Nu ska ni få höra vad man med en anmälan eller två kan göra

11 Jul

Samantha Asp är svårt sjuk. Det ena organet efter det andra har lagt av. För ett par månader sedan kom Sverker Olsson och Peter Stenberg hem till henne med en anonym anmälan. Anmälaren är troligen en man som passat hundarna när Samantha legat på sjukhus för att han tyckt sig få för lite betalt. Samantha har levt ensam i sju år med fyra små chihuahuor. Hennes man Sune har levt ensam lika länge utomlands med de jack russelterriers som lämnades tillbaka efter det stora omhändertagandet 2009. Strax före jul kom han tillbaka för att hjälpa Samantha. Med hans åtta och hennes fyra små hundar blev det enligt Peter Stenberg för många trots två vuxna, myndiga ägare. Två av Sunes hundar har sedan dess tagits bort av åldersskäl men enligt länsstyrelsen är det fortfarande en hund för mycket. Sunes hundar är gamla och Samantha har fått sin tid utmätt. Ett utmärkt tillfälle, tycker länsstyrelsen i Skåne, att pina Samantha hennes sista tid. Hon har vunnit i förvaltningsrätten och två gånger i tingsrätten, djuren som omhändertogs var det inget större fel på och hundarna fick hon tillbaka. Dessutom reducerades polisens räkning på en halv miljon till en tiondel i en förlikning.

I februari 2009 gjordes en anmälan till länsstyrelsen att det fanns avlivade, nyfödda valpar på en gård i Varmlösa. Det finns inget olagligt i det men Sverker Olsson åkte dit och hittade en gård med en mängd djur av alla slag, en djurfristad. Ägare var Samantha Asp som levde för sina djur. Sverker kallade in sin kompanjon Emma Hansson som for runt som ett jehu bland djuren. Till lokaltidningen sa hon att ”här finns inga döda djur” men det skulle det snart finnas. Emma fattade raskt beslut om omedelbart omhändertagande av över 200 djur. Hundar och katter fördes till Hjorthögs hundpensionat medan lantbruksdjuren blev kvar på gården och skulle skötas av polisen. De sköttes sådär.

Så här beskriver Samantha vad som hände 2009:

”Sen kom ju dom i februari 2009 första gången. Då hade slakteriet anmält att jag hade skickat magra kor till slakt. Det var det åtalets som ogillades. Då kom Sverker Olsson och Anders Olsson. Det var de två som kom ut här. Det var precis då som jag hade veterinär här från Jordbruksverket för det var blåtungevaccinering på fåren.

Sen kom Sverker och den här Emma Hansson två dagar senare.  Då hade han Emma Hansson med sig och då stod dom här utanför. Jag var jättedålig och hade varit på vårdcentralen på morgonen. Jag kunde inte andas. Suttit därnere och fått hjälp med mediciner.  Så kom dom och så blev man ännu mer upprörd. Så sa han Sverker jag tänkte bara jag skulle visa Emma Hansson det här, för det var så många djur och det var så intressant.  Han ville visa henne det. Jaha, men kan ni inte komma en annan dag, sa jag, för jag klarar inte det här. Jag stod dubbelvikt och kunde inte få luft.

Men nej, de tvinga sig in och de skulle springa runt överallt och dom gick in och så börja hon. Hon skulle runt överallt och titta i alla rummen och sprang upp fast jag sa att det finns inga djur där uppe att titta på. Nejdå. Hon rände runt som en idiot. Hon sprang här i huset. Jag har hundarna härinne och ute i stallarna. Men hon skulle springa uppe på i ovanvåningen och in i garderober och allting. Jag var så upprörd och sa att jag inte vill, kan inte. Jag kunde ju inte. Jag trodde jag skulle trilla ihopa helt. Emma sa mår du inte bra? Då stod jag dubbelvikt och kippade efter luft.  Vi måste titta på det här och hon bara fortsatte.

Jag var rädd att jag fått en hjärninfarkt och det utvecklades till hjärtsvikt. Hon ville inte avbryta trots att jag var så dålig.  Det skulle tittas och det behövde tittas på. Det är konstigt att de inte tar hänsyn när man säger till dem klart och tydligt att jag är dålig, kommer precis från doktorn, mår inte bra, kan inte andas och jag kan inte följa med själv. Så tycker jag att det är konstigt att de inte kan acceptera och förstå och ta hänsyn till om man säger det, särskilt som Sverker var här två dar innan.

Jag fick inget papper från det besöket. Jag ringde upp och prata med den här Sverker efter en månad. Jag fick inget skrivet efter det andra besöket heller, ingenting alls. Ringde upp och efterlyste rapport.  Så jag kan läsa det för jag har svårt att ta till mig information som situationen är.  Dom stod här efter två dar och då var jag så dålig att jag inte kunde vara med. Jag ringde upp en månad efter de hade vart här och sa att jag har fortfarande inte fått någon rapport. Han utlovade att de skulle skicka en rapport. Det kom ingenting.

Istället kom de då i maj månad Emma Hansson och Eva Carlström. Dom gick runt och det var ju hovarna.  Det var det dom klaga på. Jag kunde ju inte själv gå med så jag vet inte så mycket mer.

Det fanns inget protokoll som avsåg dessa två första besöken, som jag anser som ett besök. Så jag kallar det inte två skilda besök med en dags mellanrum. Det blev så att det protokollet överräcktes till mig efter omhändertagandet, då vi var uppe på förhandling i Kristianstad.  För att jag skulle få mina hundar igen. Då överlämnade de det här protokollet från februaribesöket. Det var så dags att komma med det då.

Emma kom den 28 maj. Det var Eva Carlström och en tjej. Dom tillkallade poliser då jag vägrade att ta emot papperna. Dom gick och spankulerade runt. Det gjorde dom i några timmar. Min man fick visa runt dem.  Så pratade de om att dom övervägde att agera. De hade fått en anmälan, påstod de, att hästarna hade långa hovar.  Ja, sa jag, en del har litet långa hovar, men hovslagaren har inte kunnat komma.  Det har inte gått att uppbåda en enda hovslagare då vi är inne i den tiden då varenda ko skall verkas.  Och ut på bete och även hästar och det går inte att få tag på en hovslagare med kort varsel.

De satte sig i bilen härute, herrskapet, och klottra ner de här papperna. Sen körde de iväg en liten stund och så kom dom igen.  Då hade skrivit ner de här papperna att dom omhändertog och att det skulle ske dagen efter.  På fredagen. Det var utsiktslöst, det var fel och brister som aldrig skulle bli åtgärdade. Men jag hade aldrig fått något föreläggande, ingenting alls. Dom handskrev papperna på plats. Och när jag vägrade ta emot det kallade de på polis istället.  Så dom skulle tvinga mig att ta emot dom.

Jag tänkte det är ett rättslöst samhälle.  Över huvud taget kunde jag inte tänka mig i min vildaste fantasi att man kan komma in i livet hos en människa och ta ifrån dom deras egendom och ta ifrån dom något som det inte är något fel på och så gå till sådan attack. Jag hade aldrig hört talas om något sådant och man kunde inte tänka sig det. Det var en så chockartad upplevelse som man inte kunde begripa vidden av. Det var så avlägset främmande och man förstod inget av det och det var ingen man kunde fråga och ingen man kunde vända sig till och få någon vetskap av vad det handlade om. Jag vet inte. För mig kändes det overkligt. Det var en overklig sak.

Nu begriper man så här långt att den här Emma Hansson har suttit och bidat sin tid sen hon var här i februari.  Och länsstyrelsen fick kritik den tidsperioden, för det hände ju ingenting. Dom gjorde ingenting, cheferna hoppade av stup i kvarten och det var väldig mycket kritik, vilket gjorde att de behövde någonting där de kunde visa sig på styva linan. Titta vad vi kan. Och hon ville ha fjäder i hatten personligen det här aset och vad kunde vara bättre än att gå till attack mot en människa med väldigt mycket djur av alla de sorter och slag som då uppenbarligen inte är frisk och som skulle bli en lätt match.  Inga konstigheter: Den kan vi trycka ner och så får vi precis vad vi behöver, något som ger genomslagskraft i hela landet.  Vilket det gjorde. Det kom i varenda liten tidning ner till Lyckoslanten.  Det var väl inte en tidning, inte en nyhetssändning i hela Sveriges avlånga land som inte tog upp detta.

Det här dök upp precis överallt. Just då förstod man inte. Man kunde liksom inte greppa det. På något sätt det kändes det overkligt. Jag har inte haft någon kontroll, så det kändes så konstigt, det var så fel och obegripligt. Man har fortfarande en tomhetskänsla. Sen kom fredan. Jag kämpade med näbbar och klor. Jag ringde en advokat som jag bad att han skulle försöka få stopp på det, så det inte skulle verkställas. Jag visste inte vad man skulle göra.  Sen ringde jag upp förvaltningsrätten men det enda de sa var, när de skulle besluta om inhibition, var att de tar inte friska djur,  så du behöver inte vara orolig. Vi lämnar inte inhibition men de tar inte djuren om de inte är sjuka. Därför behöver du inte tänka på det. Nehej du, sa jag, hon ska ju ta allting här! Friska, sjuka och vad det är. Nej, det gör de inte, sa dom. Nej, jag märker det, sa jag.

Så kom hela den här massinvasionen med bilar och polisbilar. Att se hela denna invasion med människor och bilar och uppståndelse och pressen, som dök upp här Ystad Allehanda. De intervjuade Emma Hansson. Hon talade om att allting var ju hemskt. De kontaktade aldrig mig. Jag visste inte ens att de var här. Det var plåtat nerifrån grinden. Emma sprang runt. Hon sprang som tuppen i hönsgården och betedde sig fruktansvärt illa och verkligen visade sin makt. Styrde och ställde så till och med poliserna som var här reagerade negativt på hur hon betedde sig. Nedlåtande mot mig. Så fort hon skulle säga något var det som om hon pratade till en imbecill barnunge. Hon kunde inte säga något på ett normalt sätt med normal samtalston utan det var liksom hon måste prata till en som man var helt tom i huvudet, lägre stående intelligens.

De som skulle ta hundarna Hjorthög, det var en fruktansvärd sak.  De trodde jag skulle springa in och assistera dem och tala om vem som var vem, när de höll på men jag vägrade, jag kunde inte se det. Jag klarade inte av det.  I stället försökte jag ringa och prata förstånd med den så kallade chefen på länsstyrelsen, Rune Brandt.  Försökte prata med honom, men det var som att prata med en vägg.  Det var ingen reaktion.  Det är så här det är och sånt och han kunde ju inte göra något. Jag har alltid undrat varför chefer inte kan göra någonting. Det är ju därför de är chefer ju.

Hundarna var livrädda, rent skräckslagna. De var ju ovana vid att det kom främmande, plötsligt kommer en massa främmande människor och börjar slita och dra i dom och chipmärka och dra ut dom ur stallet. De var inte vana att gå i koppel.  De bara drog ut dom och in i en hästtransport. Det var så hemskt att se! Jag lever med de minnesbilderna. De förtvivlade djuren. De var livrädda och förstod inte vad som hände och jag kunde inte göra någonting. Det var brått och de skulle skynda sig sa Emma. Det skulle jäktas på, inte alls en tanke på djuren, bara in med dem i bilarna. Det var bara hundarna de körde härifrån.

De avlivade tre ponnyer och en åsna på eftermiddagen. Den ena avliva de bara för att hon var föl till en annan. Hon var inte dålig. Hon var två år och gick med sin mamma. De andra var för hovarna. Sen låg de under en presenning ända fram till onsdagen. Den åkte ju av till stora delar så fåglarna hackade ut ögonen på hästarna. Råttor kröp in och åt på dem och de låg rätt nära en dricksvattenbrunn. De kunde inte få dit slakttransporten. De gav dem sprutor. De sprang bakefter dem och gav dem sprutor. Så gick de runt med dom tills dom segnade ner. Det var så de avlivade dem.  Att avliva shettisar och åsnan med sprutor är en långsam död, när de känner av att någonting är galet och segnar ner. Jag såg hur de gick runt, runt med dem. De blev svagare och svagare i benen tills de trilla ihopa. De kunde inte ens avliva dem på ett humant sätt.  Djuren är medvetna om att något är fel.

De kunde väl inte hitta någonstans att göra av de andra djuren på så kort tid. Det tog tre veckor innan de forslade bort dom. På de tre veckorna blev de varken verkade eller medicinerade om någon behövde det. De var här ungefär en timme om dagen till alla djuren.  Jag tog foton före och efter besöken. Åsnan som stod inne i stallet kom inte utanför boxen på de veckorna.  Han sprang runt, runt så det blev stora hålor. Han var hysterisk för han inte fick komma ut. Han brukade gå ut på den inhägnade gårdsplanen. Det var ingen som hade tid med honom att släppa ut honom så han fick komma ut i friska luften. Han fick stå där i boxen och det gödslades inte och det ströades inte. Det var ingen som brydde sig om att förklara sig.

Det föddes en kalv i en av boxarna i hallen. Det var sju kor som gick i samma box. Den kalven låg på sidan i ett dygn. Jag ringde och ringde och försökte få tag i polisen. Polisen bara sa att de hade inte hand om det.  Vi kan inte göra någonting. Jag sa att då får ni ta era entreprenörer för en veterinär måste hit. Länsstyrelsen var inte intresserade längre. De hade ju lämnat över till polisen, så då skiter vi i vad som händer sen. Då gäller inte djurskyddslagen längre.

På eftermiddagen skulle de skicka hit Eva Carlström och så tösen som hade vart här vid omhändertagandet. Då kom ju Bengt Fridh också dit.  Då hade de fått se den här kalven som min gubbe satt och höll i famnen. Den var redan så illa åtgången så den blödde ur näsan på den och den sjöng på sista versen. Då kommer den här late länsstyrelsen och oj då, och börjar ringa till veterinären. De kommer inte att hinna ut hit, sa jag, och kalven dog i famnen på min man. Ni kan skita i den veterinären för det är för sent nu, sa jag.  Då hade den legat så i över ett dygn. Han som så kallat skulle sköta tillsynen hade inte brytt sig om att den låg därinne.  Det var jag som fick slå larm. Jag tror knappt att han sett den ens för korna stod i skit upp till öronen .

De fick inte ens vatten. Det som fanns var smutsig och det var begränsat vad de fick i foder.  De la ut någon ensilagebal till ponnyerna och så hade de en bal uppe i hallen. Så tog de litet under armen och gick ut och gav till fullblodet.  Hon tappade i vikt under tiden. Man hade aldrig sett revbenen på henne men man kan se på fotona att revbenen sytes efter tre veckor. Det sprang runt en veterinär där. De jagade in får och getter i en box och de var där och tittade och de hittade inget fel på de som de fick in. Det var inget fel på grisarna och de hade tittat på hästarna.

De påstod att den ena stora hästen hade andningsproblem. Det var konstig, sa jag, det har hon aldrig haft . Jo, hon behövde medicin. Ok, men någon medicin fick hon aldrig för de kunde aldrig komma nära henne. Hon lät dem inte.

Sen sa de om Ferdinand tjuren att han hade problem med sitt ben och skulle avlivas. Det var veterinärerna som skulle skjuta honom. Grisarna fick brödet som vi hämtat på onsdagen och så länge det räckte en vecka ungefär, sen blev det ingen mat till grisarna. De tog dit två säckar någon typ av foder, sen fick de inget mer, inget alls. De åt gräs och hö och tugga på sånt och tappade i vikt. Det syntes ju att de inte hade mat.  Man såg hur de förändrades. När de kom dit för kalven. Jag jagade Rune Brandt varje dag och berättade att djuren får varken mat eller skötsel.  Han skulle säga till men det hände ingenting. När jag sa till Eva Carlström och tösen att ni ger dem inte mat som de ska ha, djuren sköts inte och får inte friskt vatten. Och ni sprang här och påpeka att det var inte bra nock. Ni har inte gödslat eller strött hos något av djuren. Korna går i ren skit. Vattnet är svart som gödsel. Ni sköter ingenting. Laman fick inte rent vatten på de tre veckorna. Samma vatten varje dag. Det var ingen som byta något vatten.

Efter tre veckor kom Bengt Fridh och hela hans djävla anhang. Och skulle hämta djuren. Då tryckte de in alla ponnyerna och mulorna på en enda lastbil.  Hur det stämmer med transportreglerna vet jag inte. Det stämmer i alla fall inte med hur många djur man få stoppa in i en lastbil. Det skulle bara stoppas in så det tvinga de in. Det stackars fullblodet sprang de och jagade och skrämde livet ur när hon skulle iväg. De drev upp henne på lastbilen. Jag vet inte vad som hänt med dem.

De hade skjutövning där nere på grisarna och mördade dom. Jag vet inte vad de hade men jag antar de hade gevär. Grisarna sprang för livet. De gick en hel dag och sköt från morgon till kväll.  Det var bara blod och hjärnsubstans kvar. Jag släpptes inte in på min egen mark så länge de höll på. De sköt får och dom sköt lamm och getter och småttingar. Jag vet inte varför de sköt alla dessa djur. Fridh ville inte köpa dem. De var inte gamla och fullt friska. Det var en container full med lamm och får och getter och grisar och gud vet allt. Resten hade de tagit med sig. Det var säkert över 100 får och getter och alla hade två lamm och två killingar, det var en hiskelig massa.

Så sköt de ju påfåglar och ankor. Det måste de ha gjort för de var borta. De fick väl inte tag i dom så de sköt dom i stället. Det var rena mördarcirkusen. Fridh ville inte ha mig därnere när de sköt. Han stod och sparkade på min bil och kallade dit polisen därför att de skulle lasta djuren när jag ville köra ner på min egen gård. Då kallade han dit poliser som skulle jaga bort mig därifrån. Jag fick inte vara på min egen mark när de höll på. Han sa att jag skulle fara åt helvetet och se till att bli väck därifrån. Han hatade mig. Han var så otrevlig och obehaglig. Jag hade aldrig träffat människan. Jag var bara ett nödvändigt ont. Jag skulle bara fara därifrån. Jag hade inte där att göra.  Men hallå! Det är min gård. Än så länge, vad jag vet, äger jag stället.

Sen kom polisen och skulle tala om att jag inte fick lov att vara därnere när dom håller på. Och varför inte det. Jo, det var så. Ingen vetskap om att man kan bli hindrad från att vara på sin egen egendom. Men så gick det till i alla fall.”

Jordbruk som vilken ”industri” som helst

17 Jun

”Jordbrukssektorn är inte så lågavlönad som man kan tro, visar en studie av Agrifood Economics Centre som samarbetar med Lunds universitet och Sveriges lantbruksuniversitet.” Mmm… i jordbrukssektorn räknar man också in alla bisysslor dvs maken/makans inkomst från ett ”riktigt” jobb. Ja, för 14 procent av företagen utgör kombinationsverksamheterna mer än hälften av företagets totala omsättning.
 
 Hans Röös kommenterar: Sören Höjgård, som skrivit artikeln, satt med i referensgruppen för framtidens jordbrukspolitik på Näringsdepartementet förra året. Det går ekonomiskt bra för ”jordbrukarhushållen”. Vi delade i referensgruppen vid något tillfälle upp oss i mindre diskussionsgrupper och jag var bl. a. med i en diskussionsgrupp där Höjgård var med. Det är ingenting särskilt med jordbruket; en industri bland andra industrier, var hans inställning. Biologi finns förmodligen inte i nationalekonomernas värld, bara ekonomi och effektivitet. Och var på Planeten maten produceras bryr man sig troligen inte om?
Agri Food är det SLI (Livsmedelsekonomiska institutet i Lund) som Margareta Winberg etablerade 1999 för att skaffa argument som skulle övertyga EU om att genomföra den avreglering av jordbruket till världsmarknadspriser som Sverige tog beslut om 1990, men som aldrig genomfördes pga EU-inträdet, bara påbörjades. Jordbruksminister Mats Hellströms (minister till hösten 1991) statssekreterare, Lena Johansson, utsågs till GD för SLI.
Den borgerliga regeringen (2006-2014) sa att de skulle lägga ner den myndigheten, men döpte bara om den från SLI till Agri Food.
 2003 frågade America Vera Zavala, som skrivit en bok ihop med Johan Norberg (Timbro – numera bla krönikor i Metro), om jag ville gå på ett seminarium på Timbro om jordbrukspolitiken, som hon fått inbjudan till, men inte hann gå på. Där var SLI inbjudet som föredragshållare och tyckte väl att där kunde de tala klarspråk om sina intentioner, där trodde de nog inte att det fanns några bönder närvarande. SLI och Timbro verkade vara överens om att jordbruket var ”en gammal näring under avveckling”, som näringsminister Leif Pagrotsky sa på ATLs ledarsida 2001.
Johan Norberg tyckte att Sverige skulle gå i bräschen och ta bort allt stöd till jordbruket, men hoppades att de dumma fransmännen skulle fortsätta att stödja sitt jordbruk, vilket han tyckte var bra. Då kunde han fortsätta att köpa billiga franska ostar av toppkvalitet liksom gott franskt vin subventionerat av de franska skattebetalarna.
Efter seminariet skrev jag en sammanfattning av vad jag noterat på seminariet och lämnade till riksdagskvinnan Lena Klevenås som satt i SLI:s styrelse och som jag kände rätt väl. Jag var bl.a. medhjälpare till henne på ett seminarium om globalt barnbidrag som hon höll under European Social Forum i Paris 2004. På en teater i Saint Denis, stadsdelen där Stade France (terrorattack 2015) ligger och den första kyrka som byggdes i gotisk stil och där alla franska kungar från 900-talet fram till Franska revolutionen begravts. Numera ett utanförskapsområde, stadsdelen har blivit ”mångkulturell”.
Lena Klevenås blev bestört när hon läst vad jag skrev i min rapport om SLI från Timbroseminariet i Stockholm och frågade: Vad tycker du att jag ska göra, ska jag lämna styrelsen. Nej, tyckte jag, du ska väl inte lämna fältet öppet för dessa krafter.
Det är ekonomer som jobbar på Agri Foods tycks sakna naturvetenskapliga insikter eftersom man betraktar jordbruk som vilken annan ”industri” som helst.

Släpp inte in ormen på gården!

9 Jun

Om du undrar vad polisen sysslar med när de inte löser brott, vilket de nästan aldrig gör, så kan jag berätta. De är hos mig och kelar med små hundar.För några veckor sedan när jag kom tillbaka efter hundpromenaden mötte jag en polisbil och en länsstyrelsebil. Ut kliver Peter Stenberg och Eva Carlström. Efter tre års lugn och ro blev jag alltså anmäld.

Peter Stenberg kunde inte dölja sin förtjusning när jag frågade om jag blivit anmäld. Ja, du har blivit anmäld, sa han! De var såklart förtjusta över att jag äntligen blivit anmäld så Peter hade skrivit till vad han hittat i diariet på anmälan, en anmälan han först inte ville visa. Orsaken till att han inte ville visa den var att han klottrat på den att det fanns en ”hel del” på mig bl a från 2003 (då hans kompis Sverker Olsson tyckte att jag behövde en karl i sängen, och avsåg sig själv samt tyckte att man borde få avliva gamla människor också. Det senare har ju blivit verklighet numera när gamla svälts till döds, det måtte glädja honom) och från 2010 då Rosita Hagström processade om ett onödigt vindskydd för hästar, som hon till på köpet var rädd för. Två rättsprocesser jag vunnit, både 2009 och 2010, men det skriver inte Peter Stenberg för att få ta med sig poliser.

Anmälare är Nanethe Ahlman 18 år i Tollarp. Hennes ”fars flickvän” råkar vara min vän sedan ett antal år. Hon går första året på naturbruksgymnasiet i Önnestad och har följt med sin ”fars flickvän” till mig några gånger, senast härom veckan, dvs strax efter hon anmält mig, för att hämta en stamtavla till en hund som de ville ha men inte betala. Tiden när hennes ”fars flickvän” meddelade att hunden skulle säljas, sammanfaller märkvärdigt väl med datum för anmälan.  Hon hade en ponny för några år sedan så nu kan hon allt om djur. Speciellt andras djur. Jag har bara fött upp hundar i 34 år så såklart vet flickebarnet bäst.

Anmälan är skriven på länsstyrelsens webbformulär och uppfattas som en arbetsorder. Månntro är det en skrivövning eleverna har på skolan?

Du pratade inte med mig och tyckte hundarna var så fina. Bra jobbat att hålla masken så! Antagligen är ditt luktsinne påverkat av skrotet du har i näsan. Eller så påverkar metallen din hjärna så du får hallucinationer. Stoppa näsan i hundarnas päls är praktiskt ogörligt; då skulle du fastna i skrotet.

Javisst ”äger” du en pomeranian. Den valpen fick du gratis av din ”fars flickvän”.  Tacksam för det är du inte och du har knappast varit här för att para den, för det är en hanne.

Du har ”hjälpt” din ”fars flickvän” med kullar så du har ”koll”. Varför i all världen behövde jag kasta mig i bilen och köra till er när ni fick panik under en valpning och trodde det fanns en valp kvar? När du nu är expert? Men nästa gång får ni ta en taxi till djursjukhuset och betala vad det kostar!

Ja, nu har du inte varit här ”några år” och du har förstås inte en susning om åldern på mina hundar. Och du vill ju inte fråga för att inte avslöja dina planer.

Mina hundar är ”magra” tycker du och det förstår jag efter att ha sett era överfeta jakthundar som sover bort dagarna inomhus när ni inte är hemma. När ni är hemma tigger de vid bordet och hullet är därefter.

Om du pratat med mig hade jag kunnat förklara varför hanar och tikar hålls åtskilda när tikarna löper. Din hane pissar inne men metallskrotet du har i näsan ger dig kanske ett selektivt luktsinne?

Med 2.500 m3 inhägnad tomt och kilometerlånga promenader är det givetvis synd om mina hundar. Era får ju gå ut små stunder på en liten plätt utanför huset och resten av de ensamma dagarna bara drömma om promenader och motion. Om du kunde slita dig från selfiepinnen någon timme och gå ut med hundarna ändå. Men att du har ont om fritid förstår jag då så mycket tid går åt framför spegeln. Du är inte bara en falsk, elak, självisk och otacksam liten lögnare; du är lat också.

Allt är väl magert i förhållande till hur era hundar och grisar ser ut. Men även för en gris tycker jag inte att detta är ok. Men du är ju expert och har nu också släpat hem ett antal chinchillor från skolan utan minsta kunskap hur de skall skötas. De ska bara ”räddas”.

”Har tyvärr inte sett hundarnas klor”. Men jag har tyvärr sett era hundars klor, och tänder. De ser ut som torrkokade kastruller i käften. Varför i all världen satt jag på ert köksgolv och klippte klor och skrapade tandsten på era ohanterade hundar? När du nu är expert, menar jag.

Det är min förhoppning att du aldrig släpps in i något stall, någonsin. Det är sådana själviska personer som du som dödar arbetsglädjen och får folk att lägga ner en redan olönsam djurhållning. Du bidrar till att vi importerar allt mer kött från djur som inte alls haft det lika bra som djuren i Sverige. Bara för att du vill göra dig själv viktig. Det är sådana som du som skapar osämja och misstänksamhet mellan människor och splittrar släkt och vänner. Men världen består, även om jag förstår om du har svårt att fatta, inte bara av likes på Facebook. Ingen djurhållare vill ha en anmälande orm på sin gård. Tyvärr förstör du även för dina kurskamrater. Det är förmodligen inte bara du som övar sig som anmälare och som tänker använda praktiktiden till att samla ”fakta” för att efteråt försöka sänka sin värd. Synd om de som är seriösa men hellre att ni inte får några bönder eller hästföretagare alls att praktisera hos, än att en enda blir anmäld av en självupptagen orm som du!

Paragrafskyddslagen eller Vem är näst att dö

5 Jun

Jag har funderat på alla dessa djurrättsorganisationer som räddar en höna här och en gris där. Var är de när länsstyrelsen gör sina räder? Just nu i Strömstad  genomför  svenska staten ett djurskyddsprojekt mot ett antal välmående katter. Hittills har 18 katter av 23 infångade katter avlivats. Så här berättar den norske ägaren Kjell Ivar Antonsen, Strömstad, Bohuslän (hör av er om ni vill rädda en fin katt!):Omhändertagande av djur – en skam för svensk demokrati. Nå har også jeg blitt utsatt for det. Jeg har opplevd det råtne spillet og fått smake de mörkeste sider av svensk dyrevernlovgivning. Jeg spör meg selv: Hvordan kan så mange voksne mennesker lukke öynene for den praksis som råder på dette området?  Selvmord hos dyreeiere er tydeligvis ikke nok til å få byråkrater til å tenke seg om. Går det da noen grense for hvordan de ansvarlige kan finne på å opptre?Alt for dyra – og mere til. Uten å gå i detaljer kan jeg fortelle at det i mitt tilfelle handler om omhändertagande av friske og fine kjäledyr (katter) med eneste argument at de er for mange (30-40 stk.). Ingen, verken myndigheter, kattehjem, naboer eller andre som har värt hjemme hos meg har kunnet peke på vanskjötsel av dyrene.De fleste av mine katter lever et sunt og fritt uteliv i et meget variert miljö, har adgang til  hus og varme, sengeplasser og mat dögnet rundt fordelt på fem ulike plasser på en 1500 m2 stor tomt.Tilsyn har alltid skjedd morgen og kveld. Sykdom og römninger har forekommet uhyre sjelden i löpet av de seks årene jeg har hatt katter. Med andre ord så har kattene vist stor stabilitet i sitt tilhold.Skvaller med förödande konsekvenser. Fokus på mitt kattehold ble vekket av en anonym anmeldelse hvis innhold som ble referert for meg beviste at vedkommende umulig kunne ha satt sine ben på min tomt. Jeg tar selvfölgelig sterk avstand fra denne type handlemåte, men jeg synes samtidig synd på det mennesket som ikke hade mot nok til å prate med meg personlig.Da antallet katter passerte 16 og de begynte å synes i området kom også myndighetene inn i bildet. Jeg ble da gjort oppmerksom på hvor grensen gikk. Dessverre ökte antallet fort til det dobbelte. Jeg valgte å si ja til livet – alt for ofte anså djurskyddskontrollanterna.Kontrollene ble fler, men rapporten deres bärer preg av at kattene ikke var å se. De var sky, et argument som i tillegg til det store antallet etter hvert ble altoverskyggende i deres beskrivelser.Noen andre mangler ved dyreholdet kunne de ikke sette fingeren på.I den seneste rapporten fra november 2016 heter det at ”samtlige (katter) såg ut at vara friska med fint hull og fin päls.””Et beslut er et beslut”. Idag, et halvt år senere er jeg vred, forbannet, besviken, sorgfull og meget sliten. Jeg er i ferd med å tape kampen mot myndigheter, (länsstyrelsen og förvaltningsretten), polis og kattehjem. Denne ”jernlenken” som det er umulig å bryte seg lös fra og hvis kommunikasjon dem imellom antagelig aldri hadde tålt dagens lys. Denne treenighet som sakte men sikkert strammer til strupetaket på deg. Alle mine nödrop har värt totalt bortkastet. Alt jeg sier, skriver og gjör i den her fasen spiller ingen rolle. Alle mine krefter, all min energi…….Pengene er totalt underordnet for meg oppi dette. Mitt fokus har värt det samme hele tiden: Å gi velholdte katter et verdig liv videre. Nå er 18 friske og fine ungdyr avlivet. Det er bare et penneströk som skulle til av en eller annen byråkrat som kunne bekrefte at vedkommende aldri hade sett mine dyr og hvordan de ble ivaretatt. Her i Sverige har jeg lärt meg fölgende: Et beslut er et beslut. Punkt slut!Ethvert beslut har sine konsekvenser. Jeg tillater meg på dette tidspunkt å spörre om konsekvensanalyse er et ukjent begrep i svensk rettspraksis? Er bevisförsel i denne type saker ikke noe diskusjonstema i det hele tatt? Finnes det ingen advokater som våger å ta tak i dette? Jeg fant ingen i hele Bohuslän.Den seneste måneden har värt en av de värste i mitt liv. Det er en fryktelig opplevelse å se sine kjäledyr bli fanget i feller av stålgitter der de – som jeg hadde forutsett – slår seg blodige i ansikt og på labber. Jeg har aldri sett mine dyr i en slik panikksituasjon. Fra fangstfellene bar det over i transportkasser, ofte fler i samme kasse. Med full bil bar det ivei til kattehjemmet, eller konsentrasjonsleiren som jeg heller ville kalle det. Deres skjebne er beskrevet ovenfor.
Jeg ble selv truet av politimyndigheten til å frakte flere av mine  katter til kattehjemmet. Hvis ikke kom de tilbake en tredje gang. Jeg hadde flere ganger på forhånd advart mot at jeg hadde en meget syk kone i huset å ta hånd om. Jeg valgte allikevel å dra avsted. Da jeg kom hjem igjen fant jeg henne helt utslått på toalettet. Ambulanse ble tilkalt og hun ble umiddelbart kjört til lasarettet.Framtiden. Den 1. Juli 2017 går jeg av med pensjon. Gjennom hele denne omtalte prosessen har jeg tryglet og bedt om at et omhändertagande ikke ble utfört da jeg etter denne dato kunne sette av nok tid til å gjöre meg av med det antall katter som var nödvendig. Denne argumentasjon falt helt for döve örer.I min alder, jeg er 62 år, har jeg landet i livet. Min ambisjon er å ha det godt i hverdagen for dem er det flest av. Jeg har bodd på samme sted i over 30 år nå, 40 år med samme kone, ingen barn. Forresten, har de ansvarlige tenkt på hvordan barn ville ha oppfattet og reagert på en slik omhändertagande-prosess av kanskje det de så på som sine egne kjäledyr?For öyeblikket vet jeg ikke hvordan fremtiden vil bli. Tanken på å flytte tilbake til Norge kan bli enda mer aktuell når sluttregningen kommer på bordet og kronofogden tar hus og eiendom, Da har vel makthaverne oppnådd sin målsetning: Å radere meg bort!

Jeg spör: Finnes det egentlig noen vinnere i dette råtne spikllet?

Sanning och konsekvens

30 Maj

Den här filmen skulle ha visats för ca 10 år sedan. Med tanke på vilka konsekvenser det fått när journalister avslöjat den ena skandalen efter den andra såsom fallet Thomas Quick och nu senast fallet Kevin där målet varit ett annat än rättvisa, kan man spekulera i om vi haft en bättre rättssäkerhet för djurägare nu om den hade visats då. Det är troligt. Sverige försöker framstå som världsbäst på allting. Så upprätthålls den politiskt korrekta mediebilden av ”världens bästa djurskydd” som resulterat i världens lägsta självförsörjning av livsmedel, plågade och ruinerade djurägare, rika uppstallare och döda djur. Så var det order från ”högre ort” eller helt enkelt LRF? Se även tidigare artikel.

Sanning är något som det är ont om i det svenska djurskyddet som framgår av filmen. Anmälarna ljuger för uppmärksamhet, djurskyddsinspektörer ljuger för makt, omhändertagare ljuger för pengar. Dessvärre ljuger också rättsväsendet och dömer utifrån såväl obefintlig kunskap som obefintligt lagstöd. Konsekvenserna får djur och djurägare ta. Hans Röös fjällkor gör ett stort landskapsvårdande arbete. Det skulle man kunna tro uppskattas av samhället.
Adam Bergner, handläggare på länsstyrelsens (sic!) naturvårdsenhet, vill gärna slå ett slag för naturbetesmarker med tanke på den annalkande biologiska mångfaldens dag. Dessa marker med en mångfald av växter och djur är idag hotade.
– Sådana här naturbetesmarker är på tillbakagång på grund av att småjordbruken försvinner och antalet betesdjur minskar. Idag återstår bara en tiondel av de naturbetesmarker som fanns för 100 år sedan.
 Men icke sa Nicke. (Nicke Nordmark var för övrigt den som stoppade filmen från att visas).  Hans Röös drabbades hårt ekonomiskt trots välmående djur. Förutom en saftig räkning på 41.766 kr från LRF för nio dagars daglig tillsyn av Maskinringen dömdes han 2005 ”för ringa brottslighet” för att inte ha haft ”kalvgömmor” och för att korna inte stallats in när dygnsmedeltemperaturen sjönk under +10 grader! 
 
Absurditeterna bara fortsatte: Dagsböterna på 22.400 kr baserades inte på hans inkomst utan på taxeringsvärdet på fastigheten, vad är det för jävla skämt, till exempel. P.g.a. ”omhändertagandet” tvingades han sälja korna och förlorade därmed EU-stöden och hans inkomst blev bara 7.000 kr (för hela året alltså), vilket ”dagsböterna” borde ha baserats på.
 
Sedan dess har omhändertagandeindustrin utvecklats betydligt och nu lär knappast någon tillåtas sälja sina egna djur efter ett omhändertagande. Hans  Röös lyckades t.o.m. upprätta ett skriftligt avtal, med miljöskyddsnämnden, om att själv få sköta djuren under ”omhändertagandet” tills länsstyrelsen avgjort djurskyddsinspektörens begäran om djurförbud. Men det avtalet bröts alltså av LRF. Den ”omhändertagandeindustri”, som förövrigt i rask takt sågar av den gren den själv sitter på, är landets mest lönsamma djurhållning. Lika lönsamt och politiskt korrekt som att ta hand om barn och flyktingar.
 
Liksom alla som försöker få upp ögonen på beslutsfattare och allmänhet kontaktas även Hans Röös av förtvivlade djurägare och bönder. Han berättar:
”En person från Ångermanland ringde mig för flera år sedan och bad om råd i ett ligghallsärende. Han hade med mycken möda baxat sig fram, med sina 40 mjölkkor genom åren, ständigt påpassad av djurskyddet, men hittills klarat sig, vilket dock gått hårt åt hans ekonomi. Det var han och hans bror som ägde fastigheten och skötte djuren, men hans bror var av mindre motståndskraftigt virke och tog till bössan och sköt sig för pannan.
 
Den överlevande brodern kontaktade mig sedan än en gång för några år sedan angående en kompis  som hade problem med djurskyddet och som jag engagerade mig en hel del i. Var bl.a. på hans rättegång i Sundsvall. Ombyggnad av ladugården utlöste det ärendet, p.g.a. att han under byggtiden hjälpte sig fram med provisoriska lösningar, där inte alla mått stämde med regelboken.
 
Han fick förstås djurförbud, men drev då verksamheten vidare med bulvan, mjölkade själv korna kl. 6 på morgonen” då är det knappast är någon risk att det är några inspektörer i farten! Den som mjölkade på kvällen var av mindre motståndskraftigt virke och sköt sig med en slaktpistol.”
 
Konsekvenserna är som synes ofta irreversibla för både djur, bönder och landskap. Men man saknar som sagt inte kon förrän båset är tomt. Att korna i fortsättningen står utomlands hjälper oss föga och självförsörjning, vad är det?
 
Hans Röös konstaterar:
”Sedan Djurskyddslagen 1988:534 infördes har det trots allt ibland förekommit inslag i media om att det utvecklats en del avarter inom djurskyddstillsynen, och att där råder brist på rättssäkerhet för djurägare. Men den typen av inslag har haft svårt att finna medieutrymme, som den här filmen, till exempel. Inslag som däremot förskönar bilden av ”världens bästa djurskydd” har det funnits gott om i media.
Min erfarenhet från samtal med politiker och myndighetspersoner, som har makt att rätta till sådana missförhållanden, är att kunskapen, om hur rättssäkerheten för djurägare gröpts ur, är större än man, p.g.a. den tystnad som råder från det hållet, kan tro. Kan tystnaden från politiskt håll bero på att ingen vågar beröra problemet av rädsla för att anklagas för att vilja försämra ”världens bästa djurskydd”? Eller vad beror det på att ingen politiker öppet tycks vilja erkänna att här finns problem, inte minst då rättssäkerhetsproblem för djurägarna?
 
De mest remarkabla fallen tycks drabba människor som på något sätt sticker ut från mängden och som saknar inflytelserika kontakter. Sådana som, till exempel, småbrukaren och rävfarmaren Birger Aldebert i Vimmerby som redan 1997 fick sina rävar omhändertagna och belades med djurförbud. Inte för att han misskötte sina rävar utan för att han gick klädd i, till arbetskläder återanvända, rutiga gabardinbyxor, smutsig skjorta, hade skäggstubb och för att det var svank på husets takås.
 
För något år sedan var det en djurskyddskontrollant i Skåne som i en tidningsintervju uttalade att man inte behövde titta på djuren när man kom till en gård. Saken var avgjord redan när man såg i vilket skick husen befann sig. 
 
I dag uppmanas folk att starta företag även om de fyllt 70 och jobba åtminstone till 75. Birger hade redan ett företag, men tvingades sluta vid 68. En kränkande sorti och oförskyllt stämplad som djurplågare. Hästmannen, kokvinnorna, Goth-Bertil, m.fl. kan väl just hänföras till Birger Aldeberts kategori. Byråkratin, politiken och makten känner sig uppenbarligen hotade av sådana normbrytare.
 
Exemplen på djurägare som drabbats orimligt hårt för bagatellartade förseelser, förseelser som inte ens haft med djurs välbefinnande att göra, men ändå kategoriserats som djurskyddsproblem, kan göras oändligt lång och ökar i antal dag för dag. Om ingenting görs för att rätta till bristen på sunt förnuft, bristen på rättssäkerhet och bristen på mänskliga rättigheter, brister som i dag  florerar vid tillämpningen av djurskyddslagen, så lär avvecklingen av djurhållningen, inte minst den landskapsvårdande, gå ännu fortare än vad den gör i dag.”

Ladda ner och läs hela boken HÄR! Den tar upp flera avskräckande djurärenden tillika fallen i filmen.

MSM slår tillbaka

9 Maj

Den tiden är förbi när media granskade makten. Nu försvarar de politiskt korrekta medierna makten och tar parti mot den lille medborgaren. De som granskar makten i sk alternativmedia skall också tystas. SVT Jämtland har nu ryckt ut för att försvara den stackars hotade veterinären Caroline Bränngård som trots avsaknad av alla tillstånd tog på sig att transportera och stalla upp 90-talet utställningskaniner.

Av en lycklig slump så är journalisten på SVT Jämtland Facebookvän med Caroline Bränngård. Svts Facebooksida bevakas hårt så bara ”lämpliga” kommentarer får synas. Länkar till min blogg med fakta och dokument är självklart uteslutet och tas bort snabbt.

”Stenkastning på räddningspersonal och nu detta.” Att ifrågasätta myndigheter, tjänstemän och deras entreprenörer jämförs alltså med stenkastning. De som ifrågasätter benämns ”troll”. Jag kanske räknas till trollen? Kommentatorn släkt med Åsa Gunnarsson Broomé som har ett gäng veterinärföretag?

Kerstin Davidsson, en av få rakryggade journalister som vågar skriva om maktmissbruket i djurskyddsindustrin, måste hängas ut och misstänkliggöras. Intervjun presenteras som ”Ledarskribent gick på rykten i sociala medier”. Sen när är dokument och offentliga handlingar ”rykten”? Men det är stora förtjänster att värna så här gäller det verkligen att skjuta budbäraren.

Bränngård fakturerade polisen för att bygga kaninburar och väntade med att göra besiktningen i hela 14 dagar. Det första kostar djurägaren 38.685:- och det andra kostar djurägaren ca 100.000:- . Polisen kommer nu att betala utan att begära in underlag för burarna eller att alls ifrågasätta bygget av dem eller fördröjningen av besiktningen, som enligt länsstyrelsen skulle ske ”efter framkomst”. Så Caroline Bränngård kommer att få 232.072:- för transport, uppstallning och besiktning. 8.450:- har hon redan tagit för kaninerna. Totalt alltså 240.522:-. Nu är det fritt fram för den som vill bygga om stallet. Ta hand om några hästar och låt polisen betala! Tänk om Djurambulansen i Skåne AB känt till att de inte behövde några tillstånd. Då hade de och andra inte behövt lägga så mycket jobb på den biten.

Hanz Johansson har aldrig blivit dömd för något djurskyddsbrott. Hade han det så skulle böterna troligen hamnat på ca 5.000:-. Länsstyrelsen ser sig som en mycket bättre domstol som både dömer och dömer ut straffet för brott mot egna ”lagar”. Som synes på ett mycket mera effektivt sätt än en riktig domstol och som grädde på moset genererar ett privat företag mycket pengar.

Sara Leijman vinklar sina artiklar till att alla veterinärer i allmänhet och Caroline Bränngård i synnerhet är hotade. Hon nämner inte alls att kritiken inte är mot Bränngård som veterinär utan som entreprenör som kör och stallar upp djur till polisen utan de tillstånd som krävs av andra. Om det gått rätt till skulle Länsstyrelsen polisanmält Bränngård för avsaknad av §16-tillstånd. Istället hävdar de att jobbar man åt polisen behövs inga tillstånd. Men det är fel. Undantaget gäller bara polisens egen verksamhet.

Så här ser det ut hos Hanz just nu. Stora burar som uppfyller lagens alla krav. Bränngårds burar blev aldrig besiktigade och hon monterade snabbt ner dem.

De bilder Leijman väljer ut att illustrera sina artiklar är från 2010. Det finns bilder på burarna  från januari 2017 som det såg ut innan kaninerna togs, men de visar hon inte. Hon väljer dessutom ut att visa betesburar i nät trots att de då bara utgjorde en mindre del (12 st) av alla burar och för länge sedan är borta. Här kan man verkligen tala om agendasättande, partisk journalistik. Att visa hur kaninerna hade det passade inte Sara Leijmans agenda nämligen den att svartmåla en privatperson och försvara en med myndighetsuppdrag. På bilderna syns från januari tydligt att det är flytande vatten i alla skålar. I stället visar hon vattenskålar från 2010 med is i. Men det bevisar inte heller att kaninerna inte fick vatten minst två gånger (vilket krävs). Det visar snarare att kaninerna druckit sig otörstiga och sedan har resten av vattnet frusit. Folk saknar logiskt tänkande.Ovanstående är de regler som gäller enligt jordbruksverket.

2010 är tre år innan länsstyrelsen ens kommer på att de skall sätta förbud att ha kaniner utomhus. Det gör man först 2013. Den 18 mars 2014 utreder länsstyrelsen om det finns skäl att omhänderta kaninerna. Den 16 juni kommer man på att det det är sommar. Därför finns det inte inga skäl . Den 12 december görs ett nytt försök att utreda om det finns skäl att omhänderta kaninerna. Den 12 februari 2015 beslutar man att inte besluta om omhändertagande eftersom kaninerna flyttats in. 2016 händer ingenting. 2017 beslutar man på nytt att kaninerna, som mot alla odds överlevt i tre år efter det första beslutet, att nu skall de omhändertas. På bilderna syns alltså vatten, påstådd avsaknad är skälet till att ta djuren. Tillslaget görs då djurägaren befinner sig på jobbet.På sociala medier och veterinärsidor flödar hat och invektiv mot Hanz och dem som dristat sig till att kritisera hanteringen.Att Svt valt ut dåliga bilder som dessutom är sju år gamla och inte alls är representativa och inte säger något om djurhållningen anses bekräfta att Hanz är en djurplågare och kaninerna hade ett ”miserabelt” liv. De har i princip räddats av veterinären och den goda myndigheten. Då kan man förmodligen bortse från lagbrott för den goda sakens skull. Vi börjar vänja oss vid denna hållning hos PK- media nu. Man ser det man vill se ”det syns tydligt på bilderna” och ordningen är återställd. Myndigheter är goda och djurägare är onda och de senare förtjänar att hatas på nätet. Fokus är åter flyttat från myndigheternas fel till privatpersonen, djurägaren.Djurägare som kritiserar myndigheter skall portas från djursjukvården, få högre avgifter, ges djurförbud och dryga böter. De är infantila, inte riktiga i skallen och okunniga nättroll som inte är människor. Och ser man inte djurägare som människor så är det tillåtet att hata dem.En veterinär drar sig inte ens för att angripa, ifrågasätta och hota Sanna, 15 år, som råkade bli vittne till hur det gick till när kaninerna lastades. Bränngård beklagade att Sanna hade sett det, men det var nog mest på grund av hennes egen besvikelse att ha blivit oplanerat iakttagen.

Det som står skrivet är sant

20 Apr

Caroline Bränngård beklagar att det fanns ett vittne till hur hon och medhjälpare lyfte kaniner i öronen så de skrek och packade flera i samma burar. Hon hävdar att det bara var en kanin som skrek. ”Vi är ju flera vittnen på det”, säger hon och menar att då är hennes sanning den rätta. Ja, vad ska hon säga. Det gällde ju att lasta snabbt innan djurägaren dök upp. Hon vill inte berätta att hon kört hem kaninerna till sig men erkänner att det är hon själv som också skrivit journalerna. Och är det skrivet så är det sant. Hon har nära en kvarts miljon skäl till att hävda det!

%d bloggare gillar detta: