dess är idyllen nästan borta. Skogarnas smyger sig fram mot byarna och det har blivit så tyst.

Nu har jag växt upp, blivit biolog och läkare. I mitt arbete på sjukhuset träffar jag ofta dem som har slitit med att bygga upp detta landskap, som röjt och plöjt. De söker inte sjukvården i onödan, ibland alldeles försent till och med. De är vana vid att man inte ska klaga.Min partner och jag har återskapat en bit av det som en gång var. Med roslagsfår, jämtgetter och hedemorahöns ser det nästan ut som förr.När jag liat gräset går getterna bakom och stampar upp vattensorkarna som sedan blivit mat för ett tornfalkspar som häckat nära gården. Färggranna fjärilar och gamla gårdsväxter återkom. Lungroten spirade åter vid ladkanten.En dag i våras stod Djävulen och Bjäran vid grinden i form av en djurskyddshandläggare och en länsveterinär och så började en resa med oro, hopp, slit, förtvivlan i oändlig ström. Anonymt anmälda hade vi blivit utan att veta något. Föreläggande blev det med åtgärdskrav inom en vecka  med tolv punkter på att bygga nytt och bygga till. Alla djuren mådde bra och vår 1800-tals lada också. Det var inte det som var aktuellt.Omöjligt att hinna! Att sedan läsa om sig själv i lokaltidningen som en sån där som inte sköter sina djur gjorde väl inte saken bättre. De nuvarande reglerna med sina måttkrav är inte anpassade för dåtidens djurbruk. Hur kunde djuren må så bra förut och överleva i 1000-tals år tillsammans med människor?

Jag har nu förstått att mindre gårdar som håller det småskaliga landskapet öppet är tacksamma offer att slå klorna i. Här kan man alltid hitta fel! Och det gjorde de förstås också. Hur djuren mår är mer en bisak. Forskning visar att största problemet med husdjur är övervikt. I Länsstyrelsernas rapporter ser man istället undervikt vanligtvis. Hur hänger den ekvationen ihop? Någon borde forska och utvärdera djurskyddshandläggarnas bedömningar. Tänk vilken värdefull information man kunde få fram.Så småningom lyckades vi få till en muntlig förhandling i Förvaltningsrätten med kunnig hjälp vid vår sida. Förhandlingen gick bra och alla Länsstyrelsens osakliga och subjektiva punkter smulades sönder. Trodde det hade gått bra.

Så kom domen där rätten helt gått på Länsstyrelsens linje och helt bortsett från fakta. Det känns som att allt är uppgjort från början. Det är Länsstyrelsen som är den som dömer i praktiken. Det är som Stalins folkpoliser i 30-talets Sovjet fast på ett mer utdraget, plågsamt sätt. Man låtsas att det är en demokratisk process.

Jag har nu ett av svaren varför det är så tyst och igenvuxet på den svenska landsbygden. 

Så den femte december i år var det dags igen! Min partner blev uppringd av djurskyddsinspektören. – Vi har varit på inspektion på er gård och skrivit protokoll på er hund som vi har sett inte mår bra. Den haltar mycket kraftigt och skakar av köld. Någon dag senare dök protokoll och bilder upp via mail. Vi blev alldeles förskräckta. Det kändes så overkligt, hela tillvaron gungade. Hur är det möjligt? Är det här Sverige eller Sovjetunionen?De visade bilder på vår hund så skräckslagen som jag aldrig sett henne förr, upptryckt mot en vägg utan någonstans att fly. Hon skakade säkert av rädsla. Länsstyrelsen hade tagit sig igenom en med hake låst grind, in på tomten, gått runt bland alla hus. Bilderna på hunden är säkert tagna för att passa deras agenda. Skrämda hundar ser vanskötta ut! Se deras bilder på Ida och bilden på Ida i sin hundkorg på kvällen efter.

Slutklämmen i protokollet var att ”det kan finnas brister som inte uppmärksammats vid kontrollen”. Detta tolkar vi som ett hot om att komma tillbaka och ta våra djur. Det brukar de göra per automatik vid tredje föreläggandet. Då utfärdas djurförbud på livstid.

Vi har med video och veterinärintyg påvisat att vår hund är helt normal och har normalt beteende.

Hur länge ska man orka med Länsstyrelsens trakasserier?

Det svenska djurskyddet har hamnat så snett att man bryter mot lagar och gör hemfridsbrott, ljuger i sina protokoll och rapporter, fysiskt och psykiskt misshandlar djur och djurägare. Dessutom verkar kunskapsnivån bristfällig, makten stor och tjänstemannaansvaret obefintligt.

Hur kunde det bli så fel? När ska sanningen komma fram? Varför skriver inte dagspressen om de övergrepp som sker? Vad gör LRF?

Varför är bilden av den svenska landsbygden så förljugen med ” vackra bregottskossor vandrande på åkrar”? Hur ska man förklara så att alla förstår hur Länsstyrelsernas djurskyddsverksamhet hamnat så fel att den motverkar sitt eget syfte, att skydda djuren?

Att hjälpa på plats

24 Dec

Idag har jag en gästskribent. Det är Malin Agrell som jobbar ideellt med att hjälpa hundar som far illa. Nyligen mottog hon ett stipendium för Maoland Shelter i Rumänien.

Dag S. Stiansens stiftelse tilldelade Malin Agrell och Maoland Shelter ett stipendium i november 2017 på Grand Hotell i Oslo att användas till kommande kastreringskampanjer.

Malin är bestämd med både hur hjälparbete bör bedrivas för att få bäst effekt för djuren och hur människors vilja att hjälpa kan missbrukas. Hon skriver:

Det är underbart med alla dessa godhjärtade människor som är beredda att hjälpa. Människor som samlar in pengar till och hjälper djur är fantastiska, men också en guldgruva för de mindre seriösa.

Jag talar främst om hund-/djurvärlden där många aktörer jobbar mer eller mindre ideellt och är mer eller mindre seriösa. Nyligen fullkomligt forsade det in pengar till en hund som befinner sig i Sverige där ursprung, handlingar såsom pass, vaccinationer etc kanske inte är helt i överensstämmelse med sanningen. Upp mot 90.000 kronor lär ha samlats in till en hund vars ursprung, livshistoria, ålder, sjukdomsbild mm mm ändrats många gånger. De få människor som sett bakom ytan och ifrågasatte blev blockerade och idiotförklarade. Människors godhet utnyttjades till max och på flera veckor redovisades inte en enda krona. Människor tycker synd om den stackars hunden och tänker inte längre än så. De blir helt tagna av hans, toligen uppdiktade, historia och allt annat runtomkring suddas ut. De tänker inte på att det som skrivs kanske inte är sant, ingen tänker steget längre på konsekvenser och eller på att någon kanske skor sig på en stackars hund.  Allt handlar om en enda hund, när tusentals hundar världen över lider svårt. Klart denna stackars hunden ska få hjälp, men hjälp på rätt sätt från början till slut INGET annat.

Vet ni vad 90 000 kr skulle kunna åstadkomma på plats i ett land fullt av misär för både djur och människor?

  • Ca 360 hundar skulle kunna kastreras och i förlängningen skulle tusen och åter tusentals oönskade valpar slippa födas till ett liv fyllt av hunger, utsatthet, misär, plågor osv. Detta skulle innebära MILJONER färre valpar.
  • Ca 1200 hundar skulle kunna bli vaccinerade, avmaskade och avlusade av en organisation och stor smittspridning skulle kunna undvikas samt få tänder och klor omskötta.
  • Ca 200 hundar skulle kunna få hjälp mot svåra hudproblem och infektioner och slippa lidande.

Själv har jag rest i ”hundvärlden”  i många år. Jag började i Rumänien och såg dessa såkallade ”scammers”, för att fortsätta till Irland och se hundkapplöpningarnas baksida.

Jag återvände till Rumänien och hittade ett hundhägn som kändes genuint och ärligt. Det fanns ett team som arbetade kring det non profit-registrerade hägnet. Efter ett par månader gjorde jag min första resa dit. Att se med egna ögon innan man går ”all in”. Det vore fullkomligt vansinnigt att hjälpa ett hägn jag aldrig besökt.

Nu 3,5 år senare hjälper jag fortfarande och i mycket större utsträckning. Vi är fortfarande samma team som vi var för 3,5 år sedan. Flera starka kvinnor i olika delar i världen, som alla har jobb, familj, vänner mm mm . Från dag ett bestämde teamet att ALLT arbete ska ske med full transparens. Allt ska vara öppet, rakt, ärligt och varenda krona ska gå och följa. Varje dag ser jag hur det tiggs pengar till olika hundhägn världen över och inte en enda krona redovisas. Vi människor är otroligt naiva och blåögda. Mycket mer borde ifrågasättas.

Vad innebär att hjälpa på rätt sätt?

Att transportera en hund, som för en spottstyver skulle kunnat få hjälp på plats, halva Europa runt är inte att hjälpa på rätt sätt.

Att hjälpa på rätt sätt är arbeta långsiktigt, öppet, ärligt och rakt. Att ha tydliga mål och visioner. Att bemöta frågor och ifrågasättande rakt och ärligt. Att kunna visa upp sitt arbete på ett enkelt och rakt sätt.

Att hjälpa på rätt sätt är att arbeta förebyggande för framtiden på bred front för att minska alla dessa oönskade gatuhundar. Då är kastreringar det viktigaste.

Två gånger per år har vi ”kastreringskampanjer” . Steg 1 är att lösa allt det praktiska med folk som vill hjälpa till GRATIS, som betalar resa, uppehälle mm ur egen ficka. Att få in medel till att kunna utföra kastreringar via donationer.Steg 2 är att knyta en duktig veterinär till ens verksamhet och få till ett gott samarbete.

Steg 3 är att få människor på plats att förstå hur viktigt dessa kastreringar är.

Steg 4 är att utföra detta hårda arbete. Att arbeta tillsammans i teamet upp till 14 timmar om dagen.För varje hund/katt som kastreras innebär det i förlängningen att det föds 10.000 tals färre oönskade valpar/kattungar.Steg 5 är att slutföra och avsluta kampanjen att redovisa vad man gjort, framförallt med de donationer som getts. Detta görs via enskild bild på varje kastrerad individ tillsammans med veterinärräkning. Enkelt, öppet och varenda krona går att följa.

Att hålla en fristad/hägn i bra skick så alla dessa utsatta djur kan leva ett drägligt liv är också att arbeta långsiktigt. Detta innebär också att flera familjer genom anställning kan bli självförsörjande. Det dagliga arbetet ska kunna gå att följa. Filmer, bilder mm ska kunna visas. Inköp ska visas med bilder och kvitto. Foderleveranser ska visas med bilder och faktura. Övriga räkningar ska redovisas. På så sätt är allt öppet och rakt. Hägnet ska ta emot besökare och alla ska vara välkomna dit. Ett hägn som endast haft få och kanske samma besökare gång på gång kanske man borde ifrågasätta.Denna tiken hittade jag i slutet på september vid de varma källorna. Hon hade grävt ett gryt till sina valpar. Dag 1 matade jag henne, dag 2 visade hon mig valparna och jag kunde rädda dem.Vi plockade in tiken och alla valparna. Isolerade dem, risken för distemper och parvo. Tiken avmaskades. Valpar och tik avmaskades och vaccinerades när de uppnått rätt ålder. Två vaccinationer med intervall i mellan.

Adoptioner är en försvinnande liten del av allt hjälparbete. Så länge det inte kastreras går det ALDRIG att adoptera ut i samma takt. Att arbeta med adoptioner har för en del blivit en guldgruva. Andra organisationer säljer hundarna för långt mycket mer än de faktiska kostnaderna, vilket är OK så länge det redovisas vad överskottet går till. Att färdigställa en hund med veterinärer och allt vad det innebär, flygresa hem osv, och i Maolands fall lång transport tlll flygplatsen och minst två transporter á 10 mil enkel resa till veterinär är den faktiska kostnaden ca 3.500, andra organisationer tar upp till 6.000 kr, och överskottet som borde gå till andra hundar, redovisas inte.

Hundar som adopteras ut ska ha rätt dokumentation, vaccinationer mm mm. Detta är ett ansvar som är otroligt viktigt. Vi kan inte ena dagen förbarma oss över dessa stackars smuggelhundar för att nästa dag tycka att en det är OK att en hund med bristfällig dokumentation eller rent av felaktiga dokument kommer in i landet.  Det handlar om ansvar och att arbeta på rätt sätt. En hund som adopteras ut ska självklart ha det som lagen kräver, men enligt mig räcker det inte där. Det bör tas tester mot en rad sjukdomar och åkommor, vilket även bör följas upp i det nya landet.

Med vår hjälp har över 400 hundar fått nya hem. Över 400 lyckliga hundar och 400 lyckliga familjer som har betalt den faktiska kostnaden och inget annat. För varje hund som blir adopterad kan en ny utsatt hund få hjälp, men det stora svaret på problemen är ändå kastreringar.Vi ser en tydlig minskning av antalet gatuhundar sedan kastreringarna började. I snitt räddas ca 10 hundar/mån från gatan. Vid kampanjer kastrerar vi 30-50 st per dag. Att byborna nu kommer självmant med sina hundar är ett jättegenombrott, det är ett mirakel. Sist kom flera bybor, vi plockade hundar från gatan och från större företag som har hundar på gården/företaget. Hundarna på gatan kan man ofta på enkelt sätt bara ta. Annars i svåra fall används bedövningspilar. Vi tog också in en hel flock där vi sköt med bedövningspilar, dessa hundar sattes tillbaka. Många hundar dumpas vid hägnet, binds utanför, kastas över staketet eller läggs i en papplåda utanför, speciellt valpar.Vi går också igenom ALLA hundars tänder och rengör dom. Utöver allt arbete på plats innebär teamets arbete att uppdatera sociala medier med allt vad det innebär, samtal med underbara människor som stöttar vårt arbete, kommunikation med våra veterinärer, olika event för att få in donationer samt samtal mellan oss som ingår i teamet.När man har träffat en person som dedikerat sitt liv till utsatta djur och som är öppen, ärlig och rak är det enkelt att samarbeta. Inga historier behöver ändras allt kan visas rakt och öppet. Vi i teamet arbetar inte bara för djuren utan även för de människor vi hjälpt till en bättre tillvaro tack vare vi erbjudit de arbete i hägnet.

Det finns ärliga, seriösa och raka människor det gäller bara att skilja agnarna från vetet. När saker och ting går rätt till är det enkelt att hjälpa.

Vad tycker ni är att hjälpa på rätt sätt?

För mer information och hur du kan stödja vårt arbete följ oss på Facebook Maoland Shelter Maoland Sweden.

#Metoo släng dig i väggen

1 Dec

I veckans Ridsport (30 nov 2017) säger Jörgen Folkesson: ”Jag kunde inte föreställa mig att jag skulle få djurförbud. Jag trodde det var sådant som djurplågare fick.” Han fortsätter: ”Ibland har jag tänkt att det hade varit bättre att ha gjort något brottsligt, något kriminellt. Då hade jag fått en rättvis rättegång där mina bevis och vittnen hade räknats. Sedan hade jag kunnat avtjäna mitt straff, kommit tillbaka och fortsatt där jag slutat.” (Bilden ovan från Ridsport 9 juli 2015)

Ja, du Jörgen. Precis så är det. Du hade t ex kunnat förgripa dig på ett barn under flera år innan du råkade bli anmäld. Då hade de värsta brotten redan varit preskriberade. Till skillnad mot nu när länsstyrelsen packat din ryggsäck sedan decennier och dömt dig om och om igen för någon formalitet. Du hade dömts till ett par år på Tillberga och kunnat planera en ny akademisk karriär. Istället för nu sitta med ett livstidsstraff för något som eventuellt skulle kunna inträffa i en obestämd framtid.

Du kunde ha studerat till jurist eller fått en bra praktikplats på en statlig institution under sista halvåret. När du sen slapp fotbojan skulle du ha fortsatt på ett vikariat för att efter det söka dig till ett statligt verk när CVt blivit längre. Ditt straff skulle, just som du säger, ha gett dig upprättelse och allt vidrigt du gjort mot barnet skulle vara glömt och förlåtet. På ditt CV skulle en kompis täckt upp för den pinsamma fängelsevistelsen och intyga att du jobbat på dennes gård. Vips så var den biten borta!

Du skulle blivit coachad till ett bra betalt jobb, exempelvis på en länsstyrelse, där du skulle kunnat utfärda djurförbud för djurägare du aldrig träffat och omhändertagande för djur du aldrig sett. Dina chefer skulle ta dig i försvar och säga, om någon förarglig allmänhet kommit dig på spåren, att: ”Medarbetaren har avtjänat sitt straff i enlighet med svensk lag och har utfört både sitt nuvarande uppdrag och, enligt inhämtade referenser, tidigare statliga uppdrag med hög professionalitet, effektivitet och kvalitet.”

Det skulle aldrig ha bildats någon #metoo-grupp som krävt din avgång som man gjort med män i andra branscher som avslöjats som de äckel de är. I jämförelse det sociala gatlopp du fått löpa som djurägare så hade du lugnt kunnat fortsätta leva ditt liv. Visst. Du hade kunnat bli igenkänd av någon från ditt förflutna, men som statligt anställd i en beslutande position hade det varit lätt att avspisa och dina arbetskamrater och chefer skulle backa upp dig.

Troligen hade du inte heller lämnat fängelset med flera hundra tusen i skulder. Du hade snart varit på grön kvist med din nya statliga anställning. Du säger att du alltid är rädd. Rädd för att göra något så någon i din omgivning mister sina djur. Kanske dina egna barn om du hjälper dem med deras hästar. Så du får vackert hålla dig på avstånd från dina egna barn. Hade du förgripit dig på en minderårig och avtjänat ditt straff vore du fri att vistas var du ville och med vem som helst. Som du vet är djurförbud inte begränsat till dig utan det smittar likt pesten. Hade du fått ett par år i fängelse skulle du klivit ut som en rentvådd man. Din egen uppfattning hade förstås varit att du aldrig begått något brott, att flickebarnet var med på det och det enda du beklagar är att mamman gick till polisen. Efter avtjänat straff skulle både män och kvinnor delat den uppfattningen och ingen journalist skulle ha ifrågasatt din bakgrund: ”Det går inte att göra något journalistiskt på det.”

Dysfunktionellt djurskydd på överårig myndighet

12 Nov

Bäst-före-datum har sedan länge gått ut för Sveriges länsstyrelser som inrättades 1634 med landshövdingar som kungens befallningshavare. Från att ha haft som uppgift att övervaka fogdarna har länsstyrelserna gått till att övervaka, döma och straffa folket.

Ytterligare en funktion lades till många andra då länsstyrelserna tog över djurskyddskontrollen från kommunerna den 1 januari 2009. Intentionen med omorganisationen var nog god. Det hävdades att djurskyddet skulle bli mer likvärdigt över landet och rättssäkert. Så kunde det ha blivit om man följt EUs kontrollförordning 882/2004 (nu ersatt av 2017/625) som tillkom för att medborgarna skulle få säkra livsmedel. Vem minns inte kadaverdebatten, galna-ko-sjukan och hästköttsskandalen?

En rad dåliga beslut vid omläggningen, töjbar lagstiftning och maktkoncentration till länsstyrelserna har i stället, sett i backspegeln, lett till minskad rättssäkerhet, personliga katastrofer och ett igenväxande landskap.

Första misstaget var att erbjuda alla inspektörer som innehaft minst halvtidstjänst på kommunerna så kallad arbetsövergång i stället för att utlysa tjänsterna med EUs kompetenskrav. Låg kompetens och mycket makt är en dålig kombination. I Skåne startade övertagandet i stor turbulens med chefer som mobbades ut av inspektörerna. 2011 krävde internrevisorn Håkan Malmer att planerade kontroller måste komma igång. Han skrev: ”Vid länsstyrelsen bedrivs idag praktiskt taget ingen planerad kontrollverksamhet utan beslut om inspektioner grundar sig i allt väsentligt på anonyma anmälningar”. Det har fortsatt så och råden tog man inte till sig. Rapporten har plockats bort från länsstyrelsens hemsida men du kan ladda ner den här.

Det andra misstaget var att Sveriges ambition utökades från att kontrollera livsmedelsproducerande djur, som det var tänkt, till att omfatta alla djur. (Sverige vill vara bäst i allt, även om det är bakifrån.) Detta i kombination med att verksamheten redan från början styrdes efter anmälningar från allmänheten i stället för planerade kontroller. För en del länsstyrelser innebar det att det tog flera år innan de lagstadgade kontrollerna ens kom igång.

I Södermanland gjordes inte en enda kontroll på länets 120 grisgårdar under 2009.  ”Man kunde gå tillbaka till att kommunerna fick sköta sällskapsdjuren och att länsstyrelsen tog hand om produktionsdjuren”, tyckte nötköttsproducenten Kjell Johansson i Jönåker. Det har ingen lyssnat på under de nio år som gått. Sällskapdjur utgör de lågt hängande frukterna och att kontrollera en katt ger samma pinne som att kontrollera en grisgård men är mycket enklare och bjuder mindre motstånd.

Det tredje misstaget var att efter omläggningen infördes rutinen att inspektörerna skulle åka i par. I ett slag halverades därför den tillgängliga tiden för kontroller. Anledningen skulle vara säkerheten för inspektörerna. Varför alla bönder blev livsfarliga över en natt är en gåta.

Rättssäkerheten har minskat av flera anledningar:

Före 2009 kunde djurägare och bönder överklaga beslut från kommunerna till länsstyrelsen.  En överklagandeinstans föll sålunda bort 2009.

Djurägaren/bonden hänvisas till att överklaga besluten i förvaltningsdomstol där bevisbördan, enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer, anses vila på den enskilda, samt att det inte finns någon rätt till offentlig försvarare. Detta till skillnad till om han/hon blir åtalsanmäld vilket är ett måste enligt §24b djurskyddslagen då länsstyrelsen anklagar någon för att begått lagbrott. Då hamnar prövningen i tingsrätt där åklagaren har bevisbördan och ska visa ”bortom rimligt tvivel” att bonden brutit mot lagen. Att det är väldigt svårt för en enskild att vinna i förvaltningsrätten visar statistiken. Under 2016 fick exempelvis Förvaltningsrätten i Malmö in 107 mål gällande tillämpning av djurskyddslagen. Av dessa fick 13 stycken utfallet ändrat eller delvis ändrat dvs endast ca 12%. Det kan jämföras med att 70% av åtalsanmälningarna till åklagare inte leder till någon lagföring (hela landet 2011).

Länsstyrelserna har successivt gått från att vara kontrollanter till att också vara förundersökningsledare, domare och verkställare av straffen. Allt i ett så att säga. Den första juni 2018 övertas även polisens uppgifter med att verkställa beslut om att omhänderta och sälja djur.

Som djurskyddslagen är skriven ska ett lidande djur tas omhand, vilket rimligen ingen kan invända mot. Men numera konfiskeras hela kreatursbesättningar, hästföretag och kennlar värda miljonbelopp. Djuren säljs långt under marknadsvärdet, avlivas eller skänks till uppstallaren. Därmed urholkas äganderätten. Det här sker före den eventuella rättsliga prövningen och är alltså irreversibelt.

Viten sätts också som är oproportionerligt höga. Ett aktuellt ärende nu är nedläggningskravet mot landets största turridningsföretag där hot om vite satts till en halv miljon kronor för varje kontroll det finns för många hästar, på grund av att ägaren tillfälligt överskridit antalet hästar i förhållande till vad företaget har länsstyrelsens tillstånd till, utan att det finns några misskötta djur. Det kan jämföras med kränkningsersättningen som utdöms efter en brottdom för rån med vapen ca 10-15.000 kr eller mordförsök 100.000 kr.

Djurskyddslagen har skärpts i omgångar från att djur ”får” tas om hand till ”ska”. Det har ökat antalet omhändertaganden. Länsstyrelsen ska också besluta om vad som ska ske med djuren.  Tidsglappet, som kan uppgå till en eller flera månader, mellan de två besluten utnyttjas av företag för att tjäna ofantliga pengar på djuren medan de stallas upp. Tidigare hölls auktion på gården och djur utan ekonomiskt värde som höns, nackades på gården. Numera ”stallar man upp” även råttor och möss! Med betalning per individ förstår man lätt affärsidén.

Allt sunt förnuft tycks ha lämnat myndigheterna. I Halland omhändertogs 80 tamråttor efter länsstyrelsebeslut för ett par år sedan. Rimligen borde de avlivats direkt eller skänkts till någon förening eftersom de saknade värde. Men polisen ringde Djurambulansen i Skåne. Fakturan landade på hisnande 328 375 kronor. Det är ett krav som skickas vidare till djurägaren. Kan denne inte betala så får staten, det vill säga skattebetalarna, ta räkningen. Tjänstemännen är ansvarsbefriade både när det gäller samhällsekonomi och följder för männniskor.

Inspektörerna backas upp av jurister och länsveterinärer som varken träffar djur eller djurägare. Privatpersoner, som inte själva får komma till tals, hängs ut i lokalpressen som djurplågare utan att vara det. Den som dristar sig till att kritisera förfaringssättet eller besluten skräms till tystnad på vanligt politiskt korrekt vis genom att beskyllas för att stödja djurplågare och vilja försämra djurskyddet. Vem vill inte att djur ska ha det bra? Den politiker som är kritisk mot hur djurskyddslagen tolkas är en död politiker.

Det finns snart inga småbönder kvar och med dem har många växt- och djurarter försvunnit. Det är inte lupinernas fel som länsstyrelserna vill få oss att tro. Astrid Lindgren kunde inte ana att djurskyddslagen, som var hennes ”80-årspresent” från Ingvar Carlsson, också skulle komma att användas till allt möjligt som inte har ett dyft med djurskydd att göra! Att anmäla någon man har en tvist med till länsstyrelsen har blivit mycket populärt. Det var knappast lagstiftarens syfte. Av alla de inspektioner som länsstyrelsen gör efter anmälningar från privatpersoner var 70 %, helt obefogade i Örebro län.

Sveriges djurägare och bönder är värda ett bättre och rättssäkrare djurskydd. Det sker lämpligen genom att bygga en helt ny lokal organisation från grunden enligt EUs normer. Länsstyrelserna gör sig bäst i framtidens historieböcker.

Med sådana vänner behövs inga fiender

5 Nov

För drygt ett år sedan skulle CG Liungman i Huaröd bjuda en kvinnlig bekant på middag på midsommaraftonen. Hon bad att få ta med en ung man som visade sig bli CGs baneman. Han anmälde CGs tre små får till länsstyrelsen för de var oklippta. Det fick till följd att de tre fåren togs av polis sent en kväll i mörkret på hösten. Länsstyrelsen beslöt att fåren skulle avlivas. Såsom man alltid gör beslöt man också om djurförbud i mars i år. I juli kom Peter Stenberg och Lena Järkelid  pg av samme anmälare. Den 1 oktober kom Emma Jönsson och avdelningschefen Marcus Björklund. Den senare står dock inte med som närvarande på kontrollrapporten. Emma beslöt på plats att en haltande katt skulle omhändertas.Två dagar senare kommer polisen och lyckas fånga en katt, dock inte den som står på beslutet. Dessutom tar man med sig vorstehhunden Sissi 79-årige CGs enda sällskap. Inspektörer kan allt, inklusive ta kort, så att en vorsteh ser ut som en tax och samtidigt få med allas fötter på bilden. Kvar sitter en ensam man och gråter.

 

 

Godhet som affärsidé

1 Nov

Hundstallet Svenska Hundskyddsföreningen är en av många organisationer som har som affärsidé att tjäna pengar på människors känslor. Tur eller inte kan diskuteras.Det är en ideell förening som får sina inkomster från gåvor och donationer vilket är mycket framgångsrikt. 2016 fick man in inte mindre än 23,3 miljoner. Omsättningen har gått stadigt uppåt. 2005 var omsättningen 3,7 miljoner, 2008 6 miljoner, 2015 20,7 miljoner. Föreningen har anlitat Madeleine Hedenius, insamlingsexpert med bakgrund från bl a Världsnaturfonden och sett till att flitigt uppmärksammas av media.
Föreningen bildades 1908 då man tog hand om vilsekomna hundar. Numer är det mest hundar och ibland hela kennlar som tas från sina ägare av myndigheter. Många små hundar ger mycket klirr i kassan. Dels får man betalt av polisen för uppstallningen och dels skänker polisen bort hundarna som sedan kan säljas till marknadspris och förtjänsten tillfaller företaget. Den ideella föreningen har nämligen ett helägt AB. Dit för föreningen över miljonerna som deklareras som aktieägaretillskott och placerar det i värdepapper och fastigheter.

Föreningen är i behov av att många hundar passerar verksamheten dvs stor omsättning. Det sker genom lämpliga aktiviteter som ger mycket uppmärksamhet och att ”rätt” personer, företag och myndigheter involveras.  2005 samarbetade man med Djurambulansen som fick i uppdrag att transportera djur. Djurambulansen levde på bidrag, medlemskap och volontärer och sponsrades av Agria. Hundskyddsföreningen höll sitt årsmöte samma år i Agrias lokaler och Hundstallet flyttade till Åkeshov.

I september 2005 hölls öppet hus med ca 2000 besökare. Under året skedde flertalet visningar av stallet för donatorer, ansvariga vid polisen, Länsstyrelsen och Svenska Kennelklubben. ”Ett brev om stöd” skickades ut till samtliga hundägare äldre än 55 år i Stockholms län, vilket gav ett ”mycket gott gensvar”.

I styrelsen för Hundstallet i Sverige AB sitter Ulf Uddman (ordförande) VD för Svenska Kennelklubben sedan 1984, Per ”Pekka ”Olson SKK samt Margite Guseus Nordenstam.2006 gjordes ett omhändertagade av 146 yorkshireterriers och taxar på Värmdö. Grannarna hade då klagat i åtta år utan att kommunen ingripit så hundarna hann föröka sig. En tik valpade i en polisbil. Valparna lär ha inbringat mer än vad som redovisats. Eller rättare valparna redovisades inte alls.Det blev dyrt för skattebetalarna men en hit för företaget.  Man tog hjälp av pressen för att sälja hundarna, experter som de är på  marknadsföring. Bra att sälja sådant man fått gratis! Alltså ingen större tidsåtgång och kostnad för Hundstallet eller polisen. Detta var gratisreklam!Hundarna skänkte polisen den 17 oktober 2006 till Hundstallet som sålde dem för 4-5.000:-/st och polisen fakturerades över en halv miljon för uppstallningen och totalt över 740.000:-. Om vi räknar med att hälften var tikar och hälften hanar fick Hundstallet in ca 680.000:- på att sälja dessa hundar dvs den summa som borde ha räknats av från kostnaderna. Det finns ett arkivkort hos polisen med texten: ”BESLUT OM ÖVERLÅTELSE AV HUNDAR 2006-10-17: POLISMYNDIGHETEN ÖVERLÅTER ÄGANDERÄTTEN AV 151 HUNDAR AV RASERNA YORKSHIRE OCH TAX TILL SVENSKA HUNDSKYDDSFÖRENINGEN”.  Inköpsavdelningen säger att det inte står i affärsavtalet att hundar ska skänkas till Hundstallet i stället för att dras av på fakturan till djurägaren. Det är tydligen något polisen och Hundstallet hittat på tillsammans. Övrig information är gallrad.

Som synes fick polisen också betala det utökade tillståndet. Det betvivlar jag var lagenligt eftersom det är företagets skyldighet att inneha rätt tillstånd. Totalt i sin årsredovisning 2006 tog Hundstallet upp 642.000:- i sålda vårddygn och 612.000:- för sålda hundar.

Detta är ingen engångsföreteelse utan något som polisen i Stockholm tillämpat i många år. Det är åtskilliga miljoner av djurägararnas pengar som man skänkt till företaget. Så sent som i augusti 2017 skrev polisen i ett ärende: Tydligen vet polisen med sig att detta inte har lagstöd, ändå fortsätter man med ovanstående ursäkt. Som synes ovan har Hundstallet försumbara utgifter för försäljningen. I fallet 2017 hade länsstyrelsen gjort en värdering på en större grupp dvärghundar till mellan 5-10.000:-/st. Den 29 juni dvs efter omhändertagandet föddes 5 valpar. Dessa försvann tillsammans med ytterligare 50.000:-. Eftersom ägaren klagade gjorde polisen ännu en abrovinkel för att rädda sig från kritik. Man drog av de bortskänkta hundarnas värde från fakturan innan den skickades till djurägaren utan att ha fått in några pengar! Slutbeloppet efter avdrag landade ändå på 544.916:-. 729.916:- hade alltså redan betalats till Hundstallet av ”allmänna medel” som det heter. Polisen hade också fakturerats en mängd veterinärkostnader men det finns inga underlag i form av veterinärsjournaler, kvitton etc. 2017 hade dygnskostnaden oavsett storlek på hunden ökat till 250:- +  moms per hund.

2007 ingicks ett avtal med polisen, enligt vilket föreningen ensam ansvarade för polisens behov att uppstallningsplatser för omhändertagna hundar. Föreningen tillskrev även polismyndigheterna i Uppsala, Södermanland och Västmanlands Län och informerade om ingånget avtal, samt erbjöd motsvarande avtal. Antal ”vårddygn” ökade från 6 436 till 19 212.

2007 skickades brev ut till ca 50 000 hundägare som var över 55 år i syfte att tigga ekonomiskt stöd för verksamheten. Utskicket gav mycket gott gensvar och bidrog till medlemstillväxt och ökning av enskilda gåvor. Öppet hus hölls i maj och september. Hundstallet figurerade i media bl a programserien Hitta Hem. Stort antal studiebesök för polis, tull, skolor och föreningar hölls.2008 firade föreningen 100-årsjubileum som direktsändes av TV4. Tre av personalen genomgick en utbildning i immobilisering (sövning) av djur på distans på Kolmården. Och så sökte man dispens för att klämma in fler hundar på samma yta.Så här skrev TV4 i en artikel  28 april 2009. Det finns ingen statistik på ovanstående hos polisen.

Samarbete inleddes 2009 med kommunikationsföretaget Hummingbirds och innebar att föreningens verksamhet marknadsfördes kostnadsfritt. 50 000 tiggarbrev skickades till hundägare i Sverige. Föreningen exponerades i media bl. a serien Hitta Hem. Diskussioner fördes med Veterinärhögskolan som som man hoppades skulle bistå föreningen med viss veterinärsjukvård. Föreningen försökte alltså minska kostnaderna genom billiga eller gratis tjänster samtidigt som man tiggde mer pengar som påstods gå till hundarna.

Den dagliga verksamheten drevs av verksamhetschefen, Ulrika Ek och hade totalt 5,5 tjänster för skötseln av hundar. Därutöver fanns timanställda, praktikanter och volontärer. För viss personal utgick arbetsmarknadsstöd. Föreningens aktieportfölj uppgick i slutet av året till 8,5 miljoner med en värdetillväxt på nära 1.6 miljoner. Från Gustaf och Marquerite Wennbergs Djurskyddsstiftelse erhölls 450 000 kronor.2010 hanterade hundstallet 503 hundar och fick tillstånd av jordbruksverket att utöka temporärt från 50 till 75 platser.

Man sökte och beviljades medlemskap i Frivilligorganisationernas Insamlingsråd, FRII. Föreningens veterinärklinik färdigställdes och avtal slöts med Hässelbys Veterinärklinik. Intervet fortsatte att stödja med vaccin och avmaskningsmedel kostnadsfritt. Medlemmar blev doggy walkers och föreningen fick stora arv. Aktieportföljen uppgick nu till över 15 miljoner kronor. Placering av tillgångarna skedde i samverkan  med SEB.

2011 satsades på expansion både i Stockholm och Göteborg (det senare kom inte att bli av då kommunen inte beviljade bygglov). Fler hundar än någonsin avlivades, hela 73 stycken. Anledningen påstods vara vanvård och aggressivitet men troligen tog man in fler hundar än man tillräckligt snabbt lyckades omplacera. Det måste ju bli plats för nya som betalas av polisen. Säkerhetskameror installerades för folk försökte frita hundar. Chefen för djurskyddspolisen deltog på ett styrelsemöte.2012 ändrade man namnet till Hundstallet Svenska Hundskyddsföreningen troligen för att det kommersiella aktiebolaget skulle förknippas med den ideella framtoningen. Föreningen fortsatte att marknadsföra sig i TV i bl a Veckans Brott. Djurenheten på Citypolisen och chefen för länsveterinärerna deltog på ett styrelsemöte. Nytt avtal ingicks med Rikspolisstyrelsen som gav Hundstallet monopol på omhändertagna hundar. Personal höll i tre utbildningar för polisen.

Antal vårddygn uppgick till 16 890. 46 hundar var i jourhem i 1 036 dygn. Föreningen hade haft hjälp av 181 volontärer och 132 doggy walkers på över 4800 timmar. De var behjälpliga med både hundar och fastigheten. Man tog emot 76 skolpraktikanter och 27 arbetspraktikanter.

Föreningens börsnoterade aktier avyttrades pga oro på finansmarknaden och placerades i räntebärande obligationer. Således redovisades en realisationsvinst på 1 384 000 kr.2013 var veterinärvård verksamhetens största, enskilda kostnad motsvarande 0,5 milj per år. Men veterinärvården faktureras polisen och i slutänden den tidigare hundägaren. Lokalfrågan och insamling är föreningens två högst prioriterade områden. Hundarna är alltså inte prio ett. Lokalerna var urvuxna eftersom allt fler hundar omhändertogs. Hundstallet hade fått dispens från måttbestämmelser av Jordbruksverket för att kunna trycka in fler än tillåtet antal hundar per box. När ansökan åter skickades in blev det nobben och anståndet löpte t o m 2016. Trots alla miljoner som skänkts till hundarna hade man svårt att omplacera dem och många avlivades för att ge plats åt flera.Hundstallet fick ramavtal med polisen.

En insamlingskampanj resulterade i ca 6,5 miljoner. 1000 personer registrerade sig som månadsgivare via autogiro. Två fastigheter som föreningen fått som arv såldes. Föreningens hade likvida tillgångar på 15,7 miljoner samt fastigheter till ett värde av 13,8 miljoner.

2014 fick föreningen ett arv på 8,8 miljoner genom testamente.  Arbetet leddes av verksamhetschefen och sju hundskötare, del- och heltidstjänster, samt timanställd personal. Därutöver fanns sex anställda med olika former av arbetsmarknadsstöd.

Trots den extremt goda tillgången på både ekonomiska och personella resurser lade man inte så stort krut på att omplacera utan många hundar avlivades. Man planerade att investera 20 miljoner i en fastighet i Göteborg. Det projektet kom senare att skrinläggas och det blev istället en anläggning i Kyrkheddinge i Skåne. Mediaexponeringen var fortsatt god som SOS djur genom Nyhetsbolaget, Expressens nya sajt www.gilladjur.se, tidningen Härliga Hund, TV4, lokaltidningen MittI, tidningen Brukshunden och radioreklam i Lugna Favoriter.2015 fick föreningen ingen mer dispens från måttkrav.

Hundstallet fick avslag på bygglov i Göteborg  med motivering ”hundstall kan inte anses ingå i användningen industri”, enligt stadsbyggnadskontorets tjänstemän.

Hundstallet hade flera inbrott och fritagningsförsök och man investerade ännu mer i övervakningssystem. Ovanvåningen, som kattstallet hade sagts upp ifrån, renoverades och togs i bruk.

Föreningen sade sig ha dagliga kontakter med länsstyrelsen och fick sitt avtal med polisen förlängt i två år. Wannbergs Djurskyddsstiftelse gav drygt en halv miljon till föreningen. Stiftelsens ändamål är att stödja föreningen och  har ett kapital på drygt 15 milj. Mediaexponeringen fortsatte i olika program och artiklar.2016 spelades Bagges hemlösa hundar in. Hela 18 insamlingskampanjer genomfördes. Tre stora beslag av hundar gjordes från Norrköping, Gävle och Värmdö. 

Hundstallet startade filial i Kyrkheddinge i Skåne hos Djurens Vänner, då man ingick ett 3-årigt hyresavtal. Hundstallet fick tillstånd för 40 hundar och fyra hundskötare anställdes. Hela anläggningen säkrades upp för att kunna ta emot även beslagtagna hundar från polis och Länsstyrelsen. Nu körs hundar från Stockholm till Skåne. En som anställdes var Alexandra Boijsen tidigare djurskyddsinspektör på länsstyrelsen i Skåne. En djurskyddshandläggare har en lön på drygt 30.000:-. Uppenbarligen var detta lönsammare.

Ovanstående är vad Hundstallet fakturerat polisen i Stockholm sedan 2005. Observera att 2017 inte är slut än.

%d bloggare gillar detta: