Kvinnoförtryck eller kulturell tolerans?

18 Sep

Igår träffade jag en svensk man som berättade att han blivit vän med en flykting, en muslimsk man från Syrien. Min bekant och Syrien hade träffats i ett projekt i kommunen där svenskar och invandrare kunde träffas, fika och prata. Det är ju jättebra. Syrien hade också fått ett fast jobb. Enligt min bekant så var han väldigt trevlig och öppen med mycket humor. Han blev dock stundtals påhoppad av sina landsmän för att han umgicks med en icke-muslim, men försvarade då sin svenske vän. Allt det är positivt.

En dag blev min bekant hembjuden till sin vän som bor med sin gamla föräldrar. Innan han blev insläppt gick värden in och stängde in sin mamma i ett rum. Där fick hon sitta. Maten var god och det var troligen mamman som lagat den. Min bekant fick inte träffa och tacka henne. Mamman får över huvud taget inte gå ut i sitt nya, jämställda hemland. Det upprör mig. Hon är hushållsslav och fånge i lägenheten. Sonen och maken tycker att det är helt normalt, så har det alltid varit.

Den här kvinnan kommer aldrig att lära sig svenska eller få svenska vänner. Hon kan aldrig gå ut utan att skyla sig från topp till tå och i sällskap av sina övervakare. Hon kommer aldrig att bli myndig.

”Men hon vet ju inget annat”, försökte min manlige bekant. Då gick jag i taket. I Sverige är det inte ens ett hållbara argument för att stänga in djur. Vi har lagar att hundar inte får hållas i bur. Men kvinnor kan hållas i husarrest.

Svenska politiker ser sig som bäst på jämställdhet, humanism och djurskydd. Verkligheten är att kvinnorna som kommer från en medeltida islamsk kultur inte får någon jämställdhet. Humanismen gäller inte kvinnorna och flickorna. Vid mitt senaste besök i den lilla skånska staden Kristianstad var det inte bara påfallande många kvinnor som vandrade heltäckta i sommarvärmen medan deras män gick luftigt och bekvämt klädda bredvid. Nej, också den lilla dottern på 9-10 år var likadant klädd.

Är det så hon skall börja i den svenska klassen i en ålder när barn vill vara lika? Vad har hon för val i Sverige? Ska vi lasta på barnen att försvara medeltida traditioner? Ska den lilla flickan avstå från simundervisning och inte få fullständiga betyg eller ska vi införa ett könssegregerat samhälle enligt muslimsk modell?

”För en muslim som praktiserar sin religion, barn eller ungdom, så kan det ibland uppstå situationer i skolan som de ej vet hur de skall hantera; situationer som ibland riskerar att påverka hela deras muslimska identitet på ett negativt sätt. Detta får ofta barnen, ungdomarna och även föräldrarna att må dåligt och känna obehag.”

”Samhället utvecklas och antalet muslimer ökar från år till år. Detta är en verklighet som inte går att komma ifrån. Det som speciellt har ökat är ju antalet muslimska elever i de kommunala skolorna.”

Ovanstående är taget ur en muslimskt informationsskrift till svenska skolor. En motsvarande kristen informationsskrift hade knappast fungerat.

– Vi har fått en hel del flickor på skolan med slöjor och täckande klädsel ända ner till fötterna, så när de ska lära sig cykla fastnar kläderna i pedalerna. Det fungerar inte.

”Det har gått minst tio år sedan en lärare i en mellanstor svensk kommun berättade för mig om nyanlända barn som på grund av klädseln inte kunde röra sig fritt. Skulle hon försöka prata med föräldrarna? Eller gilla läget?” Det skriver Sakine Madon politisk redaktör för Norran.

Min bekant sa sig inte vara så orolig för egen del. Men han ville inte vara kvinna i det framtida Sverige. Med mångkultur införd i den svenska grundlagen istället för integration kommer det att uppstå allt fler subkulturer med egna värderingar som inte går att förena med vår värdegrund om allas lika värde och lika rättigheter.

I England finns redan shariadomstolar. Det har tagit svenska kvinnor ett århundrade att uppnå någorlunda jämställdhet. Nu går vi bakåt i ett jättelikt socialt experiment som befolkningen inte tillfrågats om. Steg för steg anpassas det svenska samhället. Blir någon kränkt av att skolavslutningen hålls i kyrkan, då förbjuder vi alla att ha skolavslutning där. Vill inte någon äta vår svenska mat med ”världens bästa djurskydd”, ja då får vi upphandla religiöst tillredd mat. När jag var liten så ville inte skolan erkänna allergier. Det var antingen att äta och bli sjuk eller vara utan. Nu är det så mycket bättre. Men frågan är om det inte går till överdrift när friska personer kan vägra äta maten i det land som de valt att komma till?

Att knapra in på flickors och kvinnors rättigheter genom att exempelvis ge efter för påtryckningar kan leda hur långt som helst. Redan härjar moralpoliser i våra förorter.

− Om en kvinnlig bilförare är dåligt täckt eller har tagit av sig slöjan, kommer bilen att konfiskeras i enlighet med lagen, rapporteras från Iran. Ändå har kvinnorna stor frihet där än i exempelvis Saudiarabien. Där får kvinnor inte köra bil oavsett klädsel.

Att lämna medeltiden är omöjligt om halva befolkningen förvägras utbildning, rösträtt och rätt att röra sig fritt i samhället. Männen vill dock ta del av det välstånd vi uppnått. Det får de. De får jobb, inflytande och vänner. Men behåller makten över kvinnorna.

Det börjar med barnen. Ska vi stå upp för våra värderingar eller gilla läget?

Annonser

7 svar to “Kvinnoförtryck eller kulturell tolerans?”

  1. forystablogg 20 september, 2015 den 07:40 #

    Nedanstående reflexion fick jag på mejlen av en manlig, svensk vän:

    ”Aha…
    Har ni svenska kvinnor upptäckt något.
    Slutar ni att gulla med dessa kvinnoförtryckare…?

    Tja, jag har en bekant som har en somalisk sambo. Hon har bott i England i 25 år och är alltså helt västerländsk. Går klädd i jeans och så….

    När hon går i Göteborg så hör hon ibland kommentarer från somaliska unga män…
    ”Skall vi stena henne….”?!
    Men det fattar naturligtvis bara hon. Det är ju på somaliska….

    Hon fick även jobb som lärare i hemspråk då hon behärskar sju språk, inklusive lokala,somaliska dialekter…
    Men som sagt, hon går klädd i jeans.
    Så första dagen var alla dessa somaliska barn väldigt positiva.
    Även flickorna….

    Efter någon dag slutade några flickor att intressera sig för undervisningen och tittade mest ut genom fönstret….
    Skolan gjorde en undersökning och undrade om det var något fel på flickorna.
    Intellektuellt eller så…
    Men fann inget sådant.
    Däremot fattade deras lärare hur det var fatt!

    Så kom en dag då en förälder rusade in på lektionssalen och hotade läraren med stryk…
    På somaliska naturligtvis.
    Den ansvariga rektorn blev inkallad och då hela hemspråksprojektet var hennes idé så blev hon rasande när hon förstod att det var den somaliska lärarens jeans som var problemet, en fallen kvinna alltså, så hon avbröt allt och slutade med hemspråksundervisningen…

    Och, den västerländska somaliska kvinnan, som levt ett helt normalt engelskt liv i 25 år kunde alltså inte göra det här och sade att ”aldrig mer jobba i en svensk skola..”..
    Och så är det.”

  2. MF 19 september, 2015 den 11:55 #

    Det som retar folk mest är invandrare som inte vill anpassa sig till svenska förhållanden.
    Om man inte gillar det svenska sättet att leva så är det kanske bättre att söka asyl i Irak eller liknande länder?

      • robert 20 september, 2015 den 03:46 #

        Det finns ett självklart sätt att hjälpa kvinnor som flyr krigsområdet.

        Lagliga vägar ut ur helvetet.

        Det fattar väl alla.

        Jag antar att anledningen till att det inte sker är att det i förlängningen skulle innebära att det totalt sett blev fler än idag som söker skydd.

        Och det vill förstås inte alla. Oavsett hur mycket de påstår sig värna om kvinnor och barn.

        • robert 21 september, 2015 den 05:40 #

          Familjeåterförening är en annan relevant fråga som påverkar kvinnor och barn i allra högsta grad. Alla förslag som begränsar rätten till familjeåterförening försämrar läget för kvinnor som behöver skydd.

          Ett exempel på hur det kan gå till är förslaget om tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta. (Rätten till familjeåterförening gäller bara om man har permanent uppehållstillstånd eller är EU.medborgare.)

          Tänk då om en man flyr från Syrien i hopp om att kunna få ut sin fru och barn på lagligt sätt och vi ändrar reglementet så han bara får tillfälligt uppehållstillstånd.

          Då säger vi egentligen att kvinnan och barnen kan ruttna därborta var de nu eventuellt kan befinna sig.

  3. yorkielove 19 september, 2015 den 01:09 #

    Jag citerar detta UNHCR artikel:

    WRITTEN BY UNHCR STAFF 15 SEPTEMBER 2015

    Aqeela Asifi, a schoolteacher who has helped more than 1,000 refugee girls complete their primary education since she fled Afghanistan two decades ago, was today named the winner of the 2015 Nansen Refugee Award.

    UNHCR, which presents the award annually, cited her brave and tireless pursuit of education for Afghan refugee girls in Mianwali, Pakistan, where she has managed with minimal resources and overcome significant cultural challenges.

    “The role a teacher plays in a child’s life can be transformative,” said UN High Commissioner for Refugees António Guterres. “In Aqeela Asifi’s case, it has been profound. She has given hundreds of young girls the chance to dream of a better future.”

    Afghanistan is the largest and most protracted refugee crisis in the world. More than 2.6 million Afghans currently live in exile, and over half of them are children. Access to education is considered to be a vital tool in enabling successful repatriation, resettlement or local integration. Yet globally it’s estimated that only one in every two refugee children are able to go to primary school and only one in four attend secondary school. In this context, Aqeela’s story becomes all the more striking.

    Young Afghan refugees and Pakistani girls attend assembly at Aqeela Asifi’s school. Today 1,500 young people are enrolled in six schools throughout the refugee village. UNHCR/Sebastian Rich

    Aqeela escaped with her husband and two small children from Kabul, Afghanistan, in 1992, during the Mujahedeen siege. She was just 26 when she arrived at the remote Kot Chandana refugee village in Mianwali, a district in the Punjab province of Pakistan, with no idea she would spend most of her life as a refugee. In the early 1990s, she was one of more than 3 million exiled Afghans in the country. Kot Chandana was then home to nearly 180,000 people.

    She began with just 20 pupils in a borrowed tent.

    As a teacher, Aqeela was immediately struck by the lack of schools in the village and a total absence of learning opportunities for girls. She felt deeply that she wanted to help girls to learn, but, living as a refugee in a conservative community, she realised there would be no simple solution. Undaunted, she set out to bring education to the refugee girls of Kot Chandana.

    In the beginning, the community did not even know what to call Aqeela – they didn’t know the word for teacher. She persevered for months to earn permission from the village elders to set up a small classroom for girls. She then went door-to-door to persuade reluctant parents to let her tutor their children. She began with just 20 pupils in a borrowed tent.

    Asifi reminisces over an old family photo taken in Afghanistan. She misses her mother and the family she left behind in Kabul when she was forced to flee in 1992. UNHCR/Sebastian Rich

    Aqeela carefully planned her course of study to reflect Afghan cultural traditions, as well as literacy and practical home management lessons. She wanted to equip her students with essential life skills to help them thrive within the limited confines of the refugee settlement. With even the most basic school supplies out of reach, she spent each night writing out worksheets by hand.

    Over the next two years, her tiny school grew to six tents. Now it occupies an entire building. In the 23 years since she fled Afghanistan, Aqeela has helped guide more than 1,000 girls through to the eighth grade. Her efforts have encouraged more schools to open in the village, and now another 1,500 young people (900 girls, 650 boys) are enrolled in six schools.

    Aqeela remains a trusted mentor and role model to two generations of pupils who still come to her for advice and guidance. “When you have educated mothers,” she says, “you will almost certainly have educated future generations. So if you educate girls, you educate generations.’’

    “If you educate girls, you educate generations.”

    Testament to this is Salma,* one of Aqeela’s original students. Salma was just two months old when her family fled from Kunduz, Afghanistan, in the late 1980s and settled in Kot Chandana. Although they were part of a deeply conservative family, Salma’s parents were persuaded by Aqeela to let their daughter attend classes and receive an education. Salma says it changed her life.

    She remembers the school’s early days. They had no drinking water, no rugs or pillows to sit on, no fans, no textbooks. Salma specifically remembers when Aqeela first managed to secure pencils and erasers for the students. Fooled by the sweet, artificial scents of the erasers, Salma took a bite. She still recalls the scent and taste of the eraser, laughing: “It reminded me of bubble gum. Halfway through [eating] I realized it did not taste good, but I finished it anyway.”

    Although she was one of the fortunate few able to attend school, her life as a girl was still restricted by traditions. Salma’s parents arranged a marriage for her but did not tell her out of fear that she would run away. By the time she was finishing the final level of school, Salma was married and pregnant, but determined to receive her certificate. Inspired by Aqeela’s example, she managed to juggle the roles of student, young wife and mother.

    Scenes from the market place in Kot Chandana refugee village in Mianwali, Pakistan, where currently there are more than fourteen thousand Afghan refugees living in the village. UNHCR/Sebastian Rich

    Salma explains that her education has proved vital for the entire family. As the only literate person in her household, it is Salma who takes her children to the hospital when they are ill and fills out the necessary forms. She is the one who can read the expiration dates on their medications. She can also help her children with their homework.

    Aqeela’s patient tuition went beyond teaching her to read and write, Salma says. She was also an important role model and mentor, giving Salma the confidence and skills to manage her home and family life – and instilling in her a sense of dignity and respect for others.

    “I wish for the day where people will remember Afghanistan, not for war, but for its standard of education.”

    She is now a mother of seven. Three of her girls – Nadia, 12, Haseena, 9, and Sariya, 6 – are enrolled in Aqeela’s school. Salma wishes she could continue her own studies, but instead focuses on her daughters’ education. “I had dreams,” she says, softly. “I always wanted to be like Aqeela. To speak wisdom.” She wants the same for her daughters, for them to become doctors, teachers or whatever they may aspire to. She says she will do everything in her power to resist early marriage so they may have those opportunities.

    Aqeela is a true symbol of triumph over adversity. With her quiet patience and determination, she has changed the lives of hundreds of young refugees, offering them a pathway out of poverty and a chance to build a future when they return to Afghanistan. “I wish for the day where people will remember Afghanistan,” she says, “not for war, but for its standard of education.”

    The Nansen Refugee Award recognizes extraordinary humanitarian work on behalf of refugees, internally displaced or stateless people. The award includes a commemorative medal and a US$100,000 monetary prize. In close consultation with UNHCR, the laureate uses the monetary prize to fund a project that complements their existing work.

    *Name changed for protection reasons.

    • forystablogg 20 september, 2015 den 01:41 #

      US har satsat miljarder dollar på krigföring för att ”bekämpa terrorism” i Afghanistan och andra länder varifrån nu flyktingströmmarna kommer. Hade dessa resurser istället satsats på utbildning av kvinnor och flickor hade vi sett en annan utveckling i dessa länder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: