Search results for 'tja vad tycks'

Tja, vad tycks…

19 Jan

virkontvätt av hästar

virkontvätt av hästar

Publicerat onsdag 23 mars 2011 13:02

Våren 2008 omhändertogs efter beslut av Eva Eriksmark i Västmanland, 16 hästar som placerades hos Grällsta Ridcenter. Företaget fakturerade sedan polisen för ”förvaringen” av dessa hästar. Staten förskotterar alltid betalningen av sådana fakturor. Därefter sänds fakturorna vidare till den fd djurägaren, allt enligt djurskyddslagen. Som jag visat i tidigare artikel har företaget dubbelfakturerat betydande belopp utan att polisen reagerat och sedan fått köpa hästarna till skampris av polisen.  Företaget tar regelbundet emot omhändertagna hästar från polis och Länsstyrelse.

Men det finns mer:

1. På flera fakturor finns upptaget ”virkontvätt” av hästar. Virkon är ett medel som används för att desinficera stallar.

Så här säger Martin von Essen, Handelshuset Viroderm:

”VirKon är inte typgodkänt för tvätt av djur eller för den del människa. Vi vet att det har förekommit att man behandlar djur men det finns inget stöd från tillverkaren.”

Om man nu antar att företaget verkligen tvättat hela hästar (på vilken indikation?) och antar att man använt hela två liter per häst skulle kostnaden varit ca 200:- totalt för 16 hästar! Ingen dålig avans!

2. Polisen har inte fått något underlag till fakturorna. Vi har ingen aning om ”extra vitaminer”, tandläkare, maskmedel etc. har används till dessa eller egna hästar.

3. Företaget har fått betalt för 14 täcken. Dessa har behållits av företaget.

4. Priset på ”inkvarteringen” är ren ocker.

Företaget har ett digert förflutet av klagomål och anmälningar:

Klagomål inskickade till SRR (Sveriges Ridlägers Riksförbund) och ARN (Allmänna reklamationsnämnden) diariefört på Sala kommun 19 januari 2004 angående avbrutna lägervistelser på Grällsta Ridcenter.

1999

Hästar: Hästarna går i hagar med taggtråd, spiltorna har endast en planka mellan sig, 5-åriga hästar utan utbildning används, höensilaget är mögligt.

Ridning: Ridlägerdeltagarna fick ej rida på stora banan, hopphinderna under all kritik, dålig ridundervisning.

Personal: Lägerledarna var outbildade och endast 16-18 år. Gunilla H var den enda personen med officiell ridutbildning, hon deltog inte i lägret annat än med att laga vissa måltider, de tre sista dagarna var hon bortrest, vuxna deltagare behandlades som om vi var 12 år igen, vilket gjorde att man inte kände sig välkommen, att ingen olycka skett i år är nog bara ett under !!, lägerledarna tyckte även att lägrena var av låg kvalitet och som en av lägerledarna uttryckte sig” Jag skulle inte skicka hit mina egna barn”, ridlärarna är dåliga.

Mat: Tallrikar, bestick och glas var smutsiga samt förvarades i smutsiga lådor, lägerledarna tillredde frukost och kvällsmål utan att tvätta sig, Standarden på maten var under all kritik, maten är dålig.

Boende: Stugorna var smutsiga och dåligt utrustade, filtar och kuddar var mycket smutsiga och luktade katturin, ingen städning av duschar och toaletter förekom under veckan.

2000

Hästar: Utrustning till hästarna saknades, hästarna fick dåligt hö, fel storlek på hästarna.

Ridning: Alltför korta ridpass mest 45 min, dåliga ridlärare som inte lärde ut något, inga teoripass, hästar för hoppläger var ej hopputbildade.

Personal: Lovar mycket utan att leva upp till det således falsk marknadsföring, otrevligt bemötande från Gunilla H, besvarar inte brev, kommer ej att söka ridläger hos SRR, hoppinstruktör uteblev från träningen och ingen ersättare kom.

Mat: Utlovad barnvänlig mat blev blodpudding utan tilltugg, köttfärssås med mer morötter än köttfärs, pyttipanna mest lök, kakaon fick endast blandas med vatten och ej mjölk, våffelbordet försvann helt, lite mat, ej mjölk.

Boende: Utlovat samlingsrum med TV saknades, värmen var ej på och elementen var urdragna, stugorna saknade lås och rullgardin, stugan hängde snett, luktade mögel (enl Gunilla H var det föräldrarnas skyldighet att kolla mögel), dålig städning, skitiga och ofräscha, duscharna och toaletterna var de lortigaste vi sett på länge, lås med huvudnyckel saknades (framfört av brandman som även klagat hos Räddningstjänsten i Sala).

2001

Hästar: Vanvård av hästarna är det mest allvarliga, det är djurplågeri: Alltför unga och outbildade hästar, några endast 4 år och nyimporterade från Lettland och reds alldeles för mycket varje dag, hästarna var magra med utstickande revben och utan livsgnista, hästarna drabbades av diarré, mugg och ringorm, hästarna var skadade av taggtråd och med sadelskav, ej helt skodda, halta eller trötta, orkade ej alla dagar, hästspiltorna hade endast en planka mellan varje med risk för skador, ensilaget möglade i värmen, lägerhästarna gick i hagar med taggtråd, i hagarna fanns lösliggande plank med uppstickande spik, häst med hovböld gick med i lägerverksamheten trots hälta, sjuka hästar fick varken mockat eller vatten, hyr ut hästar under vintern som är 10 år äldre än vad som står i papperna.

Ridning: Tre flickor fick dela på en häst, utlovad vildmarksritt med övernattning i tält med grillning blev övernattning i lada utan ritt dit och utan grillning, hästutrustning fattades, lån innebar förseningar etc., hoppläger fick endast hoppa 60 cm då hästarna ej orkade mer, utannonserat ”dam-vuxenläger” (läger 338) blev blandat med ”småungar”.

Personal: Oerfaren och outbildad ridlärare, ingen teori, inga tidsscheman gav dålig planering, arrangören visar totalt sett mycket dålig affärsetik.

Mat. Maten serverades i kallt stort tält och var kall.

Boende: Dåligt underhållna stugor, toaletter och duschar slitna och ofräscha, fukt och mögel i stugorna.

2002

Hästar: Ej hästar till alla (fick dela på hästarna), dåligt med hagar, tak- och boxväggar ramlade in, hästarna hade svamp.

Ridning: Endast 2 timmars ridning per dag eller mindre mot utlovat 3,-4 tim/dag, flera moment som utlovats i prospektet fanns ej med.

Personal: Personalen alltför ung, oerfaren och okunnig, ingen teoriundervisning, lär sig inget på lektionerna, ledarna skäller och snackar skit, dåligt, oorganiserat mottagande näst intill ovälkomnande.

Mat: Smakade ej bra, en del blev magsjuka, huvudsakligen pasta i olika former, ingen frukt eller mjölk, stämde dåligt med vad som utlovats i prospektet.

Boende: Stugorna skitiga, slitna, orena och regnade in, kallduschar i tre veckor, duschutrymme mad alger på golvet, mögliga madrasser, risiga baracker, plåtbarack utan toa eller dusch m. två gallerfönster som ej kunde öppnas inåt, lukt av kattpiss, fyra duschar m. kallt vatten och tre bristfälligt regjorda toaletter i gemensam lokal för 26 lägerbarn + ett okänt antal kollobarn. (Bastun och poolen fick ej användas!)

2003

Gällande hästarna: Dålig hästhållning, magra hästar, vanvårdade hästar, undernärda (=revben, ryggrad, höftleder stod ut), trötta, ej verkade (=ont i hovarna), ej tillgång till vatten, sjuka hästar som reds, veterinär och hovslagare tillkallades ej när det behövdes, hästar reds med fel sadel gav skavsår pga magra hästar, små utespiltor endast avgränsade med en ribba så hästarna sparkar och skadar varandra, dåliga ridbanor, taggtråd i hagarna, man fick dela häst.

Gällande personalen: Outbildad personal, alltför unga ledare utan erfarenhet, otrevlig personal, otrevliga arrangörer, skickar ej tillbaka matpengar som utlovats vid avbrutet läger.

Mat: Dålig mat.

Boende: Endast 3 duschar för 40 barn, endast 3 toaletter för 40 barn,.

Den 18 augusti 2005 tog Eva Erikmarck emot en icke-anonym anmälan, som påtalade att Grällsta Ridcenter år efter år hyrt ut sina lägerhästar, vissa namngivna hästar har varit i ”bedrövligt” skick, under höst-vinter-vår för att sedan gå på företagets ridlägerverksamhet under somrarna. Anmälaren skriver: ”Ridskolorna som hyr av Grällsta får göda upp dessa ponnier under året för att sedan skickas tillbaka för att gå på läger. När får dom sitt sommarlov?”

Den 14 juni 2006 gjorde Sala kommun en inspektion av en hästtransport utförd av Grällsta Ridcenter från Polen med 3 ponnier och tre större hästar efter en åtalsanmälan från tullen. Hästarna hade då stått i 18 timmar utan vatten på färjan, totalt 22 timmar på transporten och det återstod tre timmar.

  • vill än så l&

    tor 16 aug 2012 11:17

    ledsen, klart intressant info, vilken bra ”grävare” du är, fortsätt med det så kommer vi alla gemensamt att ”ta buset”.

  • john mailto

    lör 07 jul 2012 22:19

    Ja..NÅGOT skall kontrolleras..
    och detta SKALL vara djurägarna..
    INTE efterföljande aktörer..
    För det handlar ju inte om djurens väl och ve..
    SÄRSKILT djurens väl och ve från vaggan till
    graven..
    john.

  • ledsen

    lör 07 jul 2012 14:22

    Ridskolornas Inköpscentral i Sverige AB har en bifirma vid namn Grällsta Ridcenter Läger & Kursgård, Hardenborgs Hästsport.

    Aktiebolaget:
    Grällsta 6171
    733 94 SALA
    telefon: 0224-240 40

    Ridcentret:
    Grällsta 177
    733 94 SALA
    telefon: 0224-242 43

    Gunilla Furegård Hardenborg (född 1944) är ordinarie ledamot för ovanstående aktiebolag. Hon är verksam i flera företag:

    1. Grallsta Ridcenter ek. för. (ekonomisk förening)
    2. Hardenborg Webbnet Kommanditbolag
    3. CH Trading & Mode
    4. Webbnet GS ek. för. (ekonomisk förening)
    5. Ridskolornas Inköpscentral i Sverige AB

    Gunilla Hardenborg bor i en lägenhet med tre män med helt olika namn och i helt olika åldersgrupper. Är det måhända fosterbarn (25 år + 34 år + 52 år)? Lurar hon till sig pengar den vägen också?

    Dags att syna Gunilla Hardenborg i sömmarna då hon är en djurplågare och dessutom verkar vara skum på många andra sätt och vis.

Om sig och kring sig

15 Maj

Den 30 april meddelar plötsligt Maycon Vinborg och hans unga sambo Emma Jönsson att de lämnar sin mycket omtalade fårfarm i Hörby. Efter att ha uppdaterat sin sida nästan dagligen hade det varit helt tyst en månad.För ett år sedan var planerna stora för denne äkta entreprenör. En sådan person med stor kunskap och drivkraft som vi i en liten jordbrukskommun säger oss behöva för sysselsättning, levande landsbygd och öppna landskap.

På bara ett par år hade denne unge man, uppväxt i Brasilien, från två tomma händer byggt upp flera företag, prisats, lovordats och såg fram emot att expandera. Så vad hände egentligen? 

Maycon sa: ”Det handlar också om att vara stolt över sitt yrke. I England och Skottland till exempel finns det föreningar för unga bönder och en stolthet som jag inte tycker finns i Sverige. Det borde vara lite mer coolt att vara bonde.” Det tycker jag också. Det är oroväckande om inte en av de bästa lyckas. Hur ska då någon annan lyckas som bonde och utveckla landsbygden?Den 7 mars 2018 annonserar Tangará Farm att lamm snart finns för försäljning av den i Sverige nya fårrasen Valais blacknose. I mitten av maj ska de vara leverensklara. En dryg månad senare skriver alltså Maycon själv att företaget och djuren övertagits av Gustaf Ramel och Anders Wall (samma som gav stipendium ett år tidigare) med den förre som ansvarig djurhållare från mitten av april. Maycon har ingen egen mark till alla fåren utan är beroende av att arrendera. Och det gör han av Gustaf Ramel på Gårdstånga Nygård. Ärvd mark är något som familjen har i övermått. Och Gustav Ramel drar nytta av Maycons arbete.

Den 1 oktober 2014 skriver Maycon kontrakt på bete maj till september/november. Kostnaden för uppsättning och nedtagning av stängsel och grindar ska Maycon stå för men Ramel ska godkänna allt skriftligt innan något arbete får påbörjas. Maycon betalar visserligen inte för själva betet och får också använda el, vatten och tillfartsvägar, men kontraktet tycks löpa på ett år. I avtalet står: For the purpose of this Agreement ”Contract Period” means the period from the date of this agreement and up to and including the date falling three (3) months after written notice has been given of either party to the other party to terminate this agreement.”  Med tanke på de stora investeringar som Maycon gör och det handlar om långsiktig verksamhet så borde avtalet varit på fem år i taget. Därmed hade Maycon haft besittningsskydd. Det har han inte nu utan Ramel kan alltså säga upp honom med tre månaders varsel. Var det det som hände att han miste marken lagom till betessäsong och lamning? Utnyttjade Ramel att Maycon inte kände till svenska arrendelagar?Den 25 april, dvs 4 dagar efter att Ramel forrmellt blivit djurhållare, gör Henrik Rosenius en anmälan till länsstyrelsen på Maycon och Emma. Han påstår att ”fåren är övergivna och att djurhållarna flytt landet. Anmälaren säger sig ha tagit hand om djuren, fodrat, vattnat, strött och gett vård.  Ca sju djur var i så dåligt skick att de fick avlivas, ett 15-tal hittades självdöda. 300 tackor ska lamma snarast.” Gör han denna anmälan på uppdrag av Ramel?

Dagen efter den 26 april ringer Gustaf Ramel till länsstyrelsen. Vid det laget har han alltså själv varit ansvarig för djuren i 5 dagar. Till länsstyrelsen säger han att han ”tidigare hjälpt djurhållarna ekonomiskt och ska ta över djuren och gården.” Han säger också att papper skrevs på detta föregående vecka och att djurhållarna ska skicka in papper på detta (till jordbruksverket, min anm.). Ramel påstår vidare att ”djurhållare Emma Jönsson skickat en mejl (till honom) där hon förklarar att de fugit till Brasilien. När Gustav Ramel kom till fastigheten den 25 april var bostadshuset låst och gården var övergiven med samtliga får. Gustav Ramel tog hjälp av Henrik med flera och fåren utfodrades, vattnades och fick rent strö samt vård de som var i behov av det. Många djur är mycket svaga och tunna.”

Gustaf Ramel har alltså lämnat de djur han övertagit ansvaret för 5 dagar tidigare utan tillsyn, foder och vatten? Nu är de dåliga och han vill ge Maycon och Emma skulden för det eller vill Ramel ställa Maycon i dålig dager för att Maycon inte vill jobba som anställd åt honom?

Ramel ”vill att länsstyrelsen kommer ut och gör en bedömning och för dokumentation att de gör ett bra jobb”.

Gustaf Ramel har alltså misskött fåren och vill nu ha beröm av länsstyrelsen.

Handläggaren på länsstyrelsen ”informerar om att det är bättre att ta ut en veterinär som får bedöma djurgrupperna och skriva intyg på i vilket skick djuren är”. Dvs länsstyrelsen delegerar sitt myndighetsuppdrag till anmälaren och nye djurhållaren Gustaf Ramel! Själva åker man inte ut trots uppgift om att mer än 500 får och lamm påstås övergivna och svältande!

Nästa dag den 27 april kommer Julius Kemna från veterinärstationen i Hörby ut. Fakturan är ställd till anmälaren Henrik Rosenius. Henrik ger samma version till Kemna som han gett länsstyrelsen dvs att Maycon lämnat landet och när han kom till gården ”så upptäckte han” att vissa djur var ”i så dåligt skick att de fick avlivas”. Henrik har på eget bevåg avlivat tolv djur, tackor och lamm. ”Enligt Henrik hittades fyra döda.” Ytterligare en tacka avlivades under besöket av Henrik.

Kemna skriver: ”Jag rekomenderar honom (Henrik) att årerkoppla till länsstyrelsen för att försäkra att länsstyrelsen tar tag i detta ärende om de bedömer det som ett djurskyddsärende. Jag anser att det ska avgöras av länsveterinär.” Han säger att ha diskuterat ärendet med länsveterinär Charlotta Carmaterou.

Den 2 maj skickar Henrik in bilder till länsstyrelsen. Konstigt nog tog de inga bilder på den misär som de påstår rått innan. Eller inte konstigt eftersom det visade sig vara Ramel som var djurhållare.

”Bilder efter städning, gödsling samt utfodring.””Bilder på kadaver hög med avlivade samt avlidna djur i går morse.”

Den 7 maj skriver Leif Felton att han konstaterat att Gustaf Ramel är ansvarig djurhållare för de akuella djuren. Han meddelar Gustaf Ramel och Kristin Skeppsby på LRF-konsult som tydligen anlitats som ombud: ”Det betyder att om Länsstyrelsen fattar några beslut gällande djuren kommer dessa att riktas mot Gustaf som djurhållare.” Gustaf Ramel anger ”att han skrev på det aktuella dokumentet (ägarändring till jordbruksverket) eftersom han kände sig hotad av Maycon”. Först missköter han djuren och sen skyller han på Maycon! Skeppsby brukar anlitas som ombud av djurägare som har länsstyrelsen som motpart. Varför anlitar Gustaf Ramel henne om det är Maycon som misskött fåren?

Den 30 april tar polisen emot en anmälan om misstänkt djurplågeri. Anmälare är Gustaf Ramel. Polisen har ännu inte gjort någon utredningsåtgärd utöver att man har kontrollerat att Länsstyrelsen i Skåne har kännedom om ärendet.

Maycon Vinborg uppger till ATL att Anders Wall har investerat två miljoner kronor i verksamheten att fått låna lika mycket av Gustaf Ramel, ägare till Gårdstånga Nygård; pengar som också satts in i bolaget. Investerarna lovade mer pengar men satte inte in pengarna. ”I stället ville de överta bolaget och att jag skulle arbeta för dem som anställd. Då kom vi till en punkt där jag inte orkade längre”, säger han.” Han säger att det var inga misskötta djur när de åkte därifrån.

Kanske var det den svenska avundsjukan som slog till? I Sverige får man inte vara framgångsrik entreprenör och absolut inte med djur.

Tomas Olsson, ordförande för Lammproducenterna, beklagar att Maycon Vinborg lämnat sitt företag:

– Maycon var full av energi och en frisk fläkt som rörde om i Fårsverige. Han tog in nya raser, nytt avelsmaterial och fick Jordbruksverket och myndigheterna att tänka till, säger han. Alla i näringen uppskattade dock inte Maycon Vinborgs insatser, säger han också.

Lotta Andersson på Jordbruksverket anser också att Maycon Vinborg tillfört ny energi till fårnäringen med nya raser, semin och rådgivning, men också mött motstånd.

– Vi har fått fördomsfulla samtal som varit negativa till hans verksamhet på osaklig grund. Från den stol jag sitter på tycker jag det är en förlust för Fårsverige att han slutar, säger Lotta Andersson.

Att ha tillstånd för seminverksamhet på får; med hela kedjan från spermasamling till seminering; är Tangara Farm för närvarande ensam om i Sverige

Familjen Ramel har aldrig behövt arbeta med två tomma händer utan är födda med guldsked och vet att ta för sig inte minst av bidrag från EU. Genom olika bolag har andra i släkten bl a köpt mark i Lettland och planterat igen jordbruksmark. Det anser de också vara en ren välgärning.

I Lettland var man inte lika förtjusta.

Några av Sveriges största bidragstagare!

 

 

 

 

Säg inte att ni inget visste!

15 Apr

Tänk att människor ska behöva dö av myndighetsutövning! I många år har vi försökt få politiker, allmänhet och tjänstemän att förstå att djurskyddsk0ntrollerna har urartat till ett skräckvälde där enskilda tjänstemän har bokstavligen makt över liv och död. Och det var inte de första självmorden och säkert inte det sista. För att inte nämna alla som gått en förtidig död tillmötes i stressrelaterade sjukdomar. Jag har skrivit om ondskan tidigare. Likt försäkringskassans tjänstemän anser länsstyrelserna att de bara fullgör ett politiskt uppdrag. Det tycks som om de menar att stryker både jordbruk, landsbygd och ett och annat liv med så har de ändå rätt. Djurrätt är inte detsamma som djurskydd som många tycks tro. Djurrättsrörelsen menar att det inte ska finnas några tamdjur alls. I veckan lyftes frågan om hot och våld mot djurhållande bönder, först av Aftonbladet och sedan av övrig riksmedia.Och se där! Det blev fart ända upp på  ministermivå. Det är ”helt oacceptabelt” sa Bucht! Undrar var jag hört det uttrycket förut? Bucht är naturligtvis mycket medveten om att bönder och andra djurhållare inte bara är rädda för djurrättsaktivister utan även för statens djurkontrollanter. De har all anledning att känna ännu större oro för de senare eftersom tjänstemännen med ett pennstreck kan radera ett helt liv, tvinga sig in i privata hem med poliser, ta hela besättningar för miljontals kronor, avliva djur och besluta om näringsförbud utan att djurhållaren fått chansen till en rättvis rättegång. Ingen vill ta i det eftersom djurägare i många år framställts som onda djurplågare i riksmedia , ivrigt påhejade av djurrättsrörelsen ända upp i riksdagen!

På initiativ av dåvarande internrevisor samlades vi på länsstyrelsen i Kristianstad 2015 för att framföra kritiken, men då liksom nu så avfärdades oron som obefogad.

”Nu, menade de klagande, finns djurägare som dukar under i mardrömsliknande processer och de hävdade att ”systemet långsamt kväver djurhållningen på landsbygden”.
Länsöverdirektör Carl Älfvåg på länsstyrelsen gör bedömningen att gruppen som klagat inte är representativ för de skånska djurägarna.
– Utifrån den mångfald av goda kontakter i ett otal ärenden som Länsstyrelsen har med djurhållare runtom i Skåne, och de enkätundersökningar som gjorts bland djurhållare som blivit kontrollerade så bedömer Länsstyrelsen av den uppfattning och de förslag som framförs av er saknar förankring hos majoriteten av de skånska djurhållarna, skriver Carl Älfvåg i sitt svar.” Älfvåg skrev för övrigt bara under det Marcus Björklund formulerat. Både internrevisorn Staffan Ivarsson och Carl Älfvåg slutade strax efter.

Istället gick inspektörerna ut i pressen och klagade hur hotade de var! Som genom ett trollslag blev alla djurägare farliga den 1 januari 2009. Det råkade sammanfalla med att djurkontrollerna flyttades från kommunerna till länsstyrelerna. På kommuntiden var det inga problem att åka en och en och utan poliser!Den 11 mars 2011 hölls ett stort möte i Hässleholm med länsstyrelsen och djurhållare. Även där framfördes samma synpunkter och redan då blev vi avfärdade! Ola Svensson, dåvarande avdelningschef, hade beordrats dit av landshövdingen. Det hela kokade ner till att inspektörerna skulle legitimera sig! Det ironiska var att Ola Svensson själv varit till mig utklädd till polis några dagar tidigare. Han visade minsann ingen leg! Ola Svensson smet snabbt iväg när själva mötet var slut för att undgå obehagliga frågor.

Jag har under många år på bloggen beskrivit hur djurägare hotats och misshandlats. Redan 2013 skrev jag om detta fall med ett gammalt par (det kan tilläggas att paret fortfarande får besök):

Inge Johansson i Åshammar berättar: ”Tisdagen den 8e oktober kom länsstyrelsens djurskydd som vanligt oanmält med djurskyddshandläggarna Anna Sääf och en ung kvinna till med två poliser i släptåg för att ”se om det var städat”. (Detta var tredje gången 2013. Gången innan i april bröt sig poliserna in genom källaren när vi låg sjuka.)

Det uppstod en irriterad diskussion då vi krävde legitimation. Djurskyddarna visade och den kvinnliga polisen men den manliga, Magnus Fallgren, vägrade och visade polisemblemet på jackan, det räckte om vi nu var ”läskunniga”. Laila sade att det inte var OK. Då jag krävde att få se husrannsakan brann det till och polismannen rusade upp på trappan och ställde sig c:a en dm från mitt ansikte och skrek att han hade rätt och jag fel och var helt virrig.

Sedan frågade han en av djurskyddarna om hon ville att han gick med in, hon svarade ja. De kom in i köket och Laila som stod i dörröppningen sa det är tur att jag städat. De två djurskyddshandläggarna, polismannen och jag var inne i köket.  Laila stod på tröskeln och den kvinnliga polisen var utanför. Då sa polisen Fallgren: ”Om det är städat nu hur skitigt har du det annars?” Laila sa: ”Vad säger du?” och gick emot honom. Då snodde han runt och tog Laila, bröt upp hennes högerarm på ryggen och slängde henne två meter ut och över trapplanet, in i räcket och ner på betonggolvet.

När jag såg hur illa det gick rusade jag ut på trappan fram till honom och lade min vänsterhand på hans högra axel och sa bestämt: ”släpp henne”. Då släppte han Laila och fick tag i mig och tryckte mig med våldsam kraft mot dörrposten samt pressade mitt huvud mot dörrkarmen med sin underarm mot min strupe. Mina glasögon for av ner i betonggolvet och repades. Vår son Joakim kom efter att ha jobbat natt på Psykakuten i Gävle, så han såg händelsen. Först då han kom springande och kommenderade ”släpp farsan” släppte polisen sitt grepp.

Vi har nu anmält polismannen Magnus Fallgren. Men den polis som tog emot vår anmälan ville endast göra det hela till tjänstefel, vilket vi inte accepterar. Vi anser det vara grov misshandel och grova kränkningar m.m.

Vi har tagit bilder av såväl Lailas skador som mina och har anmält det till vården.

Det är massor av blåmärken över armar och kropp på Laila och röda strimmor på min rygg efter dörrposten. Laila har mycket ont och också jag känner av brutaliteten.”

Vad som kan tilläggas är att båda makarna var 71 år och polismannen i 30-årsåldern.
2013 blev en annan bonde  72 år i Halland nedsliten från sin traktor av polisen, som medföljde länsstyrelsen, så våldsamt att armbågen bröts. Polisen anmälde bonden för våldsamt motstånd! ”Vid gripandet ska en polisman ha ryckt ut den äldre mannen ur traktorn så att han slog i bakhuvudet och skadade armbågen allvarligt. Sen blev han upptryckt mot polisbilen.”

Den 6 juli 2011 smygfilmade Emma Hansson två bröder i Skåne, båda i 70-årsåldern. De förnedras och till slut blir den ene misshandlad av polisen. Djurrättsrörelserna har många kopplingar till och inflytande över djurskyddslagstiftning och dess tillämpning. Veterinärer, politiker och handläggare är aktiva i olika föreningar som i sin tur är remissinstanser och samtalspartners till jordbruksverk och lagstiftare.Linnea Stålhandske var djurskyddsinspektör under många år i Skåne. Gunnela Ståhle har jobbat för LRF i 40 år. LRF talar alltså med kluven tunga. Länsveterinären i Kronoberg Björn Dahlén valdes till ordförande i Djurskyddet Kronoberg 2014.  Djurskyddsinspektörer och länsstyrelser har också starka kopplingar till föreningar som stallar in djur som omhändertas för stora pengar. Alexandra Boijsen, ytterligare en skånsk djurskyddsinspektör, fick jobb på Djurens vänners hundstall i Kyrkheddinge, en avknoppning till Hundstallet i Stockholm som nu skickar hundar till Skåne och tigger in många miljoner varje år. Det är tydligen ingen nackdel att man kan tjäna pengar på djuren som flyttas runt!

Sagan om bilhunden

25 Jan

I slutet av november 2017 dyker det upp en fantasifull berättelse om en hund på facebooksidan SPCA Sweden. Bakom den organisationen står samma personer som har Djurambulansen i Skåne AB, Djurkrematoriet m fl företag som ägs av Mikael Gustavsson, även känd från TV4-såpan Djurskyddarna. Den stora anläggningen som det tidigare bedrivits försökshundsuppfödning i ligger i Örkelljunga och köptes av Mikael Gustavsson då han låg på topp med polisens avtal att stalla in omhändertagna djur från flera län. Sedan avbröt polisen samarbetet och miljonerna slutade flöda in. 2014 var omsättningen över 11 miljoner med en vinstmarginal på över 39%. Knepet att få så hög vinstmarginal är bl a att anlita obetalda sk volonärer dvs kvinnor som vill hjälpa djur men saknar kunskap samt praktikanter dvs tjejer som studerar på den närbelägna lantbruksskolan. Att använda okvalificerad och otillräcklig personal har fått som konsekvens att mängder av omhändertagna djur vanvårdats. I ett fall med 41 hästar finns det nu en dom fastslaget att djuren minskat i värde efter uppstallningen hos Djurambulansen.

Hundstallet tjänar miljoner på konceptet ”tyck synd om och skänk pengar till en hemlös hund” så varför inte kopiera ett framgångskoncept? Ju eländigare desto bättre så en gatuhund med stort vårdbehov från ett öststatsland är perfekt att tigga pengar åt. Av någon anledning stod Kattjouren för insamlingen men har man skatteskulder så är det fiffigt om pengarna går in på någon annans konto.

 

I den här första versionen står Serbien som ursprungsland. Antagligen faller det inte Gustavsson in att Serbien är ett sk tredje icke listat land varifrån det krävs speciella kontroller för att få föra in hundar till EU ifrån. Kanske tror han att Serbien tillhör EU.

I övrigt är det mesta fantasier som liknar en uppsats i småskolan. Carson (”bilhunden”) bodde i en skrotbil. Ja bo i en bil kan inte vara det sämsta för en hund. Bilen är parkerad och dörren lämnad öppen uppenbarligen för just honom.På filmen ser man bilnumret. Utan speciell befogenhet kan man inte spåra bilens ägare men registreringsnumret kommer från staden Kruševac med omgivning i Serbien. Gustavsson påstår att han fått öronen avklippta. Det här är en serbisk ras som man traditionellt kuperar öronen på. Att han blev slagen varje dag är knappast troligt. Då hade han varit rädd. Men det låter bättre så och ger mer pengar.Den 18 oktober kastreras Carson i Kosov, Serbien. Troligen får han sitt serbiska chipnummer  ungefär samtidigt.

I det bulgariska pass som Carson senare ska utrustas med ser man tydligt att datum för chippning är bakdaterat från den 20 oktober till den 17 juni. 20 oktober bör vara det rätta datumet. Den 22 oktober befinner sig Carson på någon slags shelter i Kosovo i Serbien och man tigger pengar för honom. Han lider av demodex, inte rävskabb som Gustavsson påstår.

Den 26-27 oktober är han fortfarande i Serbien och folk undrar var där men får inget svar. Kanske har man stulit honom och han hade en ägare?

Den 6 november är Carson forfarande i Serbien.Den 26 november är Carson på Fyn i Danmark, påstås ha hittats i Serbien i slutet av september och skänkes till rätt person. Det anses Mikael Gustavsson vara som alltså har hunden i Örkelljunga fyra dagar senare. Vad hände under mellanliggande 20 dagar. Jo då smugglas Carson till Bulgarien som är ett EU-land.

Där får han ett Bulgariskt pass. En serbisk hund ska förstås ha ett serbiskt pass men då tar det betydligt längre tid om hunden ska komma in legalt. För hundar bl. a. Carson som förs in i EU från icke listat land som handelsdjur (som ska byta ägare) tar det minst fyra månader och följande gäller:

Carson förses med en dansk ägare (vart tar hon vägen?) och ett födelsedatum som ju omöjligt kan kännas till då han sägs vara en gatuhund. Enligt det datumet skulle han vara sex år. Tidigare påstås han vara åtta. Var är veterinärintyget?

Vem är veterinären som säljer falska pass? Carson påstås ha vaccinerats mot rabies den 17 juni. Då var han i Serbien och hade inte ens hittats.

Han påstås ha avmaskats mot dvärgbandmask den 17 oktober. På andra raden ska klockslaget stå eftersom man har en viss tid på sig att passera gränsen.Andra vaccinationer ser också konstiga ut. Den 17 oktober befann sig hunden bevisligen i Serbien.

Den 7 december börjar Kattjouren med en förvirrad berättelse om Carson att djurvänner ”tagit honom till Bulgarien”. Då skulle han ha haft serbiskt pass. Alltså smugglades han till Bulgarien av ”djurvännerna” utan tanke på vad de för in för smittor och parasiter. På en vecka rasar det in över 80.000:- till denna gratis hund.  Givarna är helt saliga över att få hjälpa.  På en lördag (!) besöker Carson en ”hudspecialist” och han konstateras ha demodex. Det blir en dyr historia för den blivande ägaren. Hundens ursprung börjar ifrågasätts. Men länsstyrelsen får varken se hund eller orginalpass. Något veterinärintyg tycks inte finnas. Han påstås nu vara tillbaka i Danmark. Man nöjer sig med att få kopior på passet. På fråga om hunden varit i Serbien svarar ”SPCA personal” att de inte vet men att ”de har kollat pass och chip och att de stämde ihop”. Med det låter länsstyrelsen nöja och avslutar ärendet. Så enkelt är det alltså att smuggla en hund. Läs av chippet och köp ett EU-pass.

Antagligen har det bulgariska passet kommit senare än hunden. Mest troligt har Carson aldrig varit i Bulgarien och den veterinär, Istvan Kostov, som säljer passen, har aldrig träffat hunden. Vad säger EU om att en veterinär säljer EU-pass till hundar från Serbien och troligen även från andra länder? Länsstyrelsen i Skåne säger som vanligt ingenting när det gäller Djurambulansen och någon kontrollrapport finns inte. Det är bara när de ska spela in TV-film de bryr sig om att stoppa import av hundar. Och då laglig sådan. Distriktsveterinärerna varnar på Facebook efter ett misstänkt fall av rabies nyligen: ”Vi på Distriktsveterinärerna vill gärna uppmärksamma risker med att köpa hundar av oklar härkomst utan papper.”

Dysfunktionellt djurskydd på överårig myndighet

12 Nov

Bäst-före-datum har sedan länge gått ut för Sveriges länsstyrelser som inrättades 1634 med landshövdingar som kungens befallningshavare. Från att ha haft som uppgift att övervaka fogdarna har länsstyrelserna gått till att övervaka, döma och straffa folket.

Ytterligare en funktion lades till många andra då länsstyrelserna tog över djurskyddskontrollen från kommunerna den 1 januari 2009. Intentionen med omorganisationen var nog god. Det hävdades att djurskyddet skulle bli mer likvärdigt över landet och rättssäkert. Så kunde det ha blivit om man följt EUs kontrollförordning 882/2004 (nu ersatt av 2017/625) som tillkom för att medborgarna skulle få säkra livsmedel. Vem minns inte kadaverdebatten, galna-ko-sjukan och hästköttsskandalen?

En rad dåliga beslut vid omläggningen, töjbar lagstiftning och maktkoncentration till länsstyrelserna har i stället, sett i backspegeln, lett till minskad rättssäkerhet, personliga katastrofer och ett igenväxande landskap.

Första misstaget var att erbjuda alla inspektörer som innehaft minst halvtidstjänst på kommunerna så kallad arbetsövergång i stället för att utlysa tjänsterna med EUs kompetenskrav. Låg kompetens och mycket makt är en dålig kombination. I Skåne startade övertagandet i stor turbulens med chefer som mobbades ut av inspektörerna. 2011 krävde internrevisorn Håkan Malmer att planerade kontroller måste komma igång. Han skrev: ”Vid länsstyrelsen bedrivs idag praktiskt taget ingen planerad kontrollverksamhet utan beslut om inspektioner grundar sig i allt väsentligt på anonyma anmälningar”. Det har fortsatt så och råden tog man inte till sig. Rapporten har plockats bort från länsstyrelsens hemsida men du kan ladda ner den här.

Det andra misstaget var att Sveriges ambition utökades från att kontrollera livsmedelsproducerande djur, som det var tänkt, till att omfatta alla djur. (Sverige vill vara bäst i allt, även om det är bakifrån.) Detta i kombination med att verksamheten redan från början styrdes efter anmälningar från allmänheten i stället för planerade kontroller. För en del länsstyrelser innebar det att det tog flera år innan de lagstadgade kontrollerna ens kom igång.

I Södermanland gjordes inte en enda kontroll på länets 120 grisgårdar under 2009.  ”Man kunde gå tillbaka till att kommunerna fick sköta sällskapsdjuren och att länsstyrelsen tog hand om produktionsdjuren”, tyckte nötköttsproducenten Kjell Johansson i Jönåker. Det har ingen lyssnat på under de nio år som gått. Sällskapdjur utgör de lågt hängande frukterna och att kontrollera en katt ger samma pinne som att kontrollera en grisgård men är mycket enklare och bjuder mindre motstånd.

Det tredje misstaget var att efter omläggningen infördes rutinen att inspektörerna skulle åka i par. I ett slag halverades därför den tillgängliga tiden för kontroller. Anledningen skulle vara säkerheten för inspektörerna. Varför alla bönder blev livsfarliga över en natt är en gåta.

Rättssäkerheten har minskat av flera anledningar:

Före 2009 kunde djurägare och bönder överklaga beslut från kommunerna till länsstyrelsen.  En överklagandeinstans föll sålunda bort 2009.

Djurägaren/bonden hänvisas till att överklaga besluten i förvaltningsdomstol där bevisbördan, enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer, anses vila på den enskilda, samt att det inte finns någon rätt till offentlig försvarare. Detta till skillnad till om han/hon blir åtalsanmäld vilket är ett måste enligt §24b djurskyddslagen då länsstyrelsen anklagar någon för att begått lagbrott. Då hamnar prövningen i tingsrätt där åklagaren har bevisbördan och ska visa ”bortom rimligt tvivel” att bonden brutit mot lagen. Att det är väldigt svårt för en enskild att vinna i förvaltningsrätten visar statistiken. Under 2016 fick exempelvis Förvaltningsrätten i Malmö in 107 mål gällande tillämpning av djurskyddslagen. Av dessa fick 13 stycken utfallet ändrat eller delvis ändrat dvs endast ca 12%. Det kan jämföras med att 70% av åtalsanmälningarna till åklagare inte leder till någon lagföring (hela landet 2011).

Länsstyrelserna har successivt gått från att vara kontrollanter till att också vara förundersökningsledare, domare och verkställare av straffen. Allt i ett så att säga. Den första juni 2018 övertas även polisens uppgifter med att verkställa beslut om att omhänderta och sälja djur.

Som djurskyddslagen är skriven ska ett lidande djur tas omhand, vilket rimligen ingen kan invända mot. Men numera konfiskeras hela kreatursbesättningar, hästföretag och kennlar värda miljonbelopp. Djuren säljs långt under marknadsvärdet, avlivas eller skänks till uppstallaren. Därmed urholkas äganderätten. Det här sker före den eventuella rättsliga prövningen och är alltså irreversibelt.

Viten sätts också som är oproportionerligt höga. Ett aktuellt ärende nu är nedläggningskravet mot landets största turridningsföretag där hot om vite satts till en halv miljon kronor för varje kontroll det finns för många hästar, på grund av att ägaren tillfälligt överskridit antalet hästar i förhållande till vad företaget har länsstyrelsens tillstånd till, utan att det finns några misskötta djur. Det kan jämföras med kränkningsersättningen som utdöms efter en brottdom för rån med vapen ca 10-15.000 kr eller mordförsök 100.000 kr.

Djurskyddslagen har skärpts i omgångar från att djur ”får” tas om hand till ”ska”. Det har ökat antalet omhändertaganden. Länsstyrelsen ska också besluta om vad som ska ske med djuren.  Tidsglappet, som kan uppgå till en eller flera månader, mellan de två besluten utnyttjas av företag för att tjäna ofantliga pengar på djuren medan de stallas upp. Tidigare hölls auktion på gården och djur utan ekonomiskt värde som höns, nackades på gården. Numera ”stallar man upp” även råttor och möss! Med betalning per individ förstår man lätt affärsidén.

Allt sunt förnuft tycks ha lämnat myndigheterna. I Halland omhändertogs 80 tamråttor efter länsstyrelsebeslut för ett par år sedan. Rimligen borde de avlivats direkt eller skänkts till någon förening eftersom de saknade värde. Men polisen ringde Djurambulansen i Skåne. Fakturan landade på hisnande 328 375 kronor. Det är ett krav som skickas vidare till djurägaren. Kan denne inte betala så får staten, det vill säga skattebetalarna, ta räkningen. Tjänstemännen är ansvarsbefriade både när det gäller samhällsekonomi och följder för männniskor.

Inspektörerna backas upp av jurister och länsveterinärer som varken träffar djur eller djurägare. Privatpersoner, som inte själva får komma till tals, hängs ut i lokalpressen som djurplågare utan att vara det. Den som dristar sig till att kritisera förfaringssättet eller besluten skräms till tystnad på vanligt politiskt korrekt vis genom att beskyllas för att stödja djurplågare och vilja försämra djurskyddet. Vem vill inte att djur ska ha det bra? Den politiker som är kritisk mot hur djurskyddslagen tolkas är en död politiker.

Det finns snart inga småbönder kvar och med dem har många växt- och djurarter försvunnit. Det är inte lupinernas fel som länsstyrelserna vill få oss att tro. Astrid Lindgren kunde inte ana att djurskyddslagen, som var hennes ”80-årspresent” från Ingvar Carlsson, också skulle komma att användas till allt möjligt som inte har ett dyft med djurskydd att göra! Att anmäla någon man har en tvist med till länsstyrelsen har blivit mycket populärt. Det var knappast lagstiftarens syfte. Av alla de inspektioner som länsstyrelsen gör efter anmälningar från privatpersoner var 70 %, helt obefogade i Örebro län.

Sveriges djurägare och bönder är värda ett bättre och rättssäkrare djurskydd. Det sker lämpligen genom att bygga en helt ny lokal organisation från grunden enligt EUs normer. Länsstyrelserna gör sig bäst i framtidens historieböcker.

Lotta älskade livet, djuren och blommorna

10 Feb

Det här är den sorgliga berättelsen om hur rättsväsendet inte bara misslyckades med att skydda ett brottsoffer, utan också om hur myndigheter och bedragare tvärt om plundrade henne in på bara kroppen. Det är också berättelsen om en kvinna som mot alla odds kämpade på och alltid hade ett uppmuntrade ord över till andra, men också berättelsen om hur männen i myndigheternas topp blir förlåtna och anser sig ha rätt att döma andra.

Lotta arbetade natt som väktare. Hon tvingades sluta pga en arbetsskada och ägnade sig sedan åt sina älskade djur, framförallt var hästar en stor del av hennes liv. 2006 gifte sig Lotta med JB som var utställningsdomare för kaniner.

De köpte en jordbruksfastighet i Dyrån tillsammans för att föda upp hästar. Det blev snart så att Lotta både fick sköta arbetet med djuren och betala uppehället för dem alla. JB var arbetslös. Runt 2009-10 skulle han ut och fälla träd på fastigheten, något som han inte hade kunskap om. När han inte kom hem blev Lotta orolig och gav sig ut att söka. JB hade då fällt fast flera träd i varandra och det bar sig inte bättre än att ett lossnade och träffade Lotta. Hon skadade ryggen svårt och blev sängliggande och kunde inte sköta djuren. Då började misshandeln. JB slog henne dagligen, ofta där hon redan var skadad. När hon kunde ta sig ut och sköta djuren igen, blev hon så slagen när hon fodrade dem att hon smög upp och ut på nätterna för att kunna sköta dem i fred.

Folk såg Lottas blåmärken och slog larm. En polispatrull dök upp på gården 12 mars 2011, en manlig och en kvinnlig polis. Kvinnan stannar med Lotta och pratar med henne i köket medan den manlige polisen går ut med JB. Under det samtalet berättar JB att Lotta missköter djuren och att det skall ligga någon död kanin i en bur. Det gör det också. Det är vinter och kallt och kaninen är djupfryst i väntan på begravning. JB berättar att han tänkt anmäla Lotta för misskötsel av djuren. Det resulterar i att polisen gör en anmälan på Lotta.

Lotta anmäler JB för misshandel och JB tas in för förhör. Lotta fruktar dock för sitt liv och tar tillbaka sin anmälan. Hon kalkylerar att det tar 40 min för polisen att komma och på den tiden hinner JB strypa henne.

Polisens anmälan resulterar i att Jenny Lind från länsstyrelsen kommer oanmäld för en kontroll av djuren. Hästarna är fina i hull men vindskydd har blåst sönder i hagen. Hon anmärker på hästarnas hovar. Lotta får skulden trots sin sönderslagna kropp och tidigare skador. Mannen vägrar hjälpa till fast hästarna var ett gemensamt projekt. Kaninerna som han har haft med sig skyller han Lotta för. Den 13 april 2011 görs en uppföljande kontroll. Då är kaninerna avlivade.

Både Lotta och JB blir åtalade för brott mot djurskyddslagen, åklagaren är Sebastian Flodström, och de döms båda till böter den 8 mars 2012. Lotta ges den största skulden. Vid den tiden är de skilda och JB flyttade 2011 och tog med sig fem av hästarna. Han stallar upp dem vid travet i Sundsvall. Snart börjar folk höra av sig till Lotta och säger att de fem hästarna inte sköts och att de är magra. JB låter avliva hästarna som skall ha varit av en värdefull travstam.

i-skogenLotta är väldigt glad för hundarna som hon har på foder från sin vän Karin Nakken som arbetar i Norge och lägger ner mycket tid på att låta dem vara hundar och alla uppskattar långa skogspromenader.

hundens-dagMen det är fina utställningshundar också. Här är fyra av Karins vinnande golvmoppar på hundens dag i Hudiksvall 2 juni 2012. Regnet öser ner men Lotta till höger är strålande glad. Sängen utbytt mot trimbordet en hel natt gav resultat! Bea, Pronto, Proppen och Pila.

glad-killeSå här ser en glad kille ut i svampskogen.

glad-kille2Samme kille efter en omgång på trimbordet!

Den 7/12 2012 skickar Lottas vän Karin Nakken pengar till henne för att köpa två tikar från en person i Östersund. Den ena är Karins uppfödning. Den andra är Once Again’s be my Love ”Isa”. De hämtas i januari med Karin på köpeavtalet. Den 15/1 2013 upprättar Lotta och Karin ett foderavtal sinsemellan för Karins hundar som vistas hos Lotta. Lotta får ärva sin mormor och börjar investera i gården. Men ekonomin skall ändå gå överstyr.

ch-spovens-prince-naluI slutet av augusti-början av september låter Lotta para Isa med Ch Spovens Prince Nalu ”Nalle”.

Den 6 september 2013 kommer länsstyrelsen igen. Man anmärker på att hästarna saknar ”torra och rena liggytor”. Boxarna har torv som strö vilket gör att de är mörka. Lottas perserkatter är utlånade vid det tillfället. Lotta har en gammal schäfer och en pudel 13 år  av egen uppfödning som hon håller på att klippa. Hon har också Karins åtta shih tzuhundar och några fåglar. Lotta får inget föreläggande.

Redan här börjar troligen planeringen för att ta alla djuren. Lotta blir några veckor senare kontaktad av en Birgitta Hagelin som visar intresse för den väntade kullen. Intet ont anande ger Lotta henne Isas registreringsnummer i SKK. Vad Lotta inte vet är att uppgiften används för att föra över ägarskapet för Isa. Uppenbarligen har personen insiderinformation om att djuren skall omhändertas. Den 9 november är ägarskapet ändrat: ”Gul Anka Kan du inte sätta ut bild på föräldrarna också. Skulle vara jättekul att få se min goa fina Isadora den 9 november 2013 kl 15:17”. Hon får bild och namn på pappan samma dag och har därmed alla uppgifter som krävs.

valpar-25vDen 31/10 2013 föder Isa tre fina tikvalpar. Ovan är de 2½ vecka gamla den 18 november. Ett par dagar tidigare den 16 meddelar Lotta att hon planerar att flytta till en annan gård. När JB flyttade från gården tog han med sig en hästtransport värderad till ca 90.000:- som Lotta och han leasade. Det var en skuld kvar på 13.000:- som han åtog sig att lösa. Men det gjorde han inte så företaget tog tillbaka transporten och krävde Lotta på skulden. Kronofogden gör en värdering på gården och vips är skulden uppe i 80.000:- som hon inte klarar av att betala och gården säljs till underpris. Lotta gör en deal med Kronofogden men däremellan kommer länsstyrelsen igen.

Nu är det bråttom. Djuren måste tas innan Lotta hunnit registrera valparna. Gör hon det kommer det påbörjade bedrägeriet att avslöjas. Lotta tänkte också lämna tiken med valparna till en vän medan hon flyttade men hann inte det heller.

knotteman-2013Ovan: Knotteman sommaren 2013.

Den 26 november kommer länsstyrelsen och har distriktsveterinär Anna-Carin Sjöberg med sig. En timme lägger hon på att besiktiga och skriva ner 40-talet djur. Hon beskriver nästan samtliga hästar som magra och två, Örängs Elin och hingsten Knotteman får 0,5 på en femgradig skala, dvs utmärglade och katter och hundar beskrivs som toviga. Länsstyrelsen skriver att Lotta inte har tillräckligt med foder och strö hemtaget (märk att hon håller på att flytta), perserkatterna har hon fått hem toviga och har planerat in klippning. Hundarna har varit i skogen. Veterinärens utlåtande tycks vara en beställning för att motivera ett akut omhändertagande av samtliga djur.

saaf-bondesonBeslutet har undertecknats av enhetschef Lars Bondesson och handläggaren Anna Sääf. Bondeson skriver om Lotta på följande sätt: ”Det är länsstyrelsens bedömning att djurhållaren saknar insikt i att djuren har ett bristfälligt hull och att djuren i vissa fall hålls i oacceptabla miljöer. Förmåga att åtgärda bristerna bedöms även saknas. Det är länsstyrelsens bedömning att djurhållningen är utom kontroll och att djurhållningen har försämrats sedan länsstyrelsens kontroll i september. Med bakgrund av detta görs bedömningen att samtliga djur och djurslag ska omfattas av omhändertagandet.” Lotta vet ingenting om beslutet eftersom man inte kommunicerar det.

Den 28 november kommer polis med länsstyrelsen. Med sig har man beslutet om omedelbart omhändertagande. Lotta blir frihetsberövad och körs av polisen till psyket där hon hålls inspärrad i ett dygn medan alla djur förs från gården.

hagelin-var-dar

Hagelin och Lindberg (ägaren till Nalle, far till valparna) kommer lägligt och kräver ut hundar när Lotta är bortförd och polisen håller på att plocka djur och kräver ut tiken med valparna. Det bevisar att 1. Hagelin fick förhandsinformation från någon på länsstyrelsen ATT samt NÄR djuren skulle tas från Lotta. 2. Länsstyrelsen visste före den 10/12 vem som ägde hundarna. 3. Att polisen lämnade ut tiken med tre valpar på ”ägarbevis från SKK”. 4. Länsstyrelsen visste tidigt om att Karin Nakken ägde hundarna, innan polisen sålde dem. Lotta förlade stamtavlan på tiken och hittade den senare i en bil. Av en slump skickade hon in ägarändring till SKK samma dag som Hagelin. Av någon anledning valde SKK att tro på Hagelin. Det finns inget krav på att man skall anmäla ägarskap till SKK.

skk1

När Lotta släpps ut nästa dag har köparen till gården bytt lås och all hästutrustning är stulen. Hon har bara kläderna hon går i och får sova hos en vän och tar sedan in på vandrarhem. Lottas tillhörigheter hyrs in i en container som hon måste betala för att få tillgång till. Uthyrningsföretaget försöker skörta upp henne. Hyreskostnaden landar till slut på 20.000:-. Då är Lottas saker redan förstörda eftersom de möglat i den läckande containern.

dsc06651hukkbedomningDet är Örängs Elin på bilden ovan. Länsstyrelsens bild. Första veterinärintyget.

Samma dag som djuren omhändertas görs en ny veterinärbesiktning av hästarna som hemlighålls för Lotta. Resultatet är nämligen ett helt annat. Åsa Miller håller inte med om den tidigare hullbedömningen och plötsligt är både Elin och Knotteman, som ansågs utmärglade två dagar tidigare, tvåor dvs lindrigt under normalhull! Hundarna som har bedömts som ”toviga” klipps snabbt ner och säljs på Blocket. Länsstyrelsen skall tre år senare erkänna att det fanns inga lidande djur.

vetintyg2a

shvHästarna skänker polisen, efter att ha tagit ut nya pass, till Svenska Hästars Värn som har ett avtal med distriktsveterinärerna. Arabstoet är dräktigt. Alla bedöms som friska. Den första veterinären får alltså tio nya kunder. Några hästar som varit på foder återlämnas till sina ägare. Trots att polisen nu vet att Karin äger hundarna lämnar polisen den 12 december ut tiken med valparna till Birgitta Hagelin/Tiihonen som flera veckor innan alltså skrivit sig som ägare hos SKK. Med hjälp av en tredje person som skriver på som hanhundsägare lyckas hon också få valparna registrerade med sig själv som uppfödare.

en-av-karins-valparDe kommer senare att även att säljas och ställas ut med henne som uppfödare. Ovan en av Karins valpar april 2015.pippiEn av tikvalparna behölls.

valpannonsHon kommer även att ta en kull till på tiken. Länsstyrelsen skickar omhändertagandebeslutet till SKK som utesluter Lotta. Karin får inte tillbaka en enda av sina hundar trots polisanmälan.

lottas-schaferLottas älskade 7-åriga schäfertik Zenta ovan. Hon räddades i sista minuten från pensionatet som tänkte avliva henne. Hon lever än och är 10 år. Den gamla pudeln avlivades troligen. Stackars hundar som på sin ålders höst berövades det enda hem de känt.

 

Sorgen och oron över djuren och de efterföljande lönlösa rättsprocesserna tar ut sin tribut på Lottas redan sargade kropp. I slutet av november 2014 drabbas Lotta av en stroke som gör henne delvis förlamad på vänster sida. Armen förmår ingenting längre och hon får, när hon kommer från sjukhuset strax före jul några timmars hemtjänst.

För hästarna går det illa. De döps om och lämnas till okunniga personer och sådana som vill göra ett snabbt klipp. Inom två år var åtminstone två döda. Plutten och hingsten Knotteman, en av Norges högst bedömda kallblodstravare. Obs Plutten bedöms som hull två redan första gången. Oklart vad som hänt honom. Någon läsare vet kanske?

putten

palle

knotteman-2Länsstyrelsens bild ovan där Knotteman bedöms som utmärglad. Då har han redan i augusti fått tänderna raspade och mer kraftfoder samt avmaskning.

knotteman3Efter omhändertagandet. Något hände sen och han avlivades. Han kan ha skadats i en dörr.

elinElin blev vandringspokal.

vagen-tillbakaEfter stroken kämpade Lotta för att komma tillbaka. Ridträning var en viktig bit för att få kroppen att lyda. Lotta fick inte någon räkning från polisen och hon fick inte heller något djurförbud. Hon skaffade en ny hund och katt och ägnade sig åt sina älskade pelargoner.

Lotta anmälde veterinär Anna-Carin Sjöberg till veterinära ansvarsnämnden. I januari 2017 kommer utslaget och veterinären fälls för försumlighet. Omhändertagandet har skett på falska grunder. Tyvärr får inte Lotta vara med om denna upprättelse. Den 12 november 2016 hittar en vän Lotta avliden i sitt hem. Hon dog av en massiv hjärnblödning.

lotta

Myter om djurförbud

22 Sep

djurforbud-skane-2015Djurförbud i Skåne 2015 (82 st varav ett partiellt dvs ca 1%)). Två personer har fått djurförbud efter att ha skrivit på strafföreläggande om djurplågeri, båda avser kreatur (dvs ej prövat i domstol) och en efter en dom för brott mot djurskyddslagen (häst). I sex ärenden har kollektiva djurförbud delats ut till hela familjen 2-4 personer, en specialitet som Skåne ägnar sig åt. I ett fall noteras missbruk. 64 st avsåg sällskapsdjur (79%).

djurforbud-jonkoping-2015

I Jönköpings län ovan utfärdades 2015 nio djurförbud varav sju var partiella (80%). Endast en var efter en dom (nötkreatur) för brott mot djurskyddslagen. Tre förbud avsåg sällskapsdjur (33%).

Den enskilt största orsaken till djurförbud tycks vara bristande städning.

Eftersom det är så få domar som ligger till grund för/ingår i besluten om djurförbud måste man dra slutsatsen att det är i huvudsak djurskyddslagens §29 femte stycke, andra delen som tillämpas mest.

Den 5e punkten lyder: ”…vid upprepade tillfällen dömts för brott enligt 36, 36 a eller 36 c § eller vid upprepade tillfällen varit föremål för beslut enligt 26 §. Eftersom länsstyrelsen vägrar att anmäla brott som lyder under straffbestämmelserna (vilket inte ger djurägaren någon möjlighet till rättslig prövning) återstår bara den andra delen dvs att man har avlagt så många oväntade visiter där man utfärdat förelägganden att själva antalet ligger till grund för beslutet. Det kan vara under många år, allt läggs på hög i motsats till ”vanliga” brott som man avtjänar sitt straff för och inte kan dömas för igen. Alltså man ”arbetar upp” ett djurförbud.

Redan för ett år sedan varslade jag om att Skånes länsstyrelse var på väg att slå rekord i antal djurförbud. Sju månader senare konstaterade rikspressen samma dystra sak för 2015. ”Förra året utfärdade landets länsstyrelser totalt 279 djurförbud. En enda länsstyrelse, Skåne, svarade för 30 procent av alla djurförbuden. Skåne står också för den största ökningen av antalet utfärdade djurförbud mellan 2014 och 2015 – från 46 till 82 stycken.” Det var nästan dubbelt så många som tvåan på listan, västra Götaland. Avdelningens chef Marcus Björklund försvarade sig med att det finns så många fler djur i Skåne. Men då borde Stockholm ha flest djurförbud eftersom det i regel handlar om sällskapsdjur men de hade bara 32. ”Så frågan måste ställas: Ä r det Skåne som övertolkar lagen? Eller är det alla andra länsstyrelser som inte följer lagen?” Syftet med att flytta kontrollen till länsstyrelserna var väl för att få en mer likartad kontroll över landet?

I botten på listan ligger Västerbottens län med ett enda utfärdat djurförbud och Dalarna och Västmanland med vardera två.

– Vi ligger bra till när det gäller antalet kontroller och jag tror inte att ökade resurser skulle ge fler djurförbud. Jag känner mig trygg med att vi utfärdar de djurförbud som behövs, säger Fredrik Nilsson, Västerbotten.

Björklund påstod också: ”Vi har fler socialt utslagna människor med ekonomiska problem”.

För att hans påstående skall ha relevans måste alltså djurägarnas problem och ekonomi registreras i samband med att de utfärdar djurförbud. En sådan registrering skulle dessutom vara olaglig eftersom det är offentlig handling.

Det här är en seglivad myt som journalister sväljer med hull och hår. Redan i utredningen (SOU 2011:75) om ny djurskyddslag som gjordes  av Eva Eriksson skrevs (sid 713) att att det är missbrukare, personer som lider av psykisk ohälsa och äldre som inte längre kan ta hand om sina djur som uppges vara de som vanligen får djurförbud. Varifrån den uppgiften egentligen kommer är oklart eftersom länsstyrelserna när de får frågan själva förnekar det.

Hur är det då med ålder? Är det mest gamla skröplingar som får djurförbud? I Skåne var 25% födda före 1950, 35% var födda på 50- och 60-talen, 33%var födda på 70- och 80-talen och 7% var födda 1990 eller senare. Så det påståendet stämde inte heller.

Ingela Björklund Länsstyrelsen Jönköping skriver: ”Vi varken kan eller får lägga några andra aspekter i ärendet än det rent objektiva, och för ingen statistik över bakomliggande orsaker. Det finns många djurägare med psykisk sjukdom eller missbruk som sköter sina djur föredömligt.”

”Vi för inte den typen av statistik, det vore enligt min mening djupt oetiskt och sannolikt inte heller lagligt”, enligt Carolin Wall, Västmanland. På samma linje är Mikael Norberg, Västernorrland: ”Vi på länsstyrelsen har inte uppgifter om psykisk ohälsa och missbruk.” Stockholm för inte heller statistik på detta. ” Vi kan ju inte ”diagnostisera” personer …”, säger Maya Solvik, Blekinge. Björn Dahlén svarade för Kronoberg att något sådant registreras inte, det gjordes inte i Östergötland heller. Något register finns inte heller i Västra Götaland.

Åsa Heldemar skriver: ”Vi registrerar inte om personen som får djurförbud är missbrukare eller har psykiska problem. Vi vet förstås i några fall att misskötseln av djuren ibland beror på just detta och i något av våra beslut finns också den orsaken angiven. Men i de flesta fall har vi ingen aning om ifall personen ifråga har problem med missbruk eller har psykiska problem.” Hon nämner två fall där djurägaren befunnits vara påverkad och misshandlat sin hund.

”Länsstyrelsen kan inte ställa diagnoser utan det är en fråga för hälso- och sjukvårdspersonal”, svarar Jenny Lejonberberg, Kalmar. I Gävleborg känner inte länsstyrelsen till mental status på personer med djurförbud.

Åsa Regnander-Dahl, Jämtland, skriver:”I våra djurförbudsbeslut står inget om personernas hälsa.” Länsstyrelsen i Västerbotten har inte omhändertagit några djur med anledning av de faktorerna. Vanja Kinch, Halland, tycker frågan är intressant men kan inte svara: ”…det inte säkert att det i djurförbudet framkommer om det är psykisk ohälsa, missbruk, kombination eller något annat som ligger bakom den ”dåliga” djurhållningen som givit anledning till djurförbudet.”

I Skåne går man tydligen på känslan och framhärdar: ”Att vi och många andra länsstyrelser har erfarenheten att det är vanliga grupper som förekommer i våra ärenden medför inte att vi för sådan statistik”, svarar Marcus Björklund.

Henrik Nordin, socialstyrelsen, skriver att: ”Om länsstyrelsen eller någon annan myndighet för ett register med personnummer över personer som fått djurförbud så kan det i princip vara möjligt att samköra det personregister hos Socialstyrelsen, eller hos andra myndigheter, för forsknings- eller statistikändamål, efter etikprövning eller motsvarande. Såvitt jag kunnat utröna har emellertid inget register hos Socialstyrelsen använts i någon sådan samkörning.”

Länsstyrelsens djurskyddstillsyn – problem och förbättringsmöjligheter

24 Feb

20080623 Ferrari samma dag han omh├ñndertogsIdag välkomnar jag en kritisk gästskribent med erfarenheter från ”insidan”:

Det stormar kring djurskyddet. Kanske är det inte så underligt. Alla har vi en relation till djur. Det finns idag bortemot 800 000 hundar i Sverige, ca 1,2 miljoner katter och nästan lika många hästar som det fanns mjölkkor på 1930-talet. Att folk har synpunkter på djurskyddet är därför naturligt.

Jag är numera pensionär. Men under några år arbetade jag som chef för veterinärenheten på en länsstyrelse. Jag vill med en gång berätta att jag inte är veterinär, utan jurist. Det bör också betonas att min enhet även sysslade med andra frågor såsom tillsyn av kommunernas livsmedelskontroll, smittskydd vid epizootier, tillståndsärenden m.m. Men det var djurskyddet som tilldrog sig det största mediala intresset.

Som chef ställs man inför många svåra uppgifter. En av dessa är att ta emot samtal från djurägare som genom våra beslut blivit fråntagna sina djur och som känner sig arga, förtvivlade och ledsna. Min uppgift då, som jag tolkade den, var att visa en förståelse för djurhållarens situation men samtidigt försvara myndighetens beslut mot bakgrund av gällande lagstiftning. De gånger det gällde djurplågeri eller uppenbar vanvård, var det inte svårt att försvara vårt agerande. Men det fanns också fall där jag förstod att djurhållaren verkligen älskat sina djur och där jag anade en personlig tragedi bakom det inträffade. Det fick mig ibland att tänka över våra insatser. Kunde vi gjort på ett annat sätt?

Att kunna bemöta folk

Det är djurskyddshandläggaren som utför det viktiga fältarbetet, som genomför tillsynen, möter djurhållaren och bedömer djurhållningen. Det regelverk handläggaren har att luta sig mot är djurskyddslagen, djurskyddsförordningen och Jordbruksverkets mer detaljerade föreskrifter. De sistnämnda kan vara märkligt fyrkantiga och med centimetermått ange tillåten standard för burar, boxar och båspallar. Det är här det är viktigt att se till helheten mer än till centimetrarna, menar jag. Att vara flexibel, att läsa djurens beteende i miljön, att lyssna, kunna resonera lugnt och sakligt och bemöta djurhållaren på ett vänligt och respektfullt sätt.

Jag vet att de allra flesta av våra djurskyddshandläggare har en gedigen och flerårig utbildning bakom sig. De är duktiga och hängivna och får ofta vara ute i situationer som är psykiskt krävande. Men man kan fråga sig om den formella kompetensen räcker, om det inte krävs något mer. Det gäller att se till djurens bästa heter det, och det är givetvis sant. Djuren är djurskyddslagstiftningens skyddsobjekt. Men vid varje djurskyddsingripande finns också människor. Hur behandlar vi dem?

Jag vill påstå att den personliga lämpligheten är avgörande i alla yrken där man har med människor att göra. Inte minst gäller det inom djurskyddet. Målet med djurskyddstillsynen ska ju inte vara att utfärda x antal förelägganden eller att göra ett visst antal årliga ingripanden, utan att åstadkomma bra förhållanden för de av människor hållna djuren. Det uppnår man bäst om man får djurägaren med sig, om man kan skapa samförstånd och inte konflikt.

En bra djurskyddshandläggare bör kunna etablera en god kontakt med djurhållaren, leverera begripliga argument och uppträda lugnt och förtroendefullt. I de flesta fall där djur far illa finns också människor som mår dåligt. Det väsentliga i sådana fall är att söka lösningar som kan fungera för både djur och människor. Därför bör personliga egenskaper vara viktiga urvalskriterier vid tillsättning av tjänst som djurskyddshandläggare. Sedan man kontrollerat den formella kompetensen, bör rekryteringsgruppen, enligt min mening, koncentrera sig på frågor som avslöjar kommunikativ och empatisk förmåga, ödmjukhet, stresstålighet och bemötande. Erfarenhet från människovårdande yrken borde räknas som en merit.

Som arbetsgivare gäller det att se till att personalen ges en relevant fortbildning då man aldrig blir fullärd i ett yrke. Här tror jag på regelbundna kurser i bemötande och konflikthantering. Samverkan med kommunernas sociala myndigheter kunde också vara bra, likaså med representanter från LRF. Det gäller ju att förbättra människors djurhållning, att undanröja eventuella brister, inte att beröva folk deras utkomst, intressen eller omtyckta sällskap. Därför bör den enhet på länsstyrelsen som har hand om djurskyddet lägga ner mer arbete på utåtriktad och förebyggande verksamhet, på information, kurser och rådgivning. Målet borde vara att skapa en så förtroendefull relation till djurhållaren att han eller hon kan ta kontakt och be om råd innan ett problem hinner bli för stort, och att man vågar göra det utan risk för myndighetens ingripande.

Polisens roll

Jag har förstått att en utredning om polisens arbetsuppgifter nyligen kommit fram till att all hantering inom djurskyddet i framtiden skall läggas på länsstyrelserna. Om förslaget går igenom ska länsstyrelsen från januari 2017 även verkställa sina beslut om att sälja, överlåta eller avliva omhändertagna djur. Dessutom ska länsstyrelsen administrera de kostnader som uppkommer vid uppstallning av djur innan det formella beslutet tas om vad som ska ske med djuren. För detta merarbete ska en del av polismyndighetens förvaltningsanslag föras över till länsstyrelsen.

Kanske är detta en åtgärd i rätt riktning. Jag har visserligen haft ett gott samarbete med de polismän som varit knutna till djurhanteringen i mitt län. Men jag har också upplevt att polisen många gånger känt sig obekväm i rollen. Polisens verkställighet av ett omhändertagandebeslut har även ökat dramatiken och förstärkt djurhållarens känsla av att bli betraktad som en lagbrytare. Det har knappast förbättrat dialogen med djurhållaren när såväl djurskyddshandläggare som uniformerade poliser dykt upp på en fastighet för att avlägsna djur. Ser man också till allmänhetens kritik av polisens bristande förmåga att klara upp de personrelaterade våldsbrotten, förstår varför polismyndigheten länge velat slippa lägga resurser på hanteringen av djurärenden.

Under min tid som enhetschef var det inte ovanligt att polismyndigheten ville korta tiden för uppstallning av omhändertagna djur inför det slutliga avgörandet av djurens öde. Även om uppstallningskostnaden ska debiteras djurhållaren, blir det ofta polisen som i slutänden får ta den från sitt anslag, då många av dessa djurhållare befinner sig i ett utsatt ekonomiskt läge. Polisledningens önskan att inte misshushålla med sitt förvaltningsanslag kunde ibland kännas pressande för de polismän som hade att ordna med den ofta dyra uppstallningen. Ändå är det ju meningen att en så lång tid ska förflyta mellan djurens fysiska omhändertagande och beslutet om vad som ska ske med dem, att djurhållaren hinner kommuniceras och kan framföra relevanta invändningar. Just i dessa viktiga skeden finns en diskrepans i lagstiftningen som gör att en djurhållare nästan aldrig kan få tillbaka ett omhändertaget djur även om förvaltningsrätten vid ett överklagande skulle underkänna länsstyrelsens beslut. Det är en märklig lagteknisk kullerbytta som missgynnar den enskilde. Skulle djurhållarens överklagande bifallas, har djuren redan hunnit säljas eller avlivas.

Om utredningens förslag att länsstyrelsen tar över verkställighet, uppstallning, försäljning m.m. går igenom, är min förhoppning att processen får ta längre tid och därmed bli säkrare för alla parter. Detta borde kunna ske förutsatt att länsstyrelserna får tillräckligt med ekonomiska och personella resurser för de nytillkomna uppgifterena.

Ett djurförbud behöver inte gälla för alltid

Personer som belagts med förbud att hålla ett eller flera djurslag, påstår många gånger att beslutet de fått gäller livet ut. Så är det inte. Beslut enligt § 29 DL ska avse viss tid eller gälla tills vidare. Ett djurförbud för viss tid meddelas sällan. Vanligast är formuleringen att förbudet ska gälla tills vidare. Det betyder att det kan omprövas och upphävas om förhållandena ändrats.

Ett förbud att ha hand om djur är framför allt inriktat på att effektivt förhindra ”fortsatt allvarlig” vanvård. I länsstyrelsens motivering är således paragrafens andra stycke den viktigaste punkten. Av det stycket framgår att det är när en upprepning av det inträffade inte tycks utesluten som förbud ska meddelas.

Den förutsättning som gäller för att meddela ett djurförbud gäller också när myndigheten ska pröva en begäran om att upphäva förbudet. Det är djurhållaren som har bevisbördan och den centrala frågan är om det med tillräcklig säkerhet kan antas att djurförbudet inte längre är påkallat. Det är därför viktigt att den som fått ett djurförbud ges möjlighet att argumentera för att de kritiserade förhållandena har förändrats, att förändringen är hållbar och att han/hon därigenom återigen är fullt kapabel att hålla djur.

Jag tycker det är olyckligt att man i lagtexten valt formuleringen ”uppenbart att…”.  Här skulle jag önska en återgång till en mer realistisk formulering. Ordet uppenbart borde bytas mot sannolikt. Djurhållaren skulle alltså kunna föra i bevis att den händelse som resulterade i djurförbudet med stor sannolikhet inte kommer att upprepas. Tröskeln för att upphäva ett djurförbud skulle då fortfarande vara tillräckligt hög. Jag önskar att lagstiftaren ville omformulera paragrafen i den riktningen.

Det är min mening att länsstyrelsen redan nu bör använda den mer realistiska tolkningen av det s.k. upprepanderekvisitet vid prövning av upphävande av djurförbud.

Själv har jag varit med om att efter begäran och prövning upphäva flera djurförbud. Har man kommit till insikt om vad som gick fel och rättat till det, anser jag att man åter ska kunna få möjlighet att hålla djur. Väldigt få människor vill medvetet plåga djur. Men ibland kan det inträffa händelser i livet som gör att man inte riktigt orkar, att problemen blir så stora att man inte kan tänka klart och inse vad som måste göras. Alla kan begå fel. Men de flesta kan lära sig något av det som hänt. Gör man det, bör man också ges möjlighet att börja på nytt, att få tillbaka förtroendet. När länsstyrelsen meddelar ett djurförbud bör man samtidigt upplysa om hur man kan få det upphävt. Den länsstyrelse som tolkar ett djurförbud som en inskränkning med livslång varaktighet, tolkar lagen fel.

Lars Bondeson, fd. enhetschef

Djurambulansen är undantaget i EU-lagstiftningen

22 Nov

polisanmäler

Flera myndigheter kritiseras i en polisanmälan för att de anlitar Djurambulansen i Skåne AB som saknar trafiktillstånd. Beställare är formellt polisen men indirekt handlar det ofta om beslut från länsstyrelsens djurinspektörer. Yrkestrafiktillstånd regleras i en EU-förordning som omfattar alla medlemsländer. Utan det får inte ett företag fakturera för sina tjänster, vilket Djurambulansen i Skåne uppenbarligen gör. Det finns dessutom ett beställaransvar att kontrollera att den man anlitar har papperna i ordning.

Det är olagligt att köra utan trafiktillstånd, säger Jimmy Danielsson på Transportstyrelsen. För utryckningsfordon behövs inte tillståndet men har man andra fordon vilket Djurambulansen också har, som används i verksamheten, så behövs det ett tillstånd, säger han.

Att åkerier inte följer reglerna handlar bl a om illojal konkurrens och dåliga arbetsförhållanden för chaufförerna. För att få trafiktillstånd måste företagaren sköta skatter och avgifter vilket inte ägaren till Djurambulansen i Skåne gör. Tillstånd kan också dras in om inte företagaren sköter sig.

Det handlar om stora pengar som via länsstyrelsen och polis slussas från privatpersoner och skattebetalare till Djurambulansen i Skåne AB.

Det väckte enorm uppmärksamhet då en makedonsk chaufför som tidigare i höst greps i Njurunda utanför Sundsvall med falskt pass, falskt id-kort och falskt körkort, frikändes i tingsrätten. Rätten trodde på att han blivit lurad när han i sitt hemland köpt erforderliga handlingar för 40 euro.

proteststormSvenska myndigheter tycker man borde ha bättre reda på lagstiftningen men transportansvarig på djur- och veterinärenheten i Skåne, Mattias Gårdlund, slår ifrån sig. Istället för att bemöta kritiken i sak hävdar han att alla som kritiserar är besvikna djurägare med djurförbud. Han skyller på polisen och säger att ”trafiktillståndet är inget vi känner till här”.

Det borde Mattias Gårdlund känna till. För inte så länge sedan låg nämligen utfärdandet av trafiktillstånd just på länsstyrelsen. Mattias Gårdlund står dessutom som medförfattare till en informationsskrift över vilka tillstånd som behövs som transportör.

flyttfirmor

Det är minst sagt anmärkningsvärt att de myndigheter som är satta att övervaka att regelverket åtlyds av vanliga medborgare, själva bryter mot det.

Enligt YA säger Mattias Gårdlund att det är tråkigt att folk lägger ner energi på att ”förstöra” och att man i så fall snarare borde försöka att påverka rättssystemet. I det här fallet är rättssystemet en EU-förordning som svenska myndigheter både skall följa själva och kontrollera. Det tycks inte Mattias Gårdlund hålla med om. Han avslutar argumentationen med att framhålla sin egen förträfflighet med att han är ”jäkligt duktig” på det han gör och är ”inte orolig för en utredning”.

sköldpaddaDjurambulansen, länsstyrelsen och polisen vill gärna framstå som djurräddare inför allmänheten. Sköldpaddor hos Djurambulansen brukar inte överleva särskilt länge. Men framförallt inbringar räddningsaktionerna stora belopp. Tidigare i år har Djurambulansen fakturerat polisen 15.562:- för hämtning och förvaring av sju sköldpaddor. De förvarades i genomsnitt drygt åtta dagar. Endast en överlevde.

Blygsam är inte heller Djurambulansen i Skånes ägare Mikael Gustavsson. ”Djurambulansen är undantaget i EU-lagstiftningen och behöver inte ha trafiktillstånd”, säger han. Liksom Mattias Gårdlund försöker han blanda bort korten genom att hävda att kritiken mot hans företag kommer från djurägare som blivit av med sina djur. Kritiken mot flyttfirmor som kör olagligt kanske kommer från personer som blivit av med sina möbler?

 

Från djurskyddskontroll till omhändertagandeindustri

7 Nov

miljonavtal

För tre år sedan kom stadskontorets rapport ”Djurskyddskontrollens
utveckling” diarienummer 2010/80-5 om hur djurskyddskontrollerna har förändrats sedan länsstyrelserna tog över från kommunerna 2009. Utredningen gjordes av Pia Bergdahl. Jodå, nog har de förändrats, men inte till det bättre.

Regeringen gav den 22 april 2010 Statskontoret i uppdrag att utvärdera omorganisationen av djurskyddet sedan ansvaret för djurskyddskontrollen överfördes från kommunerna till länsstyrelserna. Uppdraget omfattade också hur Jordbruksverkets ansvar för och arbete med offentlig kontroll har påverkats av omorganisationen.

Utredaren ville så gärna påvisa att det skulle ha blivit bättre eftersom det var regeringen som gett uppdraget och det var regeringens ”reform” som skulle utvärderas. När alla siffror pekade på att det blivit sämre, mycket sämre, försökte utredaren förklara det med att då är det nog något annat som blivit bättre, trodde hon, några fakta som stöder påståendet fanns inte.

Hon skriver: ”Statskontoret bedömer att kontrollverksamheten har utvecklats avsevärt efter reformen och att den nu, trots uppenbara brister, håller en högre nivå”. Vadå högre nivå eller högre än vadå? De djurinspektörer som tidigare jobbade i kommunerna fick ”arbetsövergång” till länsstyrelserna utan att den nya arbetsgivaren kollade om det fanns någon kompetens. Så det är samma personer nu som då.

”Det finns mer av gemensamma förfaranden, dokumentation och rapportering av kontroller.” Ja nu har man flera sidor kryssrutor för varje djurslag för man saknar förmåga och kunskap till självständiga bedömningar. Sedan har ”rapporteringen” till djurägaren blivit väldigt omfattande genom att inspektörerna har lärt sig att kopiera och klistra in lagtexter och detaljregler från Jordbruksverket. I stället för ”minnesanteckningar” á fem ord per besök som det var på kommuntiden när Sverker Olsson sprang här var och varannan vecka och ville ha sängplats, så har ”underlaget” svällt ut till tiotals sidor kopierad text om att ”djur skall skötas väl etc etc”. Kvaliteten på besöken har dock inte förändrats för att textmassan blivit större.

”Samordningen har också blivit bättre och kontrollverksamheten utförs på samma eller motsvarande sätt inom ett län.” Vilken samordning? I stället för en person är det nu olika personer varje gång som kommer och tiotalet som turas om att åka till samma ”objekt”. (Att kalla djurägarna för objekt ger inspektörerna mental styrka att inte se dem som människor. Känd härskarteknik från de styrande för att förtrycka människor i alla tider.)

”Objektiviteten och rättssäkerheten i myndigheternas handläggning av ärenden har emellertid ökat och kontrollverksamheten har blivit mer likvärdig genom att den nu i stor utsträckning bedrivs utifrån gemensamma handläggningsrutiner.” Visst. Nu har man en rikstäckande förening för djurskyddsinspektörerna så man kan sprida metoderna att exempelvis fotografera ovidkommande saker för att djurägaren skall framstå i sämre dager i rätten.

”Alltjämt saknas dock en gemensam grund för riskvärdering och prioritering av kontroller för att garantera en kontroll av likartad ambition och omfattning över landet.” Eftersom inspektörerna saknar både grundläggande kunskaper i statistik, grundläggande kunskaper om djur samt varje tillstymmelse till sunt förnuft så är det inte möjligt att genomföra. En stillastående stenmur bedöms som en risk för hästar av en inspektör medan en annan anser att samma hästar som kommer ut på en väg inte är någon risk. Uppenbara risker blir till inga risker när de råkar finnas i grannens hage dvs utanför kontrollobjektets mark osv. Senare har faktiskt jordbruksverket gjort en obegriplig poängtabell där  ”tillsynsobjekten” skall inordnas, troligen för att vara EU till lags. I praktiken har det inte ändrat något, man jagar fortfarande mest sällskapsdjur baserat på anonyma anmälningar.

”Antalet kontroller har minskat drastiskt, både i absoluta tal och per årsarbetskraft, och därmed har kostnadseffektiviteten gått ner.” Det var väl veckans understatement. Antalet har halverats. Förklaringen är mer än enkel: Man åker numera alltid två och två nu så med samma antal inspektörer som på kommuntiden så är ena halvan bara ”sällskap” och fördriver tiden med att titta på sina fötter eller flörta med veterinären. Eller så assisterar man varandra med enkla sysslor som att Linnéa Stålhandske lyfter upp kattens svans medan Emma Hansson kör in kameran under densamma! (Bilder att användas på personalfesten?)

”Samtidigt har antalet ingripanden ökat och länsstyrelserna har tagit itu med många svåra fall som inte upptäckts eller lämnats utan åtgärd av den kommunala kontrollen.” Så nu är det kommunernas fel! Betänk att det faktiskt är samma inspektörer och man kan då undra varför de ”lämnade de svåra fallen” inom ”sin” kommun men inte gör det nu? Faktum är att ”fallen” avslutades av kommunerna. Nej, det finns en helt annan förklaring. Man har nu direktiv att göra fall av ingenting. Genom många ”uppföljningar” kan man få vilken hamsterägare som helst att verka vara ett ”svårt fall”. Det går hem i förvaltningsrätten och då får man beröm av ledningen. Observera att Emma Hansson berättade för polisen att det var akut att besöka mig när hon begärde handräckning. Då hade hon med sig en ”anmälan” som hon själv snickrat ihop tillsammans med djurhandläggaren på polisen Mari-Louise Törnblad plus att hon letat upp en fem månader gammal falsk anmälan från hösten innan. Mycket akut eller snarare en klockren lögn! Det slutade med att hon fotograferade kattlådor och konstaterade att min dotters möss hade burberikning sedan hon brutit sig in med låssmed!

”Den systematiska och planerade kontrollverksamheten är dock alltjämt liten och hanteringen av anmälningsärenden dominerar.” Ja det är enklare att vinna över en ensamboende kvinna med några katter än ett miljonföretag som exempelvis Ljungemink. Därför plågar man hellre ihjäl kvinnan än går i klinch med advokater som faktiskt kan vinna i förvaltningsrätten och alltså inte ger några pluspoäng. Jämför polisens omtalade pinnjakt!

”…även om antalet kontroller minskat har samtidigt antalet förelägganden och omhändertaganden ökat kraftigt.” Och de har fortsatt att öka liksom antalet djurförbud. Många djurförbud att kontrollera obegränsat antal gånger borgar för sysselsättning även i framtiden. Tänk så enkelt när det inte ens finns några djur kvar att kontrollera! Antal ”åtgärder” mot djurhållare blir alltså en kvantifiering av kontrollanternas effektivitet. I Skåne åker handläggarna till kontoret och googlar på lagar och paragrafer och skriver kontrollrapporten utifrån dessa. Det är ju det som prövas i förvaltningsrätten. Det gäller att till varje pris vinna över djurägaren. Att denne inte känner igen något som sagts när han eller hon får kontrollrapporten i sin hand spelar mindre roll.

Det finns dessutom en ännu enklare förklaring till att antalet anmälningsärenden ökar och prioriteras. Pengar. Djurskyddslagens paragraf att djurägaren skall betala alla kostnader för omhändertagandet och att polisen skall förskottera betalning har lagt grunden till en omhändertagandeindustri som omsätter miljoner. Företag som hyser in hundar och katter expanderar, deras tillstånd utökas och fordonen godkänns av samma inspektörer som fyller deras burar. Det är helt enkelt lönsamt att inte komma med någon information till djurägaren eller alternativa lösningar utan göra ett snabbt omhändertagande med ett stort antal poliser. Ett enda omhändertagande 2010 som gällde en kennel med dvärghundar gav mycket klirr i kassan för Hjortshög som då var polisens entreprenör eller närmare bestämt över 600 000:- kronor! Sådana räkningar klarar ingen privatperson.

Det sitter folk, mest kvinnor tycks det,  med gott om tid och granskar annonser på Blocket främst om rasrena mindre hundar. Sedan låtsas man vara spekulant, åker till kenneln och gör sedan en anmälan som effektueras av länsstyrelse och polis. Ibland går det, ibland går det inte. Anmälaren får köpa rashundar billigt som kan säljas vidare med vinst, polisens familjer får dvärghundsvalpar för praktiskt taget ingenting, konkurrerande uppfödare kommer över meriterade hundar, hundpensionatet tjänar massor. Inte undra på att antalet anmälningar ökar lavinartat och med dem polisens och skattebetalarnas kostnader! Djurägarnas liv krossas. De hamnar akut på psyket, gör självmordsförsök och får skulder för livet. Förlorarna är också djuren. De inhyses i burar och får sitta av en lämplig tid för att inbringa en bra vinst. Är de inte valpar eller unghundar avlivas de och då duger det som motivering att de hade tandsten och därför inte var lämpliga för omplacering. Annars avyttras de för en struntsumma och kan säljas vidare med bra vinst.

%d bloggare gillar detta: