Länsstyrelsens djurskyddstillsyn – problem och förbättringsmöjligheter

24 Feb

20080623 Ferrari samma dag han omh├ñndertogsIdag välkomnar jag en kritisk gästskribent med erfarenheter från ”insidan”:

Det stormar kring djurskyddet. Kanske är det inte så underligt. Alla har vi en relation till djur. Det finns idag bortemot 800 000 hundar i Sverige, ca 1,2 miljoner katter och nästan lika många hästar som det fanns mjölkkor på 1930-talet. Att folk har synpunkter på djurskyddet är därför naturligt.

Jag är numera pensionär. Men under några år arbetade jag som chef för veterinärenheten på en länsstyrelse. Jag vill med en gång berätta att jag inte är veterinär, utan jurist. Det bör också betonas att min enhet även sysslade med andra frågor såsom tillsyn av kommunernas livsmedelskontroll, smittskydd vid epizootier, tillståndsärenden m.m. Men det var djurskyddet som tilldrog sig det största mediala intresset.

Som chef ställs man inför många svåra uppgifter. En av dessa är att ta emot samtal från djurägare som genom våra beslut blivit fråntagna sina djur och som känner sig arga, förtvivlade och ledsna. Min uppgift då, som jag tolkade den, var att visa en förståelse för djurhållarens situation men samtidigt försvara myndighetens beslut mot bakgrund av gällande lagstiftning. De gånger det gällde djurplågeri eller uppenbar vanvård, var det inte svårt att försvara vårt agerande. Men det fanns också fall där jag förstod att djurhållaren verkligen älskat sina djur och där jag anade en personlig tragedi bakom det inträffade. Det fick mig ibland att tänka över våra insatser. Kunde vi gjort på ett annat sätt?

Att kunna bemöta folk

Det är djurskyddshandläggaren som utför det viktiga fältarbetet, som genomför tillsynen, möter djurhållaren och bedömer djurhållningen. Det regelverk handläggaren har att luta sig mot är djurskyddslagen, djurskyddsförordningen och Jordbruksverkets mer detaljerade föreskrifter. De sistnämnda kan vara märkligt fyrkantiga och med centimetermått ange tillåten standard för burar, boxar och båspallar. Det är här det är viktigt att se till helheten mer än till centimetrarna, menar jag. Att vara flexibel, att läsa djurens beteende i miljön, att lyssna, kunna resonera lugnt och sakligt och bemöta djurhållaren på ett vänligt och respektfullt sätt.

Jag vet att de allra flesta av våra djurskyddshandläggare har en gedigen och flerårig utbildning bakom sig. De är duktiga och hängivna och får ofta vara ute i situationer som är psykiskt krävande. Men man kan fråga sig om den formella kompetensen räcker, om det inte krävs något mer. Det gäller att se till djurens bästa heter det, och det är givetvis sant. Djuren är djurskyddslagstiftningens skyddsobjekt. Men vid varje djurskyddsingripande finns också människor. Hur behandlar vi dem?

Jag vill påstå att den personliga lämpligheten är avgörande i alla yrken där man har med människor att göra. Inte minst gäller det inom djurskyddet. Målet med djurskyddstillsynen ska ju inte vara att utfärda x antal förelägganden eller att göra ett visst antal årliga ingripanden, utan att åstadkomma bra förhållanden för de av människor hållna djuren. Det uppnår man bäst om man får djurägaren med sig, om man kan skapa samförstånd och inte konflikt.

En bra djurskyddshandläggare bör kunna etablera en god kontakt med djurhållaren, leverera begripliga argument och uppträda lugnt och förtroendefullt. I de flesta fall där djur far illa finns också människor som mår dåligt. Det väsentliga i sådana fall är att söka lösningar som kan fungera för både djur och människor. Därför bör personliga egenskaper vara viktiga urvalskriterier vid tillsättning av tjänst som djurskyddshandläggare. Sedan man kontrollerat den formella kompetensen, bör rekryteringsgruppen, enligt min mening, koncentrera sig på frågor som avslöjar kommunikativ och empatisk förmåga, ödmjukhet, stresstålighet och bemötande. Erfarenhet från människovårdande yrken borde räknas som en merit.

Som arbetsgivare gäller det att se till att personalen ges en relevant fortbildning då man aldrig blir fullärd i ett yrke. Här tror jag på regelbundna kurser i bemötande och konflikthantering. Samverkan med kommunernas sociala myndigheter kunde också vara bra, likaså med representanter från LRF. Det gäller ju att förbättra människors djurhållning, att undanröja eventuella brister, inte att beröva folk deras utkomst, intressen eller omtyckta sällskap. Därför bör den enhet på länsstyrelsen som har hand om djurskyddet lägga ner mer arbete på utåtriktad och förebyggande verksamhet, på information, kurser och rådgivning. Målet borde vara att skapa en så förtroendefull relation till djurhållaren att han eller hon kan ta kontakt och be om råd innan ett problem hinner bli för stort, och att man vågar göra det utan risk för myndighetens ingripande.

Polisens roll

Jag har förstått att en utredning om polisens arbetsuppgifter nyligen kommit fram till att all hantering inom djurskyddet i framtiden skall läggas på länsstyrelserna. Om förslaget går igenom ska länsstyrelsen från januari 2017 även verkställa sina beslut om att sälja, överlåta eller avliva omhändertagna djur. Dessutom ska länsstyrelsen administrera de kostnader som uppkommer vid uppstallning av djur innan det formella beslutet tas om vad som ska ske med djuren. För detta merarbete ska en del av polismyndighetens förvaltningsanslag föras över till länsstyrelsen.

Kanske är detta en åtgärd i rätt riktning. Jag har visserligen haft ett gott samarbete med de polismän som varit knutna till djurhanteringen i mitt län. Men jag har också upplevt att polisen många gånger känt sig obekväm i rollen. Polisens verkställighet av ett omhändertagandebeslut har även ökat dramatiken och förstärkt djurhållarens känsla av att bli betraktad som en lagbrytare. Det har knappast förbättrat dialogen med djurhållaren när såväl djurskyddshandläggare som uniformerade poliser dykt upp på en fastighet för att avlägsna djur. Ser man också till allmänhetens kritik av polisens bristande förmåga att klara upp de personrelaterade våldsbrotten, förstår varför polismyndigheten länge velat slippa lägga resurser på hanteringen av djurärenden.

Under min tid som enhetschef var det inte ovanligt att polismyndigheten ville korta tiden för uppstallning av omhändertagna djur inför det slutliga avgörandet av djurens öde. Även om uppstallningskostnaden ska debiteras djurhållaren, blir det ofta polisen som i slutänden får ta den från sitt anslag, då många av dessa djurhållare befinner sig i ett utsatt ekonomiskt läge. Polisledningens önskan att inte misshushålla med sitt förvaltningsanslag kunde ibland kännas pressande för de polismän som hade att ordna med den ofta dyra uppstallningen. Ändå är det ju meningen att en så lång tid ska förflyta mellan djurens fysiska omhändertagande och beslutet om vad som ska ske med dem, att djurhållaren hinner kommuniceras och kan framföra relevanta invändningar. Just i dessa viktiga skeden finns en diskrepans i lagstiftningen som gör att en djurhållare nästan aldrig kan få tillbaka ett omhändertaget djur även om förvaltningsrätten vid ett överklagande skulle underkänna länsstyrelsens beslut. Det är en märklig lagteknisk kullerbytta som missgynnar den enskilde. Skulle djurhållarens överklagande bifallas, har djuren redan hunnit säljas eller avlivas.

Om utredningens förslag att länsstyrelsen tar över verkställighet, uppstallning, försäljning m.m. går igenom, är min förhoppning att processen får ta längre tid och därmed bli säkrare för alla parter. Detta borde kunna ske förutsatt att länsstyrelserna får tillräckligt med ekonomiska och personella resurser för de nytillkomna uppgifterena.

Ett djurförbud behöver inte gälla för alltid

Personer som belagts med förbud att hålla ett eller flera djurslag, påstår många gånger att beslutet de fått gäller livet ut. Så är det inte. Beslut enligt § 29 DL ska avse viss tid eller gälla tills vidare. Ett djurförbud för viss tid meddelas sällan. Vanligast är formuleringen att förbudet ska gälla tills vidare. Det betyder att det kan omprövas och upphävas om förhållandena ändrats.

Ett förbud att ha hand om djur är framför allt inriktat på att effektivt förhindra ”fortsatt allvarlig” vanvård. I länsstyrelsens motivering är således paragrafens andra stycke den viktigaste punkten. Av det stycket framgår att det är när en upprepning av det inträffade inte tycks utesluten som förbud ska meddelas.

Den förutsättning som gäller för att meddela ett djurförbud gäller också när myndigheten ska pröva en begäran om att upphäva förbudet. Det är djurhållaren som har bevisbördan och den centrala frågan är om det med tillräcklig säkerhet kan antas att djurförbudet inte längre är påkallat. Det är därför viktigt att den som fått ett djurförbud ges möjlighet att argumentera för att de kritiserade förhållandena har förändrats, att förändringen är hållbar och att han/hon därigenom återigen är fullt kapabel att hålla djur.

Jag tycker det är olyckligt att man i lagtexten valt formuleringen ”uppenbart att…”.  Här skulle jag önska en återgång till en mer realistisk formulering. Ordet uppenbart borde bytas mot sannolikt. Djurhållaren skulle alltså kunna föra i bevis att den händelse som resulterade i djurförbudet med stor sannolikhet inte kommer att upprepas. Tröskeln för att upphäva ett djurförbud skulle då fortfarande vara tillräckligt hög. Jag önskar att lagstiftaren ville omformulera paragrafen i den riktningen.

Det är min mening att länsstyrelsen redan nu bör använda den mer realistiska tolkningen av det s.k. upprepanderekvisitet vid prövning av upphävande av djurförbud.

Själv har jag varit med om att efter begäran och prövning upphäva flera djurförbud. Har man kommit till insikt om vad som gick fel och rättat till det, anser jag att man åter ska kunna få möjlighet att hålla djur. Väldigt få människor vill medvetet plåga djur. Men ibland kan det inträffa händelser i livet som gör att man inte riktigt orkar, att problemen blir så stora att man inte kan tänka klart och inse vad som måste göras. Alla kan begå fel. Men de flesta kan lära sig något av det som hänt. Gör man det, bör man också ges möjlighet att börja på nytt, att få tillbaka förtroendet. När länsstyrelsen meddelar ett djurförbud bör man samtidigt upplysa om hur man kan få det upphävt. Den länsstyrelse som tolkar ett djurförbud som en inskränkning med livslång varaktighet, tolkar lagen fel.

Lars Bondeson, fd. enhetschef

Annonser

24 svar to “Länsstyrelsens djurskyddstillsyn – problem och förbättringsmöjligheter”

  1. MF 25 februari, 2015 den 12:01 #

    På vilka grunder har mina kommentarer censurerats?

  2. Rosie 25 februari, 2015 den 12:07 #

    Jag vill förtydliga mitt tidigare inlägg för alla er som inte känner till Christina Håhus tidigare uttalande i Lantbrukets Affärer ang sitt arbete som chef för Landsbygdsavdelningen vid Länsstyrelsen i Skåne.
    Vi ser fram emot fler tillkännagivanden som dessa.
    Stort tack Lars Bondesson och Christina Håhus!

    http://www.lantbruketsaffarer.se/Artiklar/Artiklar/tabid/1291/ItemId/979/View/Details/AMID/3130/Default.aspx

    • Sven 6 oktober, 2016 den 09:13 #

      Det verkar som christinas samvete har vaknat nu i efterhand- skulle gjort innan hon skrev under beslut.

  3. Solveig Bachler 24 februari, 2015 den 11:25 #

    Det är ett stort steg, troligen ett jätte stort steg Bondesson tagit som tar bladet från munnen.
    All heder till honom ty jag kan tänka att detta kanske är något han velat göra länge men helt enkelt inte funnit en möjlighet.
    Tänk om, bara en tanke, vi vet ju hur Sverige fungerar, så jag skriver bara tänk om….
    Alla är ju inte skyldiga till det de anklagas för, det vet vi, många av egen erfarenhet.
    många döms på grunder som är påhittade med orsaker som har en helt annan agenda än vad det set ut att ha.
    Om man drar det skedda åt helt annat håll än som det sett ut…
    Den som är godhjärtad förstår inte ondskan förrän det är för sent, när statens lakejer står på trappen med hela systemets maktapparat påkopplad, hur stor chans har den enskilde då? – Det vet många av oss.
    Jag har ingen aning om vad som är vad, men jag är inte den som har rätt att döma.
    Jag har sett skribenten i verkligheten, han visste troligen inte vem jag var när jag satt som åhörare för något år sedan. Det jag såg var en tunn man vilken var helt beroende av djurskyddshandläggarna. Det kom lite detaljer mm och han hade inte en chans, han såg mest lidande ut. Jag förstod inte då men har så med lite distans och detta inlägg kunnat se i backspegeln och anat saker och ting, det blev liksom lättare, som att någon slog upp en dörr i bakgrunden som jag inte vetat fanns.
    Tänk om Bondesson råkat ut för något liknande som en del av oss, dvs någon irriterade sig, var avundsjuk och planerade hur de skulle komma åt honom.
    Hur kul är det då att vara chanslös mot ”storebror”?
    Att läsa juridik, ja det började jag också med när jag inte såg någon lösning. Grundskolans kemikunskaper säger ”lika löser lika”. Smör löser kåda, dvs fett löser fett, lika med andra ämnen och föreningar. Felaktig, rutten juridik bör kunna lösas med ny juridik. Juridik är matematik utan siffror eller som jag också fick höra ”läran om knepen”.
    Att så totalt få sitt anseende förstört, sitt liv totalhavererat utan möjlighet till rättvisa gör saker med människor, se bara på hur ni själva reagerat.
    Att sen lyckas hamna någonstans och överleva gör att man kanske tvingas anpassa sig och svälja mycken skit. vet man att det finns ett slut någonstans där framme så kan man klara av väldigt mycket.
    Att nu vara så modig att ”komma ut” och lätta det som säkert tryckt hela tiden är säkert både omvälvande och en lättnad.
    Han har mycket att lära om ex LRF men det får skynda långsamt, det har tagit tid för oss alla att förstå.
    Ge honom den tiden att sedan visa att han verkligen menar väl.

    Mitt råd, ge honom chansen, kom ihåg att han kommit självmant, ge honom möjligheten till insikt och kanske även gemenskap i framtiden, vi har inte rätt att döma någon, det finns andra makter som sköter den delen.

    Till Lars om du läser kommentarerna, starkt gjort

    • forystablogg 25 februari, 2015 den 06:37 #

      Det är fruktansvärt farligt att koncentrera så mycket makt till handläggarna. Dessa skyller på att ”det är flera som fattat beslutet” dvs länsveterinärer och chefer som varken träffat djuren eller människan. Nu har vi fått bekräftat att det är precis så det fungerar. Makt förutsätter ansvar och det är få som har mod och styrka att stå upp för det. Enklare att bara skriva på papperna och hoppas att handläggaren inte ljuger eller överdriver.

    • Rosie 25 februari, 2015 den 07:35 #

      Håller helt med Solveig!
      I vartenda ord och varenda stavelse.
      Mycket bra formulerat och helt överensstämmande med min egen uppfattning.

      Heder åt en människa som insett och vill förbättra.
      Mycket starkt gjort, Lars Bondesson, att frivilligt ta steget att gå in på en blogg som denna och uttrycka sin åsikt över ett system som under många år varit din vardag.
      Det krävs mod och styrka för att göra det.

  4. Mackan 24 februari, 2015 den 09:51 #

    Det var det bästa inlägget på den här bloggen :). En person som ger både ris o ros på ett icke nedklankande och hotfullt sätt. Det märks att personen verkligen är insatt i hur det fungerar.

  5. Gull Olli 24 februari, 2015 den 08:09 #

    Tyvärr är det Lars Bondesson skriver ofta väldigt långt från verkligheten. Man får nog mer en känsla av att det är meriterande att omhänderta så många djur som möjligt. Då får inte inspektören vara noga med sanningen och absolut inte inlåta sig i samtal med djurägaren. Djurägaren skall ju betala kalaset och får därför inte ifrågasätta.
    Gull

    • forystablogg 25 februari, 2015 den 06:29 #

      Det är det vi vill ändra på. Den som sett systemet från insidan, sett avarterna och vill stödja oss i den kampen så inte fler drabbas skall få chansen att visa att det är uppriktigt menat.

  6. Annette 24 februari, 2015 den 05:59 #

    Jag fick djur förbud att jag gjorde rent till djuren en gång i veckan.
    Att vissa djur inte hade vatten men dom fick nytt vatten varje dag .

  7. Arne Gunnarsson 24 februari, 2015 den 05:08 #

    Jag tycker nog att Lars försöker ge en rimlig bild av hur tillsynen BORDE fungera. Så gräla inte på honom för att den INTE gör det…….Ibland finns skäl att utdela djurförbud men som Lars framhåller så borde det i flertalet fall gå att hitta en annan lösning. Vad jag saknar i resonemanget är att djurförbudet blir så totalt. Om någon har misskött sina kor så behöver det inte innebära att katten varit misskött. Har man fått djurförbud får man inte ens ha akvariefiskar…..

    • forystablogg 25 februari, 2015 den 06:41 #

      Djurförbud skall föras till brottsbalken och utdömas i allmän domstol. Så fungerar det i andra länder! Varför skall Sverige alltid vara avvikande?

  8. Rosie 24 februari, 2015 den 04:48 #

    Jag välkomnar ytterligare en whistleblower som erkänner hur verkligheten ser ut bakom ridån.
    Vi har redan läst en annan enhetschefs berättelse om hur handläggarna tar över och hur svårt och tungt det är att bibehålla ett bra och gott ledarskap när de underordnade tar över rollen som makthavare.
    Detta gällde Skåne, och hur denna enhetschef fick sätta sina djurskyddshandläggare i ”arrest” nere i källaren för att de inte skulle åsamka mer skada än de redan gjort.
    Situationen var ohållbar och denna chef orkade inte tiden ut utan gick i pension tidigare än beräknat.
    Men hon har uttalat sig offentligt om baksidan och det överensstämmer så väl med vad nu även Lars Bondesson förtäljer.
    Som chef är det svårt att hålla den distansen som behövs och så länge tjänstemannaansvar är borttaget så länge kan handläggarna ta över och gör det också.
    Det finns ytterligare minst en tidigare chef på en Länsstyrelse som kan uttala sig om samma förhållanden men så länge h*n inte själv väljer att gå ut så väljer jag att inte nämna något namn.

    Någonstans måste detta vansinne ta slut och när nu även fd chefer offentligt går ut och påpekar bristerna som finns inom det sk djurskyddet då har vi kommit ett steg närmare målet vi eftersträvar.

    • eva 25 februari, 2015 den 04:08 #

      detta va ärligt sagt Tack

  9. yorkielove 24 februari, 2015 den 02:16 #

    Blab!
    Jag önskar att länsstyrelserna levde upp till några av dessa riktlinjer, som enhetschefen nu förmedlar. F.ö. finns så mycket att önska ang. länsstyrelsernas kommunikationsförmåga att jag avstår från att kommentera ytterligare
    Celia

    • eva 24 februari, 2015 den 04:34 #

      helt rätt detta finns inte hos länsstyrelsen

    • forystablogg 24 februari, 2015 den 06:42 #

      Bättre sent än aldrig!

  10. eva 24 februari, 2015 den 01:53 #

    Va e detta .ätminstone inget ja hört eller sett .dom inspektorerna ja varit med om slänger ut djurförbud till höger o vänster.Polisen blir man förföljd av skit snack filmning ja kan nämna mer.så var detta skriveri står i för nån lag vet ja inte.Tom dom som finns här inne förföljer o baktalar mej.

  11. yorkielove 24 februari, 2015 den 01:48 #

    Oh my!
    Ar detta ett skamt, eller vad, Gastskribent?
    Vackra ord, som tyvarr inte foljs I praktiken.
    Min lille Malteser ovan och alla andra djur som drabbats via lansstyrelserna ar offer for bristande vilja till kommunikation fran lansstyrelsernas sida.
    Om djurskyddet haft den minsta vilja att se till djurens basta hade manga, manga omhandertaganden aldrig blivit av.
    I mitt fall har djurskyddet, det s.k. ” omhandertagit” mina hundar for att de, enligt er bedomning, rastats ”for lite”, trots att det definitivt inte varit sant. ( Ett sant diffust skal att bemota och omojligt att diskutera med handlaggaren)
    Lansstyrelsens handlaggare tycks leva I en ideal varld, dar inga hundar nagonsin markerar inomhus om de inte ar sjuka eller att de aldrig rastas.
    Jag undrar om djurskyddshandlaggarna tror pa detta sjalva? Formodligen bryr de sig lika ” mycket” om det som de bryr sig om de djur de ”omhandertar” och som de lamnar till bulvan, som sedan saljer, i mitt fall hundar, pa Blocket!! Mina utstallningshundar!
    Jag fattar inte hur djurskyddet kan kanna nagon slags yrkesstolthet over dessa manga overgrepp, som man under djurskyddets tackmantel begar.
    Hur kan man ga in i nagons hem och ta ens djur pa osanna grunder? Det ar stold! Och dessutom, som det hittills varit kotym, med hjalp av uniformerade poliser?
    Nej, Sverige ar numer ingen demokrati.

    • eva 24 februari, 2015 den 04:38 #

      o samma hände mej hade sveriges bästa Dsg Cert på första unghund. Bra att sanningen kommer opp nu.Ja har mkt mera att berätta .

  12. Lotta 24 februari, 2015 den 01:27 #

    det är märkligt att denna man kan godkänna omhändertagande av djur? godkänna försäljning av andras djur? godkänna att rena lögner sprids om djurägare som är rent förtal rena lögner. som motsatsen finns bevisat i både rapport veterinär besiktningar mm? att dessutom inte ens ha en veterinär utbildning men låta inspektörer avgöra med rena lögner är en skandal

    • eva 24 februari, 2015 den 04:55 #

      ja e så upprörd o förbannad har hälsat på mina omhändertagna hundar en st som är helt totalt pantad .nästa Notsobs Nala avlivad så detta är en skandal att skriva på detta viset. Men han vågar väl de o uppröra känslor på detta viset

      • ledsen 25 februari, 2015 den 07:48 #

        Skulle du försöka dig på att hälsa på dina stulna hundar om de befann sig på Hundstallet i Åkeshov (Stockholms län) så skulle personalen inte släppa in dig. De skulle istället bussa snuten på dig för att slutligen beskriva dig som kriminell. Om du skulle skicka en kompis för att kontrollera dina hundar skulle samma sak ske men då skulle de specificera och kalla din kompis bulvan.

        De som finns i styrelsen tar ut ockerlöner, som de hälare de är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: