Vad som egentligen hände

21 Maj

Nu måste det stå klart för var och en att länsstyrelsernas djurenhet används av privatpersoner för att ställa till det för andra och det har mycket lite eller inget att göra med djur eller djurskydd. Ägarna till Tangará Farm i Hörby förvånade fårsverige genom att meddela i slutet av april att företaget sålts till Anders Wall och Gustaf Ramel. Henrik Rosenius, som anlitats för att sköta djuren, gjorde en anmälan.  Enligt den blankett som länsstyrelsen i Skåne upprättade står att de kommit till gården den 25 april och ”fåren var övergivna på gården då djurhållarna flytt landet”. Gustaf Ramel ringde nästa dag till länsstyrelsen och Henrik skickade bilder för att visa att Ramel och medhjälparna har gjort ”ett bra jobb” med att ”rädda” fåren när ägarna ”flytt” till Brasilien. Konstigt nog ville inte länsstyrelsens handläggare åka ut utan uppmanade anmälaren att ta ut veterinär.

Gustaf Ramels anmälan är uppenbart en bluff och har bakomliggande orsaker annat än djur. Så låt oss gå tillbaka i tiden och se vad som hände innan.

Tangará Farm var beroende av betesmark som de arrenderade av Gustaf Ramel, Gårdstånga Nygård. Maycon fick kontakt med honom genom Josef Appell som var driftledare där i 11 år. Han slutade så fort Gustaf tog över gården efter sin pappa eftersom han inte klarade av att arbeta för Gustaf. ”Det var för mycket snack och för lite verkstad”. Med andra ord sa Gustaf mycket och höll sedan inte vad han lovat. Enligt kontraktet måste djurhållarna meddela alla åtgärder och få dem godkända innan de vidtogs. Ramel var dock inte själv så noga med samarbetet trots att han hade fördel av att få markerna betade och djurägarna kände att djuren kom i andra rummet. Exempelvis hände det att när de kom för att släppa fåren på avtalad tid och plats så var fältet upplöjt.

Våren 2017 fick Maycon ett lån av Anders Wall. Det lånet skulle kunna omvandlas till aktier i företaget. Efter det verkade Gustaf Ramel bli ”avundsjuk” på Anders Wall och börjar tala illa om Maycon. Ramel säger att Maycon är visserligen duktig på djur men desto sämre på ekonomi.  Inte så långt därefter i slutet av sommaren 2017 äger ett möte rum mellan Gustaf Ramel och Anders Wall som båda investerat i Maycons företag. Tidigare har Anders behandlat Maycon ”som en son” men efter mötet slutar han hälsa. Han var innan väldigt exalterad över allt som  skulle göras och ringde Maycon dagligdags och ibland på nätterna. Investerarna visade efter mötet stort intresse av att överta företaget, speciellt seminstationen som snart kunde förväntas ge god ekonomisk avkastning. Den 15 december hade Maycon ett möte med Ramel och Wall varvid Maycon hade med affärsplaner, budgetar, prognoser mm till vilket de anlitat ett företag vid namn Företagsstudion att ta fram. Wall och Ramel tittade inte ens på materialet. Mötet gick ut på att investerarna ville ha 51% av aktierna i Maycons företag och Maycon skulle få behålla 49%. Wall och Ramel hade konstruerat ett avtal på det. Gick Maycon med på det skulle det komma in ytterligare två miljoner. Därmed skulle Maycon förlora hela bestämmanderätten över företaget. Han beslutade redan efter 20 minuter att inte skriva under varvid resten av mötet, tre timmar, gick åt till att försöka pressa Maycon att skriva på. Maycon stod emot. Den 20 dec skriver Anders Wall till djurägarna där förslaget är att finansiärerna i praktiken ska ta över företaget. Nyårsafton kom Gustaf Ramel till gården i Västerstad och då gav Maycon ett motförslag. Om de skrev hälften var dvs 50/50 så skulle han gå med på det. Gustaf sa i princip ja till det och skulle framföra det till Anders. Allt förhalades och löftet om de två miljonerna rann ut i sanden. Något svar lämnades aldrig. I början av april sa Maycon till Gustaf att de måste ta över företaget eftersom han aldrig skulle ha möjlighet att betala tillbaka lånen.

Den 18 april avtalade Gustaf Ramel ett möte med djurägarna på banken och han åtog sig att köpa djuren och överta skulderna. Han kom dit och sa att han inte kunde skriva på för att han inte hade allt klart med sin bank ännu och att det skulle ta någon vecka till. Han gav djurägarna mall på fullmakt att ge till Emmas mamma så att hon skulle kunna skriva under för Maycon när han hade allt klart. När de väl åkt gjorde Gustaf inte alls det han sagt och påstår till ATL att han aldrig haft avsikt att köpa verksamheten. Så nu är han djurhållare, Emma och Maycon äger fortfarande djuren och Ramel vill inte ha dem… Gustaf sa att han skulle anlita Henrik och betala för det vilket han gjort de första veckorna men inte längre. Anders har inte hört av sig.

– Jag är växtodlare. Jag har inget intresse av att överta deras rörelse. Att missköta företaget är en sak, att missköta djuren är värre, säger Gustaf Ramel till ATL. Ljudklippet ovan visar tydligt att inte ”ord står mot ord” som tidningen påstår. Maycon och Ramel hade ett muntligt avtal . Det vet narurligtvis också Ramels fru som ringer upp mig och försöker, under förtäckt hot, att få mig att ta bort det. Ramel har varit på gården många gånger. Om han nu tyckte djuren sköttes så dåligt, varför anmälde han inte tidigare utan fem dagar efter han själv blivit djurhållare?

Fru Ramel är mycket noga med att tala om att hon är advokat. Hon hävdar att det är olagligt att publicera ljudfiler och skärmklipp från artiklar men kan inte hänvisa till något lagrum och tycker jag ska skaffa advokat. Dessutom kallar hon mig för ”rättshaverist”. Fru Ramel säger apropå ingenting att ljudinspelningar inte ens är tillåtna som bevis i rätten. Även muntliga avtal är juridiskt bindande och vill man komma ifrån ett sådant är det ju tråkigt att det råkar finnas en inspelning på detta.

Av den blankett som undertecknades av Ramel och skickas till jordbruksverket framgår att han formellt är djurhållare från den 21 april oavsett vem som äger djuren och har därmed ansvar för dem. Att han skulle ha undertecknat för att han känt sig hotad, som han sa till Leif Felton, är rent hitte-på. Både Gustaf och Henrik var dessutom väl medvetna om att Maycon och Emma skulle åka till Brasilien den 25 april. Fram tills dess skötte de djuren och inga djur var övergivna. Hur var det då med magra och döda djur? Ja det fanns det och så här förhöll det sig med dem.Den 19 juni 2016 påstår en fårägare i Båstad att han blivit bestulen på 80 gotländska pälsfår. I  början av november 2017 kommer ett nytt larm om fårstöld på samma gård.Den 13 september beslutade länsstyrelsen i Skåne att samtliga får på Ånhammars gård skulle omhändertas. Bl a fanns det mycket magra får och får hade fastnat i stängsel och dött. I november beslutades om djurförbud. Förmodligen hade det aldrig varit några stölder. Men måste man lägga av pg av djurförbud är det bättre att skylla på det. Den här besättningen köpte Tangará Farm eftersom de letat gotlandsfår för att ingå i planerat avelsprogram. En del köptes direkt på gården och en del från polisen totalt ca 350 djur. Tyvärr visade det sig vara svårt att få hull på tackorna. Orsaken kunde vara inre skador av att länge ha gått med parasitangrepp. Eftersom tiden gick avlivades en hel del djur. Kvällen den 24 april innan Maycon och Emma skulle åka avlivades några tackor. Det var dem som Ramel och Henrik låtsades ”upptäcka” fast de var väl insatta i förhållandena på gården och som Maycon och Emma instruerat om i god tid. Gården har haft regelbunda besök av veterinär som kan vittna om djurens skötsel. Någon misär har aldrig förelegat, därför finns det inga bilder på det. Gustaf och Henrik påstår sig ha ”räddat” de ”övergivna” djuren och vill ha beröm för det. Varför de agerar som de gör kan bara de svara på.

Det här är dessutom ytterligare ett fall där polisen misskött omhändertagna djur. Tackorna blev betäckta av sina egna bagglamm och skildes först när Maycon påpekat det för dem. Som vanligt brister länsstyrelsen i sitt tillsynsansvar när djur omhändertagits.Emma och Maycon älskade verkligen alla sina djur. Ovan har de köpt en pool bara till den här baggen för att han hade skadat benet. Han kunde inte gå men efter att ha simmat i polen ett tag fick han tillbaka rörelsen i bakbenen och gick senare som vanligt igen.Maycon är kunnig och framgångsrik och en del störde sig på det. Exempelvis ringde en person jordbruksverket i april 2016. Uppringaren hävdade att ”Maycon Vinborg seminerar i andras besättningar, att han för in genetik som kommer att kräva att svansar kuperas på fåren och att han har en sambo som är tio år yngre än han”. Lotta Andersson meddelade att han har tillstånd, att Maycon Vinborg förstår att vi inte kuperar svansar i Sverige, att han har visat god förståelse för djurskydd i aveln och att hans ålder är helt irrelevant i sammanhanget. Nu är fårföretagets framtid oviss för Ramel har ju gjort sig av med den största tillgången nämligen Maycon själv!

Foto Tangará Farm

Annonser

Om sig och kring sig

15 Maj

Den 30 april meddelar plötsligt Maycon Vinborg och hans unga sambo Emma Jönsson att de lämnar sin mycket omtalade fårfarm i Hörby. Efter att ha uppdaterat sin sida nästan dagligen hade det varit helt tyst en månad.För ett år sedan var planerna stora för denne äkta entreprenör. En sådan person med stor kunskap och drivkraft som vi i en liten jordbrukskommun säger oss behöva för sysselsättning, levande landsbygd och öppna landskap.

På bara ett par år hade denne unge man, uppväxt i Brasilien, från två tomma händer byggt upp flera företag, prisats, lovordats och såg fram emot att expandera. Så vad hände egentligen? 

Maycon sa: ”Det handlar också om att vara stolt över sitt yrke. I England och Skottland till exempel finns det föreningar för unga bönder och en stolthet som jag inte tycker finns i Sverige. Det borde vara lite mer coolt att vara bonde.” Det tycker jag också. Det är oroväckande om inte en av de bästa lyckas. Hur ska då någon annan lyckas som bonde och utveckla landsbygden?Den 7 mars 2018 annonserar Tangará Farm att lamm snart finns för försäljning av den i Sverige nya fårrasen Valais blacknose. I mitten av maj ska de vara leverensklara. En dryg månad senare skriver alltså Maycon själv att företaget och djuren övertagits av Gustaf Ramel och Anders Wall (samma som gav stipendium ett år tidigare) med den förre som ansvarig djurhållare från mitten av april. Maycon har ingen egen mark till alla fåren utan är beroende av att arrendera. Och det gör han av Gustaf Ramel på Gårdstånga Nygård. Ärvd mark är något som familjen har i övermått. Och Gustav Ramel drar nytta av Maycons arbete.

Den 1 oktober 2014 skriver Maycon kontrakt på bete maj till september/november. Kostnaden för uppsättning och nedtagning av stängsel och grindar ska Maycon stå för men Ramel ska godkänna allt skriftligt innan något arbete får påbörjas. Maycon betalar visserligen inte för själva betet och får också använda el, vatten och tillfartsvägar, men kontraktet tycks löpa på ett år. I avtalet står: For the purpose of this Agreement ”Contract Period” means the period from the date of this agreement and up to and including the date falling three (3) months after written notice has been given of either party to the other party to terminate this agreement.”  Med tanke på de stora investeringar som Maycon gör och det handlar om långsiktig verksamhet så borde avtalet varit på fem år i taget. Därmed hade Maycon haft besittningsskydd. Det har han inte nu utan Ramel kan alltså säga upp honom med tre månaders varsel. Var det det som hände att han miste marken lagom till betessäsong och lamning? Utnyttjade Ramel att Maycon inte kände till svenska arrendelagar?Den 25 april, dvs 4 dagar efter att Ramel forrmellt blivit djurhållare, gör Henrik Rosenius en anmälan till länsstyrelsen på Maycon och Emma. Han påstår att ”fåren är övergivna och att djurhållarna flytt landet. Anmälaren säger sig ha tagit hand om djuren, fodrat, vattnat, strött och gett vård.  Ca sju djur var i så dåligt skick att de fick avlivas, ett 15-tal hittades självdöda. 300 tackor ska lamma snarast.” Gör han denna anmälan på uppdrag av Ramel?

Dagen efter den 26 april ringer Gustaf Ramel till länsstyrelsen. Vid det laget har han alltså själv varit ansvarig för djuren i 5 dagar. Till länsstyrelsen säger han att han ”tidigare hjälpt djurhållarna ekonomiskt och ska ta över djuren och gården.” Han säger också att papper skrevs på detta föregående vecka och att djurhållarna ska skicka in papper på detta (till jordbruksverket, min anm.). Ramel påstår vidare att ”djurhållare Emma Jönsson skickat en mejl (till honom) där hon förklarar att de fugit till Brasilien. När Gustav Ramel kom till fastigheten den 25 april var bostadshuset låst och gården var övergiven med samtliga får. Gustav Ramel tog hjälp av Henrik med flera och fåren utfodrades, vattnades och fick rent strö samt vård de som var i behov av det. Många djur är mycket svaga och tunna.”

Gustaf Ramel har alltså lämnat de djur han övertagit ansvaret för 5 dagar tidigare utan tillsyn, foder och vatten? Nu är de dåliga och han vill ge Maycon och Emma skulden för det eller vill Ramel ställa Maycon i dålig dager för att Maycon inte vill jobba som anställd åt honom?

Ramel ”vill att länsstyrelsen kommer ut och gör en bedömning och för dokumentation att de gör ett bra jobb”.

Gustaf Ramel har alltså misskött fåren och vill nu ha beröm av länsstyrelsen.

Handläggaren på länsstyrelsen ”informerar om att det är bättre att ta ut en veterinär som får bedöma djurgrupperna och skriva intyg på i vilket skick djuren är”. Dvs länsstyrelsen delegerar sitt myndighetsuppdrag till anmälaren och nye djurhållaren Gustaf Ramel! Själva åker man inte ut trots uppgift om att mer än 500 får och lamm påstås övergivna och svältande!

Nästa dag den 27 april kommer Julius Kemna från veterinärstationen i Hörby ut. Fakturan är ställd till anmälaren Henrik Rosenius. Henrik ger samma version till Kemna som han gett länsstyrelsen dvs att Maycon lämnat landet och när han kom till gården ”så upptäckte han” att vissa djur var ”i så dåligt skick att de fick avlivas”. Henrik har på eget bevåg avlivat tolv djur, tackor och lamm. ”Enligt Henrik hittades fyra döda.” Ytterligare en tacka avlivades under besöket av Henrik.

Kemna skriver: ”Jag rekomenderar honom (Henrik) att årerkoppla till länsstyrelsen för att försäkra att länsstyrelsen tar tag i detta ärende om de bedömer det som ett djurskyddsärende. Jag anser att det ska avgöras av länsveterinär.” Han säger att ha diskuterat ärendet med länsveterinär Charlotta Carmaterou.

Den 2 maj skickar Henrik in bilder till länsstyrelsen. Konstigt nog tog de inga bilder på den misär som de påstår rått innan. Eller inte konstigt eftersom det visade sig vara Ramel som var djurhållare.

”Bilder efter städning, gödsling samt utfodring.””Bilder på kadaver hög med avlivade samt avlidna djur i går morse.”

Den 7 maj skriver Leif Felton att han konstaterat att Gustaf Ramel är ansvarig djurhållare för de akuella djuren. Han meddelar Gustaf Ramel och Kristin Skeppsby på LRF-konsult som tydligen anlitats som ombud: ”Det betyder att om Länsstyrelsen fattar några beslut gällande djuren kommer dessa att riktas mot Gustaf som djurhållare.” Gustaf Ramel anger ”att han skrev på det aktuella dokumentet (ägarändring till jordbruksverket) eftersom han kände sig hotad av Maycon”. Först missköter han djuren och sen skyller han på Maycon! Skeppsby brukar anlitas som ombud av djurägare som har länsstyrelsen som motpart. Varför anlitar Gustaf Ramel henne om det är Maycon som misskött fåren?

Den 30 april tar polisen emot en anmälan om misstänkt djurplågeri. Anmälare är Gustaf Ramel. Polisen har ännu inte gjort någon utredningsåtgärd utöver att man har kontrollerat att Länsstyrelsen i Skåne har kännedom om ärendet.

Maycon Vinborg uppger till ATL att Anders Wall har investerat två miljoner kronor i verksamheten att fått låna lika mycket av Gustaf Ramel, ägare till Gårdstånga Nygård; pengar som också satts in i bolaget. Investerarna lovade mer pengar men satte inte in pengarna. ”I stället ville de överta bolaget och att jag skulle arbeta för dem som anställd. Då kom vi till en punkt där jag inte orkade längre”, säger han.” Han säger att det var inga misskötta djur när de åkte därifrån.

Kanske var det den svenska avundsjukan som slog till? I Sverige får man inte vara framgångsrik entreprenör och absolut inte med djur.

Tomas Olsson, ordförande för Lammproducenterna, beklagar att Maycon Vinborg lämnat sitt företag:

– Maycon var full av energi och en frisk fläkt som rörde om i Fårsverige. Han tog in nya raser, nytt avelsmaterial och fick Jordbruksverket och myndigheterna att tänka till, säger han. Alla i näringen uppskattade dock inte Maycon Vinborgs insatser, säger han också.

Lotta Andersson på Jordbruksverket anser också att Maycon Vinborg tillfört ny energi till fårnäringen med nya raser, semin och rådgivning, men också mött motstånd.

– Vi har fått fördomsfulla samtal som varit negativa till hans verksamhet på osaklig grund. Från den stol jag sitter på tycker jag det är en förlust för Fårsverige att han slutar, säger Lotta Andersson.

Att ha tillstånd för seminverksamhet på får; med hela kedjan från spermasamling till seminering; är Tangara Farm för närvarande ensam om i Sverige

Familjen Ramel har aldrig behövt arbeta med två tomma händer utan är födda med guldsked och vet att ta för sig inte minst av bidrag från EU. Genom olika bolag har andra i släkten bl a köpt mark i Lettland och planterat igen jordbruksmark. Det anser de också vara en ren välgärning.

I Lettland var man inte lika förtjusta.

Några av Sveriges största bidragstagare!

 

 

 

 

Vi går hellre arbetslösa än söker oss till länsstyrelsen

23 Apr

Det är inte bara förtvivlade djurägare som försökt få till stånd en ändring av hur länsstyrelserna utövar djurtillsynen. Även före detta djurskyddsinspektörer har försökt och talat ända upp i regeringen för döva öron. Så det är självklart att alla har vetat vad som pågått och det under många år.Marianne Holmén var en sådan stridbar och stolt djurinspektör från Hässleholm. Det var hon som anordnade mötet i Hässlehom 2011 där bl a läkaren Anders Thelin deltog. Hon skrev året efter den 20 april 2012 till Eskil Erlandsson:

Hej urfarbroder ”Ullsteen”!

Beklagar att du inte hade möjlighet att närvara vid mötet i Hässleholm den 11 mars 2011 ”Vart tog dialogen vägen”. Det var stort intresse från både lantbrukare och media.

Ola Svensson, enhetschef för djurskyddsinspektörerna på djurskyddsavdelningen i Skåne län, var på plats och på så vis fick lantbrukare, politiker och media möjlighet att ställa frågor.

Det framgår ju, med facit i hand efter tre år, att överflyttningen från kommunerna till Länsstyrelsen inte nådde fram till det resultat men önskade, snarare tvärtom.

De flesta av djurskyddsinspektörerna (nu talar jag enbart om de i Skåne län) saknar både erfarenhet och  kompetens.

Vid överflyttningen 2009 tackade merparten av ”de gamla” nej till arbete på Länsstyrelsen eftersom vi, som de flesta urtanter och urfarbröder från Högborgen Alnarp, redan från början när förslaget kom anade att det inte skulle bli bra.

Som du själv vet hänger djurskyddet samman med lantbrukets miljö. Vem passar då bäst som inspektör? Jo, lantmästare med en praktisk bakgrund och en gedigen utbildning på Alnarp.

Vi går heller arbetslösa än söker oss till Länsstyrelsen, ”man hör ju hur det går till”. Som det blev nu, ska kommunen kontrollera eller sköta enbart miljötillsynen och Länsstyrelsen djurtillsynen. Det blir m a o mer ineffektivt än någonsin. Jag träffar och pratar ofta med några av dina kursare ”Kumla” Glenn Oredsson, ”Pladder” Conny Fagerström, ”Bääs” Lars Svensson och har mer än fullt stöd i frågan. Varma hälsningar från dem.

De precis som jag arbetar ju nära näringen med daglig kontakt med en utav vår viktigaste yrkeskår lantbrukarna.

I Ängelholm arbetar Börje Nilsson 72, Ola Öberg 97. I Lund arbetar Ewa Björnberg 76. I Kristianstad arbetar Anna Nilsson 09. I Hässleholm arbetar jag 85.

Listan kan göras lång. Alltså, vi som hade lång praktisk erfarenhet plus en ovärderlig lokalkännedom och som tidigare sagts, urtanter och urfarbröder hade möjligheten att välja på att stanna i kommunen som enbart miljöinspektörer och fråntas djurskyddet eller flytta med.

Vi stannade och därmed rekryterades inspektörer utan vare sig erfarenhet eller utbildning som behövs för att arbeta med en sådan viktig yrkesgrupp som lantbrukare med djurhållning.

Jag har en bra liknelse. Man borde inte få arbeta som barnmorska om man inte fött barn själv!!!!

Varför kunde inte de kommuner som ”skötte” djurskyddet ha det kvar eller åtminstone anställts av Länsstyrelsen på djurskyddet i ”sin” kommun och fortsätta att vara effektiva? Eller varför inte nu, hyra in kompetent personal från näringen eller kommunen eftersom problematiken hela tiden växer.

Lantbrukaren känner en ständig oro för ett oanmält besök av två (?) djurskyddsinspektörer. Vi som arbetar med lantbrukare är till för att hjälpa, inte stjälpa.

När kommunernas miljökontor hade tillsynen (vilken fungerade bra i merparten av kommunerna i 33 av 290 fungerade det inte bra) så fanns det ett större förtroende eftersom vi var kända ansikten i kommunen. Dessutom fanns det oftast andra personkontakter med miljönämndspolitiker, miljöchefer, inspektörer, veterinärer, transportörer, grannar till lantbrukare mm som  med förtroende tipsade när någon började tappa stinget – vi kunde rycka ut och hjälpa lantbrukaren tillbaka på banan eller göra ett snyggt avslut. Det behövde inte gå till vanvård mer än i yttersta undantagsfall.

Ditt uppdrag är nu, jätteviktigt. I egenskap av urfarbroder skall (inte bör) du göra ett besök på Alnarp och tala om för de blivande lantmästarna att de verkligen behövs som djurskyddsinspektörer. Vi ska arbeta för att behålla vår svenska livsmedelsproduktion som kommer från svenska djurhållare.

Detta måste vara en självklar sak för dig ”Ullsteen” som tidigare lammproducent!

Den 27 oktober 2010 ”drog vi igång” ett möte på Länsstyrelsen i Kristianstad med representanter från Nötkött, Gris, LRF, Skånesemin osv osv. Jag fick ett jättefint gehör från alla utom djurskyddsinpektörerna själva. Meningen är att få Länsstyrelsens personal att förstå att vi ska vara rädda om ”bönderna”, de ska inte behöva vara rädda för myndigheterna.

Trots alla bra framföranden av t ex Åsa Odell, LRF Lars-Göran Pettersson, Anna Christoffersson, Kravs representant Ingemar Haggärde, Nötköttsproducenterna Anita Persson, Grisnäringen Hans-Erik Magnusson osv osv, gav det inte någon förståelse från djurskyddsinspektörerna.

Till sist, sedan 1987 har Christina Håhus 86:a arbetat på Länsstyrelsen, de senaste åren som Landsbygdsdirektör. Det finns inte många som har den långa arbetslivserfarenheten med djur och lantbruk som hon, innan hon gick Alnarp 86. Tyvärr uppskattad

es det inte alls bland djurskyddsinspektörerna. Tänk om man istället tyckte att det var en ovärderlig kunskap att ha en sådan resurs att be om råd och tips.

Mooraal Mats Karlsson 74, Paovo Ulf Persson, Hevy Anders Olsson, Keem 79 Lars Henriksson har samma åsikt om hur det har blivit när Länsstyrelsen tog över djurskyddet.

Hälsningar

Marianne Holmén

 

 

Säg inte att ni inget visste!

15 Apr

Tänk att människor ska behöva dö av myndighetsutövning! I många år har vi försökt få politiker, allmänhet och tjänstemän att förstå att djurskyddsk0ntrollerna har urartat till ett skräckvälde där enskilda tjänstemän har bokstavligen makt över liv och död. Och det var inte de första självmorden och säkert inte det sista. För att inte nämna alla som gått en förtidig död tillmötes i stressrelaterade sjukdomar. Jag har skrivit om ondskan tidigare. Likt försäkringskassans tjänstemän anser länsstyrelserna att de bara fullgör ett politiskt uppdrag. Det tycks som om de menar att stryker både jordbruk, landsbygd och ett och annat liv med så har de ändå rätt. Djurrätt är inte detsamma som djurskydd som många tycks tro. Djurrättsrörelsen menar att det inte ska finnas några tamdjur alls. I veckan lyftes frågan om hot och våld mot djurhållande bönder, först av Aftonbladet och sedan av övrig riksmedia.Och se där! Det blev fart ända upp på  ministermivå. Det är ”helt oacceptabelt” sa Bucht! Undrar var jag hört det uttrycket förut? Bucht är naturligtvis mycket medveten om att bönder och andra djurhållare inte bara är rädda för djurrättsaktivister utan även för statens djurkontrollanter. De har all anledning att känna ännu större oro för de senare eftersom tjänstemännen med ett pennstreck kan radera ett helt liv, tvinga sig in i privata hem med poliser, ta hela besättningar för miljontals kronor, avliva djur och besluta om näringsförbud utan att djurhållaren fått chansen till en rättvis rättegång. Ingen vill ta i det eftersom djurägare i många år framställts som onda djurplågare i riksmedia , ivrigt påhejade av djurrättsrörelsen ända upp i riksdagen!

På initiativ av dåvarande internrevisor samlades vi på länsstyrelsen i Kristianstad 2015 för att framföra kritiken, men då liksom nu så avfärdades oron som obefogad.

”Nu, menade de klagande, finns djurägare som dukar under i mardrömsliknande processer och de hävdade att ”systemet långsamt kväver djurhållningen på landsbygden”.
Länsöverdirektör Carl Älfvåg på länsstyrelsen gör bedömningen att gruppen som klagat inte är representativ för de skånska djurägarna.
– Utifrån den mångfald av goda kontakter i ett otal ärenden som Länsstyrelsen har med djurhållare runtom i Skåne, och de enkätundersökningar som gjorts bland djurhållare som blivit kontrollerade så bedömer Länsstyrelsen av den uppfattning och de förslag som framförs av er saknar förankring hos majoriteten av de skånska djurhållarna, skriver Carl Älfvåg i sitt svar.” Älfvåg skrev för övrigt bara under det Marcus Björklund formulerat. Både internrevisorn Staffan Ivarsson och Carl Älfvåg slutade strax efter.

Istället gick inspektörerna ut i pressen och klagade hur hotade de var! Som genom ett trollslag blev alla djurägare farliga den 1 januari 2009. Det råkade sammanfalla med att djurkontrollerna flyttades från kommunerna till länsstyrelerna. På kommuntiden var det inga problem att åka en och en och utan poliser!Den 11 mars 2011 hölls ett stort möte i Hässleholm med länsstyrelsen och djurhållare. Även där framfördes samma synpunkter och redan då blev vi avfärdade! Ola Svensson, dåvarande avdelningschef, hade beordrats dit av landshövdingen. Det hela kokade ner till att inspektörerna skulle legitimera sig! Det ironiska var att Ola Svensson själv varit till mig utklädd till polis några dagar tidigare. Han visade minsann ingen leg! Ola Svensson smet snabbt iväg när själva mötet var slut för att undgå obehagliga frågor.

Jag har under många år på bloggen beskrivit hur djurägare hotats och misshandlats. Redan 2013 skrev jag om detta fall med ett gammalt par (det kan tilläggas att paret fortfarande får besök):

Inge Johansson i Åshammar berättar: ”Tisdagen den 8e oktober kom länsstyrelsens djurskydd som vanligt oanmält med djurskyddshandläggarna Anna Sääf och en ung kvinna till med två poliser i släptåg för att ”se om det var städat”. (Detta var tredje gången 2013. Gången innan i april bröt sig poliserna in genom källaren när vi låg sjuka.)

Det uppstod en irriterad diskussion då vi krävde legitimation. Djurskyddarna visade och den kvinnliga polisen men den manliga, Magnus Fallgren, vägrade och visade polisemblemet på jackan, det räckte om vi nu var ”läskunniga”. Laila sade att det inte var OK. Då jag krävde att få se husrannsakan brann det till och polismannen rusade upp på trappan och ställde sig c:a en dm från mitt ansikte och skrek att han hade rätt och jag fel och var helt virrig.

Sedan frågade han en av djurskyddarna om hon ville att han gick med in, hon svarade ja. De kom in i köket och Laila som stod i dörröppningen sa det är tur att jag städat. De två djurskyddshandläggarna, polismannen och jag var inne i köket.  Laila stod på tröskeln och den kvinnliga polisen var utanför. Då sa polisen Fallgren: ”Om det är städat nu hur skitigt har du det annars?” Laila sa: ”Vad säger du?” och gick emot honom. Då snodde han runt och tog Laila, bröt upp hennes högerarm på ryggen och slängde henne två meter ut och över trapplanet, in i räcket och ner på betonggolvet.

När jag såg hur illa det gick rusade jag ut på trappan fram till honom och lade min vänsterhand på hans högra axel och sa bestämt: ”släpp henne”. Då släppte han Laila och fick tag i mig och tryckte mig med våldsam kraft mot dörrposten samt pressade mitt huvud mot dörrkarmen med sin underarm mot min strupe. Mina glasögon for av ner i betonggolvet och repades. Vår son Joakim kom efter att ha jobbat natt på Psykakuten i Gävle, så han såg händelsen. Först då han kom springande och kommenderade ”släpp farsan” släppte polisen sitt grepp.

Vi har nu anmält polismannen Magnus Fallgren. Men den polis som tog emot vår anmälan ville endast göra det hela till tjänstefel, vilket vi inte accepterar. Vi anser det vara grov misshandel och grova kränkningar m.m.

Vi har tagit bilder av såväl Lailas skador som mina och har anmält det till vården.

Det är massor av blåmärken över armar och kropp på Laila och röda strimmor på min rygg efter dörrposten. Laila har mycket ont och också jag känner av brutaliteten.”

Vad som kan tilläggas är att båda makarna var 71 år och polismannen i 30-årsåldern.
2013 blev en annan bonde  72 år i Halland nedsliten från sin traktor av polisen, som medföljde länsstyrelsen, så våldsamt att armbågen bröts. Polisen anmälde bonden för våldsamt motstånd! ”Vid gripandet ska en polisman ha ryckt ut den äldre mannen ur traktorn så att han slog i bakhuvudet och skadade armbågen allvarligt. Sen blev han upptryckt mot polisbilen.”

Den 6 juli 2011 smygfilmade Emma Hansson två bröder i Skåne, båda i 70-årsåldern. De förnedras och till slut blir den ene misshandlad av polisen. Djurrättsrörelserna har många kopplingar till och inflytande över djurskyddslagstiftning och dess tillämpning. Veterinärer, politiker och handläggare är aktiva i olika föreningar som i sin tur är remissinstanser och samtalspartners till jordbruksverk och lagstiftare.Linnea Stålhandske var djurskyddsinspektör under många år i Skåne. Gunnela Ståhle har jobbat för LRF i 40 år. LRF talar alltså med kluven tunga. Länsveterinären i Kronoberg Björn Dahlén valdes till ordförande i Djurskyddet Kronoberg 2014.  Djurskyddsinspektörer och länsstyrelser har också starka kopplingar till föreningar som stallar in djur som omhändertas för stora pengar. Alexandra Boijsen, ytterligare en skånsk djurskyddsinspektör, fick jobb på Djurens vänners hundstall i Kyrkheddinge, en avknoppning till Hundstallet i Stockholm som nu skickar hundar till Skåne och tigger in många miljoner varje år. Det är tydligen ingen nackdel att man kan tjäna pengar på djuren som flyttas runt!

”Vi fattar inga felaktiga beslut”

8 Apr

Foto: Lucie Marcela Havelka

Dagens gästskribent är Carina Hedberg som reflekterar över varför det gått som det gått med det svenska djurskyddet:

Länsstyrelserna vill göra gällande att statistiken över begångna brott mot djur redovisar extremt låga siffror vilket bekräftar att Sverige har den absolut bästa djurskyddslagstiftningen och den absolut bästa kontrollverksamheten inom hela EU. Men medaljen har en baksida!

Den verksamhet som länsstyrelserna bedriver på djurskyddsområdet har vi sedan länge insett inte har något med djurskydd att göra. Inte heller är det pengarna som styr ”djurskyddsförvaltningen” men det är bra om det kan göras någon förtjänst på vägen. Vad är det då som driver länsstyrelserna till att bedriva verksamhet som ligger långt utanför lagens ramar på djurskyddsområdet?

HYBRIS (storhetsvansinne)!

På bekostnad av Sveriges säkerhet, statsskicket, djuren och invånarna gör länsstyrelserna gemensam sak av att självförverkliga och utmärka sig, speciellt inom EU. Ett självförverkligande genom att försöka få övriga medlemsländer att ratificera den svenska djurskyddslagstiftningen som gemensam djurskyddslagstiftningen inom EU.

Det uppsatta målet kan länsstyrelserna inte uppnå med hjälp av befintligt regelverk för hur den offentliga verksamheten ska bedrivas. De ser det därför som legitimt att även manipulera med domstolarnas rättsskipningsarbete. Detta framgår tydligt av handlagda djurskyddsmål i de allmänna förvaltningsdomstolarna sedan drygt nio år tillbaka.

Att det verkligen förhåller sig som beskrivet har också bekräftats offentligt från flera håll genom uttalanden från länsstyrelsens tjänstemän i chefsposition att:

”Vi har en långtgående djurskyddslagstiftning i Sverige som är utformad för att värna djuren och ta hänsyn till deras behov och skydd. Den lagstiftningen arbetar Sverige nu för att få övriga medlemsländer inom EU att acceptera och successivt närma sig. Eftersom Sverige håller djurskyddet och djurvälfärden högt är det bästa vi kan göra är att verka för att övriga EU närmar sig den svenska djurskyddslagstiftningen.” (Lars Sandberg, enhetschef för landsbygdsavdelningen vid Länsstyrelsen Jönköping)

”Vi fattar beslut utifrån de lagar som Sveriges riksdag och regering beslutat om. Är man inte nöjd med våra beslut så går de att överklaga och man kan få prövningar i flera olika instanser. Vi kan konstatera att de beslut som överklagats och prövats i flera olika instanser har hållit hela vägen upp genom prövningarna och vi har således inte fattat några felaktiga beslut.” (Lars Sandberg, enhetschef landsbygdsavdelningen vid Länsstyrelsen Jönköping)

Demonstration för mänskligare djurskydd och rättssäkerhet utan för länsstyrelsen i Skåne den 23 mars 2018: Rosor för alla de som har begått självmord och alla de vars liv har lämnats i spillror på grund av länsstyrelsen förfarande. Alla dessa vackra rosor för alla som dött i länsstyrelsens spår, lades sedan som en hedersbetygelse och på önskemål från de anhöriga, på familjegraven till den nyligen framlidne lantbrukaren. De som var där, vittnade om ett magiskt ögonblick med en stark känsla av närvaro. Vila i Frid. Foto Lucie Marcela Havelka.

”Jag känner inte igen den bilden som beskrivs. Från våra perspektiv så ser det annorlunda ut. Och resultatet som vi ser när vi har våra ärenden i domstol, med en väldigt låg ändringsprocent, tyder ju på att processen faktiskt fungerar och är rättssäker.” (Marcus Björklund, enhetschef, djurskydds- och veterinärenheten vid Länsstyrelsen Skåne)

För den utomstående oinvigde förefaller citerade uttalanden som seriösa och trovärdiga samt att de ger lugnande besked om länsstyrelsernas djurskyddsverksamhet. Men denna är en mycket liten del av det totala samarbetet inom EU. Den praxis myndigheten medvetet tillämpar sedan övergången den 1 januari 2009 utgör ett uppsåtligt och allvarligt hot mot demokratin, undanröjer rättssäkerheten, underminerar rättsväsendet och tillintetgör grundsyftet med djurskyddslagstiftningen.

I själva verket är uttalanden som ovan fullt medvetna gärningar vars uppsåt är att vilseleda allmänheten, andra djurhållare och att underförstått misskreditera kontrollobjekt som förvirrade djurhållare vilka saknar lämplighet att hålla djur och vars djur därför av den anledningen har omhändertagits och djurförbud har meddelats.

Det finns nämligen ingen fungerande process och förekommande processer innehåller inte ett enda spår av rättssäkerhet eftersom den verkliga sakfrågan kommer aldrig till prövning i för ändamålet behöriga domstolar vilket den låga ”ändringsprocenten” bekräftar.

Samtliga av länsstyrelsernas beslut i djurskyddsärenden som överklagats till högre instans kommer nämligen till prövning i de allmänna förvaltningsdomstolarna vilka inte har behörigheten att ta avgöranden i skuldfrågan. Processerna är därför ett renodlat ”pappersvänderi” till absolut ingen nytta och medför oacceptabla samhällskostnader samt otillbörligt lidande för både djur och människa.

Länsstyrelserna har nämligen satt i system att meddela beslut som utelutande baseras på myndighetsföreskrifter vilka enligt Regeringsformen inte får utgöra brottsbeskrivningen på en straffbelagd gärning medan myndighetsbeslut inte får meddelas utan stöd av lagen.

Det är som sagt var skillnad på föreskrifter och föreskrifter då regeringsformen till sin ordalydelse om bemyndigande enbart avser regeringens föreskrifter.

Förtydligande:
Riksdagen föreskriver genom lag och regeringen föreskriver genom förordning medan myndighetsföreskrifter kan ges betydelse vid en prövning men får aldrig helt eller i det väsentliga utgöra brottsbeskrivningen på en straffbelagd gärning då kommuner och förvaltningsmyndigheter inte har bemyndigande att meddela föreskrifter med rättsverkan av brott.

Länsstyrelserna anser att Jordbruksverkets föreskrifter är lag men de är myndighetsföreskrifter som meddelats utan bemyndigande att meddela föreskriftermed rättsverkan av brott.

Det är av den anledningen åklagarmyndigheten har tvingats lägga ned många förundersökningar eftersom det finns inget underlag för väckande av åtal. Länsstyrelserna ser det därför inte som meningsfullt att inkomma med anmälan om misstanke om brott och har därför istället verkat oavkortat för att göra myndighetsföreskrifter till lag vilket bekräftas i den lagrådremiss som nu är under handläggning inför en eventuell ny djurskyddslag.

I den finns önskemål om att bötesbelägga brott mot myndighetsföreskrifter vilket i väntan på ”ikraftträdandet” regleras av Länsstyrelserna genom beslut om föreläggande förenat med vite. Ett slags sanktionsavgift som såväl Jordbruksverk som länsstyrelserna flertalet gånger inkommit med önskemål om i tidigare remissvar men som vid upprepade tillfällen avvisats av riksdag och regering eftersom rättssäkerheten undanröjs då fokus flyttas från polis, åklagare och domstolar till kontrollmyndigheter.

Länsstyrelsernas ansökningar om utdömanden av viten bifalles utan omsvep av förvaltningsrätterna. Detta omöjligör dessutom att den utpekade ställs till straffansvar enlig djurskyddslagens straffbestämmelser. Djurhållare över hela Sverige får således redan betala enorma bötesbelopp för påstådda brott mot Jordbruksverkets föreskrifter genom förvaltningsrätternas avgöranden vilka genom Kronofogdemyndigheten blir utsökningsmål i tingsrätterna.

Länsstyrelserna anser sig nämligen ha befogenheten att bestämma att det ska införas sanktionsavgifter i stället för straff vilket står i strid mot myndighetens lagstadgade åligganden.

Det finns ärenden där en och samma djurhållare har tilldömts vite genom förvaltningsrättens avgöranden minst sex gånger på precis samma grunder vid alla tillfällen. Av djurskyddslagen framgår att om ett föreläggande enligt 26 § samma lag överträds ska anmälan till åtal göras. Tilldöms vite ska utpekad person inte ställas till straffansvar.

Länsstyrelserna har utarbetat en praxis där tre förelägganden som oavkortat baseras på Jordbruksverket föreskrifter meddelas med påföljden att ett omhändertagande av djur verkställs och sedan meddelas förbud att ha hand om djur utan en prövning i för ändamålet behörig domstol.

Allt påstås vara i enlighet med djurskyddslagens paragrafer 26, 31:2 och 29:5 sista strofen men är i enlighet med Jordbruksverkets föreskrifter och länsstyrelsernas egna påståenden vilket aldrig håller vid en brottmålsprövning eftersom det finns inget underlag för väckande av åtal. Länsstyrelserna anser därmed att deras åligganden enligt § 24b inte har åsidosatts eftersom hela processen bygger på bagatellartade brister som inte behöver anmälas till åtal.

I med renodlingen av polismyndighetens arbetsuppgifter som medför att länsstyrelserna genom lag från och med den 1 juni 2018 själv ska verkställa sina beslut och administrera omkostnader för omhändertaganden av djur kommer inte ens R:et i rättssäkerhet att finnas kvar inom verksamhetsområdet för djurskydd.

Enskilda har redan berövats alla möjligheter att få rätten till en rättvis rättegång tillgodosedd och djuren har hela tiden ställts helt utom djurskyddslagstiftningen. Bekräftelse på detta är att det finns rikligt med avgöranden från de allmänna förvaltningsdomstolarna att tillgå men det finns väldigt få avgöranden från de allmänna domstolarna i djurskyddsmål.

Vid allmän förvaltningsdomstol gäller fri bevisvärdering vilket innebär att domstolen efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit ska avgöra vad i målet som är bevisat. Inlämnad bevisnings äkthet eller sanningsgrad utreds inte om det inte framkommit skäl att ifrågasätta denna. Prövningen avser om länsstyrelserna har haft fog för de beslut som överklagas. Det vill säga om länsstyrelserna är berättigade enligt djurskyddslagstiftningen att fatta de beslut som överklagas. Handläggningen är skriftlig.

På ren svenska innebär detta att länsstyrelserna kan anklaga vem de vill, för vad de vill, när de vill eftersom anklagelserna inte prövas i de instanser till vilka utpekade djurhållare är hänvisade att överklaga. Myndigheten behöver inte heller bestyrka sina påståenden som genomgående är brottsanklagelser (lagöverträdelser).

Genom länsstyrelsens åligganden enligt djurskyddslagen ska dessa ärenden rätteligen utredas och prövas i för ändamålet behöriga instanser som är polis-och åklagarmyndighet och de allmänna domstolarna som är tingsrätt, hovrätt och högsta domstol. De tar avgöranden enligt brottsbalken och djurskyddslagens straffbestämmelser. Här gäller konkret bevisning som kan bestyrkas genom någon form av dokumentation. Dessvärre är dessa instanser förhindrade att pröva länsstyrelsens beslut som inte faller under straffbestämmelserna då de felaktigt baseras på myndighetsföreskrifter och inte på lag.

Det enda som återstår nu är att länsstyrelserna får bekräftelse på att de bedriver sin verksamhet ”enligt lag” genom införandet av den nya djurskyddslagen som nu är under handläggning. Om ikraftträdandet av den nya djurskyddslagen skulle dröja bekymrar inte länsstyrelserna något nämnvärt eftersom övergången från polismyndigheten till länsstyrelserna redan fastslagits genom lag.

Det kommer därmed att påannonseras från länsstyrelsernas sida att de har skyldighet genom lag att verkställa besluten som de själva har fattat och som baseras på Jordbruksverkets föreskrifter.

Statliga boskapstjuvar

24 Feb

Det måste bli ett slut på dessa boskapsstölder i statlig regi. Om länsstyrelsen anser att ett brott begåtts ska de lämna en åtalsanmälan och polisen ska göra en förundersökning. Det är inte meningen att djuren, någons egendom, godtyckligt ska stjälas först, stressas av klåpare i detta fall Farmartjänst, som inte borde få gå i närheten av djur, skadas, bortföras och stallas upp till enorma kostnader. Att åtgärden riktats mot fel person gör inte saken bättre. Så går det när man handlar först och frågar sen. Som vanligt är det djuren som får lida. En avdelning på länsstyrelsen har fått miljoner av staten för att fixa fler betesdjur, en annan har fått miljoner för att ta bort dem.

Här gjorde polis och Farmatjänst en smash and grab-kupp när mörkret började falla. Självklart råkade djuren i panik när en mängd främmande människor stormade hagen och lyste på dem med ficklampor.

Så här skriver ägaren:

”Länsstyrelsen i Skåne har den 14 februari 2018 (beslutet fattades den 13e och verkställdes utan kommunicering, min kommentar) omhändertagit en besättning djur på felaktiga grunder, djuren ägs av ett AB, ett företag som jag äger till 95 %. Ni ska lämna tillbaka mina djur, de ska inte säljas, slaktas eller annat varken av Polismyndigheten eller Länsstyrelsen eller någon av den amatör, underentreprenörerna som idag står för skötseln av mina djur.
När Länsstyrelsen försökte fånga in de djuren som gick vid D-gård ska enl. en granne djuren ha sprungit vilt omkring, gått genom staket så att polisen på plats fick jaga djuren med ljus då detta spektakel skedde när det började bli mörkt. Man lyckades inte fånga in några djur.
Djuren gick inte att fånga in denna dag.
Den 16 februari kom Polismyndigheten tillbaka och gjorde ett nytt försök att fånga djuren på D-gård. Man har vid allt jagande av djuren skadat ett djur, en tjurkalv. Denna skadade kalv har lämnats kvar i hagen tillsammans fyra andra djur utan skötsel eller meddelat ägaren om detta. Man har dessutom lämnat djuren i hagen med stora hål i staketet samt att elen inte fungerar i det trasiga staketet.
En granne till oss berättar att de som jagade djuren berättade för honom att man lämnade kvar sex djur men man hittade bara fem i hagen. Var det sjätte djuret är är ett mysterium. Man har vid detta omhändertagande separerat kor från sina kalvar, man har inte meddelat mig hur många djur man tagit totalt och därför vet jag inte om kalvar har kommit med sina mödrar.
När jag och S. inspekterade alla mina djur onsdagen den 14 februari 2018, både de som gick på B. och de som gick på D-gård mådde alla bra, de var som vanligt lugna och ingen var skadad eller sjuk. Alla kor ni har beslagtagit är dräktiga så långa transporter är synnerligen olämpliga och rent av förbjudna.
Jag försökte hela helgen få kontakt med någon på Polisen för att få hjälp med hur jag ska agera.
På måndagen får jag prata med en chef på Länsstyrelsen som meddelar att djuren står under polismyndighetens ansvar. Jag kontaktar Polismyndigheten och kommer i kontakt med Linn Hjälmdahl via mejl som skriver det samma att det är Polismyndigheten som ansvarar för djurens skötsel. Jag ställer då frågan om vem som tar hand om djuren, att det går en skadad tjurkalv och att det är stora hål i staketet där man lämnat kvar djuren men får inget svar.
Att man jagar djur så de sätts i sken och springer i panik genom staket är djurplågeri. Vi har under flera månader klarat av att få in djuren i fångstfållan utan att jaga med enbart min hjälpare S. gåendes framför djuren med en spann med mat att locka med.
Jag har polisanmält händelsen då omhändertagandet i mina ögon är stöld samt djurplågeri att jaga och lämna djur på detta sätt.”

”Den personen som tittar till djuren som är kvar i hagen (underentreprenör till polisen) går inte ens ur bilen vid inspektion samt vet inte om att det finns en skadad kalv. Detta får han reda på igår (20e feb) av min granne som dagligen tittar till djuren. När han får informationen om kalven går han inte heller då ur bilen för att titta till det skadade djuret.”

På filmen ser man en kalv med stukat framben, ej brutet. Han borde ha tagits till sjukbox där han skulle har repat sig väl. I stället skjuter polisen honom. Sen vill polisen skjuta resten av djuren (två dräktiga kor, en kviga, en tjurkalv) som är kvar också och ber länsstyrelsen om tillstånd att få göra det. Konstigt nog lyckas veterinären Sara Lundin som är med den 14e och 16e inte se några skador trots att tjurkalven har betydande problem, se filmen. Hon säger att hon ser dem på håll, delvis skymda av ett buskage!  Linn Hjälmdahl skriver den 19e till Juha Toropainen och Leif Felton som bestämmer över liv och död:

”Vi behöver ett avlivningsbeslut på de fem djur som finns kvar i hagen. Två försök har gjorts, vid båda tillfällena har en veterinär varit med på platsen för att säkerställa djurens välbefinnande. De fem djur som finns kvar i hagen går ej att fånga på grund utav att de är väldigt skygga samt att både polis, veterinär, farmartjänst och pensionatet upplever att djuren är opålitliga. Två av dem har gått till fysisk attack och på grund av detta har vi valt att avbryta lastningsförsöken. Se bifogat dokument från veterinär.”

Och vinnare är – LRF!

3 Feb

LRF var förut böndernas företrädare. Men allt eftersom bönderna blivit allt färre och produktionen flyttat utomlands har LRF blivit en opportunistisk organisation som inte företräder någon utom sig själva längre. Många är de fall där LRFs företrädare hållit sig framme när djur omhändertagits och passat på att göra sig en hacka.

För ett par år sedan när migranterna vällde in såg LRF en ny förtjänstmöjlighet i projektbranschen. Man fick 3 miljoner av Tillväxtverket för en  förstudie för att undersöka intresset bland medlemmarna när det gäller att erbjuda boende- och praktikmöjligheter på den egna gården. Så hittade man på ett projektnamn ”Landet Runt” och gjorde en projektbeskrivning med vackra ord.

Efter ett år gjordes slutredovisning i februari 2017. Av använda 2 545 709 kr gick 1 226 315 kr till löner därav 888 937 på central nivå. Övriga kostnader var 1 133 544 kr och bestod av att göra en hemsida, ”upphandla juristhjälp”, konsulter, utsändning av inbjudningar till kommunträffar, LRF ”ambassadörsersättningar” och ”regionala ersättningar”. Dessutom spenderades 185 850 kr på ”overheadkostnader” som avser ”kringkostnader”.

OK. Vad fick staten (vi) för 2 545 709 kr?

Antalet deltagare på kommunträffarna varierade från fem till 32. Det hölls tjugo träffar med 32 arbetsförmedlare, 23 kommunala tjänstemän, 164 företagare och utöver det på några träffar representanter från Studieförbundet Vuxenskolan, Hushållningssällskapet, Skogs- och Lantarbetsgivareförbundet, naturbruksgymnasier, skogsstyrelsen och migrationsverket.

”Sammanlagt har vi träffat eller varit i kontakt med 27 (!) företag i de gröna näringarna och informerat om LRFs migrationsprojekt samt fångat upp intresse för att ta emot en praktikant eller anställd. I de fem kommuner som vi främst har inriktat vårt arbete i har vi etablerat kontakt med ett femtontal (!) företag som varit positiva till att ta emot praktikanter där några också skulle kunna leda till arbete i framtiden.”

Så får LRF jobba vidare i 100 år så ska det säkert bli något 1000-tal praktikplatser.Träffarna utvärderades i enkätfrågor till deltagarna. En var ”Samarbetet med praktikanten”. Fina färgade stapeldiagram. Ser ju positivt ut tills man inser att antalet tillfrågade är SJU! 43% tyckte att det hade fungerat ganska dåligt eller mycket dåligt med språket.

Övergripande resultat

Nationell och regional kraftsamling: LRF lyckas sammmanföra aktörer på ett relativt bra sätt enligt alla utom företagarna.

Öppenhet och opartiskhet i genomförande: Alla deltagande grupper förutom företagarna själva anser i mycket hög grad att projektet verkar för öppenhet, förtroende och transparens mellan olika medverkande aktörer.

Mål för integrationsarbetet. Lyckas relativt väl nå dessa (polariserat resultat) – involverar deltagare, leder till ökad integration och sprider resurser effektivt. Men: företagarna är mer avvaktande.

Projektet gick inte som på räls om man ska uttrycka sig snällt:

”Redan tidigt i projektet fick vi fram flera intresserade företag men processen att få fram kandidater från både Arbetsförmedlingen och Migrationsverket har varit långsam med något undantag. Allteftersom har olika kandidater identifierats och matchats till lämpliga företag där några har lett till praktikplatser, andra kommer förhoppningsvis att starta inom kort men flera har också ”runnit ut i sanden” på grund av att myndigheterna inte återkopplat av olika anledningar.”

Matchningen gick sådär, kunskap om arbete i de ”gröna näringarna” visade sig vara bristfällig hos myndigheterna och Migrationsverket i Västerås hade inte digitaliserat kompetensbeskrivningarna. Mycket kraft verkar ha gått åt till att lösa elementära saker som ”ta reda på busstider till och från praktikplatsen, att vid behov följa med vid första intervjun när varken Arbetsförmedlingen eller Migrationsverket haft tid eller möjlighet att göra det, att få fram en cykel eller arbetskläder om inte företaget erbjuder det, att informera om vikten av att ta med en lunchlåda och att passa tiden.” Kort sagt curla praktikanterna.

Företagarna var alltså skeptiska: ”Det finns företag som är kritiskt inställda redan från början och även oroliga för att det ska ta för mycket av deras egen tid till att handleda en praktikant. Motståndet bottnar i att tiden som måste läggas på att handleda blir på bekostnad av det egna arbetet i företaget. De har svårt att se att det också kan finnas fördelar med att öppna upp sin verksamhet för praktik. Andra synpunkter rör funderingar kring sannolikheten att få en person som passar in i verksamheten och vart man vänder sig om det uppstår frågor eller problem samt hur man avslutar åtagandet på ett bra sätt om samarbetet inte fungerar. En annan kommentar vi stött på från ett par lantbrukare är att det är ett förlegat synsätt att beskriva branschen utifrån de ”enkla jobben” vilket anses nedvärdera näringen som i många avseenden snarare utvecklats till att bli en modern och teknologiskt sett relativt avancerad verksamhet.”

Ja, just det. Det finns inga ”enkla jobb” i lantbruken heller längre. LRFs nuvarande följare som består mest av stadsbor som lockas av ”medlemsförmåner” av olika slag, är nog ensamma om att tro det.

Men det blev i alla fall lite till egna löner!

 

 

%d bloggare gillar detta: